Våldtäkt och islam

Jag fick en fråga den 9 januari om ett par SD-politikers ordande om våldtäkt och islam. Jag skrev då ett relativt långt svar (här litet bearbetat) som jag delger läsarna av denna blogg. Journalisten Maria Gisselquist bad mig kommentera följande uttalanden:

”Islam i enlighet med bokstavstrogen tolkning accepterar våldtäkt”

”Det finns belägg för det Hess skriver, att våldtäkt är djupt rotad i islamisk kultur, i de heliga skrifterna”

Påståendena innehåller flera medvetna eller omedvetna oklarheter som gör att de inte går att svara kort på. Vad avses mer exakt med våldtäkt här? Vad menas med bokstavstrogen? Vad är islamisk kultur?

Jag ska diskutera detta nedan men först tror jag det är viktigt att klargöra en sak. Varför är dessa politiker inte intresserad vad muslimer i nutid, i Sverige har att säga om dessa frågor? Om man vill veta något om hur kristendom förstås i dagens Sverige rekommenderar jag att man kontaktar en präst eller en troende eller en religionsvetare och om man vill veta något om hur islam förstås kan man lämpligen tala med en rättslärd, en imam eller en troende muslim eller kanske en islamolog. Att bara anta att man kan slå upp en påfallande gammal helig skrift och läsa i den och tro sig veta hur en religion är idag är naivt. Det fungerar inte med islam, inte med kristendom, eller med någon annan religion heller. Det är till och med svårt att avgöra hur man uppfattade det som står på den tid som en skrift författades. Det blir dessutom många gånger synnerligen svårt om man dessutom läser översättningar utan att ta stöd i hur lärde har förklarat olika textpassager.

Skälet till att den här diskussionen förs är förhållandevis enkelt. Det är juridiskt tillåtet att kritisera och diskutera religioner i Sverige (vilket nog de flesta håller med om är bra, det är också tillåtet att bemöta kritiken för övrigt). Men det är inte tillåtet enligt lagen att hetsa mot folkgrupper. Sedan en tid tillbaka inkluderar det religiösa grupper. Alltså gör populistiska partier så här. Man hittar något som samhället i gemen ogillar (t.ex. våldtäkter), sedan hävdar man att islam tillåter eller påbjuder detta. Implicit säger man då det som man skulle ha mer problem med att säga: dvs. de som tror på islam har värderingar som inte passar i Sverige och borde inte vara här. Vi kan kalla det rasismens politiska ekonomi. Det kostar för mycket att vara direkt i sin ovilja mot muslimer så man väljer att vara indirekt och kommer på så sätt undan juridiska processer. Det praktiseras inte bara i Sverige utan i ganska många av Europas länder. För tillfället är det en viktig kugge i populistiska partiers retorik. Diskussionen om våldtäkt och islam är bra presenterad av islamfientliga sidan wikiislam (http://wikiislam.net/wiki/Rape_in_Islam). Det är den andra träffen man får om man googlar ”rape in Islam” så sidan är knappast en hemlighet. Att SD-politikerna inte ens bemöda sig om att komma ihåg att man kan anföra vers 4:24 om man vill hävda att islam tillåter våldtäkt är påfallande slappt. Men, det handlar ju inte om en seriös diskussion om islam utan om att försöka misstänkliggöra människor som ser sig som muslimer. Mitt förslag till journalister är att de/ni frågar SD-politikerna om Bibelns ganska flitiga referenser till våldtäkt och om även judendom och kristendom har ska sammankopplas till våldtäkt och vad detta har för betydelse för SD:s politik. Flytta diskussionen till detta och se vad som sker. Men åter till dessa påståendes formuleringar och till en diskussion om islam och våldtäkt. 

Om våldtäkt implicerar överfall, alltså våldtäkt med betoning på våld, finns inget stöd för våldtäkt i islamiska källor som Koranen eller hadithsamlingarna eller i sharia eller fiqh (islamisk jurisprudens). Om man med våldtäkt menar en patriarkal sexuell ordning där mannens sexuella önskemål överordnas kvinnas lust förekommer våldtäkt som sanktionerat i klassisk islamisk teologi, vilket det även gör i Bibeln särskilt i GT (där även våldsamma våldtäkter omskrivs gjorda av rättfärdiga) och historiskt i kristen teologi (t.ex. inom äktenskapet). I relation till svensk lagstiftning där individen förutsätts vara den som bestämmer över sin kropp och där fenomen som våldtäkt inom äktenskapet erkänts som fenomen och kriminaliserats sedan 1965 i Sverige och numera är ett specificerat brott i mer än 100 länder finns stora problem med abrahamitiska religioners traditionella sexuella ordningar. Jag ska nedan i detalj redovisa vad de centrala problemen finns vad gäller islam.

Men först: De som påstår det som påstås ovan om ”islamisk kultur” glömmer snabbt bort att just som kristen teologi ändrar sig islamisk teologi över tid. Även dessa frågor har diskuterats inom islamisk teologi. Ett intressant sentida exempel är Kecia Alis bok Sexual Ethics in Islam: Feminist Reflections on Qur'an, Hadith And Jurisprudence (2006). Som troende muslim skriver Ali infrån traditionen och diskutera om modern islamiskt grundad etik ställt mot den sharia som utvecklades under islams första fyra århundraden. Hon är inte ensam om sina resonemang. Man kan tala om en trend inom liberalteologisk islam att betona övergripande islamiska etiska principer på bekostnad av tidigare lärdes fixering vid konkreta regler. Givetvis finns det fortfarande många som håller fast vid att islam ska uttrycka konkreta regler vid varje situation.

En annan aspekt som kan vara relevant men som jag inte ska gå in så mycket på är att man, om man ser islam som en helhet, även bör kontrastera patriarkala sexuella ordningar med den sexuella etik som står att finna i både Koranord och hadither och hos teologer som al-ghazali (d.1111) som talar om vikten av ömhet, uppmärksamhet, att väcka partnerns lust försiktigt med ord och smek osv. och som ogenerat talar om kvinnors rätt till njutning och orgasm vilket skapar en kontrast till tankar om män som mot sina sexualpartners vilja har sex med dem.

Nå vad är det då i islam som kan kopplas med våldtäkt? De Koranverser som har diskuterat i samband med anklagelser om sanktionerad våldtäkt, t.ex. 4:24 av Koranen som innehåller den återkommande formuleringen ”ma malakat aymanukum”, det som din högra hand besitter, anses i islamisk teologi handla om slavinnor och krigsfångar. Kanske bör tilläggas att muslimska kvinnor inte kan hamna i positionen som slavinnor eller krigsfångar (som i princip görs till slavinnor) vilket gör att det som någon SD-politiker nyanserade sig med att det gäller icke-muslimska kvinnor stämmer. Men även i dessa fall är sexualiteten reglerad och teologin sanktionerar inte ohämmad våldtäkt t.ex. på slagfältet. Istället bör kvinnor som tas till fånga lämnas i fred tills deras så kallade vänteperiod är över, dvs. de bör att fått mens så man kan konstatera att de inte är gravida. När islam accepterade slaveriet så ansågs det vara den manliga slavägarens rätt att ha sex med ogifta kvinnliga icke-muslimska slavar vilket var allmän praxis vid tiden. Det är denna av islam sanktionerade sexuella handling som beskrivs som våldtäkt (vilket det ju är enligt nutida svensk lag). Det finns många problem med denna diskussion, ett av dem är att just att man använder en nutida lagstiftning i Sverige och jämför det med accepterat bruk vid en annan tid. Och sedan hävdar att så är islam. Men sedan länge tar muslimer avstånd från slaveriet (med stöd av etiska principer även de tagna ur Koranen och haditherna om att slavar bör behandlas väl och helst friges). Det finns en del påfallande marginaliserade extrema muslimska sheikher som de facto fortfarande tycker att eftersom Koranen ger uttryck för att slaveriet är tillåtet kan man inte förbjuda det och som talar om muslimska soldaters rätt att ha sex med krigsfångar. Dessa är dock inte tongivande för samtida islam och påfallande irrelevanta för hur svensk islam levs och lärs ut vad jag känner till.

Bokstavstrogen, vad innebär egentligen det? Det finns ingen självklar tolkning av många passager i heliga skrifter. Många verser tolkas på radikalt olika vis eller får sin vanligaste tolkning bestämd i teologiska utläggningar hundratals år efter det att den heliga skriften har nedtecknats. Men jag förmodar att det som avses var någon som försöker följa islams regler, dessa är dock ofantligt många och olika formulerade av olika teologer. Så även om vi kanske kan tänka oss vad en bokstavstrogen tolkning skulle innebära i attityd, vet vi inte hur den skulle se ut i praktiken – det finns den en alldeles för stor islamisk mångfald för. 

Islamisk kultur, vad ska man säga? Finns det en kristen kultur delad av de 2 miljarder katoliker, protestanter, ortodoxa, evangelikala, kopter osv. över jorden? Nej. Finns det en islamisk kultur delad av sunniter, tolvshia, ibaditer, ahmadiyyamuslimer, alevimuslimer, ismailiter osv. från alla typer av samhällen över hela jorden. Nej. Det är att missbruka ordet kultur, både så som ordet spontant förstås i allmänt ordbruk och så som det förstås mer specifikt till exempel inom samhällsvetenskap.

Att hävda att ”våldtäkt är djupt rotad i islamisk kultur, i de heliga skrifterna” är intellektuellt genant i förhållande till vad vi vet om kultur från antropologisk, etnologisk forskning och vad vi vet om tolkning från t.ex. litteraturvetenskap och religionsvetenskap. 

Däremot går det att hävda att det finns ett tydligt problem med att islam länge har tolkats utifrån tankar som ger manlig sexuell lust ett företräde på bekostnad av kvinnlig lust och kvinnors kroppar, detta på ett sett som utifrån svensk samtida lagstiftning inte accepteras och som faller under lagen om våldtäkt i brottsbalken 6 kapitlet 1 paragrafen, där bland annat tilltvingat sex från någon som befinner sig i hjälplöst tillstånd ingår. Att vara slav tas inte hänsyn till i detta sammanhang. Men jag ger mig som lekman in och anar mig till att detta kan jämställas med hjälplöst tillstånd. Sån tur var är detta inte aktuellt då slaveriet inte accepteras av den förkrossande majoriteten av islams lärde.

Jonas Otterbeck, Professor i islamologi, Lunds universitet

Jimmie Åkesson och kyrkovalet

I partiledare Åkessons sommartal i Sölvesborg (24/8) finns åtskilligt att kommentera ur religionsvetenskaplig synpunkt. Först några upplysningar om bakgrunden till kyrkovalet. Det som i dag heter Svenska kyrkan kallades för inte så länge sedan Sveriges kyrka. Den har sedan 1500-talet varit sammantvinnad med statsmakten men det är viktigt att vara medveten om att det aldrig varit fråga om teokrati lika med präststyre. De svenska reformatorerna var medvetna om Luthers åtskillnad mellan vad som kallats andligt och världsligt regemente. Det betyder att Gud samtidigt verkar på två radikalt olika sätt. Överheten, inklusive husfadern, har till uppgift att på Guds vägnar skapa ordning, något som ofta skedde med mycket hårda nypor. Samtidigt har kyrkan och alla kristna till uppgift att föra vidare Kristi budskap om frihet och förlåtelse. Denna dubbelhet omformulerade Sveriges mest kända teolog och religionsvetare, Nathan Söderblom, genom att skilja mellan kyrkans kropp och själ: det yttre är den synliga och organiserade kyrkan samt uppgiften att hålla ordning medan själen är ett levande budskap.

Söderblom dog 1931 och mycket har hänt sedan dess. Det växte fram en anda av samarbete mellan kyrkoledning och socialdemokrati under 1930-talet vilket belyses i en utmärkt avhandling skriven av Urban Claesson i Folkhemmets kyrka från 2004. Men efter Andra världskriget har dåvarande statskyrkan, i första hand lika med prästerskapet, avlövats de flesta samhällsfunktioner man tidigare haft, t ex inom undervisning och social omsorg.  Men samtidigt har, särskilt under 1950- och 1960-talet ett otal kyrkor byggts i nya förorter med stöd av helt vanliga kommunpolitiker.

I dag, inför kyrkovalet 2013, kan det vara viktigt att påminna sig innehållet i riksdagsbeslutet om skiljande mellan stat och kyrka vilket trädde i kraft år 2000. Kraven som riksdagen ställde på Svenska kyrkan och som bejakades av dess kyrkomöte formulerades i termer av fortsatt öppenhet, evangelisk-luthersk identitet, att vara rikstäckande samt demokratiskt organiserad.  Öppenhet betyder att man inte ska ses som en förening av likasinnade utan handlar om kyrkans erbjudande att vara till tjänst för alla. Så det är ingen tvekan om saken, Åkesson och hans SD är i sin fulla rätt att ställa upp som nomineringsgrupp i kyrkovalet. Det är heller ingen tvekan om att Åkesson har rätt när han hävdar att svenska kyrkan är en viktig del av det svenska kulturarvet. Företrädare för de etablerade partierna är i denna fråga ofta generande historielösa och okunniga. Men att det andliga arvet skulle vara så pursvenskt, ljust och harmoniskt som Åkesson vill påskina, det är ett falsarium. Han påstår att svenskarna frivilligt anammade den kristna tron, vilket högst är en halvsanning och när han påstår att ”svenska kyrkan är svensk därför att dess ritualer och lära på många sätt är unika” kan man verkligen undra vad han stöder sig på. De flesta ritualerna har en bakgrund i den katolska medeltiden och läran har en lång historia innan Sverige som stat existerade. Hans polemiska paradexempel är att den av många omtyckta psalmen Fädernas kyrka togs bort ur psalmboken på 1980-talet, enligt Åkesson av socialister och liberaler. Psalmen som har en fin och lättsjungen melodi är skriven av en av de mest aggressiva nationalisterna på tidiga 1900-talet. Det var J A Eklund, biskop i Karlstad, som år 1909 skrev psalmen, strax före det helvete som bland annat nationalismen medverkade till 1914 – 18.

Åkessons historieskrivning präglas av en balansgång mellan hans nationalistiska syfte och det obestridliga faktum att det kristna arvet från början härstammar från Mellanöstern och att det sedan Paulus, vars äkta skrifter är de äldsta i Nya testamentet, har en universell syftning. Det är påtagligt att Åkesson är störd av det i dag samfällda kristna stödet för hjälp åt invandrare och flyktingar och av den nuvarande kyrkoledningens kritik av en omänsklig asylpolitik.

På en annan balansgång befinner sig Åkesson när han kritiserar socialister och liberaler och samtidigt påstår sig vilja värna om svenska välfärdssamhället, det som just formades av samma socialister och liberaler. Det är intressant att konstatera att den kulturkonservatism och nationalism som under tidiga 1900-talet kännetecknade högerpartiet nu återkommer hos Åkesson fast på ett förgrovat och ofta okunnigt sätt. Samtidigt har hans missnöjesparti en uppgift i den mån det aktualiserar svagheter hos de etablerade partierna. Till exempel aktualiserar han i sitt tal deras otydlighet i fråga om EU och den valhänta politiken i fråga om landsbygdens problem. 

Det är bra att Åkesson agiterar för att man ska rösta i kyrkovalet. Om inte annat kommer det förhoppningsvis att inspirera socialister och liberaler att vakna upp från sofflocket.

Människor och tro har ett bra inslag om SD och kyrkovalet.

Björn Skogar

Idéhistoriker och religionsdidaktiker

Sverigedemokraternas nya fiende...

Den 6 december kunde man se Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson hålla jultal i SVT. Han oroade sig för ideologiska krafter som vill slita sönder Sverige, förbjuda adventsljusstakar på arbetsplatsen och barnen att sjunga Gläns över sjö och strand på skolavslutningen.

Även SDU’s Cassandra Sundin oroar sig för julen och Sveriges kyrkliga traditioner. Men för Sundin erbjuder inte kyrkan främst en religiös, utan snarare en nationalistisk funktion. I debatten, skriver hon, fokuserar man ”helt på kyrkans påstådda religiösa budskap […] och glömmer den viktiga grund som ligger bakom dessa traditioner. För det första är kultur, traditioner och identitet något som förenar ett folk och ett land, det tillhör grunden för principen med en nationalstat.”

Kanske menar Cassandra Sundin att kyrkan betydelse främst inte har varit religiös, utan snarare fungerat som en enande symbol, som ett centrum för identitetsskapande kulturtraditioner som ”tillhör grunden för principen med en nationalstat.” Att kyrkan också har haft en sådan funktion – tillsammans med den religiösa – har hon naturligtvis rätt i.

Men precis som Jimmie Åkesson säger är denna funktion idag devalverad och ifrågasatt. Det svenska samhället har, som alla samhällen, förändrats. Sedan år 2000 är inte Svenska kyrkan längre statskyrka och även om en majoritet av Sveriges befolkning är medlemmar i Svenska kyrkan har många lämnat de senaste tio åren. Vi har också en växande befolkning med annan religiös bakgrund än svenskkyrklig – pingstvänner, muslimer, hinduer, bahaier, sikher, baptister, nyhedningar, wicca-troende, metodister, satanister, judar, UFO-troende – liksom ateister, agnostiker och skeptiker som inte vill identifiera sig med någon religion överhuvudtaget.

I den mån en nationell identitet är viktig idag, måste nog Sverigedemokraterna söka den någon annanstans än i den gamla tidens statskyrka. Eller i kungahuset. Eller i rasen.

Men som Patrik Lindenfors skriver på Humanistbloggen tycks det sällan som protesterna mot religiösa inslag i skolan eller på arbetsplatser kommer från invandrare eller individer med annan än svenskkyrklig bakgrund. Lindenfors skriver:

Det handlar istället om ateister, Humanister och religiösa debattörer som inte vill att kyrkan ska ha speciella privilegier i samhället utan som vill att staten ska vara neutral i livsåskådningsfrågor, och som vill att barnen ska stå i centrum på sina egna skolavslutningar, istället för någon präst.Det handlar helt enkelt om alla oss som värnar den sekulära staten. En svensk tradition sedan år 2000.

Att ateister skulle ses som ett hot är i så fall inte unikt för Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. I en rapport som Internationella Human-Etiska Unionen (IHEU) presenterade igår, vilken visar hur icke-religiösa diskrimineras och förföljs i stora delar av världen.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Den förrädiska singularformen och SD:s islamofobi

Det finns ett grundläggande fel i den antimuslimska propagandan som SD och andra sprider. Det är ett fel som är gemensamt för alla typer av kollektiva skuldbeläggningar, vi-och-dom-stereotyper och spridande av greuelpropaganda: nämligen föreställningen att det man kallar en religion, ett folk, en ideologi, en världsåskådning är något ”i sig”. Men faktum är att det vi kallar en religion (singularis) aldrig någonsin är ”i sig”. På samma sätt som andra imaginära gemenskaper (”folk”, ”ideologi”) handlar det alltid om konkreta människor, individer var och en med sin hjärna och sitt kognitiva universum (dvs. sätt att se på världen). Och var individ förändras under sitt liv både till kropp och själsliv.

Essentialistiska föreställningar om att man kan karakterisera en religion (singularis) oberoende av de konkreta människorna är fel, ovetenskapligt. Det är baserat på ett normativt och inte ett deskriptivt tänkande. Essentialismen och dess nära släkting begreppsrealismen är inte bara något felaktigt utan direkt farligt genom att den fungerar som stöd och krycka för fördomar, dvs. stereotyper om våra medmänniskor såsom fångna i tillhörigheter som bestämmer individens handlande. Detta stämmer inte med den verklighet som vi kan empiriskt studera, nämligen människor, individer och individer i många olika relationer till andra individer. Detta är viktigt, eftersom ansvar alltid är individuellt: kollektiva bestraffningar hör inte hemma i ett rättssamhälle.

Vi religionshistoriker har efterhand blivit ganska envisa med att använda pluralformer för att undvika essentialismens fälla: islamer, kristendomar, buddhismer; så bör vi nog göra även när det gäller politiska ideologier: liberalismer, islamismer, kommunismer, extremismer etc.

Så är till exempel sufiska dervishordnar en företeelse som kan räknas i åtskilliga tusen till antalet. Att tala om sufismen (singularis) kan därför vara missledande. Det är ingen enhetlig företeelse.

När vi talar om ”islam” (eller vilken annan religion som helst) syftar det empiriskt sett på något oerhört mångfacetterat, motsägelsefullt, föränderligt, flytande, utan fasta gränser. Hävdar man att det är något definierbart enhetligt ”i sig” handlar det om normativa stipulativa definitioner och inte den verklighet som vi kan empiriskt studera och analysera. Det handlar inte om en kulturtradition utan flera olika, inte en föreställningsvärld utan många. Det religiösa språket kan fungera för kommunikation, för att uttrycka samhörigheter (reella och imaginära) och motsättningar, men det är aldrig ”i sig”, det befinner sig alltid i konkreta situationer.

SD:s ”ideologi” är inte heller någon enhetlig företeelse, men där finns en sorts språkspel, en jargong med försök att bestämma över ords innebörd. Typiskt är försöket att appropriera ord som ”folk”, ”demokrati”, ”svensk” – och så ordet ”islam”.

Låt oss se på just ordet ”folk”. I den politiska debatten står detta ord, folk, för två olika begrepp och vi ser att det glider mellan de två betydelserna. Vi kan skilja dem åt med hjälp av två grekiska låneord, demos och ethnos.

Med demos menar man då alla, hela folket, massan av människor som finns i ett land (eller annat geografiskt område, region). Alla utan åtskillnad. Demokrati innebär att alla, oberoende av härstamning, språk, ”kultur”, livsstil eller religion har lika politiska rättigheter och skyldigheter och samma rätt till inflytande genom rösträtt och valbarhet.

Ethnos är däremot ”folk” i betydelsen människor som anses ha samma etnicitet, i form av härstamning, och/eller språk, bildningstradition (”litterär kanon”), religion eller vilka markörer man nu råkar välja att använda. Valet är godtyckligt, stipulativt och normativt.

Ställer man villkor av det slaget för medborgarskap, och/eller för politiska rättigheter och skyldigheter, så är det inte demokrati utan etnokrati. Dansk Folkeparti är ett exempel på ett parti som har en etnokratisk ideologi, inte en demokratisk. Det gäller systerpartierna i andra länder också. Och samma gäller SD – som hellre borde heta ”Sverigeetnokraterna”. I sitt bruk av ordet ”demokrati” har SD alltså givit demos samma innebörd som ethnos.

Se på de konkreta människorna: terrorister är de som går med järnrör i händerna på gatorna. Företeelser som SD och deras kusiner i Europas länder är det farliga – inte islamismerna. SD framstår för mig i sin dröm om en normerande ”svenskhet” som patetiska nostalgiker; drömmen finns där om att återgå till ett samhälle som man inbillar sig har funnits förr.

Ett antal ord som mässas av SD (och liknande företeelser i Europa) är ”mångkultur”. Även det är missvisande. Det vi faktiskt ser idag är nya generationer, nya synteser, nya kompetenser, ett svenskt kulturellt liv som utgör lokala former av en global kultursyntes.

Jan Hjärpe

Professor emeritus i Islamologi, Lunds universitet

Sverigedemokraterna och rasismen

Ingen har väl kunnat undgå de senaste dagarnas turbulens kring Sverigedemokraterna och den film som visar hur tre toppnamn inom partiet utdelar rasistiska och sexistiska tillmälen i samband med ett bråk i Stockholm 2010. Med hänvisning till den ”nolltolerans mot rasism” som partiledaren Jimmie Åkesson nyligen infört blev SDs ekonomisk-politiska talesperson Erik Almqvist igår tvungen att avgå efter att bland annat ha kallat komikern Soran Ismael  ”babbe” (babian) och ifrågasätta hans rätt att kalla sig svensk. Senare tog även partiets rättspolitiska talesperson Kent Ekeroth en ”time out” efter att ytterligare en filmsnutt läckt ut där denne ses beväpna sig med ett järnrör tillsammans med sina partikamrater. Att uttala vad som kan uppfattas som rasistiska tillmälen tycks alltså ses som allvarligare än beredskapen till grovt våld inom SD.

Men vad menar egentligen Åkesson med rasism?

De senaste dagarnas uttalanden tyder på att det är uttryck för biologisk rasism han vänder sig mot. Detta är föreställningen att mänskligheten kan delas in i en mängd biologiska enheter, raser, som tillskrivs specifika egenskaper. Rasen upplevs som determinerande för individers intelligens och karaktär. Idag tar sig denna form av rasism, på ett mindre ideologiskt genomtänkt sätt, oftast uttryck i den sortens uttalanden och attityder som Erik Almqvist uppvisar på den aktuella filmen. Individer av annan etnisk bakgrund pekas ut som lägre stående (babian) just pågrund av denna etniska bakgrund.

Men sedan finns också vad som kallas kulturell rasism som istället utgår från en essentialistisk kulturförståelse. Man tänker sig att det skulle finnas avgränsade kulturer, som exempelvis en svensk kultur som tydligt skiljer sig från andra kulturer, eller en svenskhet som skulle bära på vissa värderingar och egenskaper. På samma sätt tänker man sig då att det skulle finnas en muslimsk kultur, som determineras av islam. Islam föreställs här som en enhetlig ideologi som utmärks av en rad destruktiva dogmer, vilka muslimer internaliserat. Liksom individer tillskrivs karaktär och egenskaper utifrån sin rastillhörighet enligt den biologiska rasismen, tillskrivs individer karaktärsdrag och egenskaper utifrån sin kulturella tillhörighet enligt kulturell rasism.

Filmklippet där Almqvists förnekar Soran Ismael rätten att definiera sig som svensk visar hur dessa två uttryck för ”rasism” lätt flyter samman.

Inom Sverigedemoraterna är det få som så ofta förknippats med kulturell rasism utifrån en essentialistisk och determinerande islamsyn som just Kent Ekeroth. Att Jimmie Åkesson nu utesluter Almqvist men inte Ekeroth kan därför tolkas som att det är den första formen av rasism man inte vill förknippas med, medan den kulturella rasismen fortfarande är OK inom partiet. 

Diskussionen kring filmen lär fortsätta, och kanske kommer även denna fråga upp till debatt?

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Geert Wilders besök i Malmö

Idag tar jag del av Sydsvenskans 10:e artikel, rapport, bildreportage, krönika på fem dagar om Geert Wilders Malmöbesök. Den holländske partiledaren för Frihetspartiet (PVV) är på Sverige-besök inbjuden av Tryckfrihetssällskapets ordförande Ingrid Carlqvist.

Den ena sidan av rapporteringen som inleddes den 28 oktober var väntad: flåsigheten och den journalistiska upphetsningen över hur delar av Malmö blir en ”mer eller mindre belägrad zon”, delad mellan en islamkritisk och en antirasistisk falang – med en väldig massa poliser och samhällsresurser däremellan.

Den andra sidan har slagit mig som aningen mer överraskande – och intressant. Redan den första artikeln slog an tonen i sin rubrik: ”Stukad ledare till Malmö.” Bilden av Wilders är bilden av en rabiat, oseriös populist och islamhetsare, dessutom på fallrepet i opinionen. En tredjedel av stödet försvann i det holländska nyvalet i september. Rapporteringen lyfter fram Wilders explicita islamhat, motståndet mot moskéer och invandring generellt, kampanjen för ett förbud mot koranen, avvisandet av själva begreppet ”moderat islam” och beskrivningen av begreppet islamofobi som ”vår tids mest missbrukade ord”.

I sin krönika den 27 oktober avfärdar kulturskribenten Per Svensson Wilders budskap om islams farlighet som antingen trivialt eller meningslöst: ”Om han med ”islam” avser terrorister och fanatiker är det ett trivialt påstående. Om han med ”islam” verkligen menar islam, en världsreligion med oräkneliga schatteringar är det ett meningslöst påstående.”

De enda positiva rösterna som framkommer i artiklarna kommer från deltagare vid Wilders offentliga anförande på söndagen den 28 oktober – och så naturligtvis entusiasmen från arrangören Ingrid Carlqvist själv. Hon gör sig gladeligt till talrör för flera av Wilders lika slentrianmässiga som huvudlösa kategoriseringar: ”Islam är inte bara en religion, det är en totalitär ideologi som har världsherravälde på dagordningen.” Är inte detta ett islamofobiskt uttalande, frågar Sydsvenskans journalist? Nej då, förklarar Carlqvist, och levererar en Sverigedemokratisk klassiker:

”Om man inte får lov att kritisera islamismen för att det finns muslimer som blir ledsna, då skulle man ju inte kunna kritisera nazismen heller, för det fanns ju snälla nazister också.”

Sammantaget får konstateras att de islamofobiska tendenserna i svensk parlamentarism står sig tämligen släta – ja framstår som rent sofistikerade – i förhållande till den holländska rappakaljan som den företräds av Wilders. Och just därför, för att återknyta till logiken i Per Svenssons krönika, är svensk islamofobi så mycket mindre trivial eller meningslös.

Fokus i svensk ”islamkritik” har gradvis flyttats från monolitiska påståenden, där ”islam” som helhet avfärdas eller muslimer i allmänhet misstänkliggörs, till vad som presenteras som en ”befogad kritik av islamismen”.

Problemet med en sådan kritik är att ”islamismen” gärna behandlas som precis lika monolitiskt som tidigare ”islam”. Problemet är det bryter mot det grundläggande kravet, att befogad kritik måste vila på korrekta och sakliga fakta. Problemet är att Sverigedemokraterna och partiet närstående hemsidor som Avpixlat i grund och botten är kapitalt ointresserade av att förstå de sammansatta fenomen som samlas under beteckningen islamism. Problemet är, kort sagt, att begreppet islamism och de föreställningar som knyts till begreppet, förblir en tacksam samlingspunkt för en oreflekterad, generaliserande och populistisk plakat- och missnöjespolitik.

Vad kan man väl mobilisera i motståndet mot ett sådant rent marknadsmässig framgångsrecept? Ja, det är väl det gamla vanliga. Långsam noggrann nyfikenhet. Värderandet av saklighet och mångsidighet. Och envishet, envishet, envishet.

Torsten Janson, Islamolog, Centrum för Mellanösternstudier

Länkar till samtliga artiklar om Geert Wilders besök i Sydsvenskan, webbupplagan, 25 – 29/10 2012: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10

Polissjalen, igen

I ett inlägg nedan skriver Göran Larsson om polisens planer på att designa sjal, kippa och turban som ska kunna ingå i polisens uniform, och om reaktioner på detta. Jag tror man kan förstå både polisens idé, och de negativa reaktionerna på olika sätt.

Religiösa klädattribut och artefakter har funktioner gemensamma med uniform klädsel. Sjal såväl som uniformen kan användas för att andra ska kunna identifiera bäraren som hörande till en viss grupp – i detta fall ”muslim” eller ”polis” - liksom för att kommunicera grupptillhörighet till omgivningen. Det finns alltså både avsändare och mottagare att ta ställning till i en diskussion om vad dessa attribut kan betyda. En viktig skillnad mellan sjal och polisuniform ligger emellertid i att sjalen kan ha en mängd olika betydelser för såväl bärare som andra, medan polisuniformen följer med en rad, av avsändaren, juridiskt specificerade plikter och befogenheter.

Genom att iklä sig symboliskt laddade kläder eller attribut tänks den identitet attributen signalerar förstärkas – både på grund av att bäraren/avsändaren identifierar sig genom kläderna, och genom att bäraren identifieras av andra/mottagare genom kläderna. Härigenom är rituella klädattribut liksom uniform klädsel avsedda att stärka en identitet på bekostnad av andra tänkbara identiteter.

Idealiskt sett ska det att ikläda sig sjalen hjälpa i strävan mot de ideal bäraren tillskriver den, liksom den som iklär sig polisuniformen samtidigt förväntas avklä sig personliga sympatier och antipatier och aktualisera polisidentiteten.

Uniform klädsel innehåller vad sociologen Ruth Rubinstein kallar clothing tie-signs, symboler som laddas med för gruppen gemensamma värderingar. Genom att förse sjalen med sådana tie-signs – att ge den samma färg som den övriga uniformsklädseln eller dekorera den med polisens emblem – vill man skriva in sjalen i uniformens meningssystem. Sjalen signalerar fortfarande muslimsk identitet, men ambitionen är att denna (oavsett vad den innebär för avsändaren) ska integreras och underordnas polisidentiteten. Fokus ligger alltså på avsändaren och de betydelser polismyndigheten tillskriver uniformen.

Sverigedemokraten Richard Jomshof, som Göran citerar i sitt inlägg, fokuserar istället på mottagaren och dennes tolkning av uniformens och sjalens värde och betydelse. Han ger sig själv, som mottagare, rätten att definiera vad ”muslim” står för. Dessutom ger han uttryck för misstanken att den muslimska identiteten kan vara överlägsen polisidentiteten.

Jomshofs stereotypt negativa bild av islam och muslimer lämnar jag därhän. Däremot är frågan om bruket av mångtydiga symboler i uniformen intressant. En grundtanke med uniformen är att kommunicera ett tydligt budskap. Om inte de så kallade tie-signs som arbetas in i de religiöst laddade tilläggen inte är starka nog att överskugga individuella mottagares/betraktares negativa föreställningar om islam, judendom och sikhism, och därmed försvårar polisens arbete, kan man kanske ifrågasätta att de används? Samtidigt kanske polisen, som statlig myndighet, inte ska låta sig påverkas av individers stereotypa och negativa föreställningar om religiösa minoriteter?

Min gissning är emellertid att det ligger pragmatiska, snarare än ideologiska, hänsyn bakom ambitionerna med att ta fram uniforma religiösa attribut. Troligtvis tänker man att en polis i sjal, kipa eller turban har en viktig roll att spela i ett mångkulturellt samhälle, där vissa kanske tillskriver sjalen mer positiva värden än polisuniformen.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Riksdag och predikan

Till skillnad från 2010 års öppning av riksdagen och den obligatoriska gudstjänsten var det inga Sverigedemokrater som lämnande Storkyrkan i protester vid årets ceremoni. Jämfört med 2010 års predikant biskop Eva Brunne valde årets predikant, Niklas Piensoho, pastor i Philadelphiakyrkan i Stockholm inte att lyfta frågor om mångkulturalism och rasism. Istället fokuserades kristen pingstmission i Afrika och Jesus som förebild för ledarskap enligt tidningen Dagen. I predikan betonades bland annat att Jesus är den person som har haft störst inflytande på Europa och detta trots att han aldrig reste mer än 20 mil från sin födelseplats under hela sitt liv enligt Piensoho.

Utan att tillgång till predikan är det svårt att göra en djupare analys av Piensohos predikan – kanske vi kan återkomma till detta i ett senare inlägg. Men predikan som öppnar riksdagen är en tydlig illustration av att det också finns en koppling mellan religion och politik i det svenska samhället. Predikan och gudstjänsten må vara symbolisk men dess historiska bakgrund talar ändå sitt tydliga språk. Att predikanter också inbjuds från andra samfund än Svenska kyrkan är intressant. Undra om det också kommer att bjudas in representanter från icke-kristna samfund till öppningen av riksdagen i framtiden? Utan att spekulera är detta kanske ett naturligt steg i ett allt mer mångkulturellt samhälle. Samtidigt illustrerar predikan också att religion och politik väcker känslor. Sverigedemokraternas protest och uttåg ur Storkyrkan år 2010 är här ett tydligt exempel på att uttolkningen av religion (i detta fall kristendomen) också kan ha en politisk dimension. Att biskop Brunne uttalade ett stöd för demonstranter som förespråkade jämlikhet och ville bekämpa rasism och främlingsfientlighet och kritiserade Sverigedemokraterna ansågs som ett skamligt påhopp enligt Jimmie Åkesson och ledande Sverigedemokrater. För Brunne tycks stödet för demonstranterna ha varit en konsekvens av hennes förståelse och tolkning av kristendomen. Att Jimmie Åkesson också valde att bära folkdräkt i samband med gudstjänsten 2010 kan ses som en symbolisk kamp om identitet och svenskhet. Årets predikant valde dock att undvika dessa ämnen och istället fokuserades mission och Jesus betydelse för Europa. Det faktum att Jesus och kristendomens historia också har varit bränsle för teologiska strider, splittringar av Europa och kolonialism tycks inte ha varit ämnen som inkluderas i pastor Piensohos predikan. Även detta urval och fokus är enligt min mening ett exempel på att uttolkningen av religion har en tydlig koppling till politik och samhällsvetenskapliga frågor.

Avslutningsvis kan det också vara på plats att betona att mina korta synpunkter ovan inte ens har berör frågan om huruvida detta kan ses som ett exempel på att staten inte är konfessionsneutral. Att inleda riksdagen med en gudstjänst kan väl knappas tolkas som ett exempel på neutralitet? Eller vad tycker ni?

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Förbjuda islam?

I samband med den islamfientliga manifestation som hölls i Stockholm i somras menade en talesperson för Swedish Defence League att muslimska organisationer borde förbjudas i Sverige. Nu rapporteras att Pär Norling, SD-politiker i Bollnäs, vill totalförbjuda islam och deportera landets muslimer.

Norling menar också att lagen måste skrivas om så att kriminellt belastade individer med invandrarbakgrund ska kunna utvisas ur landet även om de är svenska medborgare, han vill även att lagen ska tillåta att sådana individers hela familjer ska utvisas ur landet. Norling gör också klart att han ogillar religionsfriheten och att den bör avskaffas. Detta, menar han vidare, är majoritetsuppfattning bland Sverigedemokrater:

Innerst inne tycker de flesta som mig. Många har uppvaktat mig, folk har ringt som galna idag. Det tycker det jag säger är så bra

Om detta stämmer kan vi inte veta. Partiets pressansvarige, Martin Kinnunen, har valt att inte uttala sig om Norlings utspel. Men att en svensk politiker förespråkar en omskrivning av svensk och internationell rätt genom att göra skillnad på medborgare utifrån etnisk och religiös bakgrund och förespråkar möjligheten att utdela kollektiva straff, samt vill avskaffa religionsfriheten som är en del av de mänskliga rättigheterna är naturligtvis anmärkningsvärt.

Vi kommer att få anledning att återkomma till dessa frågor.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Kristna irakier lämnar Sverigedemokraterna

I tidningen Dagen kan vi läsa om hur flera kristna irakier lämnar Sverigedemokraterna i Södertälje. Men meningarna går isär om orsakerna till tappet.

Nader Helawi, en av dem som lämnat partiet, säger att han anslöt sig till Sverigedemokraterna på grund av att de ”sa sig stå för kristna värderingar, de betonade kravet på integration och det var det enda partiet som var emot islamisering”. Han menar nu att Sverigedemokraterna inte har någon som helst kunskap om kristen tro och kristna värderingar, att de är korrupta och att medlemmar med irakisk bakgrund diskrimineras i partiet.

”Inom partiet blev vi behandlade på en lägre nivå, det gäller att ha ett svenskt namn för att någon ska hålla med dig”, säger Nader Helawi.

Men enligt Tommy Hansson, gruppledare för Sverigedemokraterna i Södertälje, är anklagelserna helt gripna ur luften. Han menar istället att konflikten beror på att de kristna irakier som lämnat partiet ”uppenbarligen [inte har] fattat hur det går till i svensk politik och i svenskt samhällsliv.” Han medger att ”nationalistiskt inriktade personer, både inom partiet och utanför, tyckte att det var olämpligt eftersom de var av icke-europeisk härkomst” men menar ändå att de ”nästan försökt behandla dem bättre än etniska svenskar”.

Det är intressant att notera hur föreställningar om ”kristna värderingar” kan skilja sig åt, och hur förståelsen kring vad eller vilka dessa är varierar mellan olika personer, grupper och kristna tolkningstraditioner. Detta blev tydligt också då Jimmie Åkesson och flera andra Sverigedemokrater lämnade Storkyrkan i Stockholm under biskop Eva Brunnes predikan i samband med riksdagens öppnande 2010.

”Mitt uppdrag som biskop är att tolka evangeliet in i vår tid”, sa Eva Brunne då. ”Det är alltid tråkigt när människor lämnar kyrkan för att de inte kan, vill eller orkar höra evangelium”. Jimme Åkesson upplevede istället Brunnes predikan mot rasism och diskriminering som ett angrepp på Sverigedemokraterna.

Hur olika personer och grupper kan fylla samma begrepp – som ”kristna värderingar” eller ”islamisering” – med olika betydelser har vi anledning att återkomma till här på bloggen.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet