Religiös praktik för sikhiska skrifter i brittiskt arkiv

När jag i mitten av mars besökte British Library i Storbritannien för ett forskningsprojekt som syftar till att kartlägga boktryckshistoria i Punjab fick jag erfara hur arkiv kan anpassa sin hantering och granskning av material till religiösa föreskrifter. De texter som jag ville studera var litografiska tryck av sikhernas skrift Guru Granth Sahib från 1800-talet, däribland den allra första skriften som trycktes år 1864 av Koh-i-Nur Press i Lahore. Det finns flera och skiftande historier om hur sikhiska skrifter hamnade på British Library, men de flesta som trycktes från 1860-talets slut kom till England som en del av den koloniala kontrollapparaten. År 1867 infördes en lag (The Press and Registration of Books Act) som syftade till att reglera tryckpressar, tidningar och allt tryckt material i brittiska Indien. Förläggare uppmanades att rapportera om sin verksamhet och sända in ett exemplar av varje publicerad bok som sedan skickades till London. På grund av detta har British Library bevarat både detaljerade rapporter om publicerade böcker och många av de tryckta böckerna i original.

Manuskript och böcker som enligt British Library är unika eller i dåligt skick blir kategoriserade som “begränsade objekt” och ska behandlas med extra omsorg. I praktiken innebär det att materialet i denna kategori enbart kan studeras med tillåtelse och närvaro av personal med specialkunskaper. Intendenten för nordindiska språk informerade att de flesta religiösa skrifter, inklusive sikhernas Guru Granth Sahib, tillhör denna kategori och följer specifika “protokoll” för materialhanteringen. Under mitt besök visade det sig att de specifika rutinerna för sikhiska skrifter var en form av religiös praktik. Likt besök i gurdwaras föreslog intendenten att vi skulle ta av oss skorna och täcka håret med sjal för att visa respekt. I ett enskilt rum hade varje skrift fått en egen upphöjd plats på en stor vit kudde och var insvept i vitt tyg för skydd med färgglada och dekorativa tygstycken (rumalas) ovanpå. Rutinerna för att öppna och stänga skrifterna liknade i huvudsak morgon- och kvällsceremonier i gurdwaras då Guru Granth Sahib på morgonen installeras på en tron och kläs av de tyger som den är insvept i för att öppnas (prakash) och på kvällen täcks med tyger och förs till ett speciellt rum för vila (sukhasan). Skrifter och andra religiösa texter som innehåller gurbani, det vill säga texter vars författarskap tillskrivs sikhernas historiska guruer, kan inte heller fotograferas eller ingå i några utställningar. Detta innebär också att sikhernas bokhistoriska kulturarv är exkluderat från arkivets permanenta utställning “Treasures of the British Library.”

Att British Library följer en mer ritualiserade hanteringen av sikhiska skrifter har en historia som innefattar både samarbete och konflikt med religiösa intressen under början av tjugohundratalet. När en sikhisk forskare, som arbetade för British Library med katalogisering av texter på Punjabi, hittade ett tidigare okänt manuskript av Guru Granth Sahib från 1660-talet fick arkivet stor uppmärksamhet bland sikher i Indien och Storbritannien. Giani Joginder Singh Vedanti, den då högste ledaren för den “eviga tronen” (akal takht) vid gyllene templet i Amritsar, besökte British Library år 2002 för att undersöka texten och gav samtidigt instruktioner för hur skrifterna bör hanteras enligt sikhernas normativa levnadsmanual. Samma år inledde den brittiska organisationen Sikh Educational Council (SEC) ett samarbete för att bevara sikhiskt material och donerade 16,000 pund så att arkivet kunde restaurera fyra historiska skrifter. Men när British Library två år senare arrangerade utställningen “Faith and Brotherhood: Treasures of the Sikhs” och visade upp ett manuskript av Guru Granth Sahib i en glasmonter följde omfattande protester. Många sikher anser att skriften inte bara innehåller de historiska guruernas’ lära utan också är den nu levande gurun. Utifrån detta perspektiv presenterades religiösa argument att Guru Granth Sahib inte kan arkiveras eller ställas ut som en vanlig “bok.” Att visa upp skrifter på utställningar för allmänhetens beskådande betraktades som vanvördnad (beadbi).  En kampanj under parollen “ge respekt till Guru Granth Sahib” anordnade en namninsamling och tryckte tusentals vykort som sikher i hela Storbritannien kunde skicka till British Library i protest. Det omedelbara resultatet var att skriften togs bort från utställningen och arkivet gick ut med en offentlig ursäkt.

Medan några sikhiska representanter har framhållit att kolonialmakten stal kulturskatter och krävt att skrifter i brittiska arkiv ges till sikhiska församlingar eller återförs till Indien för tillbörlig religiös respekt, har andra istället hävdat att varken gurdwaras eller befintliga arkiv i Punjab kan garantera en säker arkivering som bevarar historiska texter för forskning och framtida generationer. Den ritualiserade hanteringen av sikhiska skrifter i British Library illustrerar ändå att sekulära institutioner och religiösa organisationer kan samarbeta på olika vis, även om vägen till samförstånd ibland kan vara lika bräcklig som de texter båda parterna vill bevara.

Kristina Myrvold

Religionsvetenskap, Linnéuniversitetet