Påven avgår

Att en påve beslutar sig för att avgå är något mycket ovanligt i den romersk katolska kyrkans historia. De gånger detta senast hänt ligger så långt tillbaka i tiden, att det inte finns någon rimlig anledning att göra en jämförelse med dessa tillfällen. Det kan endast konstateras att de då aktuella situationerna under medeltiden var helt annorlunda än den nuvarande.

Benedictus XVI har själv uppgivit att han inte har krafter nog att fortsätta i sitt ämbete, och att hans avgång bäst gynnar kyrkan. Trots att han varit påve en förhållandevis kort tid, är han ändå en av de äldsta påvar som faktiskt funnits. Det finns knappas någon anledning att inte tro att de angivna skälen är de egentliga. Så som Benedictus XVI och dessförinnan kardinal Ratzinger framträtt, är det inte sannolikt att han av några andra, icke redovisade skäl på något sätt skulle ha "tvingats" till att ta det steg som han nu gjort. Vad skulle det i så fall vara? Det blir endast fråga om fullständigt lösa spekulationer, som inte hör hemma i en seriös diskussion.

Den intressanta frågan nu är givetvis vem som blir hans efterträdare, och i det fallet kan man bara spekulera. I de flesta fall hittills i modern tid har spekulationerna visat sig vara felaktiga utom år 2005, och då gällde det just kardinal Ratzinger.

Bertil Nilsson

professor i kristendomens historia vid Göteborgs universitet

Katolska kyrkan och nya medier - en analys

Under den gångna veckan har vi kunnat läsa om att påven och Vatikanen har erövrat ytterligare ett socialt media - denna gång handlar det om Twitter. Enligt uppgifter från media skall påven twittra på åtta språk och hans så kallade hashtaggen #askpontifex skall redan ha fått tusentals följare. Samtidigt som påven och den katolska kyrkan ser en ny möjlighet att nå ut till sina trosfränder och potentiella nya troende är det också tydligt att de nya medierna kan användas för att ifrågasätta och till och med förlöjliga kyrkans makt. SvD rapporterar till exempel att skämten om påvens användning av twitter har blivit mycket vanliga under den gångna veckan. Ett exempel som återges i SvD lyder på följande sätt: ”Så nu kommer Påven inte längre att slänga ut folk ur kyrkan, han kommer bara avfölja folk på Twitter.”

Men samtidigt som katolska kyrkan börjar använda ett nytt socialt medium har ett flertal svenska tidningar - liksom vi här på bloggen - rapporterat om hur en präst i katolska kyrkan har uttryckt stark kritik mot årets julkalender eftersom den anses sprida ockultism och en tro på spöken och magi. Hur går dessa diametralt olika uppfattningar ihop - påven är positiv till den nya tekniken och lokala präster är oroliga för julkalenderns möjlighet att påverka barn på ett negativt sätt?

På många sätt illustrerar dessa två motsatta tendenser hur religiösa företrädare ofta har sett på nya media enligt mig. Å ena sidan har kyrkan (liksom andra samfund) ofta uttryckt en rädsla för nya medias möjlighet att vilseleda människor och leda dem bort från tron. Att kontrollera och förbjuda nya medier som tryckpressen, filmen och internet har inte varit ovanliga. När det gäller den katolska kyrkan är dessa tendenser exempelvis tydliga i samband med det Femte Laterankonciliet (1512-1517) där kyrkan uttrycker ett behov av att kontrollera tryckmediet så att tryckpressen inte användas för att sprida "fel" uppfattningar. När det gäller filmindustrin har katolska kyrkan och flera frikyrkor uttryckt en oro för dels filmernas innehåll - de kan sprida omoral, dryckenskap och leda till att människor tappar tron - och dels vad som händer i biografen när ljuset släcks. Könsblandade miljöer som inte kan kontrolleras av vuxna är ett skrämmande scenario för många religiösa ledare i både historia och nutid. Nu är detta inte någon rädsla som är unik för kristna, liknande uppfattningar återfinns till exempel även bland muslimska företrädare. 

Samtidigt som det alltid har funnits en oro från religiösa ledares håll för vad de nya medierna kan göra med människorna är det många som också har sett en potential i nya tekniker. Tryckpressen är ju till exempel motorn i många religiösa rörelsers mission och idag är det möjligt att finna så gott som alla religiösa riktningar på internet och andra sociala medier. Därför har det vuxit fram en attityd som ungefär kan uttryckas som "if you can't beat them, join them!" Därför ser vi idag en stark framväxt av olika former av religiösa alternativ när det gäller serietidningar, böcker, filmer och dataspel. Till skillnad från kommersiella mainstream medier har dessa religiösa produkter som främsta syfte att sprida ett "säkert" budskap som inte fylls av vare sig svordomar, nakenhet, våld, otro eller andra former av oanständigheter. Troende ses som potentiella kunder och som en ny marknad för produkter som Mangabibeln och den apokalyptiska Left behind-serien, bara för att ge två kristna exempel. Som religionsvetare utgör dessa nya produkter och deras bakomliggande strategier nya och centrala forskningsfält som bör utforskas. Men samtidigt som detta kan beskrivas som ett nytt fält är den historiska kopplingen till religion och ekonomi tydlig och som religionshistoriker är det lätt att konstatera att det inte tycks finnas mycket nytt under solen - inte ens när det gäller internet, twitter eller upprörda känslor för populärkulturella företeelser som julkalendern. Liknande attityder har ofta uttrycks när det gäller det skrivna ordet, tryckpressen, teater eller radio och tv. Ur dessa perspektiv tycks debatterna som rasar i vår egen tid inte vara speciellt unika. 

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

* Den som vill läsa mer om just muslimska teologers attityder till nya media rekommenderas min bok Muslims and the New Media. Historical and Contemporary Debates (Ashgate 2011).

Är julkalendern farlig?

Idag har årets julkalender - Mysteriet på Greveholm: Grevens återkomst - premiär på SVT. Samtidigt som många förväntansfulla barn och vuxna bänkar sig framför teven rapporterar bland annat Aftonbladet att Zbigniew Golebiewski, katolsk kyrkoherde vid Sankta Annas katolska församling i Nyköping, har gått ut och varnat för att julkalendern är farlig. Prästen beskriver SVT som "den ondes hantlangare" och enligt Golebiewski kan julkalendern vara "en inkörsport till spiritism och det ockulta" eftersom barnen i serien bland annat skall utföra ”Anden i glaset” enligt Aftonbladets rapportering. Serien innehåller också andeväsenden, vampyrer och referenser till den "mörka sidan".

När det gäller SVT:s ansvar och agerande säger Golebiewski:

"Precis som i paradiset där de första människorna låter sig luras av den onde. Den onde verkar än i dag i världen och använder sig av alla medel för att komma åt eventuella offer. Att just de som sköter public service vill vara den ondes hantlangare är deras sak och deras ansvar."

Därför har han gått ut och varnat föräldrar för serien i sitt församlingsblad. Julkalenderns manusförfattare och regissör Dan Zethraeus försvar sig dock och betonar att julkalendern inte är bunden till någon speciell religion och eftersom vi har religionsfrihet i Sverige så kan flera olika perspektiv komma med i serien. Detta uttalande skall dock inte tolkas som att Zethraeus vill föra fram någon annan religion och han betonar i samma intervju att han är mer lagd åt det vetenskapliga hållet enligt Aftonbladets rapportering.

Även den kristna tidningen Världen idag innehåller en artikel som uppmärksammar den nya julkalendern. Precis som den katolske prästen oroar sig både beteendevetare och föräldrar för den nya serien enligt Världen idag. Torbjörn Freij som är beteendevetare och föreläsare i många kyrkor yttrar sig på följande sätt i Världen idag:

"Det är inte religiöst neutralt. Kontakt med andar och ockultism är ett jätteproblem i dag och vi tror att det finns en andevärld som inte är god och som är ute efter att förföra människor. Det är en pedagogisk fråga att möta detta på ett bra sätt."

Samtidigt som den stora majoriteten av troende generellt inte tycks ha något större problem med populärkulturella uttryck i form av böcker, filmer, dataspel eller julkalendrar är det viktigt att betona att till exempel Harry Potter böckerna ha utsatts för liknande kritik av bland annat den nuvarande katolske påven Benedictus den XVI. Strax innan han tillträde som påve uttryckte han sig till exempel positivt om Gabriele Kuby bok Harry Potter - gut oder böse som gav uttryck för en katolskt färgad kritik av Rowlings böcker om Harry Potter. Enligt LifeSiteNews.com skrev han på följande sätt för att visa sin uppskattning:

“It is good, that you [Kuby] enlighten people about Harry Potter, because those are subtle seductions, which act unnoticed and by this deeply distort Christianity in the soul, before it can grow properly.”

Precis som i det aktuella svenska fallet med julkalendern ansåg påven och ett flertal andra kristna präster (både katoliker och lutheraner) att Harry Potter var en farlig bok eftersom den innehöll referenser till magi och ockultism. På ett liknande sätt har muslimska teologer också fördömt Harry Potter och den japanska serien Pokemon. Men samtidigt som Harry Potter fördöms har betydligt mindre kritik riktats mot till exempel C.S. Lewis böcker om Narnia. En möjlig förklaring är att C.S. Lewis skriver utifrån ett tydligt kristet perspektiv och att författaren var uttalat kristen. På detta sätt blir läsning trygg och säker till skillnad från J.K. Rowlings

Diskussionen om årets julkalender skall därför inte ses som en isolerad eller unik svensk händelse. Runt om i världen hör vi röster från religiösa grupper som oroar sig för hur populära medier framställer och diskuterar religion och för dessa röster är det viktigt att skydda sina anhängare från att utsättas för vad som uppfattas vara farlig eller omoralisk information. Innehåll som anspelar på ockultism, magi, sexualitet och alternativa livsstilar uppfattas ofta som något hotande och farligt. För att lösa dessa problem finns egentlig två strategier. Den första går ut på att man varnar och informerar sina efterföljare så att de kan avstå från att ta till sig vad som uppfattas vara skadlig information. Speciellt viktigt är det att informera om program eller böcker som vid en första anblick inte tycks vara farliga som i fallet med årets julkalender. Den andra strategin går ut på att man skapar egna medier som för ut ett så kallat säkert innehåll. Här återfinns religiöst färgade teveserier, böcker, filmer och tevespel. Samtidig som jag lyfter dessa två strategier är det viktigt att betona att de flesta troende (obereonde av religionstillhörighet) inte är intresserade av att följa de religiösa ledarnas uttolkningar, slutsatser och rekommendationer. Därför kan vi med största sannolikhet utgå från att både ateister, kristna, muslimer, hinduer och satanister läser och tittar på filmerna om till exempel Harry Potter. Ur detta perspektiv är diskussionen en bra illustration av det faktum att troende sällan gör vad deras ledare säger åt dem att göra. Gapet mellan teori och praktik är därför ofta stora - ett faktum som religionsvetare ofta pekar på men som sällan kommer fram i den mediala diskussionen. Att lyfta fram en katolsk präst som fördömer en julkalender lockar nog till mer läsning än att lyfta fram den stora mängd kristna må de vara katoliker eller lutheraner som utan några större problem bänkar sig framför teven för att se premiären av årets julkalender.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Prinsessbröllop med teologiska detaljer

Dagens medier (se till exempel SvD, Aftonbladet, Expressen) har varit fyllda med nyheten om att prinsessan Madeleine skall gifta sig med sin sambo Christopher O´Neill. Bröllopet har välsignats och godkänts av både kungahuset och statsministern, men tidningen Dagen pekar på en intressant detalj: O'Neill är katolik och Madeleine är lutheran. Brudparet ställs nu inför det faktum att de måste välja om de skall vigas av en luthersk eller katolsk präst. Om inte O'Neill begär dispens från den katolske biskopen i Sverige kan bröllopet ses som ett avsteg från den katolska läran och förklaras ogiltigt enligt katolska kyrkan, menar Magnus Nyman, katolsk präst, som intervjuas i tidningen Dagen. Brudparet måste alltså välja vilken tradition som de skall följa och situation är ny för hovet. Vilka val som kommer att göras återstår att se - men det är nog många som undrar hur hovet hade förhållit sig frågan om Madeleine eller Carl Philip hade önskat att ingå äktenskap med någon person som var bekännande men som inte tillhörde någon kristentradion? När det gäller Sveriges regent så finns det mig veterligen ingen valfrihet när det gäller religionstillhörighet - en förutsättning för att vara regent enligt successionsordningen att man är lutheran och tillhör Svenska kyrkan. Om monarken och regeringen ger sin tillåtelse tycks det finnas möjlighet att kring gå successionsordningens bestämmelser. Men huruvida giftermålet mellan Madeleine och O'Neill är ett trendbrott som pekar mot en ny öppenhet och en ökad pluralism i det svenska kungahuset återstår att se.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet    

Hedningarnas förgård

Som vi tidigare berört på bloggen verkar religionsdialog vara på modet, igen. I dagens DN kan vi läsa en intervju med Vatikanens kulturminister, kardinal Gianfranco Ravasi, som är på Sverigebesök. Detta med anledning av projektet "Hedningarnas förgård". Namnet anspelar på en plats framför templet i Jerusalem där judar och icke-judar förr kunde mötas och diskutera, och projektet beskrivs som ”en del i kyrkans strävan att skapa ett forum tänkt som en intellektuell mötesplats mellan troende och icke-troende.”

Enligt artikeln har dessa samtal redan pågått i två år och blivit en stor succé. Vad i succén består är mer oklart. Kardinal Ravasi säger till DN att samtalen i ”Hedningarnas förgård” inte syftar till att omvända dem som inte tror eller till att sprida evangeliet. Ambitionen är istället att samtalen ska gå över frågor om tro och otro och att tanken är att ”troende och icke troende ska diskutera sådant som är centralt i människors liv: smärta, det onda, rättvisa, liv och död. Vad är sanning? Vad är lagligt?”

Denna prövande attityd till religion och religiös attityd är naturligtvis sympatisk och viktig i mångreligiösa samhällen. Men, visar det sig snart, svår att leva upp till. Kardinal Ravasi vänder sig mot vad han kallar religiös fundamentalism och konfessionell identitetspolitik. Han skulle tänka sig för två gånger innan han kallar en fundamentalist som dödar en annan människa för troende – ”detta är inte tro, utan religion på villovägar.” På samma sätt menar han att det är fel att kalla New Age för religion – det är ”fitness för själen, men ingen riktig tro”.

Kardinalen verkar alltså skilja på sann och falsk tro och religion, men tyvärr framgår det inte i de korta citat DN publicerar vad som är utmärkande för dessa kategorier. Men man kan fråga sig om det är en gynnsam utgångspunkt för religionsdialog att redan inledningsvis diskvalificera vissa religiösa uttryck som falska?

Eller är det snarare så religionsdialog borde föras? En kritik som framförts mot dialogprojekt är att de huvudsakligen engagerar religiösa experter som redan delar ett inklusivt förhållningssätt till religiös mångfald. Det är ju inte dessa som behöver föra dialog, menar man, utan snarare de som inte är överens.

Kanske är det viktigare att diskutera de olikheter som karaktäriserar pluralistiska samhällen, än att sopa dessa under dialogmattan?

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Katolska kyrkan klyvs i två delar?

Under sommaren har det i Sverige rapporterats om åtminstone två större problem inom den romersk katolska kyrkan. Det gäller dels de sedan tidigare i år uppmärksammade läckorna om den påstådda ekonomiska korruptionen i Vatikanen, de så kallade Vatileaks, dels de amerikanska nunnor som befinner sig på kollisionskurs med kyrkans ledning i Rom på grund av deras, som det heter, feministiska teman och sociala budskap, vilka också inbegriper frågor om celibatet och bruket av preventivmedel.

Konflikter av detta slag, och inte minst de som rör sig på det sexualmoraliska området, samt förbudet mot kvinnliga präster har föranlett professorn i kyrkohistoria vid Oxfords universitet Diarmaid MacCulloch att in en intervju i tidningen Dagen den 25 juli förutspå att den romersk katolska kyrkan inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att klyvas mitt itu, om inga radikala reformer genomförs.

Om man därmed menar – vilket tycks vara fallet - att det skulle komma att grundas en ny världsomspännande sammanhållen kyrkobildning, bestående av tidigare romerska katoliker, med en liknande kyrkostruktur, teologi och liturgi som idag, förefaller något sådant inte sannolikt, sett i ett historiskt perspektiv.

Nya kyrkobildningar till följd av delningar av den romersk katolska kyrkan har egentligen bara uppkommit vid två tillfällen i historien under det senaste årtusendet. I det ena fallet handlar det om 1500-talet, när tre nya kyrkogemenskaper blev till, nämligen de lutherska respektive reformerta kyrkorna, och det skedde huvudsakligen på dogmatiska grunder, även om andra faktorer också spelade in, och så den engelska kyrkan (Church of England), vars uppkomst är mer sammansatt. Den andra gången var efter första Vatikankonciliet 1870, då dogmen om påvens ofelbarhet proklamerades. De romerska katoliker som tog avstånd från denna lära bildade då ett antal så kallade gammalkatolska kyrkor i länder runt om i Europa och i USA, vilka hålls samman i Utrechtunionen. Men detta blev knappast någon succé, om man ser till antalet kyrkotillhöriga. Över huvud taget har det visat sig – likaledes i ett historiskt perspektiv – att det som regel är svårt att bygga upp någon bestående och expanderande gemenskap av större omfattning som enbart grundar sig på att man tar avstånd från en eller flera läromässiga eller etiska uppfattningar.

Till följd av sekulariseringen i Europa och Nordamerika sjunker i dagsläget antalet aktiva kyrkotillhöriga inom den romersk katolska kyrkan, och de passiva bryr sig inte om vare sig prästcelibatet eller frågan om kvinnliga präster, eller för den delen Vatikanens sexualmoraliska propåer och resonemang. De är knappast heller intresserade av att bli aktiva i någon sorts kyrklig nyskapelse till följd av klyvning. Och i Latinamerika vinner de pentekostala rörelserna mark på bekostnad av den romersk katolska kyrkan, som förlorar i styrka som ledande och normbildande kristet samfund. Men de förutsättningar, inte minst i politiskt hänseende, som fanns på 1500-talet och ledde till de bestående klyvningarna då, föreligger inte idag.

Professor MacCullochs förutsägelser grundar sig förvisso på en samtidsanalys, men en sådan kan också, mot en historisk bakgrund, leda till prognosen att den världsvida romersk katolska kyrkan kommer att bestå i sin nuvarande form, fastän förmodligen mindre omfattande i Europa och Amerika utan att någon klyvning uppstår. Däremot kommer troligen sådant som från Roms sida betraktas som avvikande uppfattningar, likt de amerikanska nunnornas, att i större utsträckning lyftas upp till ytan. Mer än så skall man nog inte räkna med.

Bertil Nilsson, Professor i kristendomens historia, Göteborgs universitet