Därför ökar det antimuslimska våldet

En uzbekisk flykting genomför ett terrordåd i Stockholm inspirerat av en världsomspännande våldsideologi företrädd av terrorister i Syrien och Irak. Hämnd för detta får legitimera massmord på muslimer i Nya Zeeland, inspirerat av en annan världsomspännande våldsideologi, tidigare manifesterad bland annat på Utøya och i Trollhättan. 

Terrordådet i Christchurch på Nya Zeeland blir en påminnelse om hur globala konflikter får lokala konsekvenser. 

I båda fallen har vanliga människor drabbats, inte politiska ledare eller institutioner. Det är en taktik med ett långsiktigt mål att skapa mer hat och polarisering. Inom såväl våldsorienterad islamofobisk ideologi som salafism odlas föreställningen om ett pågående krig mellan två föreställda gemenskaper – islam och västvärlden. Som ofta påpekats både speglar och göder dessa rörelser varandra. 

I det manifest attentatsmannen Brenton Tarrent publicerade innan massakern i Christchurch skriver han in sig i en högerextrem tradition. Titeln, The Great Replacement, anspelar på föreställningen om ett pågående ”befolkningsutbyte” i västvärlden – ”vita” ersätts av ”icke-vita”, kristna av muslimer. Manifestet inleds:

It’s the birthrates.

It’s the birthrates.

It’s the birthrates.

Enligt denna föreställningsvärld föder vita människor för få barn, samtidigt som ymnigt barnalstrande muslimer tar över deras länder. Migration omformuleras till invasion. Denna utveckling leder till vad Tarrent kallar ett folkmord på vita, varför vita män måste beskydda den egna rasen. Vi känner igen tankegångarna från det dokument Ander Behring Breivik publicerade i samband med terrorattentaten i Norge 2011. Texterna består av ett mischmasch av nazianstruken fornnordisk symbolik och kristet färgad riddarromantik som också hittades i Anton Lundin Petterssons dator efter skolmassakern i Trollhättan hösten 2015. 

I manifesten anknyter Brevik och Tarrent till idéer som fick spridning genom Gisèla Littmans (alias Bat Ye’or) bok Eurabia(2005). Enligt denna har muslimska och västerländska ledare, av oklara skäl, enats om att skapa ett Europa dominerat av muslimer. Politiker, journalister och andra som inte är uttryckligen kritiska till invandring pekas ut som förrädare. Brevik mördade ungsossar, Tarrent önskar han kunde skjutit både fler muslimer och förrädare. I deras manifest framträder flera motiv: Att sprida skräck bland invandrare; att inspirera andra till liknande attentat; att provocera muslimer till hämnd och ytterligare våldshandlingar som kommer att öka hatet mot dem. 

Det är en spegelbild av våldsbejakande salafistisk propaganda och strategi. 

I Tarrents manifest finns också ett uttalat hämndmotiv. Som trigger lyfter han fram Ebba Åkerlund som mördades av Rakhmat Akilov på Drottninggatan 2017. ”Det var där och då jag beslutade mig för att göra något, för att skrida till handling, att ta till våld. Att själv ta upp kampen mot den invaderande fienden.” Liksom Breivik tycks Tarrent uttrycka att hans handlingar har stöd från en tyst majoritet – de är den egna föreställda gemenskapens korsriddare.

Men dessa tankegångar uppstod inte med Littman. De fanns tidigare. Även i Sverige. 

Mellan januari 1991 och augusti 1992 sköt John Ausonius, ”Lasermannen”, personer han uppfattade hade invandrarbakgrund. I en intervju uppgav han att ”Ny demokratis invandrarfientlighet gav mig respons och stärkte mitt självförtroende.” Han ville göra det han menade andra bara pratade om och genom sin verksamhet ”ville han skapa en sådan skräck i samhället att inga fler ’utomeuropéer’ skulle våga sig till Sverige – och att de som redan fanns här skulle fly.” Under valrörelsen 1993 gjorde Ny demokratis Vivianne Franzén muslimsk invandring till en huvudfråga och partiledaren Ian Wachtmeister skrev i en debattartikel att moskéer inte fanns med i hans vision för Sverige. 

Dagen därpå, den 14 augusti 1993, brann moskén i Trollhättan. I polisförhör uppgav en av gärningsmännen att han hört ”en kvinna från Ny demokrati säga att snart får våra barn vända sina huvuden mot Mecka”.

Men det började inte heller med Ny demokrati. Redan 1993 var angrepp och trakasserier vardagsmat för muslimska församlingar. Det illustrerades lakoniskt av en företrädare för moskén i Trollhättan som jag intervjuade för min bok Islam i Sverige – de första 1300 åren. Åren innan branden 1983 var härliga, bekymmerslösa tider, berättade han. ”Bara småtrakasserier, småsabotage. Men det var vardagsmat. Klotter på väggarna, ett grishuvud framför dörren, såna småsaker”. 

Angrepp och våld blev normaliserat bland både offer och förövare. 

Ser vi en liknande utveckling idag? 

Våldshandlingarna mot muslimer på 1990-talet har analyserats av flera forskare och våldet har satts i relation till en ökad invandring under dessa år, liksom till islamkritisk diskurs i medier och bland politiker. Liknande mönster kan urskiljas också efter de senaste årens flyktingmottagande. Under 2010-talet med kulmen år 2015 tog Sverige emot ett allt större antal flyktingar. Under samma period ökade Sverigedemokraterna från 4,9% i januari 2010 till 21,6% i december 2015, på en invandrings- och islamkritisk politik. 

Ett av de främsta forumen för islamkritiska yttringar under dessa år var bloggen Politiskt inkorrekt som 2011 bytte namn till Avpixlat. Aktiv på båda bloggarna var Malmöbon Peter Mangs som 2012 dömdes för två mord, fyra mordförsök och en rad andra skjutningar. ”När allt mer började peka mot att en ensam seriemördare låg bakom de många attentaten mot mörkhyade och muslimer i Malmö sommaren 2010,” skrev Lars Linder i en DN-anmälan av två studier om Mangs, ”steg glädjen i kommentarsfälten på sajter som Avpixlatoch Politisk Inkorrekt. En hyllningsdikt till den nye lasermannen publicerades bland annat på den sverigedemokratiske riksdagsmannen Thoralf Alfssons blogg.”

I oktober 2015 lade sverigedemokraten Ted Ekeroth ut adresslistor till flyktingförläggningar i landet och enligt EXPO upplevde Sverige samma höst den värsta attackvågen mot asylboenden någonsin. På morgonen den 22 oktober klev Anton Lundin Pettersson in på grundskolan Kronan i Trollhättan och högg ihjäl lärare och elever han upplevde hade invandrarbakgrund. Även moskéer attackerades. Enligt en rapport från 2018 framtagen av CEMFOR vid Uppsala universitet och Myndigheten för stöd till trossamfund har 59 % av 106 tillfrågade muslimska församlingar utsatts för någon form av fysiskt angrepp. Klotter, grishuvuden, bränder. En av de första nyheterna som mötte oss 2019 var att Mahmoodmoskén i Malmö blivit beskjuten.

Detta är en utveckling som på intet sätt begränsar sig till Sverige. I flera europeiska länder liksom i exempelvis USA, Kina eller Indien har islamkritiska strömningar tagit sig inte bara in i parlamenten, utan även röstats fram i regerande positioner. Föreställningar som tidigare florerade på nätet, är idag en del av det offentliga politiska samtalet. I Sverige visar den årliga Mångfaldsbarometern att allt fler blir negativa till en politik som aktivt stödjer mångkulturalitet och mätningar från SOM-institutet gör gällande att islam är den religion flest svenskar har negativa uppfattningar om. Parallellt med att folkvalda politiker gör uttalanden som kan uppfattas som islamkritiska tycks en sådan utveckling kunna normalisera och legitimera våldshandlingar för vissa extremister. 

Under 2010-talet uppskattas samtidigt cirka 300 personer från Sverige ha anslutit sig till IS och andra liknande organisationer och SÄPO uppskattar att tusentals svenskar sympatiserar med våldsorienterad salafism. En av dessa är konvertiten Michael Skråmo från Biskopsgården i Göteborg. En ungdomsbekant till Skråmo som jag intervjuade under arbetet med min bok minns hur Skråmo upplevdes som ”en av oss, som en arbetargrabb från miljonprogrammet” åren innan han 28 år gammal anslöt sig till IS. 

Stämmer den beskrivning Brenton Tarrent ger av sig själv i sitt manifest – 28 år med rötter i fattig arbetarklass, låg utbildning och dåliga skolresultat, svag position på arbetsmarknaden – så är han inte så olik Michael Skråmo eller de flesta andra som radikaliserats in i våldsorienterade nätverk. 

I en forskningsrapport från 2018 (Rostami et al) som analyserar personer engagerade såväl i den våldsorienterade salafistiska, den högerextrema som i den autonoma miljön framträder vissa mönster. Medelåldern är 26 år, 92 procent är män, färre än hälften har gymnasieutbildning (inom den autonoma miljön är utbildningsnivån högre). Nästan en femtedel har varit föremål för insatser från socialtjänsten under uppväxttiden och ofta finns kopplingar till andra former av kriminalitet. Någonstans längs vägen har de attraherats av globaliserade våldsideologier.

I relation till sådana studier finns en poäng i att skilja mellan motiv bakom och orsaker till terrordåd. De faktiska orsakerna till varför vissa, men inte andra med samma bakgrund, hamnar i våldsorienterade rörelser är svåra att tydliggöra. Men även här framträder mönster. Det rör sig vanligen om marginaliserade unga män, som upplever att de själva och den grupp de menar sig tillhöra – vare sig det är den vita rasen eller den muslimska gemenskapen – har berövats vad som rättmätigt borde tillfalla dem. Jobb, land, kvinnor, inflytande. Att modellera sig till riddare eller gudskrigare beredd att offra sig för den föreställda gemenskapen blir ett sätt att kasta av sig rollen som förlorare. Terrorattentaten blir uttryck för en högt ställd moral, kombinerad med en likgiltighet inför eget och andras liv.  

De senaste årens forskning pekar alltså på att vi bredvid de säkerhetspolitiska åtgärder som står i centrum för debatten behöver långsiktiga socialpolitiska åtgärder för att komma till rätta med dessa utmaningar. Lokalt som globalt.

Simon Sorgenfrei

Docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

Denna text har ursprungligen publicerats i Svenska Dagbladet.

Religionsvetares relevans

Den kritik som framkommit sedan vår kommentar på FHS senaste rapport om våldsbejakande (religiös) extremism och som publicerats den 5 november här på bloggen kan delas upp i några lösa kategorier: 1) religionsvetarnas självgodhet är oberättigad (d.v.s. dessa akademiker gör inte sin forskning tillgänglig för den breda allmänheten eftersom de inte riktigt tror att allmänheten kan förstå deras komplexa argument, eller så är de självupptagna och instängda i sina egna teoretiska föreställningar); 2) religionsvetarna begår epistemologisk ”synd” genom att inte inkludera muslimers diskursiva ramverk som relevant i sina försök att besvara deras sekulära föreställningar om religiösa personer; 3) religionsvetarna gillar att problematisera religion, d.v.s. dekonstruera andras föreställningar om vad dessa tror att religion är och därmed påvisa hur fel dessa föreställningar är, än värre blir det eftersom religionsvetare inte riktigt verkar erbjuda alternativa förklaringar till själva frågan om vad religion skulle kunna vara. Med andra ord, de tillför inte mycket nytta till vår förståelse av religion eller dess roll i radikaliseringen av ett till synes fåtal unga människor.

Alla dessa punkter är relevanta och viktiga att adressera, samtidigt som åtminstone några av kritikerna kan ha missat huvudsyftet med vårt inlägg. Vi gjorde ett försök att identifiera på vilket sätt religionsvetenskap kan bidra till en ökad förståelse av hur, varför, när och var radikaliseringen sker. En viktig tanke har varit att forskare i samhällsvetenskap och humaniora i allt större grad behöver samverka eftersom den sociala och ideologiska komplexiteten kräver många insikts- och infallsvinklar för att få en samlad och empiriskt förankrad bild av vad radikalisering är (teoretisk kategori), hur och var (empirisk kategori) den sker, samt varför (förklarande/teoretisk).

FHS-rapporten togs som ett exempel där vi tror att religionsvetenskapliga förklaringsmodeller kan erbjuda viktiga verktyg till att förstå på vilket sätt religionen används av våldsbejakande extremister till att rättfärdiga olika typer av våld. Religionsdiskursen är central i hur IS/al-Qaida formulerar och analyserar den sociala och politiska verkligheten de upplever, så frågan är inte om de är islamiska eller inte - för deras retorik är ju uppenbart förankrad i delar av den mångfacetterade traditionen med en historia som vi kallar islam, utan den viktiga frågan rör varför vissa ungdomar stödjer dessa gruppers (religiösa) föreställningar. Vi kan notera att den absoluta majoriteten av muslimska lärda, teologer, ledare samt den muslimska allmänheten inte tycker att dessa föreställningar/tolkningar/praktiker passar in i dagens värld. Verkligheten är att de flesta offer för IS våld, och samtidigt dess mest högljudda kritiker är just andra muslimer, inte minst majoriteten av salafistiska grupper, som vanligtvis brännmärker IS-anhängare som khawarij, den tidiga versionen av muslimska extremister som förespråkade våld – men det är en annan historia. 

Vi vet också att det finns hundratusentals muslimer i vårt land utav vilka mindre än trehundra personer ska ha anslutit sig till olika våldsbejakande grupper i Syrien och Irak. Vad säger det om religionens roll i våldsbejakande radikaliseringsprocesser i Sverige? Att dessa processer är marginella på det stora hela? Ja, det verkar så. Men även om så är fallet är det en akademikers jobb att problematisera dessa till synes uppenbara fakta och sätta dessa i ett sammanhang (social, politisk, historisk, ekonomisk o.s.v.). För att det är just genom att problematisera olika fenomen som vi kan förstå vad de betyder och hur de påverkar samhället i stort. Detta innebär inte att relativisera dessa fenomen. I bästa fall betyder det att separera det relevanta - t.ex. det som kan hjälpa oss förstå hur individer dras till radikala tolkningar och praktiker, från det mindre relevanta i sammanhanget – det som försvårar vår förståelse av radikaliseringen, som t.ex. polemik och politisering av olika slag. Det är därför viktigt att påminna oss om att de olika teoretiska och metodologiska verktyg som vi använder oss av är själva grunden för vår systematiska förståelse av verifierbar kunskap. Och det är just här en del av kritiken mot vårt ursprungliga inlägg riktar sig mot.

Det har skrivits hyllmeter om olika epistemologiska och ontologiska paradigmdebatter. Det är bara att konstatera att oenigheten finns, men att den är obalanserad till fördel för den sekulära paradigmen, inte minst p.g.a. att den akademiska eliten som befattar sig med religionsvetenskap och andra typer av samhällsvetenskap och humaniora i vårt land accepterat det som norm. Det betyder givetvis inte att denna majoritet hushåller ”Sanningen” – utan hen får se det som den dominanta verkligheten som alla måste förhålla sig till och inte minst kritisera. Vi får samtidigt inte glömma att teorier existerar för att hjälpa oss att systematisera observerbara data (t.ex. skrivna texter, kollektiva och individuella beteenden, visuella uttryck, statliga institutioner, ritualer o.s.v.) som vi samlar in och analyserar i syfte att förstå och slutligen föra fram slutsatser som vi kan förhålla oss till. Så när vi skriver att religionsvetenskaplig forskning kan bidra till bättre förståelse av religiös våldsbejakande extremism är det inte samma som om att hävda att det är det bästa sättet.

Och sen då, kan man fråga sig? Varför är religionsvetare tysta om dessa till synes djupa insikter? Som det påpekats av andra är forskarna inte tysta, de är helt enkelt upptagna med att både fördjupa sina kunskaper och undervisa om den på våra universitet och högskolor – en ganska viktig uppgift, inte sant?

Samtidigt är det viktigt att påpeka (inte skjuta ifrån sig ansvaret, om någon nu tror det) att statliga myndigheter, politiker, journalistkåren och den breda allmänheten har ett ansvar att ta del av dessa slutsatser. Forskarna finns tillgängliga. Kan de bli bättre? Naturligtvis. Ett sätt, som det föreslagits, är att fortsätta utveckla meningsutbytet med muslimer och andra typer av minoriteter i samhället, så att det inte blir så att vi endast pratar om dessa samhällsgrupper utan med dem.

När det gäller att hitta lösningar till problem som rör radikaliseringen är det svårare. Bara för att man kan identifiera olika orsakssamband mellan upplevd utanförskap, fattigdom, rasism, våldsbejakande onlinediskurser and andra socio-psykologiska faktorer betyder det inte att man är effektiv policyanalytiker. För att lösa komplexa samhällsproblem (inklusive radikaliseringar av olika slag) så behövs det en bred sammanslutning och samordning av existerande kunskap – och på många sätt sker detta även om det inte är lika uppenbart för alla som deltar i samtalet.

 Emin Poljarevic, Qatar University

Våldtäkt och islam

Jag fick en fråga den 9 januari om ett par SD-politikers ordande om våldtäkt och islam. Jag skrev då ett relativt långt svar (här litet bearbetat) som jag delger läsarna av denna blogg. Journalisten Maria Gisselquist bad mig kommentera följande uttalanden:

”Islam i enlighet med bokstavstrogen tolkning accepterar våldtäkt”

”Det finns belägg för det Hess skriver, att våldtäkt är djupt rotad i islamisk kultur, i de heliga skrifterna”

Påståendena innehåller flera medvetna eller omedvetna oklarheter som gör att de inte går att svara kort på. Vad avses mer exakt med våldtäkt här? Vad menas med bokstavstrogen? Vad är islamisk kultur?

Jag ska diskutera detta nedan men först tror jag det är viktigt att klargöra en sak. Varför är dessa politiker inte intresserad vad muslimer i nutid, i Sverige har att säga om dessa frågor? Om man vill veta något om hur kristendom förstås i dagens Sverige rekommenderar jag att man kontaktar en präst eller en troende eller en religionsvetare och om man vill veta något om hur islam förstås kan man lämpligen tala med en rättslärd, en imam eller en troende muslim eller kanske en islamolog. Att bara anta att man kan slå upp en påfallande gammal helig skrift och läsa i den och tro sig veta hur en religion är idag är naivt. Det fungerar inte med islam, inte med kristendom, eller med någon annan religion heller. Det är till och med svårt att avgöra hur man uppfattade det som står på den tid som en skrift författades. Det blir dessutom många gånger synnerligen svårt om man dessutom läser översättningar utan att ta stöd i hur lärde har förklarat olika textpassager.

Skälet till att den här diskussionen förs är förhållandevis enkelt. Det är juridiskt tillåtet att kritisera och diskutera religioner i Sverige (vilket nog de flesta håller med om är bra, det är också tillåtet att bemöta kritiken för övrigt). Men det är inte tillåtet enligt lagen att hetsa mot folkgrupper. Sedan en tid tillbaka inkluderar det religiösa grupper. Alltså gör populistiska partier så här. Man hittar något som samhället i gemen ogillar (t.ex. våldtäkter), sedan hävdar man att islam tillåter eller påbjuder detta. Implicit säger man då det som man skulle ha mer problem med att säga: dvs. de som tror på islam har värderingar som inte passar i Sverige och borde inte vara här. Vi kan kalla det rasismens politiska ekonomi. Det kostar för mycket att vara direkt i sin ovilja mot muslimer så man väljer att vara indirekt och kommer på så sätt undan juridiska processer. Det praktiseras inte bara i Sverige utan i ganska många av Europas länder. För tillfället är det en viktig kugge i populistiska partiers retorik. Diskussionen om våldtäkt och islam är bra presenterad av islamfientliga sidan wikiislam (http://wikiislam.net/wiki/Rape_in_Islam). Det är den andra träffen man får om man googlar ”rape in Islam” så sidan är knappast en hemlighet. Att SD-politikerna inte ens bemöda sig om att komma ihåg att man kan anföra vers 4:24 om man vill hävda att islam tillåter våldtäkt är påfallande slappt. Men, det handlar ju inte om en seriös diskussion om islam utan om att försöka misstänkliggöra människor som ser sig som muslimer. Mitt förslag till journalister är att de/ni frågar SD-politikerna om Bibelns ganska flitiga referenser till våldtäkt och om även judendom och kristendom har ska sammankopplas till våldtäkt och vad detta har för betydelse för SD:s politik. Flytta diskussionen till detta och se vad som sker. Men åter till dessa påståendes formuleringar och till en diskussion om islam och våldtäkt. 

Om våldtäkt implicerar överfall, alltså våldtäkt med betoning på våld, finns inget stöd för våldtäkt i islamiska källor som Koranen eller hadithsamlingarna eller i sharia eller fiqh (islamisk jurisprudens). Om man med våldtäkt menar en patriarkal sexuell ordning där mannens sexuella önskemål överordnas kvinnas lust förekommer våldtäkt som sanktionerat i klassisk islamisk teologi, vilket det även gör i Bibeln särskilt i GT (där även våldsamma våldtäkter omskrivs gjorda av rättfärdiga) och historiskt i kristen teologi (t.ex. inom äktenskapet). I relation till svensk lagstiftning där individen förutsätts vara den som bestämmer över sin kropp och där fenomen som våldtäkt inom äktenskapet erkänts som fenomen och kriminaliserats sedan 1965 i Sverige och numera är ett specificerat brott i mer än 100 länder finns stora problem med abrahamitiska religioners traditionella sexuella ordningar. Jag ska nedan i detalj redovisa vad de centrala problemen finns vad gäller islam.

Men först: De som påstår det som påstås ovan om ”islamisk kultur” glömmer snabbt bort att just som kristen teologi ändrar sig islamisk teologi över tid. Även dessa frågor har diskuterats inom islamisk teologi. Ett intressant sentida exempel är Kecia Alis bok Sexual Ethics in Islam: Feminist Reflections on Qur'an, Hadith And Jurisprudence (2006). Som troende muslim skriver Ali infrån traditionen och diskutera om modern islamiskt grundad etik ställt mot den sharia som utvecklades under islams första fyra århundraden. Hon är inte ensam om sina resonemang. Man kan tala om en trend inom liberalteologisk islam att betona övergripande islamiska etiska principer på bekostnad av tidigare lärdes fixering vid konkreta regler. Givetvis finns det fortfarande många som håller fast vid att islam ska uttrycka konkreta regler vid varje situation.

En annan aspekt som kan vara relevant men som jag inte ska gå in så mycket på är att man, om man ser islam som en helhet, även bör kontrastera patriarkala sexuella ordningar med den sexuella etik som står att finna i både Koranord och hadither och hos teologer som al-ghazali (d.1111) som talar om vikten av ömhet, uppmärksamhet, att väcka partnerns lust försiktigt med ord och smek osv. och som ogenerat talar om kvinnors rätt till njutning och orgasm vilket skapar en kontrast till tankar om män som mot sina sexualpartners vilja har sex med dem.

Nå vad är det då i islam som kan kopplas med våldtäkt? De Koranverser som har diskuterat i samband med anklagelser om sanktionerad våldtäkt, t.ex. 4:24 av Koranen som innehåller den återkommande formuleringen ”ma malakat aymanukum”, det som din högra hand besitter, anses i islamisk teologi handla om slavinnor och krigsfångar. Kanske bör tilläggas att muslimska kvinnor inte kan hamna i positionen som slavinnor eller krigsfångar (som i princip görs till slavinnor) vilket gör att det som någon SD-politiker nyanserade sig med att det gäller icke-muslimska kvinnor stämmer. Men även i dessa fall är sexualiteten reglerad och teologin sanktionerar inte ohämmad våldtäkt t.ex. på slagfältet. Istället bör kvinnor som tas till fånga lämnas i fred tills deras så kallade vänteperiod är över, dvs. de bör att fått mens så man kan konstatera att de inte är gravida. När islam accepterade slaveriet så ansågs det vara den manliga slavägarens rätt att ha sex med ogifta kvinnliga icke-muslimska slavar vilket var allmän praxis vid tiden. Det är denna av islam sanktionerade sexuella handling som beskrivs som våldtäkt (vilket det ju är enligt nutida svensk lag). Det finns många problem med denna diskussion, ett av dem är att just att man använder en nutida lagstiftning i Sverige och jämför det med accepterat bruk vid en annan tid. Och sedan hävdar att så är islam. Men sedan länge tar muslimer avstånd från slaveriet (med stöd av etiska principer även de tagna ur Koranen och haditherna om att slavar bör behandlas väl och helst friges). Det finns en del påfallande marginaliserade extrema muslimska sheikher som de facto fortfarande tycker att eftersom Koranen ger uttryck för att slaveriet är tillåtet kan man inte förbjuda det och som talar om muslimska soldaters rätt att ha sex med krigsfångar. Dessa är dock inte tongivande för samtida islam och påfallande irrelevanta för hur svensk islam levs och lärs ut vad jag känner till.

Bokstavstrogen, vad innebär egentligen det? Det finns ingen självklar tolkning av många passager i heliga skrifter. Många verser tolkas på radikalt olika vis eller får sin vanligaste tolkning bestämd i teologiska utläggningar hundratals år efter det att den heliga skriften har nedtecknats. Men jag förmodar att det som avses var någon som försöker följa islams regler, dessa är dock ofantligt många och olika formulerade av olika teologer. Så även om vi kanske kan tänka oss vad en bokstavstrogen tolkning skulle innebära i attityd, vet vi inte hur den skulle se ut i praktiken – det finns den en alldeles för stor islamisk mångfald för. 

Islamisk kultur, vad ska man säga? Finns det en kristen kultur delad av de 2 miljarder katoliker, protestanter, ortodoxa, evangelikala, kopter osv. över jorden? Nej. Finns det en islamisk kultur delad av sunniter, tolvshia, ibaditer, ahmadiyyamuslimer, alevimuslimer, ismailiter osv. från alla typer av samhällen över hela jorden. Nej. Det är att missbruka ordet kultur, både så som ordet spontant förstås i allmänt ordbruk och så som det förstås mer specifikt till exempel inom samhällsvetenskap.

Att hävda att ”våldtäkt är djupt rotad i islamisk kultur, i de heliga skrifterna” är intellektuellt genant i förhållande till vad vi vet om kultur från antropologisk, etnologisk forskning och vad vi vet om tolkning från t.ex. litteraturvetenskap och religionsvetenskap. 

Däremot går det att hävda att det finns ett tydligt problem med att islam länge har tolkats utifrån tankar som ger manlig sexuell lust ett företräde på bekostnad av kvinnlig lust och kvinnors kroppar, detta på ett sett som utifrån svensk samtida lagstiftning inte accepteras och som faller under lagen om våldtäkt i brottsbalken 6 kapitlet 1 paragrafen, där bland annat tilltvingat sex från någon som befinner sig i hjälplöst tillstånd ingår. Att vara slav tas inte hänsyn till i detta sammanhang. Men jag ger mig som lekman in och anar mig till att detta kan jämställas med hjälplöst tillstånd. Sån tur var är detta inte aktuellt då slaveriet inte accepteras av den förkrossande majoriteten av islams lärde.

Jonas Otterbeck, Professor i islamologi, Lunds universitet

Är fundamentalism ett hot?

Den 20/11 anordnas en hearing på detta tema, där bland annat Göran Larsson, professor i religionshistoria vid Göteborgs universitet, Heléne Lööw, biträdande föreståndare för Centrum för polisforskning vid Uppsala universitet, Jasenko Selimovic, statssekreterare för integrationsministern, samt Lena Martinsson, professor i genusvetenskap. Jag kommer följa samtalet med spänning, samtidigt som jag redan nu skulle vilja ge några kommentarer på frågeställningen. Dessa rör fundamentalism som förklaringsmodell till våld, men också idén om religionens motståndskraft mot förnuftsargument, eftersom det tycks som att fundamentalismen innebär en särskild tilltro religiös identitet på ett sätt som motstår andra former av påverkan.

Som begrepp så härstammar fundamentalism från de frireligiösa som i början på 1900-talet i USA tryckte upp pamfletter med vad de ansåg var ”the fundamentals” för kristen tro. Bland annat innebar detta att Bibeln skulle förstås som Guds bokstavliga ord. Fundamentalist är därför ingen akademisk term (så till vida man inte forskar om just denna gruppen amerikaner), utan en terms som generellt förstås som antingen en bokstavstroende eller, mindre vanligt, att det används synonymt för någon som utövar våld i religionens namn. Om man förstår det på det senare sättet blir det förstås helt ointressant att ställa frågan ”är fundamentalism ett hot”, om den redan från början förstås som en omskrivning av frågan ”är våld ett hot”.

Frågan om bokstavstroende är farligt går emellertid att ställa. Med den förståelse av fundamentalistbegreppet som jag ovan föreslagit är populärt förekommande så täcker det in väldigt många människor. Det är exempelvis en muslimsk majoritetsuppfattning att Koranen är Guds ord, reciterade för Muhammed av ängeln Gabriel, vilket också är varför man lägger vikt vid att lära sig koranrecitation, och att man företrädesvis bör tillägna sig Koranen på originalspråket (arabiska). Detsamma gäller för de allra flesta pentakostala rörelser (alltså pingstkyrkan) världen över. Detta innebär att i den mån man vill använda fundamentalism som en förklaringsmodell till våld, så måste man alltså först skapa en bortförklaring till varför dessa breda lager (vi talar alltså uppskattningsvis om cirka en miljard människor) inte tar till våld på grund av sin fundamentalistiska trosuppfattning.

Även om man tänker sig att bredda begreppet så att det också innefattar en stark auktoritetstro i kombination med denna typ av textförståelse, så är detta framträdande kanske i synnerhet i pentakostala organisationer. Trots detta hör vi alltså sällan (läs: aldrig) om pingstterrorister.

Nästa del som behöver adresseras är föreställningen om att religion generellt sett skulle vara motståndskraftig mot förnuftsbaserad argumentation. På många sätt kan man se debatten om skolavslutning i kyrkan som ett symptom på en sådan syn. Vi kan å andra sidan tillåta ”skolval” där ideologiskt motiverade unga människor försöka övertyga elever om riktigheten i ideologiska argument och positioner de är tveksamma inför. Däremot oroas vi över möjligheten att våra elever ska ”rekryteras” till att tro på en religiös logik genom att prästen hasplar ur sig något och att det sjungs ”Den blomstertid nu kommer”.

Jag skulle hävda att det kanske allra mest intressanta med idén om att religion är särskilt motståndskraftig mot förnuftsargument, är att själva föreställningen om religionens motståndskraft reproduceras helt och hållet med hjälp av – inte förnuftsargument eller empiriskt underlag, utan av – affekt. Vår reproduktion av känslan ”religion är farlig” trumfar alltså det rika empiriska underlag som tydligt visar hur olika religiösa föreställningar ändras beroende på den kontext och det samhälle de befinner sig i. Dock, i likhet med exempelvis politiska ideologier, så är förstås religiösa föreställningar inte helt och hållet böjbara och flexibla; de påverkar omgivningen samtidigt som omgivningen påverkar dem.Under mina sex års studier har jag aldrig stött på ett enda exempel där någon kan hävda att detta samspel inte äger rum, utan att påverkan bara sker i en riktning.

Så, när vi frågar oss ”är fundamentalism ett hot”, så kan vi till en början svara: nej. Sedan kan vi ta tillfället i akt att kritiskt granska oss själva och de mekanismer som får oss att vara mottagliga mot affekt på bekostnad av förnuftet och fundera på om det är någonting vi vill ändra på – och i så fall varför.

Jonatan Bäckelie
Doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet

Spiritual bypass

I gårdagens inlägg skriver Simon Sorgenfrei om hur media förvånat lyfter fram kopplingen mellan en mördare och hans önskan att bli buddhistisk munk och ställer frågan: våldsam buddhist - en motsägelse?

Det är alltid svårt att uttala sig om enskilda människors bevekelsegrunder när de utför extrema handlingar, och i vilken utsträckning detta kan länkas till ett religiöst motiv. Finns det några tydliga kopplingar mellan buddhism och dödsskjutningarna annat än att mannen som utförde dem tidigare sökt sig till thailändska buddhistiska kloster?

Vad som kan vara värt att notera i samband med konvertiters intresse för buddhism och meditation, är att man kan finna flera olika skäl till varför de söker sig till en buddhistisk utövning. I min studie av en meditationsrörelse i Sverige kunde jag iaktta åtminstone fyra olika motiv till att utöva intensiv meditation: medicinska skäl - där individen sökte en bot mot fysiska åkommor; psykologiskt välbefinnande; nyandligt sökande (meditationstekniken sågs som en praktik som kunde inlemmas i en nyandlig orientering); och de med ett tydligt buddhistiskt soteriologiskt motiv (att utöva för att nå närmare befrielse).

Inom meditationskretsar är det ett välkänt fenomen att människor med instabilt psyke ibland kommer till kurser för att söka mental lindring, och buddhismen eller meditationen blir på så sätt ett försök till självmedicinering. Utöver själva meditationen, som kan fungera som en medicinsk teknik, kan en annan positiv effekt av att vistas i en klosterlik miljö vara att det finns strikta regler för uppförande - något som också kan fungera stödjande för männniskor med sociala funktionsnedsättningar.

Ett annat fenomen, värt att uppmärksamma i det här fallet, är det som gå under benämningen "spiritual bypass". Det är ett fenomen som syftar på att individen legitimerar ett distanserat förhållningssätt till sig själv och omgivningen genom att tolka sitt beteende som religiös fördjupning, men samtidigt kan personen uppvisa en oförmåga att läsa av sina känslor och hantera dessa på ett adekvat sätt. Robert Augustus Masters definierar i sin bok spiritual bybass som: användandet av andliga eller religiösa praktiker eller uppfattningar som ett sätt att undvika smärtsamma känslor och upplevelser. Flera av dagens framstående meditationslärare har uppmärksammat fenomenet, och Jack Kornfield, meditationslärare och psykolog verksam i USA, har belyst problemet i sin bok: After Extacy - the Laundry där han beskriver svårigheterna med att hantera en återkomst till vardagen efter djupa andliga upplevelser.

Dödsskjutningarna på militärbasen i USA är en mycket sorglig händelse, och visar kanske indirekt på de svårigheter och utmaningar som kan finnas i religiösa sammanhang att hantera människor med instabilt psyke.

Katarina Plank, FD, religionshistoriker
Göteborgs universitet

Våldsam buddhist - en motsägelse?

Vi var många imorse som reagerade på Expressens rubrik till en artikel om den tragiska dödsskjutningen på en militärbas i Washington, USA. Sköt ihjäl 12 personer – ville bli munk står det under en bild på gärningsmannen Aaron Alexis. ”De ställer tuffa krav i klostren nuförtiden” kommenterade någon på Facebook. I artikeln förbryllas journalisten Lars Näslund över det faktum att gärningsmannen sedan en tid tillbaka praktiserade meditation, tyckte om att besöka buddhistiska tempel och tydligen haft planer på att bli buddhistmunk.

Våldsam buddhist - en motsägelse? Ur Expressen 170913

Hade Aaron Alexis istället varit muslim, eller attraherats av islam, hade reaktionen gissningsvis varit en annan. Mer troligt är att gärningsmannens religiösa preferenser då getts förklaringsvärde framför psykosociala, ekonomiska eller andra aspekter. Detta har naturligtvis flera förklaringar. En viktig orsak är att buddhistiskt kodat våld (vilket massakern i Washington inte tycks ha varit!) sällan drabbat Amerikaner eller Européer i modern tid, medan både USA och Europa drabbats av flera attacker som legitimerats med islam. Buddhism har huvudsakligen praktiserats i länder långt borta, medan Europa delvis definierats som en kristen gemenskap i förhållande till grannländer med en muslimsk majoritetsbefolkning. Bilden av islam och muslimen som fienden har gamla anor.

I förra årets SOM-rapport I framtidens skugga framgick att buddhism är den religion flest svenskar är positiva till efter kristendomen. I åldersspannet 16-29 år är buddhism till och med den religion man har mest positiva attityder till. Samtidigt visade rapporten att islam är den religion flest svenskar har negativa attityder till. Buddhism förknippas med en icke-hierarkisk, apolitisk, individuell andlighet eller livsfilosofi – islam uppfattas ofta istället som en mer politisk religion med tydliga dogmer som styr muslimers religiösa liv.

Bakgrunden till dessa föreställningar kan spåras genom historien, sökas i nyhetsrapporteringen och populärkulturen eller påvisas i våra läromedel. I en intervju i tidningen Tro & Politik säger islamologen Jonas Otterbeck som studerat bilden av religion i svenska skolböcker: ”Genuskritik och fundamentalism finns överhuvudtaget inte i beskrivningen av buddhism. De bitarna faller utanför hur vi vill se buddhismen, medan de är main­stream när man skriver om islam.”

I ett pågående forskningsprojekt försöker religionshistorikern David Thurfjell finna rötterna till svenskars bild av buddhism. Även Thurfjell visar hur svenskar tenderar att föreställa sig buddhism som en apolitisk och fredlig religion. Samtidigt, i en intervju i Amos magasin, pekar han på forskning som menar att buddhism är den religion vars utövare procentuellt sett varit inblandade i flest krig mellan 1500-talet och andra världskriget. I boken Mystik och andlighet – kritiska perspektiv pekar han även på hur många är blinda för politiska, patriarkala och hierarkiska drag i buddhisters religionsutövning.

På senare tid har vi också kunnat läsa i svenska tidningar om etniska rensningar och brutalt våld utövat av buddhister i Burma. 2011 disputerade även religionshistorikern Niklas Foxeus på en avhandling som delvis behandlade politiska tendenser i samtida burmesisk buddhism. I vilken mån denna rapportering nyanserat svenskars uppfattningar om buddhism är förtidigt att säga. Våra föreställningar om religioner och kulturer har långa rötter och attitydförändringar går långsamt.

Man kan dock efterlysa en större kunskap om religion som fenomen och en större medvetenhet bland journalister kring egna onyanserade föreställningar som påverkar nyhetsrapporteringen – och i förlängningen allmänhetens förståelse och attityder.

Simon Sorgenfrei

Södertörns högskola

Svenska jihadister i Syrien

På Tv4-nyheterna kunde man precis ta del av en film som lades ut på Youtube i förra veckan. Filmklippet visar en grupp beväpnade unga män med den muslimska trosbekännelsen skriven i vitt på svarta pannband. En av männen uppmanar på klingande göteborgska fler att ansluta sig till kampen mot Assad-regimen i Syrien. Det korta filmklippet innehåller mycket av den militanta jihadismens repertoar, från automatvapnen, till de emblematiska pannbanden och det affekterade och religiöst färgade språket.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet kommenterar filmen här.

Det är inte förstå gången unga svenska muslimer ansluter sig till jihadistiska rörelser i Mellanösten – eller andra unga svenska män ansluter sig till andra konflikthärdar från, säg, Finska vinterkriget och framåt.

Enligt Magnus Norell från Utrikespolitiska institutet känner SÄPO till svenskarna. Han pekar också på problem som kan uppstå den dagen de eventuellt återvänder till Sverige.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Kan heliga krig avslutas?

Det finns ett utbrett antagande om att religiösa konflikter i grunden är olösliga. I en nyutkommen bok, Ending Holy Wars: Religion and Conflict Resolution in Civil Wars, argumenterar freds- och konfliktforskaren Isak Svensson för att även dessa konflikter går att lösa vid förhandlingsbordet. Vi har bett Isak kort redogöra för sina general findings i en bloggpost.

Hur ska väpnade konflikter som sker i Guds namn egentligen hanteras? I de blodiga konflikterna i Afghanistan, Pakistan, Nigeria, och Somalia spelar religiösa krav stor roll och i konflikten mellan regeringen i Sri Lanka och LTTE-gerillan – som avslutades genom regeringens seger 2009 – fanns det också religiösa tvistefrågor. Det också finns tecken på att de religiösa motsättningarna ökar allteftersom våldet eskalerar i Syrien.

Samtidigt finns ett utbrett antagande, såväl inom politisk debatt som inom samhällsvetenskaplig forskning, att när religion väl kommer in i konfliktbilden så försvinner möjligheten till fredliga lösningar vid förhandlingsbordet. Återstår då endast stridsfältet.

Världen idag upplever inte fler väpnade konflikter med religiösa dimensioner än tidigare, men de är mer synliga. Delvis kan det bero på att andra typer av konflikter har minskat i antal, medan konflikter med religiösa dimensioner inte har minskat i samma utsträckning. Proportionen, inte antalet, av religiösa konflikter har därför ökat över tid. Graf 2, se nedan, som återfinns i min bok, illustrerar detta.

Boken Ending Holy Wars: Religion and Conflict Resolution in Civil Wars är den första bok som systematiskt försöker kartlägga de religiösa dimensionerna av interna väpnade konflikter för att förklara hur religiösa dimensioner kan stå i vägen för fredliga lösningar. Mitt perspektiv är freds- och konfliktforskarens. Materialet i boken bygger på information från Uppsala Conflict Data Program (UCDP). Denna kvantitativa information har sedan kompletterats med flera mindre fallstudier, i Sri Lanka, Filippinerna och Indonesien.

Boken visar hur religiösa identiteter och oförenligheter påverkar sannolikheten av avtal och de mekanismer som partier och utomstående medlare har kunnat dra nytta av för att övervinna religiösa hinder för förhandlingslösningar. Bland annat beskriver jag hur autonomilösningar har använts, det vill säga att religiös lagstiftning har anpassats till vissa delar av ett lands territorium men inte andra. Jag visar också på exempel där religiösa partier blivit tillåtna, vilket lett till att väpnade grupper valt att ”strida” genom politiska medel istället för med vapen.

Den religiösa faktorn ska emellertid inte överskattas. När religion spelar en roll i en oförenlighet, så är det nästan aldrig den enda uteslutande faktorn. Tvärtom är det ofta fråga om ett helt frågekomplex av olika tvistefrågor där religion utgör en av flera ingredienser. Bakom religiösa aspiration kan det ligga ekonomiska, politiska och militära kalkyler.

Religionens roll i väpnade konflikter är alltså svårbestämd och komplicerad – och det finns många starka åsikter om vad som egentligen ligger bakom religiösa motsättningar. En sak är dock säker: vi kan inte låta vår analys fastna i konstaterandet att religion försvårar fredliga lösningar. Istället behöver vi nu ägna mer uppmärksamhet åt hur konflikter med religiösa förtecken kan lösas, inte bara bekämpas.

Resultaten i Ending Holy Wars banar väg för en diskussion om hur konfliktteori kan integrera religiösa dimensioner på ett bättre sätt samt hur politik kan utformas för att hantera religiösa dimensioner i väpnade konflikter.

Isak Svensson

Docent vid institutionen för freds-och konfliktforskning vid Uppsala universitet och tidigare forskningsdirektor för National Centre for Peace and Conflict Studies, Nya Zeeland. 

Profetens Ummah håller presskonferens

-->

I tisdags valde den radikala muslimska gruppen Profetens Ummah som vi har skrivit tidigare om här på bloggen att hålla presskonferens på ett hotell i Oslo. Syftet var att visa att gruppen inte har något att dölja och att de anser sig förföljda av media. De journalister som deltog på presskonferens gavs möjlighet att ställa frågor och på frågan om hur Profetens Ummah ser på våld svarade gruppens tales person Egzon Avdyli på följande sätt i Aftonposten:

”Du må definere hva du mener med vold som virkemiddel. Da må du spørre om jeg tar avstand fra Stoltenberg, for at han bruker vold i Afghanistan for å fremme sitt demokrati, for å spre fred med kuler.”

På den video som publicerats av Aftonposten undviker deltagarna från Profetens Ummah samtliga frågor som handlar om våld och ett eventuellt stöd till radikala muslimska grupper i världen. Svaren är tvetydiga och undanglidande och den som vill få en bild av rörelsens teologi och ideologi tycks inte ha fått många svar.

Ledaren för Antirastistisk senter, Kari Helene Partapuoli, var därför mycket skeptisk till rörelsens retorik och speciellt problematiskt är det att gruppen menar att de talar för det stora flertalet muslimer i Norge. Denna uppfattning är dock högst tveksam och flera muslimer i Norge har förhållit sig kritiska till den retorik och åsikter som har framförts av ledare för Profetens Ummah. Förmodligen handlar det om först och främst om en mindre grupp unga män, men hot och våldsam retorik bör tas på allvar enligt norsk polis och myndigheter.

Den tidigare ledaren för Fremskrittspariet, Carl I Hagen, som redan på åttiotalet gav uttryck för anti-muslimska och invandrarfientliga uppfattningar menar att det är skrämmande att islamismen växer i Norge. Enligt Hagen kan denna utveckling skyllas på ett antal norska politiker och deras naiva attityd till islam.

”Mye av ansvaret for det Norge nå opplever ligger i naiviteten til Gro Harlem Brundtland, Kaci Kullmann Five, Ann Enger, Kjell Magne Bondevik, Erik Solheim, og dagens ledere som Jens Stoltenberg, Jonas Gahr Støre, Erna Solberg, Kristin Halvorsen og Dagfinn Høybråten…”

Hot och våldsretorik måste därför tas på allvar enligt Audun Lysbakken, ledare för Sosialistisk Ventreparti. Han föreslår ett antal konkreta åtgärder mot den tilltagande radikaliseringen och för att stoppa den negativa utvecklingen vill han bland annat engagera skolan och förhindra att ungdomar rekryteras av radikala grupper. Samtidigt skall polisen få bättre kontroll över tillgången på vapen och större befogenhet. Men även om behovet av konkreta åtgärder är stora kritiserar Lysbakken Carl I Hagens utspel i frågan. Till Aftonposten säger han:

”Det er ikke et innvandringsproblem, som Frp prøver å gjøre det til. Vi må bekjempe problemet i Norge. Vi må være tøffe mot ekstremisme og mot årsakene til ekstremisme. Ekstreme islamister er like marginale som de høyreekstreme er i det kristne miljøet, men de kan være farlige selv om der er små…”

Personerna som är knutna till Profetens Ummah är norrmän och de flesta är uppvuxna i Norge och därför är det inte ett invandringsproblem enligt Lysbakken. Samtidigt som Norge har all anledning att ta allvarligt på grupper som tolkar islam på ett radikalt och våldsbejakande sätt är det viktigt att understryka att den största terrorattacken i Norges historia inte utfördes av en muslim utan av en etnisk norrman som bland annat hade blivit influerad av kristendom och radikala politiska åsikter på den yttersta högerkanten.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet