Det verkar
som om antiislamisk propaganda ännu en gång har lyckats väcka starka känslor i
Mellanöstern. Medierna (SvD, DN, Aftonbladet) rapporterar om kravaller
i Kairo och Libyen som nu sprids till andra länder. USAs ambassadör i Benghazi
har dödats och USAs ambassad i Kairo har stormats och fått sin flagga nerriven
av en uppretad folkmassa.
Bakgrunden
till protesterna verkar vara en amatörfilm kallad Innocence of Muslims, uppladdad på årsdagen av 11
septemberattackerna, i vilken Muhammed beskrivs som en skojare. Filmen påminner
mest om ett halvtaskigt studentspex men få av de som demonstrerar har sannolikt
sett den. Istället är det den amerikanska ambassadörens försök att ta avstånd
från denna film samt påstådda kopplingar till den amerikanske
Koran-brännarpastorn Terry Jones som väckt ilska och indignation. Terry Jones
lär i dagarna också varit med och arrangerat ett jippo i Florida kallat “The
International Judge Mohammad Day”.
Det finns
förstås mycket att säga om denna och tidigare liknande konflikter. En fråga som
många ställer sig i Sverige är kanske hur vissa muslimer kan bli så provocerade
av sånt här. Det tycks finnas en lättkränkthet i dessa demonstranters reaktion
som är svår att förstå från ett svenskt utifrån perspektiv. Hur kan man då
förstå detta? Varför blir folk så arga? Här är några tänkbara svar:
(1) Man känner
sig träffad av provokationen. Provokationer – som denna film och Terry Jones
tribunal onekligen måste klassas som – är till för att provocera. Och man
blir provocerad, inte bara på grund av innehållet, utan också fördet faktum att
nån vill provocera en. Någon muckar, då blir man förbannad.
(2) Man
gillar Muhammed och betraktar honom som en helig profet, inte bara för att
Islams lära säger så, utan för att islam med alla dess symboler är en del av
ens identitet och självbild. Man kanske associerar profeten till sin barndom
och sina anhöriga och då blir smädandet av honom också ett smädande av dessa.
(3) Man
brottas med en känsla av maktlöshet och frustration. Frustration över att leva
i ett dysfunktionellt samhälle, frustration över en arabisk vår som kanske inte
leder till något så bra som man hade hoppats, frustration över världspolitiken,
över palestina-konflikten, över arbetslöshet, korruption, dåliga
idrottsresultat, en dålig skola. Vaga grejer som är svåra att sätta fingret på
men som gör behovet av en syndabock desto starkare.
(4) Man
upplever att ”väst” (denna occidentalistiska abstraktion) ligger bakom många av
de bekymmer man har. I egyptiska läroböcker i historia för motsvarande
högstadiet, nämns kontakter med Europa vid två tillfällen. Det ena är i
kapitlet om korstågen, och det andra nästföljande kapitel som har titeln ”de
förnyade korstågen”och som handlar om kolonialismen. Fokuset på övergrepp och
förödmjukelse är totalt dominerande. Dessa texter läser alla egyptiska barn i
skolan. Många lär sig dem utantill. Minnet av kolonialismen är alltså i högsta
grad levande. Palestinakonflikten och kriget mot terrorismen har inte gjort
detta bättre.
(5) Man är
uttråkad. Förortslivet utan pengar är inte alltid så upphetsande för unga män
(det är ju mest sådana som stormar ambassader). Lite rättfärdig kamp mot
personer som bevisligen smädar en måste kännas som en uppfriskande omväxling.
Denna samma drivkraft som ligger bakom många unga manliga bråkstakars
härjningar – allt från fotbollshuliganer till islamistligister – tror jag
inte man ska underskatta.
(6) Man är
trött på snacket om yttrandefrihet och om demokratiska rättigheter som aldrig
tycks åkallas när det gagnar en själv. Ett klotter på den amerikanska
ambassadväggen lyder enligt International Herald Tribune: ”Om er yttrandefrihet nu inte har några gränser, kan ni inte då
tillåta oss vår frihet att agera”.
David Thurfjell
Docent i
religionsvetenskap vid Södertörns högskola
