Religiös praktik för sikhiska skrifter i brittiskt arkiv

När jag i mitten av mars besökte British Library i Storbritannien för ett forskningsprojekt som syftar till att kartlägga boktryckshistoria i Punjab fick jag erfara hur arkiv kan anpassa sin hantering och granskning av material till religiösa föreskrifter. De texter som jag ville studera var litografiska tryck av sikhernas skrift Guru Granth Sahib från 1800-talet, däribland den allra första skriften som trycktes år 1864 av Koh-i-Nur Press i Lahore. Det finns flera och skiftande historier om hur sikhiska skrifter hamnade på British Library, men de flesta som trycktes från 1860-talets slut kom till England som en del av den koloniala kontrollapparaten. År 1867 infördes en lag (The Press and Registration of Books Act) som syftade till att reglera tryckpressar, tidningar och allt tryckt material i brittiska Indien. Förläggare uppmanades att rapportera om sin verksamhet och sända in ett exemplar av varje publicerad bok som sedan skickades till London. På grund av detta har British Library bevarat både detaljerade rapporter om publicerade böcker och många av de tryckta böckerna i original.

Manuskript och böcker som enligt British Library är unika eller i dåligt skick blir kategoriserade som “begränsade objekt” och ska behandlas med extra omsorg. I praktiken innebär det att materialet i denna kategori enbart kan studeras med tillåtelse och närvaro av personal med specialkunskaper. Intendenten för nordindiska språk informerade att de flesta religiösa skrifter, inklusive sikhernas Guru Granth Sahib, tillhör denna kategori och följer specifika “protokoll” för materialhanteringen. Under mitt besök visade det sig att de specifika rutinerna för sikhiska skrifter var en form av religiös praktik. Likt besök i gurdwaras föreslog intendenten att vi skulle ta av oss skorna och täcka håret med sjal för att visa respekt. I ett enskilt rum hade varje skrift fått en egen upphöjd plats på en stor vit kudde och var insvept i vitt tyg för skydd med färgglada och dekorativa tygstycken (rumalas) ovanpå. Rutinerna för att öppna och stänga skrifterna liknade i huvudsak morgon- och kvällsceremonier i gurdwaras då Guru Granth Sahib på morgonen installeras på en tron och kläs av de tyger som den är insvept i för att öppnas (prakash) och på kvällen täcks med tyger och förs till ett speciellt rum för vila (sukhasan). Skrifter och andra religiösa texter som innehåller gurbani, det vill säga texter vars författarskap tillskrivs sikhernas historiska guruer, kan inte heller fotograferas eller ingå i några utställningar. Detta innebär också att sikhernas bokhistoriska kulturarv är exkluderat från arkivets permanenta utställning “Treasures of the British Library.”

Att British Library följer en mer ritualiserade hanteringen av sikhiska skrifter har en historia som innefattar både samarbete och konflikt med religiösa intressen under början av tjugohundratalet. När en sikhisk forskare, som arbetade för British Library med katalogisering av texter på Punjabi, hittade ett tidigare okänt manuskript av Guru Granth Sahib från 1660-talet fick arkivet stor uppmärksamhet bland sikher i Indien och Storbritannien. Giani Joginder Singh Vedanti, den då högste ledaren för den “eviga tronen” (akal takht) vid gyllene templet i Amritsar, besökte British Library år 2002 för att undersöka texten och gav samtidigt instruktioner för hur skrifterna bör hanteras enligt sikhernas normativa levnadsmanual. Samma år inledde den brittiska organisationen Sikh Educational Council (SEC) ett samarbete för att bevara sikhiskt material och donerade 16,000 pund så att arkivet kunde restaurera fyra historiska skrifter. Men när British Library två år senare arrangerade utställningen “Faith and Brotherhood: Treasures of the Sikhs” och visade upp ett manuskript av Guru Granth Sahib i en glasmonter följde omfattande protester. Många sikher anser att skriften inte bara innehåller de historiska guruernas’ lära utan också är den nu levande gurun. Utifrån detta perspektiv presenterades religiösa argument att Guru Granth Sahib inte kan arkiveras eller ställas ut som en vanlig “bok.” Att visa upp skrifter på utställningar för allmänhetens beskådande betraktades som vanvördnad (beadbi).  En kampanj under parollen “ge respekt till Guru Granth Sahib” anordnade en namninsamling och tryckte tusentals vykort som sikher i hela Storbritannien kunde skicka till British Library i protest. Det omedelbara resultatet var att skriften togs bort från utställningen och arkivet gick ut med en offentlig ursäkt.

Medan några sikhiska representanter har framhållit att kolonialmakten stal kulturskatter och krävt att skrifter i brittiska arkiv ges till sikhiska församlingar eller återförs till Indien för tillbörlig religiös respekt, har andra istället hävdat att varken gurdwaras eller befintliga arkiv i Punjab kan garantera en säker arkivering som bevarar historiska texter för forskning och framtida generationer. Den ritualiserade hanteringen av sikhiska skrifter i British Library illustrerar ändå att sekulära institutioner och religiösa organisationer kan samarbeta på olika vis, även om vägen till samförstånd ibland kan vara lika bräcklig som de texter båda parterna vill bevara.

Kristina Myrvold

Religionsvetenskap, Linnéuniversitetet 

Islam på Öfvre Östermalm

1924 besökte den indiske sufimissionären Inayat Khan Stockholm, där han höll en serie föredrag om sufism i Läkaresällskapets lokaler på Klara Östra Kyrkogata 10. I publiken satt Elsa Haglund, som blev hans lärjunge och grundade Sufirörelsen i Sverige.

Elsa Haglund 1928

Sufirörelsen hade sina första lokaler på Snickarbacken 6, vid Humlegården i Stockholm. Elsa Haglund själv bodde på Kungstensgatan 3, strax nedanför Engelbrektskyrkan, några hundra meter norrut. På sina promenader från hemmet till Sufirörelsens möten passerade hon Kjellsons Café på Birger Jarlsgatan 36. Där samlades en grupp misjärtatarer, ledda av Sveriges första imam, Osman Ali Soukkan. De hade kommit till Stockholm 1943 – samma år avled Elsa Haglund i tuberkulos. Soukkan var 1949 med och grundade Turk-Islam föreningen i Sverige för religion och kultur. Landets första muslimska organisation.

Turk-Islam föreningen i Sverige för religion och kultur

Ali Soukkan längst fram till vänster

När islam börjar etablera sig i Sverige under första halvan av förra århundradet sker det alltså inom ett litet område på Östermalm i Stockholm. På några av Sveriges mer fashionabla adresser.

Kanske borde Stockholms stad sätta upp några små minnesplaketter?

Simon Sorgenfrei

Södertörns högskola

Ivan Aguéli - sufifeministen

I år är det 100 år sedan den svenska konstnären Ivan Aguéli dog. Han levde ett intressant och omvälvande liv, vilket redan hans otaliga namnbyten omvittnar. 

        Han föddes som John Agelii i Sala, blev känd som Ivan Aguéli i Frankrike och för eftervärlden, men var under de sista tjugo åren av sitt liv verksam bland annat i Egypten under namnet Abd al-Hadi Aqhili al-Maghribi.  I slutet av 1890-talet konverterade han till islam, och blev 1902 initierad i sufiorden Shadhiliyya-Arabiyya. 

Men han var också swedenborgare, teosof, djurrättsaktivist och uttalad feminist.

Aguéli/al-Hadi (till höger) i Egypten 

Under sina år i Egypten gav han, tillsammans med italienaren Ernesto Insabato, ut tidskriften Il Convito/al Nadi som kan förstås som ett forum för tidigt postkolonialt tänkande. I det andra numret av tidskriften, utgivet 1904, har han, under namnet al Hadi, en essä betitlad Feminism införd. Han skriver bland annat:

Vi äro avgjort kvinnosaksvänliga, och vi skola ofta återkomma till denna fråga; jag vet å andra sidan, att alla ansvarskännande muselmaner äro av vår mening.

…

Vi tro inte, att en regeringsproklamation hurdan som helst angående kvinnans frigörelse skulle få något som helst inflytande; ett eller annat vackert tal, en eller annan toast, ännu någon idiot ordensprydd; se där hela framsteget; blott de som känna till Orienten skola säkert ha roligt den dagen. Det är i alla fall mycket svårt att övervaka en kvinna, och det skulle vara oändligt mycket bekvämare, om hon kunde övervaka sig själv och även övervaka sin man, om han avviker från Guds väg; men i väntan på detta tingens idealiska tillstånd göra vi dumheter.

Aguéli/al Hadi levde i Egypten under an-Nahda, den islamiska reformationen, uppvaknandet. Han studerade vid al-Azhar, en av sunniislams viktigaste och mest prestigefulla lärdomsinstitutioner, då Muhammed Abduh var verksam som stormufti. 

          Kvinnoemancipation var en av de frågor som fördes till diskussion av de egyptiska reformtänkarna och några år innan essän om feminism infördes i Il Convito/al-Nadi hade juristen och författaren Qasim Amin släppt boken Tahrir al mara'a, Kvinnans frigörelse.

Ivan Aguélis/abd al-Hadis tid i Egypten och hans relation till den reformrörelse som då och där var framträdande hör till de minst studerade perioderna i hans liv. Hade han kontakt med Abduh och Amin? Hur väl var han insatt i de diskussioner som fördes bland reformtänkarna? Var han en del av rörelsen? 
Här finns spännande material för den som känner sig manad!

Simon Sorgenfrei

Södertörns högskola