Jimmie Åkesson och kyrkovalet

I partiledare Åkessons sommartal i Sölvesborg (24/8) finns åtskilligt att kommentera ur religionsvetenskaplig synpunkt. Först några upplysningar om bakgrunden till kyrkovalet. Det som i dag heter Svenska kyrkan kallades för inte så länge sedan Sveriges kyrka. Den har sedan 1500-talet varit sammantvinnad med statsmakten men det är viktigt att vara medveten om att det aldrig varit fråga om teokrati lika med präststyre. De svenska reformatorerna var medvetna om Luthers åtskillnad mellan vad som kallats andligt och världsligt regemente. Det betyder att Gud samtidigt verkar på två radikalt olika sätt. Överheten, inklusive husfadern, har till uppgift att på Guds vägnar skapa ordning, något som ofta skedde med mycket hårda nypor. Samtidigt har kyrkan och alla kristna till uppgift att föra vidare Kristi budskap om frihet och förlåtelse. Denna dubbelhet omformulerade Sveriges mest kända teolog och religionsvetare, Nathan Söderblom, genom att skilja mellan kyrkans kropp och själ: det yttre är den synliga och organiserade kyrkan samt uppgiften att hålla ordning medan själen är ett levande budskap.

Söderblom dog 1931 och mycket har hänt sedan dess. Det växte fram en anda av samarbete mellan kyrkoledning och socialdemokrati under 1930-talet vilket belyses i en utmärkt avhandling skriven av Urban Claesson i Folkhemmets kyrka från 2004. Men efter Andra världskriget har dåvarande statskyrkan, i första hand lika med prästerskapet, avlövats de flesta samhällsfunktioner man tidigare haft, t ex inom undervisning och social omsorg.  Men samtidigt har, särskilt under 1950- och 1960-talet ett otal kyrkor byggts i nya förorter med stöd av helt vanliga kommunpolitiker.

I dag, inför kyrkovalet 2013, kan det vara viktigt att påminna sig innehållet i riksdagsbeslutet om skiljande mellan stat och kyrka vilket trädde i kraft år 2000. Kraven som riksdagen ställde på Svenska kyrkan och som bejakades av dess kyrkomöte formulerades i termer av fortsatt öppenhet, evangelisk-luthersk identitet, att vara rikstäckande samt demokratiskt organiserad.  Öppenhet betyder att man inte ska ses som en förening av likasinnade utan handlar om kyrkans erbjudande att vara till tjänst för alla. Så det är ingen tvekan om saken, Åkesson och hans SD är i sin fulla rätt att ställa upp som nomineringsgrupp i kyrkovalet. Det är heller ingen tvekan om att Åkesson har rätt när han hävdar att svenska kyrkan är en viktig del av det svenska kulturarvet. Företrädare för de etablerade partierna är i denna fråga ofta generande historielösa och okunniga. Men att det andliga arvet skulle vara så pursvenskt, ljust och harmoniskt som Åkesson vill påskina, det är ett falsarium. Han påstår att svenskarna frivilligt anammade den kristna tron, vilket högst är en halvsanning och när han påstår att ”svenska kyrkan är svensk därför att dess ritualer och lära på många sätt är unika” kan man verkligen undra vad han stöder sig på. De flesta ritualerna har en bakgrund i den katolska medeltiden och läran har en lång historia innan Sverige som stat existerade. Hans polemiska paradexempel är att den av många omtyckta psalmen Fädernas kyrka togs bort ur psalmboken på 1980-talet, enligt Åkesson av socialister och liberaler. Psalmen som har en fin och lättsjungen melodi är skriven av en av de mest aggressiva nationalisterna på tidiga 1900-talet. Det var J A Eklund, biskop i Karlstad, som år 1909 skrev psalmen, strax före det helvete som bland annat nationalismen medverkade till 1914 – 18.

Åkessons historieskrivning präglas av en balansgång mellan hans nationalistiska syfte och det obestridliga faktum att det kristna arvet från början härstammar från Mellanöstern och att det sedan Paulus, vars äkta skrifter är de äldsta i Nya testamentet, har en universell syftning. Det är påtagligt att Åkesson är störd av det i dag samfällda kristna stödet för hjälp åt invandrare och flyktingar och av den nuvarande kyrkoledningens kritik av en omänsklig asylpolitik.

På en annan balansgång befinner sig Åkesson när han kritiserar socialister och liberaler och samtidigt påstår sig vilja värna om svenska välfärdssamhället, det som just formades av samma socialister och liberaler. Det är intressant att konstatera att den kulturkonservatism och nationalism som under tidiga 1900-talet kännetecknade högerpartiet nu återkommer hos Åkesson fast på ett förgrovat och ofta okunnigt sätt. Samtidigt har hans missnöjesparti en uppgift i den mån det aktualiserar svagheter hos de etablerade partierna. Till exempel aktualiserar han i sitt tal deras otydlighet i fråga om EU och den valhänta politiken i fråga om landsbygdens problem. 

Det är bra att Åkesson agiterar för att man ska rösta i kyrkovalet. Om inte annat kommer det förhoppningsvis att inspirera socialister och liberaler att vakna upp från sofflocket.

Människor och tro har ett bra inslag om SD och kyrkovalet.

Björn Skogar

Idéhistoriker och religionsdidaktiker

Sverigedemokraternas nya fiende...

Den 6 december kunde man se Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson hålla jultal i SVT. Han oroade sig för ideologiska krafter som vill slita sönder Sverige, förbjuda adventsljusstakar på arbetsplatsen och barnen att sjunga Gläns över sjö och strand på skolavslutningen.

Även SDU’s Cassandra Sundin oroar sig för julen och Sveriges kyrkliga traditioner. Men för Sundin erbjuder inte kyrkan främst en religiös, utan snarare en nationalistisk funktion. I debatten, skriver hon, fokuserar man ”helt på kyrkans påstådda religiösa budskap […] och glömmer den viktiga grund som ligger bakom dessa traditioner. För det första är kultur, traditioner och identitet något som förenar ett folk och ett land, det tillhör grunden för principen med en nationalstat.”

Kanske menar Cassandra Sundin att kyrkan betydelse främst inte har varit religiös, utan snarare fungerat som en enande symbol, som ett centrum för identitetsskapande kulturtraditioner som ”tillhör grunden för principen med en nationalstat.” Att kyrkan också har haft en sådan funktion – tillsammans med den religiösa – har hon naturligtvis rätt i.

Men precis som Jimmie Åkesson säger är denna funktion idag devalverad och ifrågasatt. Det svenska samhället har, som alla samhällen, förändrats. Sedan år 2000 är inte Svenska kyrkan längre statskyrka och även om en majoritet av Sveriges befolkning är medlemmar i Svenska kyrkan har många lämnat de senaste tio åren. Vi har också en växande befolkning med annan religiös bakgrund än svenskkyrklig – pingstvänner, muslimer, hinduer, bahaier, sikher, baptister, nyhedningar, wicca-troende, metodister, satanister, judar, UFO-troende – liksom ateister, agnostiker och skeptiker som inte vill identifiera sig med någon religion överhuvudtaget.

I den mån en nationell identitet är viktig idag, måste nog Sverigedemokraterna söka den någon annanstans än i den gamla tidens statskyrka. Eller i kungahuset. Eller i rasen.

Men som Patrik Lindenfors skriver på Humanistbloggen tycks det sällan som protesterna mot religiösa inslag i skolan eller på arbetsplatser kommer från invandrare eller individer med annan än svenskkyrklig bakgrund. Lindenfors skriver:

Det handlar istället om ateister, Humanister och religiösa debattörer som inte vill att kyrkan ska ha speciella privilegier i samhället utan som vill att staten ska vara neutral i livsåskådningsfrågor, och som vill att barnen ska stå i centrum på sina egna skolavslutningar, istället för någon präst.Det handlar helt enkelt om alla oss som värnar den sekulära staten. En svensk tradition sedan år 2000.

Att ateister skulle ses som ett hot är i så fall inte unikt för Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. I en rapport som Internationella Human-Etiska Unionen (IHEU) presenterade igår, vilken visar hur icke-religiösa diskrimineras och förföljs i stora delar av världen.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Sverigedemokraterna och rasismen

Ingen har väl kunnat undgå de senaste dagarnas turbulens kring Sverigedemokraterna och den film som visar hur tre toppnamn inom partiet utdelar rasistiska och sexistiska tillmälen i samband med ett bråk i Stockholm 2010. Med hänvisning till den ”nolltolerans mot rasism” som partiledaren Jimmie Åkesson nyligen infört blev SDs ekonomisk-politiska talesperson Erik Almqvist igår tvungen att avgå efter att bland annat ha kallat komikern Soran Ismael  ”babbe” (babian) och ifrågasätta hans rätt att kalla sig svensk. Senare tog även partiets rättspolitiska talesperson Kent Ekeroth en ”time out” efter att ytterligare en filmsnutt läckt ut där denne ses beväpna sig med ett järnrör tillsammans med sina partikamrater. Att uttala vad som kan uppfattas som rasistiska tillmälen tycks alltså ses som allvarligare än beredskapen till grovt våld inom SD.

Men vad menar egentligen Åkesson med rasism?

De senaste dagarnas uttalanden tyder på att det är uttryck för biologisk rasism han vänder sig mot. Detta är föreställningen att mänskligheten kan delas in i en mängd biologiska enheter, raser, som tillskrivs specifika egenskaper. Rasen upplevs som determinerande för individers intelligens och karaktär. Idag tar sig denna form av rasism, på ett mindre ideologiskt genomtänkt sätt, oftast uttryck i den sortens uttalanden och attityder som Erik Almqvist uppvisar på den aktuella filmen. Individer av annan etnisk bakgrund pekas ut som lägre stående (babian) just pågrund av denna etniska bakgrund.

Men sedan finns också vad som kallas kulturell rasism som istället utgår från en essentialistisk kulturförståelse. Man tänker sig att det skulle finnas avgränsade kulturer, som exempelvis en svensk kultur som tydligt skiljer sig från andra kulturer, eller en svenskhet som skulle bära på vissa värderingar och egenskaper. På samma sätt tänker man sig då att det skulle finnas en muslimsk kultur, som determineras av islam. Islam föreställs här som en enhetlig ideologi som utmärks av en rad destruktiva dogmer, vilka muslimer internaliserat. Liksom individer tillskrivs karaktär och egenskaper utifrån sin rastillhörighet enligt den biologiska rasismen, tillskrivs individer karaktärsdrag och egenskaper utifrån sin kulturella tillhörighet enligt kulturell rasism.

Filmklippet där Almqvists förnekar Soran Ismael rätten att definiera sig som svensk visar hur dessa två uttryck för ”rasism” lätt flyter samman.

Inom Sverigedemoraterna är det få som så ofta förknippats med kulturell rasism utifrån en essentialistisk och determinerande islamsyn som just Kent Ekeroth. Att Jimmie Åkesson nu utesluter Almqvist men inte Ekeroth kan därför tolkas som att det är den första formen av rasism man inte vill förknippas med, medan den kulturella rasismen fortfarande är OK inom partiet. 

Diskussionen kring filmen lär fortsätta, och kanske kommer även denna fråga upp till debatt?

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet