Hur viktig är Guds icke-existens?

Sedan en tid har Humanisternas ordförande Christer Sturmark stött på en del intern kritik. I ett inlägg på Humanistbloggen, Humanisterna, manna(en) från Himmelen?, utmålar Rebecca Hybbinette (fd ordförande Humanisterna Stockholm) och Jessica Schedvin (fd ordförande Unga Humanister) Sturmark som en maktfullkomlig karismatisk ledare som fastnad i frågan om Guds icke-vara. Sturmark anklagas också för att toppstyra förbundet med en uträknad härskarteknik. De skriver:

Vi tillhör de inom Humanisterna som uppfattar förbundet vara hierarktiskt och stumt, med avsaknad av värme och välvillighet. Det saknas ett demokratiskt sinnelag [---] Det råder en rädsla för kritik och varje kritisk tanke eller uttryck möts av härskartekniker och ifrågasättande i hur det kritiseras eller varför och med vilken rätt.

Det är inte första gången Sturmark stöter på intern kritik, och ofta har Schedvin varit inblandad. Redan 2010 riktade hon, tillsammans med Unga humanisters Niklas Odelberg kritik mot Sturmark och Humanisterna för vad hon tyckte var en allt för aggressiv framtoning. ”Vi vill utveckla humanistbegreppet som vi tycker står för något positivt,” sa hon då. ”Humanismen är lika med medmänsklighet och tolerans […] Men de agerar så man får intrycket att vi är intoleranta.” Senare kritiserade Schedvin också Sturmarks tilltag att anmäla prästen och debattören Helle Klein till domkapitlet för att hon kritiserat Humanisterna. Även då var Schvedins slutsats att ”Humanisterna borde fokusera på humanismen.” Liknande kritik har annars huvudsakligen levererats från röster utanför förbundet.

Lika mycket som en debatt om Sturmarks ledarstil kan detta förstås som en fråga om förbundet Humanisternas identitet. Ska ateism eller det mer diffusa begreppet humanism stå i fokus? Under entreprenören Sturmarks ledning har förbundet fått mycket medial uppmärksamhet, och då främst just på grund av hans religionskritiska udd och polemiska stil. Till Sturmarks främsta förtjänster som ledare hör troligtvis hans förståelse av mediedramaturgi och nyhetsvärdering.

Sturmark har varit bra på att skapa rubriker. Som exempel kan nämnas reklamkampanjen ”Gud finns nog inte” från 2009 och debutnumret av förbundets tidskrift Sans från 2011. Båda gavs mycket mediautrymme, men möttes också av kritiska röster som menade att de utgjorde en flirt med främlingsfientliga krafter.

Samtidigt kan vi nu alltså se hur denna retorik föder intern kritik. Sturmark tycks själv medveten om att ateismen inte är en odelat positiv fråga och vill själv ogärna kännas vid epitetet. Han har flera gånger betonat att förbundet vill kallas ”sekulär-humanistiskt” snarare än ateistiskt, senast i en intervju i Sverige Radios Människor och Tro.

Samtidigt är det kanske förståligt att förbundet får dras med ateism-stämpeln. Inte minst på grund av ett starkt fokus just på frågan om Guds icke-existens. Dessutom är det många identifierar sig som sekulära humanister – säkert en majoritet av svenska folket, även religiösa – medan få identifierar sig som Humanister. Därför är det förklarligt om många reagerar på hur Sturmark och hans förbund vill lägga beslag på begreppet och närmast göra detta till synonymt – i den allmänna förståelsen – med ateism.

Men om Humanisterna inte profilerar sig genom sin religionskritik och ateism, vilka är de då? Vad skulle skilja dem från andra humanistiska sammanslutningar? Och skulle media fortsätta att intressera sig om de kontroversiella och polemiska debatterna uteblev?

Det blir intressant att följa denna utveckling och diskussion om Humanisternas identitet.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Fler röster om böneutrop

I Expressens webbteveprogram Bar & Politik berättar Stefan Attefall (KD), civil- och bostadsminister att han är positiv till att moskén i Fittja skall få lov att ha böneutrop som kallar de troende till bön på fredagarna. Enligt Attefall måste vi tillåta ett samhälle där flera olika religiösa uttryck kan existera sida vid sida. Ministern är dock noga med att påpeka att han inte vill ha det som i Beirut med fem böneutrop om dagen. Muslimerna måste enligt ministern vara praktiska och acceptera att tillståndet endast gäller fredagar och inte fem gånger om dagen. Genom sin argumentation går han emot sin partikamrat Stefan Dayne (KD) som motsatte sig muslimernas önskemål om böneutrop som vi har skrivit om i tidigare inlägg här på bloggen.

Attefall är dock inte den enda röst som vill tillmötesgå muslimernas önskemål i Fittja. Även humanisternas ordförande Christer Sturmark är positiv och ser frågan om böneutrop som något oproblematiskt. På humanistbloggen kan vi läsa:

"För Humanisterna står yttrandefrihet och livsåskådningsfrihet alltid i centrum, och det finns inga allmänna skäl att ha särskilda bestämmelser för yttranden från en minaret eller andra installationer inom en församling. För Humanisterna är det självklart att alla livsåskådningar ska likabehandlas och vår vision är ett samhälle där alla övertygelser, religiösa som sekulära, kan leva sida vid sida i ömsesidig respekt."

Ur Sturmarks perspektiv är frågan om likabehandling överordnad och hans perspektiv är det egentligen ingen skillnad mellan böneutrop eller klockringning. Samtidigt vittnar kommentarer på Humanistbloggen att det finns andra religionskritiska röster och alla är inte överens med Sturmark när det gäller böneutrop.  

Samtidigt som Sturmark är positiv och KD är splittrat i frågan har en grupp SD politiker med Richard Jomshof i spetsen lämnat in en motion om att böneutrop från religiösa byggnader skall förbjudas. Enligt motionen som återfinns i sin helhet på Avpixlat är det fel att likställa klockringning med böneutrop. För det första är "de kristna klockringningarna en del av vårt kulturella och historiska arv" och för det andra så innehåller böneutropet ett religiöst budskap vilket inte gäller för klockringning som är en "oartikulerad ljudsignal" enligt motionen. Vad som avses med pluralformen "de kristna klockringningarna" är oklart. Avses samtliga kristna kyrkor som praktiserar klockringningar? Om så är fallet är det en historisk felaktighet - efter Uppsalamöte 1593 som till exempel har framhållits av SD:s Kyrkopolitiska parti (Fädernas kyrka) är det tydligt att den svenska staten under lång tid har förtryckt alla kristna kyrkor som inte var i linje med Svenska kyrkans teologi. Det var först mot slutet av 1800-talet och religionsfrihetslagen från 1951 som samtliga kristna kyrkor blev accepterade.

Men det är även budskapet som framförs i böneutropet som är problematiskt enligt motionen eftersom "islam gång på gång visat sig att inte vara förenligt med våra västerländska värderingar av exempelvis demokrati och jämlikhet mellan könen." Enligt SD är böneutrop inte en fråga som kan inkluderas i religionsfriheten eftersom det offentliga rummet skall vara fritt från religiösa symboler enligt motionen. Men om motionen skulle följas borde rimligtvis alla former av religion i det offentliga rummet motarbetas - ett faktum som inte endast bör gälla för böneutrop utan även kyrkor, kors och andra former av symboler som kan tolkas som religiösa.

Istället för att peka på att det är människor som tolkar och praktiserar sin religion tycks Jomshof se alla muslimer som ett kollektiv som tänker och handlar på samma sätt just på grund av att de är muslimer. Enligt denna argumentation ses islam som ett subjekt som kan handla och agera - ett synsätt som religionsvetare är starkt skeptiska till. Gång på gång har vi skrivit här på bloggen att det är människor som tolkar religioner. Tolkningar kan se olika ut på olika platser och vid olika tidpunkter och ur detta perspektiv är muslimer inte något undantag från någon annan grupp av religiösa människor. Denna kritik av Jomshofs motion skall givetvis inte läsas som att muslimer de facto inte kan tolkas sin religion på ett odemokratiskt och patriarkalt sätt, men samtidigt väljer motionen att bortse från det faktum att islam också kan tolkas på ett sådant sätt att tolkningen stödjer demokrati och andra värderingar som uppfattas vara i linje med det svenska samhället.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Religiösa artefakter, ploj eller en grund för social mission?

Simon Sorgenfrei har precis publicerat ett inlägg om att Frälsningsarmén i Örnsköldsvik har börjat sälja välsignat vatten. Försäljningen har skapat debatt och bloggen Kristen opinion samt media som SvD rapporterar att kristna teologer som Christina Grenholm och ateister som Christer Sturmark har reagerat på den välsignade produkten.

Utan att fördjupa sig i ovan nämnda debattörers positioner och utgångspunkter eller huruvida vattnet är välsignat eller inte är det på plats att betona att försäljning av religiösa artefakter inte är något unikt eller nytt för Frälsningsarmén. Avlatsbrev, amuletter och reliker kan alla ses som ”produkter” eller religiösa artefakter som har välsignats och sålds till enskilda troende eller till religiösa institutioner. Här är det viktigt att betona att dessa kommersiella artefakter inte endast återfinns inom kristna traditioner. Även bland vissa muslimer förekommer försäljning av liknande produkter och andra religionshistoriker skulle med största sannolikhet kunna hitta liknande exempel i fler traditioner. Ett intressant exempel på hur religiösa föremål har välsignats och sålts återfinns dock i Marie W. Dallams bok Daddy Grace: A Celebrety Preacher and his House of Prayers som handlar om den amerikanske predikanten Sweet Daddy Grace. Förutom att blanda kristna traditioner med nyreligiösa tolkningar och viga sina efterföljare med brandslang välsignade Sweet Daddy Grace produkter som tvål, schampo och olika former av hälsoprodukter som såldes för församlingens räkning. Ett agerande som väckte häftigt debatt och kritik bland många människor i USA.  

Trots att försäljning av ”välsignade” artefakter ofta betraktas som något skeptiskt och tveksamt som syftar till att förleda och dupera lättlurade människor är det viktigt att påpeka att det ofta finnas en koppling mellan ekonomi och religion. Detta faktum påvisade till exempel den tyske sociologen Max Weber tydligt i sina banbrytande studier om religion, politik och samhälle. Ur ett religionshistoriskt perspektiv har de flesta religiösa organisationer dels samlat in och dels redistribuerat pengar och välstånd till de som följer en specifik tolkning av en given religion. Vid sidan av denna funktion har religiösa stiftelser ofta fungerat som drivande faktorer och garanter för etableringen och driften av skolor, sjukvård och social omsorg i både historia och nutid. Att församlingar behöver få in pengar för att kunna leverera den vård och omsorg som de lovar sina efterföljare är ur dessa perspektiv inget konstigt. Ur ett samtidshistoriskt perspektiv tycks dessa frågor också bli allt viktigare eftersom det sociala skyddsnätet blir allt mer grovmaskigt och nöden tilltar i samhället. Som jag har skrivit om tidigare här på bloggen vänder sig till exempel allt fler människor till kyrkor och andra religiösa organisationer för att klara sin vardag. Att dryga ut kassan med försäljning av skivor, kokböcker och nu senast välsignat vatten är kanske därför inte något nytt eller speciellt konstigt. Men varför är vissa produkter mer accepterade än andra och varför är det okej att Frälsningsarmén samlar in pengar genom att sälja skivor och kokböcker medan det blir fel när de börjar sälja ”välsignade produkter” och tydligt talar om att de behöver pengarna för att kunna hjälpa behövande?

Göran Larsson, Professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet   

Ateism?

I en artikel i Dagens Nyheter kan vi läsa att allt fler amerikaner är positiva till att rösta på en ateist till presidentposten. 54 procent kan tänka sig en ateist som nationens ledare. Ateister är dock mindre populära än såväl muslimer (58 procent) som homosexuella (68 procent).

Kanske kan detta ha en förklaring i att religion har kommit att spela en allt större roll i utnämningen av presidentkandidater och presidenter de senaste tio åren? Kanske föreställer sig fler amerikaner att ateism på något sätt skulle vara en mer neutral position?

Jag känner inte till någon liknande undersökning från Sverige. Man skulle kunna misstänka att fler skulle vara skeptiska till en bekännande och praktiserande religiös stadsminister än en som kallar sig ateist. Men trots att vi ofta omtalas som världens mest sekulariserade folk finns det indikatorer som tyder på att begreppet ateism har en negativ klang för många. Ett tecken på detta är att förbundet Humanisterna – som många upplever som just ateistiskt – vill distansera sig från begreppet.

I en artikel publicerad på Newsmill under Almedalsveckan värjer sig förbundets ordförande, Christer Sturmark, mot beteckningen. Han skriver:

I diskussioner om religion och politik anklagas ofta vi sekulära humanister för att ”inte tro på något”. Ofta kallas vi lite nedlåtande för ”nyateister” av olika religiösa grupper i samhället. Så särskilt ny är förstås inte ateismen, men ateism är inte heller synonymt med sekulärhumanistisk livsåskådning. Vi tror på många saker, men inte just på Gud.

De flesta förknippar nog ateism just med att inte tro på gud. Nationalencyklopedin definierar exempelvis begreppet med ”åsikten att det inte finns någon gud.” Detta kanske kan förklara varför så många tycks förstå Humanisterna som ett ateistiskt förbund. Vad Sturmark menar att Humanisterna anklagas för – ”att inte tro på något” – ligger närmare vad som kallas nihilism, vilket i NE definieras som en” ståndpunkt som förnekar existensen av något, vanligen värden.”

Det kan naturligtvis finnas flera anledningar till att Humanisterna och Christer Sturmark inte vill kallas eller kalla sig ateister, trots Sturmark själv karaktäriserar förbundet som ett sällskap där man inte tror på gud. På ett liknande sätt väljer ofta så kallade nyandliga grupper, medvetet eller omedvetet, att undvika ordet ”religion” i presentationer av tro och praktik som bär på religiösa kopplingar eller kännemärken. Detta, kan man anta, på grund av att man misstänker att många svenskar har en negativ bild av, eller skepticism gentemot, religion. Eller på grund av att man själv har en så negativ föreställning av religion, att man inte kan se likheter mellan det man själv företräder och erbjuder, och vad man förknippar med religion.

Detta är intressant ur religionsvetenskaplig synpunkt. Ska vi som religionsvetare utan vidare ta över självbeteckningar de grupper vi studerar använder sig av, eller ska vi använda oss av begrepp och termer som vi själva definierar? Hur ska vi göra när konkurrerande grupper använder sig av samma självbeteckning? Många muslimer menar att exempelvis Nation of Islam eller Ahmadiyya framhåller trossatser som är oförenliga med islam, varför de inte erkänner dessa som riktiga muslimer. På liknande sätt finns det många kristna som anser att Jehovas Vittnen eller Mormonkyrkan inte är riktig kristendom, utan snarare nån sorts suspekta sekter som har allt för heterodoxa föreställningar för att ingå i den kristna gemenskapen. 


Själv anser jag att vi som religionsvetare ska undvika att ta normativ ställning i denna sorts konfessionella diskussioner. Snarare än att en grupp kallar sig kristen, muslimsk, andlig eller ateistisk är det intressant att studera hur och varför de gör så. 

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Missionerande ateism

För en tid sedan fick mina föräldrar – som passerat pensionsåldern – ett personligt brev från en medlem i Jehovas vittnen. Det var dags för dem, stod det, att tänka på döden och domedagen. Personen som skrivit brevet ville komma hem till dem och tala om dessa frågor, och vikten av att de blev frälsta.

De blev, milt uttryckt, irriterade.

Utan att ha tagit del av forskning på området tror jag de flesta svenskar ogillar när Jehovas eller någon annan missionerande grupp knackar på dörren. Och jag tror denna irritation kan ha flera orsaker. Dels bryter dessa grupper en outtalad överenskommelse om att religion är en privatsak, inget man försöker pracka på någon annan. Dessutom tror jag att många irriteras av deras starka trosvisshet. Det är något i den benhårda övertygelsen som skrämmer.

Jag kommer att tänka på detta när jag läser den mailväxling mellan Christer Sturmark och Natalia Kazmierska, som återges av den förre i en kommentar till ett inlägg här på bloggen. Som svar på en kritisk krönika om Humanisterna skriver Sturmark till Kazmierska att han vill ”ta en fika och prata lite” för att ”det vore roligt att få berätta lite för dig om Humaniströrelsen”. När hon avböjer blir tonen en aning anklagande, ”jag trodde du var öppen för att veta mer om detta.”

Sturmark berättar att han ofta möts av otrevliga kommentarer och får otrevliga mail. Kanske kan vi förstå dessa negativa uttryck om vi jämför dem med attityder mot andra missionerande livsåskådningsförbund, som exempelvis Jehovas vittnen.

Christer Sturmark har kanske mer än någon annan fört diskussionen om religion från den privata sfären ut i offentligheten. Nästan varje vecka läser man en ny debattartikel, eller om någon paneldiskussion där Sturmark diskuterar religion och för fram sitt sekulärhumanistiska budskap med en övertygelse som inte ligger dörrknackarnas efter. Ett budskap som många dessutom uppfattar som ateistiskt – även om Sturmark själv inte gillar den beteckningen.

Men är Jehovas vittnen och Christer Sturmark verkligen värda vrede och elaka tillmälen? Vittnet som vill prata med mina föräldrar om döden och frälsning från helveteselden vill ju det av omtanke. Hen är övertygad om att mamma och pappa är illa ute, och vill erbjuda sin hjälp. På ett liknande sätt ser Sturmark just sin livsåskådning som ”en befriande kraft”, men i hans fall mot det ”religiöst sanktionerade förtryck” han uppfattar som ”vår tids största brott mot mänskliga rättigheter.”

All omtanke är väl bra omtanke. Eller?

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet