Vilken roll har sociala medier i svenska muslimers radikalisering? Det är en intressant fråga, men ytterst svår att besvara. Det visar en ny rapport som skrivits på uppdrag av den Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism: “Våldsbejakande islamistisk extremism och sociala medier”. Rapporten har kommenterats i media, till exempel i DN och i Expressen.
Linus Gustafsson, analytiker på Försvarshögskolan, undersökte sju svenska Facebooksidor vilket resulterade i en sammanställning om vad anonyma deltagare lagt upp där i form av bild och text. Denna data är intressant eftersom den ger en bild av vad sympatisörer delar med sig till andra likasinnade. Rapporten väcker en del metodologiska frågor och de rekommendationer som den leder fram till skulle kunna kritiseras, men det lämnar vi åt sidan här. Det som rapporten framför allt visar på är behovet av att både bredda och fördjupa forskningen om våldsbejakande religiös extremism och inte minst av att här inkludera religionsvetenskaplig forskning.
Det förefaller ganska rimligt, i våra ögon, att studiet av våldsbejakande tolkningar av islam är – eller kanske snarare bör vara – ett studium av religion. Ibland framförs i den offentliga debatten i Sverige att till exempel Islamiska statens ideologi och praktik inte har något med islam att göra. Det är fel, åtmonstone om man, som brukligt är inom sekulär religionsvetenskap, ser islam som en beteckning på en religiöst mångfacetterad tradition med en historia. Från detta perspektiv blir den intressanta vetenskapliga frågan istället hur ideologi och praktik hos Islamiska statens företrädare (selektivt) relaterar till denna tradition, vilken islam som man tolkar fram, hur tolkningar kopplas till ofta våldsam praktik och varför denna koppling görs i en specifik kontext.
För att få svar på sådana frågor finns ett helt batteri av metoder, teorier och jämförelsematerial tillstädes. Detta har utarbetats inom ramarna för religionsvetenskaplig forskning. Gustafsson är inte religionsvetare, så det är förståeligt att denna forskning inte närmare uppmärksammas i rapporten. Icke desto mindre leder bristen på religionsvetenskaplig anknytning till en begränsning i analysen av religiös radikalisering, dess orsaker, mekanismer, variation och dess olika utfall. Vi kan ge ett par konkreta exempel.
Författaren ägnar ett avsnitt i rapporten åt religion. Detta omfattar endast två av totalt 50 sidor brödtext. Gustafsson noterar här egentligen endast sådana inlägg på Facebooksidorna som innehåller direkta referenser till Koranen och hadith. Detta pekar på en mycket snäv, textbunden förståelse av religion. Om man istället vidgar begreppet blir det uppenbart hur religion genomsyrar det mesta som skrivs i inläggen, data som Gustafsson nu placerar under andra rubriker, som ”ideologi” och ”martyrskap”. De citerade och refererade inläggen som återfinns i rapporten är fyllda av anspelningar på en större religiös symbolvärld, vilken knyter an inte bara till Koranen och till haditherna, utan till en långt mer omfattande och historiskt förankrad religiös idétradition. Här finns ritualiserade fraser och insprängd islamisk-arabisk terminologi. Flera av de termer som förekommer (t.ex. taghut, kafir, dhimmi, khalifa, ansar, muhajirun) har vida associationsfält som tidigare islamologiskt orienterad religionsvetenskaplig forskning visat är centrala för strukturering av individernas förståelse av den sociala verkligheten. För att upptäcka och avkoda sådana referenser krävs kunskaper om en mångfacetterad islamisk idétradition med en lång historia.
En religionsvetenskaplig analys av språkbruk och kategoriseringar i det material som Gustafsson lyfter fram visar också vilken form av islam vi här har att göra med. Vi märker till exempel att nästintill samtliga Facebookinlägg som nämns i rapporten rör sig inom vad som kan betecknas som våldsbejakande salafistisk idévärld. Salafism används av forskare idag i allt högre utsträckning för att beteckna en specifik form av starkt förankrad bokstavstro och ritualiserad vardagspraktik. Denna är till hög grad fragmenterad och omfattar ett spektrum av religiösa grupper som sträcker sig från världsfrånvända, apolitiska och pacifistiska pietister till exceptionellt våldsamma jihadister. Salafismen har blivit ett framträdande inslag i det inom-muslimska religiösa landskapet under de senaste 20 åren. I olika versioner är salafism det förenande ideologiska elementet hos grupper som IS och olika förgreningar av al-Qaida. I rapporten förbises detta helt. Här används den långt trubbigare kategoriseringen ”islamism”. Salafism nämns, men definitionen bygger på ett idag något föråldrat synsätt och blir så vag att den inte är analytiskt användbar: ”benämning på en rörelse (eller flera) inom islam vars företrädare säger sig vilja återgå till islams grundläggande källor.” I en sådan vid definition inbegrips en stor mängd tolkningar i nutida islam, även sådana som säkert närmast framstår som heretiska för de grupper som forskare idag brukar samla under beteckningen salafister: till exempel feministiska tolkningar, HBTQ-tolkningar och diverse former av “politisk islam”. Det är mer standard än undantag att reformorienterade grupperingar hävdar att den islam som just de förträder är en återgång “till islams grundläggande källor”.
Gustavssons rapport är först och främst beskrivande och i viss mån systematiserande. Den redovisar och strukturerar innehållet i Facebooksidorna. De förklarande ambitionerna är uttryckligen modesta. Det har att göra med materialets karaktär. Vi vet inget om det möjliga sambandet mellan radikalisering och innehållet på de valda Facebooksidorna. Är detta innehåll ett uttryck för radikalisering? Kan det orsaka radikalisering? Varför skrivs inläggen? Vem läser dem? Vilka effekter får de? Hur förhåller de sig till annan aktivism i Sverige? Finns variationer, motsättningar och konkurrerande narrativ inom ramen för diskussionen, och i så fall varför? Sådana ytterst viktiga frågor förblir obesvarade, och med nödvändighet så. För att få svar krävs nämligen andra metoder, till exempel fältforskning och intervjuer, ett förklarande teoretiskt ramverk, men också, tror vi, ett ökat samarbete mellan forskare över disciplingränser.
Föreställningar, praktiker och organisationsmönster som på ett eller annat sätt kan kopplas till en islamisk idétradition är av allt att döma av betydelse för framväxten av vissa former av våldsbejakande religiös extremism. Det återstår dock att närmare klarlägga vari exakt denna betydelse ligger. Ett religiöst språkbruk ramar in våldshandlingar, det är uppenbart, men hur fungerar det? Motiverande? Legitimerande? Förklarande? Spänningsskapande? Tidigare forskning pekar på att personer som dras till våldsbejakande religiös extremism själva inte någon formell religiös skolning, eller ens särskilt stora kunskaper om traditionen som helhet. Vad fyller då det religiösa språkbruket för roll för dem? Hur hänger olika religiösa föreställningar, praktiker och former av religiös organisation samman med faktorer som marginalisering, segregation, utanförskap och upplevd rasism? Att hävda att religion är sekundärt, och att andra faktorer är drivande (se t.ex. här) är nog en förenkling som bortser från möjlig dynamik i processen. Förstärker vissa religiösa element i retoriken och praktiken upplevelser av till exempel marginalisering och rasism? Fungerar de som tolkningsmönster i vardagen och i så fall på vilket sätt? Fungerar religiösa föreställningar, praktik och organisationsmönster olika för olika grupper? Finns skillnader mellan könen? Finns skillnader mellan olika åldrar? Vår poäng är att på dessa frågor finns redan en hel del tentativa svar och hypoteser att pröva inom ramen för befintlig religionsvetenskaplig forskning. Att inte beakta denna forskning i det pågående arbetet med att förebygga och motverka våldsbejakande religiös extremism är ett resursslöseri.
Susanne Olsson, Stockholms universitet
Emin Poljarevic, Qatar University
Jonas Svensson, Linnéuniversitetet
