Har Sverige fått sitt andra fall av självimmolation?

Den tredje oktober rapporterade Göteborgs-Posten och P4 Göteborg om en man som satt eld på sig själv inne i Domkyrkan i centrala Göteborg. Han ska ha hällt en antändlig vätska över sig, och sedan brinnande tagit sig ut ur Domkyrkan där butikspersonal och andra förbipasserande blev vittnen till händelsen. Mannen brännskadades svårt och avled senare av sina skador.

Uppgifterna i media är mycket knapphändiga om de omständigheter som rådde inne i kyrkan och som föranledde självbränningen - polisens jourhavande förundersökningsledare ville under kvällen avvakta med kommentarer om det rör sig om en självimmolation, dvs en självbränning med politiska motiv. Skeendet tyder dock på på detta, och den följande kommentaren syftar till att sätta denna ledsamma och förfärliga händelse i ett större sammanhang. 

Självimmolation är ett fenomen som söker offentlighet – det äger oftast rum i städer och på allmänna platser där många människor finns att bevittna händelsen. För att förstås som en självmordsprotest, menar sociologen Michael Biggs att handlingen behöver innehålla flera element: ett uppsåt att handlingen leder till döden; att handlingen inte syftar till att skada andra människor eller ting; att handlingen har ett publikt genomförande och/eller ett brev eller offentliggörande som riktar sig till politiker eller allmänhet; och att handlingen utförs för en kollektiv sak snarare än av personliga skäl. Termen självimmolation kommer ur det latinska ordet för offer, immolare. En självimmolation är ett offer av den egna kroppen som sedan 1963 förknippas med död genom eld, då den vietnamesiska munken Thich Quang Duc  lät bränna sig själv till döds i Saigon som protest mot den sydvietnamesiska regimens förtryck av buddhisterna i landet. En självimmolation kräver naturligtvis en stark beslutsamhet för att genomföra, och är samtidigt enkelt att iscensätta då det bara krävs en lättantändlig vätska och en tändare. Förvisso är självbränningar oftast individuella handlingar, och sällan del av en kollektiv eller kultisk miljö. Emellertid är det kännetecknande för självimmolationer att de kommer i kluster: en händelse tycks inspirera andra att följa efter vilket vi kan se i Tibet där en våg av självimmolationer tog sin början 2011 och som nu uppgår till 150 fall i Tibet och Kina samt 10 dokumenterade fall i exil.De individer eller rörelser som dras till självimmolation använder inte självmordsterrorism eller andra handlingar som kan skada andra – självimmolationer är utpräglade icke-våldshandlingar som varken syftar till att skada andra människor eller byggnader. Istället är deras yttersta syfte att skapa reaktioner hos åskådare och sympatisörer, reaktioner som leder till ett moraliskt ställningstagande som även förväntas övergå i handling. Att bränna sig själv blir på så sätt en uppmaning till omgivningen att ta ställning i politiska frågor; personen omvandlar sig till ett slags brinnande imperativ som genom handlingen vill skapa starka reaktioner. Den brinnande kroppen blir ett effektfullt medium, som väcker starka känslor hos åskådarna, både de som befinner sig på plats och de globala åskådare som tar del av händelsen via tidningar, tv och internet. Foton av en människa i lågor är kraftfulla bilder. För de som befinner sig på plats tillkommer andra starka sinnesintryck: lukten av bränd hud och bränd kropp. Dessa starka reaktioner kan sedan leda till handling, och ett engagemang i frågorna som den självbrännande personen vill uppmärksamma genom sitt offer.

Självbränningar är vanligare i buddhistiska och hinduiska kulturer, men har plockats upp som en form av politisk protest som även förekommer i andra länder och andra världsdelar. Det finns emellertid en påtaglig religiös och kulturell klyfta mellan abrahamitiska och indiska religiösa traditioner som blir tydlig när frekvensen av självbränningar länkas till geografiska områden. Självoffer i form av självbränningar förekommer sällan i kristna eller muslimska kulturkontexter, även om fall finns dokumenterade som i Tunisien 2010 när en grönsakshandlare satte eld på sig och det blev startskottet för den arabiska våren. Olika föreställningar om döden och vad som följer därefter har lett fram till diametralt skilda syner på hur en död kropp hanteras och hur man ser på kremeringar. I abrahamitiska traditioner finns en lång sedvänja av att begrava hela kroppen. Till exempel kan det utifrån kristen teologi bli ett dilemma att bränna kroppen eller delar av kroppen, då den inte längre ses som intakt och kan återuppstå på den yttersta dagen. I hinduiska och buddhistiska kontexter är emellertid kremationer vanligt, och död genom eld har en helig och ren dimension. Att offra sin kropp eller delar av sin kropp är dessutom ett etablerat tema i religiös litteratur och praktik i buddhistiska traditioner (både i theravada och mahayana-traditioner) där det kan tolkas som ett tecken på en osjälvisk handling och en bodhisattva-gärning vars yttersta syfte är att hjälpa människor från lidande, eller att skydda den buddhistiska läran när den är hotad. De brinnande vietnamesiska munkarna och nunnorna på 1960-talet hade som syfte att rädda buddhismens hotande ställning i Sydvietnam och att få ett slut på Vietnamkriget, medan tibetanerna vill göra omvärlden uppmärksam på det politiska förtryck som alltjämt pågår i Tibet. Självimmolationer äger oftast äger rum i politiska miljöer som är demokratiska och där självoffret har en större möjlighet att påverka politiska skeenden eller beslut. I Sverige har vi bara haft ett tidigare fall av självimmolation som inträffade 1981, när skådespelaren Per-Axel Arosenius lät bränna sig själv till döds utanför Skattemyndighetens kontor i Stockholm efter en långvarig skattetvist där han ansåg sig orättvis behandlad. Händelsen i Göteborg ägde rum i och utanför Domkyrkan, vid 13.30-tiden. Varför just en religiös byggnad valdes ut som plats, och vilken bakgrund eller anknytning mannen har dit är fortfarande oklart, liksom de bevekelsegrunder som kan ha lett fram till handlingen. Mannen var så svårt skadad att han inte kunde höras av polisen. 

Katarina Plank,  Karlstads universitet  

För vidare läsning rekommenderas sociologen Michael Biggs artikel Self-Immolation in Context, 1963-2012:
Michael Biggs, “Self-Immolation in Context, 1963-2012”, Revue d’Etudes Tibétaines, no. 25, Décembre2012, pp. 143-150.

Självimmolationerna i Tibet ökar

Den senaste månaden har självbränningarna i Tibet eskalerat.  Sedan mars 2011 har 80 tibetaner låtit bränna sig själva, och en fjärdedel av dessa har skett den senaste månaden. 

Den tibetanska exilregeringen är djupt bekymrad över utvecklingen, liksom FNs högkommissarie för mänskliga rättigheter, Navi Pillay som den andre november uttalade att hon är starkt bekymrad över upprepade rapporter om att grundläggande mänskliga rättigheter, som att fritt kunna uttrycka sig och utöva sin religion, inte respekteras i Tibet. Hon uppmanade kinesiska myndigheter att angripa de missförhållanden som under lång tid bidragit till ”en alarmerande eskalering av desperata protester, inklusive självimmolationer”. 

Självimmolation som en politisk protesthandling är en ny företeelse i Tibet, och har inte förekommit inne i landet före år 2009. Fram till i somras var de flesta självimmolatörer har unga munkar (eller tidigare munkar) i sena tonåren eller tidiga 20-årsåldern som har haft kopplingar till Kirti monastery i Ngaba, i nordvästra Sihuan-provinsen. Utöver dessa unga män har även nunnor låtit bränna sig själva, och nu sprider sig självbränningarna även bland lekmän och lekkvinnor. Enligt International Campaign for Tibet har sammanlagt 77 män och 11 kvinnor låtit bränna sig själva sedan 2009. 

Enligt Robert Barnett, forskare med inriktning på moderna Tibet vid Colombia University, har självbränningarna gått in i en tredje fas. Den första fasen (2009-2001) var koncentrerad till den monastiska miljön och en direkt reaktion på kinesiska säkerhetstjänstens attacker mot klostren. Den andra fasen, som tog sin början vid nyåret 2012, innebar att protesterna spred sig både geografiskt och utanför klostermiljön, vilket medförde att vanliga människor också började antända sig själva. Den tredje fasen, som han menar kan märkas med början i oktober i år, låter allt fler bränna sig och att handlingarna sker mer samordnat. (Barnett intervjuas i papperupplagan av Göteborgs-Posten den 23 november.)

Tibets politiska nutidshistoria har medverkat till att tibetaner tar till detta extraordinära politiska offer – hittills har självimmolationerna utförts inte så mycket för att vädja till kinesiska myndigheter att ändra sin policy i Tibetfrågan, som för att inspirera tibetanerna att fortsätta sin nationalistiska kamp. Detta kan nu vara på väg att ändras, enligt Barnett.

Merparten av själv-immolationerna som inträffade 2011 och 2012 har ägt rum i södra Amdo och norra Kham-regionerna i östra Tibet, ett område som ligger på båda sidor av Sichuan-Qinghai gränsen. Det är ett område som de senaste tio åren har präglats av omflyttningsprogram, där kinesiska myndigheter tvingar nomader att bosätta sig i småstäder – och med detta följer utredd arbetslöshet och sociala problem. Detta kan vara en bidragande orsak som förklarar varför så många unga monaster har låtit självbränna sig i dessa områden. Att så många självimmolationer ägt rum tyder på att tibetaner införlivat föreställningen om självoffer i den nationalistiska kampen om ett fritt Tibet. Det saknas ord på tibetanska som uttrycker ett offer av den egna kroppen i politiska syften och tibetaner söker därför efter nya sätt att kunna infoga politiska betydelser till existerande termer

Det är svårt att utläsa vilka de enskilda motiven för självimmolationerna kan ha varit, då få av de tibetaner som sätter eld på sig själva lämnar efter sig ett meddelande, men det är påtagligt att självimmolationer blir till ett kommunikativt redskap i en repressiv miljö där individen har få uttrycksmöjligheter. Detta särskiljer emellertid de tibetanska själv-immolationerna från merparten av andra självimmolationer, som oftast äger rum i politiska miljöer som är demokratiska och där självoffret har en större möjlighet att få en politisk verkan. De tibetanska självimmolationerna kan därför hittills främst förstås som ett kommunikationsmedel riktat till andra tibetaner för att inspirera dem i fortsatt nationalistisk kamp, än vad det är riktat till de kinesiska myndigheterna. Det tycks emellertid som detta är på väg att förändras när självbränningarna nu tilltar i omfattning och går in i en ny fas.

Katarina Plank

FD i religionshistoria, Göteborgs universitet