Religiös praktik för sikhiska
skrifter i brittiskt arkiv
När
jag i mitten av mars besökte British Library i Storbritannien för ett
forskningsprojekt som syftar till att kartlägga boktryckshistoria i
Punjab fick jag erfara hur arkiv kan anpassa sin hantering och granskning av
material till religiösa föreskrifter. De texter som jag ville studera var litografiska
tryck av sikhernas skrift Guru Granth Sahib från 1800-talet, däribland den allra första skriften som trycktes år 1864 av
Koh-i-Nur Press i Lahore. Det finns flera och skiftande historier om hur
sikhiska skrifter hamnade på British Library, men de flesta som trycktes från
1860-talets slut kom till England som en del av den koloniala
kontrollapparaten. År 1867 infördes en lag (The
Press and Registration of Books Act) som syftade till att reglera tryckpressar,
tidningar och allt tryckt material i brittiska Indien. Förläggare uppmanades
att rapportera om sin verksamhet och sända in ett exemplar av varje publicerad
bok som sedan skickades till London. På grund av detta har British Library
bevarat både detaljerade rapporter om publicerade böcker och många av de
tryckta böckerna i original.
Manuskript och böcker som enligt British
Library är unika eller i dåligt skick blir
kategoriserade som “begränsade objekt” och ska behandlas med extra omsorg. I
praktiken innebär det att materialet i denna kategori enbart kan studeras med
tillåtelse och närvaro av personal med specialkunskaper. Intendenten för
nordindiska språk informerade att de flesta religiösa skrifter, inklusive
sikhernas Guru Granth Sahib, tillhör denna kategori och följer specifika “protokoll”
för materialhanteringen. Under mitt besök visade det sig att de specifika rutinerna för
sikhiska skrifter var en form av religiös praktik. Likt besök i gurdwaras föreslog intendenten att vi skulle ta av oss skorna och täcka håret med
sjal för att visa respekt. I ett enskilt rum hade varje skrift fått en egen upphöjd plats på en stor vit kudde och var insvept i vitt tyg för skydd med färgglada och dekorativa tygstycken (rumalas) ovanpå. Rutinerna för att öppna och stänga skrifterna liknade
i huvudsak morgon- och kvällsceremonier i gurdwaras då Guru Granth Sahib på
morgonen installeras på en tron och kläs av de tyger som den är insvept i för att
öppnas (prakash) och på kvällen täcks
med tyger och förs till ett speciellt rum för vila (sukhasan). Skrifter och andra religiösa texter som
innehåller gurbani, det vill säga texter vars
författarskap tillskrivs sikhernas historiska guruer, kan inte heller fotograferas eller ingå i några utställningar. Detta innebär också att sikhernas bokhistoriska kulturarv
är exkluderat från arkivets permanenta utställning “Treasures of the British
Library.”
Att British Library följer en mer
ritualiserade hanteringen av sikhiska skrifter har en historia som innefattar
både samarbete och konflikt med religiösa intressen under början av
tjugohundratalet. När en sikhisk forskare, som arbetade för British Library med
katalogisering av texter på Punjabi, hittade ett tidigare okänt manuskript av
Guru Granth Sahib från 1660-talet fick arkivet stor uppmärksamhet bland sikher
i Indien och Storbritannien. Giani Joginder Singh Vedanti, den då högste
ledaren för den “eviga tronen” (akal
takht) vid gyllene templet i Amritsar, besökte British Library år 2002 för
att undersöka texten och gav samtidigt instruktioner för hur skrifterna bör hanteras enligt sikhernas normativa levnadsmanual. Samma år inledde den brittiska organisationen Sikh Educational Council (SEC) ett samarbete
för att bevara sikhiskt material och donerade 16,000 pund så att arkivet kunde
restaurera fyra historiska skrifter. Men när British Library två år senare
arrangerade utställningen “Faith and Brotherhood: Treasures of the Sikhs” och
visade upp ett manuskript av Guru Granth Sahib i en glasmonter följde
omfattande protester. Många sikher anser att skriften inte bara innehåller de
historiska guruernas’ lära utan också är den nu levande gurun. Utifrån detta perspektiv presenterades religiösa argument att Guru
Granth Sahib inte kan arkiveras eller ställas ut som en vanlig “bok.” Att visa
upp skrifter på utställningar för allmänhetens beskådande betraktades som
vanvördnad (beadbi). En kampanj under parollen “ge respekt till Guru
Granth Sahib” anordnade en namninsamling och tryckte tusentals vykort som
sikher i hela Storbritannien kunde skicka till British Library i protest. Det
omedelbara resultatet var att skriften togs bort från utställningen och arkivet
gick ut med en offentlig ursäkt.
Medan några sikhiska representanter har framhållit att kolonialmakten stal kulturskatter och krävt att skrifter i
brittiska arkiv ges till sikhiska församlingar eller återförs till Indien för
tillbörlig religiös respekt, har andra istället hävdat att varken gurdwaras eller befintliga arkiv i Punjab kan garantera en säker arkivering som bevarar historiska texter för forskning och framtida generationer. Den ritualiserade hanteringen av sikhiska
skrifter i British Library illustrerar ändå att sekulära institutioner och
religiösa organisationer kan samarbeta på olika vis, även om vägen till samförstånd ibland kan vara lika bräcklig som de
texter båda parterna vill bevara.
Kristina
Myrvold
Religionsvetenskap, Linnéuniversitetet