måndag 31 december 2012

Muhammads liv som serietidning

Den franska satirtidningen Charlie Hebdo säger att de nu ska publicera ett seriemagasin över profeten Muhammads liv. Charlie Hebdos redaktör Stephane Charbonnier säger att den är redigerad av muslimer och att den då inte borde göra folk upprörda. Tidningen har tidigare publicerat karikatyrer på Muhammad och förra året kastades brandbomber mot tidningen efter att de hade publicerat karikatyrer. Nu är det nog många som är nyfikna på hur den nya serietidningen kommer att se ut, och den sägs ska komma redan på onsdag, så håll utkik efter den!

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

måndag 24 december 2012

Ingen jul i Australien


SvD har i dagarna rapporterat att en imam Yahya Safi i Sydney-förorten Lakemba har uttalat en fatwa mot julen. Enligt fatwan skall muslimer inte befatta sig med julfirandet och man skall inte utbyta julhälsningar med kristna enligt SvD.

Innan jag utvecklar min analys är det viktigt att känna till att en fatwa är en icke-bindande rekommendation som inte behövs följas av muslimer och att det inte är ovanligt med konkurerande fatwor som uttalar ett budskap med en annan innebörd. I västvärlden har dock ordet fatwa efter den iranske ledaren Khomenis dödsdom mot den brittisk indiske författaren Salman Rushdie felaktigt kommit att förknippas med en synonym för dödsdom och något som inte går att ändras. Mot bakgrund av ordets etymologiska och teologiska betydelser är det därför långt ifrån säkert att alla muslimer i Australien kommer att följa Safis rekommendation. SvD rapporterar även om att vissa imamer kommer att delta i ekumeniska och religionsöverskridande gudstjänster som syftar till att förena troende i ett gemensamt budskap om fred och försoning.

Att många muslimer kan delta i julens sekulära ritualer som att dricka julmust, se på kalle Anka på tv, ha julgran och köpa julklappar är förmodligen inte ovanligt. Speciellt vanligt är nog denna typ av firande för de som har barn som går i svensk skola. Att inte betona julens teologiska budskap är ju inte heller unikt för denna grupp av julfirare. Även om kyrkobesöken ökar i juletid är nog julen en sekulärhögtid för de flesta svenskar. En tid då man kan umgås med vänner, se på tv, ta det lugnt och köpa presenter.

Att julen kan vara religionsöverskridande blev även tydligt i den brittiska humorserien Friday Night Dinner som nu sänds av SvT. I helgens avsnitt firade den dysfunktionella judiska familjen i teveserien jul med blandad framgång. Mamman ville gärna duka bordet med röda färger och julpynt, men hon ville absolut inte ha någon julgran. När pappan tog in en gran utbröt vilda protester, men konflikten löstes när "trädet" fick ett nytt namn! Julgranen döptes om till ett Chanukkah-träd! Chanukkah som är namnet på den judiska ljushögtiden som firas till minne av oljeundret i samband med återinvigningen av templet i Jerusalem år 165 f.Kr har ju inte något med den kristna julen att göra - men här blir det en lösning för mamman i familjen. Avsnittet avslutades med att alla i familjen grät när den något påfrestande grannen Jim sjöng julpsalmer för hela den samlade familjen.  

Men låt oss återvända till den australienske imamens önskemål om att muslimer inte skall delta i icke-muslimska högtider. Ur ett religionsvetenskapligt perspektiv är det ju inte speciellt förvånande att religiösa ledare vill dra gränser gentemot andra religioner eller mot vad de uppfattar vara tveksamma eller felaktiga tolkningar av sin religion. Denna uppgift ingår ju så att säga i jobbet att vara religiös ledare för en specifik tradition! Att en muslimsk imam inte vill att muslimer skall fira jul är inte mer förvånande än att en kristen präst inte vill att kristna skall delta i firandet av den muslimska Id al-Fitr, en den judiska Chanukkah högtiden eller Wicca anhängares firande av sommarsolståndet. Men samtidigt som många religiösa ledare menar att en gräns måste upprätthållas är det andra företrädare som anser att ekumeniska och gränsöverskridande aktiviteter skall främjas och uppmuntras. Att önska sin granne god jul eller id mubarak är inte det samma som att man blir kristen eller muslim enligt dessa röster. Att respektera varandra och vörda varandras högtider är en del av att vara människa och olikhet är inte något hot mot den egna tron enligt de som förespråkar ett ekumeniskt och dialogiskt perspektiv. Återigen ser vi hur uttolkningen av religion å ena sidan kan leda till exklusivitet och konflikt och å andra sidan till harmoni och samförstånd.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

lördag 22 december 2012

HBTQ-islam

Inom de flesta religioner och kulturer har man velat begränsa sexualiteten till att vara en inomäktenskaplig, barnalstrande förening mellan kvinna och man. Samkönad sex eller sex utanför äktenskapet har fördömts. Könen har getts klart definierade roller där mannen förväntats vara aktiv och penetrerande medan kvinnans roll varit den passivt mottagande. Detta gäller även för islam.

Samtidigt finns, inte förvånande, mängder med historiska och samtida exempel på könsöverskridande sexuella praktiker även bland muslimer. Det finns även exempelv som tyder på att sådana varit relativt socialt accepterade, så länge man talat tyst om dem. Ett skäl till detta tros vara att dessa kulturer varit starkt könssegregerade. I dessa kulturer har en man som penetrerar en annan man inte upplevts som homosexuell eller feminin medan däremot en man som låter sig penetreras ger upp sin manlighet. Det är den sexuella rollen, inte sexualorganen, som avgör "könstillhörigheten”. I boken Onämnbar kärlek. Att leva som gay i Mellanöstern av den engelska journalisten Brian Whitaker kan man läsa om homosexualitet i arabvärlden som utbredd, men också riskfylld. Även här kan man läsa om allt mer aktiva HBTQ-rörelser i den arabiska vårens kölvatten, men också om hur öppet homosexuella lever farligt, ofta utsätts för social diskriminering och våld.   

De flesta muslimer är troligtvis överens i uppfattningen att islam förbjuder homosexualitet, varför homosexuella muslimer inte bara lider under ett socialt stigma utan ofta också kämpar med en självbild där sexualiteten upplevs krocka med den religiösa identiteten. Islamiska HBTQ-rörelser och Queer-teoretiker har därför försökt producera en rad tolkningar av Koran- och hadithtexter som ska hjälpa HBTQ-muslimer att integrera sin religiösa och sexuella identitet. Man vill först och främst få HBT-muslimer att acceptera sig själva, och sedan bidra till acceptans bland andra muslimer. Man har samtidigt att slåss mot homofoba muslimer och islamofoba homosexuella.

För femton år sedan grundades al-Fatiha för HBTQ-muslimer i USA. Rörelsen växte fort och har bildat underorganisationer i England, Sydafrika, Kanada och Turkiet. Ungefär samtidigt grundades en Safra-projektet som huvudsakligen fokuserat på homosexuella muslimska kvinnor. Under en tid drev även den amerikanske konvertiten Sulayman X den nu vilande webplatsen Queer Jihad, där man än idag kan hitta relevanta artiklar.

Namnet al-Fatiha tog man från Koranens första sura. Ordet betyder "början" eller "öppningen" och versen är en bön om vägledning av Gud. Rörelsen har arbetat för att öppna upp för en dialog kring HBTQ-frågor och fungera som en mötesplats och en aktionsgrupp. År 2001 deltog man för första gången i San Fransciscos Gay Pride-parad. Al-Fatiha har även engagerat muslimska lärde som ägnar sig åt nytolkning (ijtihad) av islams källor kring frågor som rör homosexualitet. Här har man haft mycket att lära av 1900-talets framväxande feministiska teologi inom islam. Man menar att det bakom sharia och århundraden av tidsbundna islamtolkningar finns en evig islam som står för tolerans, rättvisa och fördomsfrihet.

Arabiskan har traditionellt inget ord för "homosexualitet", utan använder sig av termen liwat, vilken vanligtvis översätts med "sodomi" och är starkt negativt laddad. Termen är grammatiskt besläktad med namnet Lût. Det är också i Koranens berättelse om profeten Lût, Bibelns Lot, man menat sig finna det mest tydliga fördömandet gentemot homosexualitet inom islam. Berättelsen, som är utspridd mellan olika suror (bland annat 7:80-84, 11:77-83, 26:160-175, 29:28-35), är i stort den samma som i Bibeln (1 Mos:19). Lût har (manliga) gäster, och män från Sodom kommer till hans hus för att våldta dem, Lût utropar: "Ni begår sådana skamliga handlingar som ingen i världen någonsin begått före er! Ni nalkas ju män [upptända av lust] och går tvärs emot naturens vägar." 29:28-29.

Det finns idag en stor mängd alternativa läsningar av dessa verser inom de muslimska HBTQ-rörelserna. Sodomiternas brott har tolkats som ogästvänlighet, våldtäkt, äktenskaplig försummelse och stråtröveri (koranarabiskan är mångtydig, "ni nalkas ju män" kan tolkas som "ni utrotar män" liksom "går tvärs emot naturen vägar" har tolkats som "avskära vägen" - bedriva stråtröveri).

 

Under 2000-talet har man kunnat ana vissa resultat av dess organisationers arbete, och allt fler muslimer kommer ut som öppet homosexuella och tar öppet kampen för homosexuella muslimers rättigheter, som författaren och aktivisten Irshad Manji eller imamerna Daayiee Abdullah och Muhsin Hendricks. För bara några veckor sedan kunde vi läsa om en moské för homosexuella som öppnat i Paris, och om ett första muslimska gaybröllop i samma stad.  Även i Malaysia och Sydafrika har vi kunnat läsa om muslimska gaybröllop.

 

I Sverige har Sveriges Unga Muslimer samarbetat med RFSL i projektet "Alla Lika, Alla Olika", sedan en tid bedriver Arabiskt initiativ verksamhet kring HBTQ-frågor och i veckan kunde vi läsa om hur Ardeshir Bikakabadi och föreningen Hooman vill starta en gay-moské i Göteborg.

 

Detta är en utveckling som många mer konservativa muslimer vill stoppa, samtidigt har vi under en tjugoårsperiod sett en relativt snabb framväxt av denna sorts initiativ. Att allt fler muslimer dessutom kommer ut och öppet verkar för HBTQ-rättigheter inom islam kommer troligtvis också sporra fler att våga ta steget, trots de hot om våld och social stigmatisering som följer med beslutet. Detta är något de har gemensamt med HBTQ-personer ur alla religioner och kulturer.

 

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet


 

Nakenprotest mot Egyptens konstitution


I torsdags demonstrerade den egyptiska bloggerskan Alia Magda El-Mahdy tillsammans med medlemmar ur den ukrainska kvinnoorganisationen Femen utanför Egyptens ambassad i Stockholm, i protest mot konstitutionsförslaget som det nu röstas om i Egypten. El-Madhy utför nu nakenprotester i Europa som bidrar till att väcka uppmärksamhet kring detta utanför Egypten och hon har även tidigare fått stöd från andra feministiska grupper utanför Egypten. Torsdagens protest var en nakenprotest och bilder postas på bloggen. Där kan man se de tre kvinnorna som deltar med skrivna texter på sina kroppar: ”APOCALYPSE BY MURSI”, ”SHARIA IS NOT A CONSTITUTION”, ”NO ISLAMISM - YES SECULARISM”. De två ukrainska kvinnorna håller i handskrivna skyltar med texterna ”NO RELIGION” och ”RELIGION IS SLAVERY”. Kvinnorna vänder sig alltså mot att islam ges en roll i förslaget och texterna ger också uttryck för en kritisk syn mot religion som ett slags slaveri.

El-Mahdy har tidigare blivit känd som internetaktivist då hon under 2011 lagt ut nakenbilder på sig själv och utmanat censuren i landet och det könskonservativa Egypten, och hon fick många negativa reaktioner och fientliga kommentarer på sin blogg. Många andra liberala grupper i Egypten tog avstånd från hennes handlingar, sannolikt på grund av en rädsla att stöta sig med religiösa grupperingar och den allmänna synen på vad som är acceptabelt och moraliskt riktigt för kvinnor att göra. Själv framställer hon sig som liberal och feminist och uppmärksammar rädslan många känner att kvinnor och minoriteter riskerar att bli diskriminerade i en konstitution där islamisk lag skall ligga till grund för all lag, även om det är oklart vad som faktiskt ligger i den formuleringen. Hennes agerande är samtidigt en utmaning för Egypten. Hur ska hennes agerande tas emot? Det är en sak att kritisera presidenten Morsi och konstitutionen men jag undrar om plakaten som vänder sig mot religion sedan kan vändas emot henne?

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

torsdag 20 december 2012

Akademiker om jordens eventuella undergång


Idag intervjuades docent Henrik Bogdan från Göteborgs universitet om jordens eventuella förestående undergång och olika de olika teorier som har funnits om apokalyptiska tendenser i världshistorien i morgonsoffan i SVT:s program Godmorgon Sverige. Klicka på länken för att se hela intervjun med Bogdan.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Mayarindianernas kalender förutspår inte världens undergång


Så här i dagarna före jul 2012 möts vi överallt i media av inslag som handlar om att mayaindianernas kalender tar slut den 21 december och att denna dag associeras med världens undergång. Hur ligger det till med detta, undrar många. För det första hade mayaindianerna flera olika kalendrar och de vanligaste är Haab som omfattar 365 dagar och motsvarar solåret. Den andra kalendern som ofta refereras till kallas Tzolkin och omfattar 26o dagar. Så finns det en cykel som kallas katuncykeln som omfattar 256 år och baseras på 13 olika perioder som omfattar 20 tun, som består av 360 dagar. Denna cykel återfinns i  flera av de s.k. Chilam Balamböckerna och jag har tolkat och analyserat dessa som emisk historieskrivning. (Liljefors Persson, Bodil, The Legacy of the Jaguar Prophet. An Exploration of Yucatec Maya Religion and Historiography, Lunds universitet 2000.) Det finns en del strukturer av händelser som under historiens gång har upprepats och som skrivits in i dessa katuner. 

Men den kalendercykel som nu är så aktuell kallas Baktuncykeln och en Baktun omfattar 5 125 år. Den Baktun vi nu är inne i, 13 Baktun,  startade den 11 augusti 3114 f vt och slutar alltså den 21 december 2012 skrivet med västerländska datum. Däremot fortsätter alltså baktuncykeln så att denna baktun kommer att fortsätta i 14 Baktun och så vidare fram till 20 Baktun. I mayas kalender, den som kallas den långa kalendern, skrivs startdatum för 13 Baktun som 13.0.0.0.0.4 Ahau 8 Kumku  och slutdatum som 13.0.0.0.0.4 Ahau 3 Kankin. De föreställningar som nu förutspår att världen ska gå under är förmodligen grundade på vissa tolkningar av de skapelsemyter som finns. Det finns en t.ex. myt i Chilam Balamboken från Chumayel där vi kan läsa om hur världen beskrivs ha skapats och förstörts tidigare åtminstone tre gånger och alla gånger av naturkatastrofer som jordbävning, översvämning och eldstormar. Då finns det grupper som väljer att koppla denna mytcykel till just Baktuncykeln som avslutas den 21 december 2012.   En del nu verksamma mayashamaner menar att vi kommer in i en ny tid av ökad andlig medvetenhet och att det främst är detta vi kommer att märka av. Det ska också tilläggas att det finns de som menar att det har begåtts räknefel och som tillskriver istället Baktuncykelns början till den 13 augusti 3114 och slutet till den 23 december 2012…

Det finns endast ett fåtal inskriptioner som återger just dessa datum och en av de mest citerade inskriptionerna i nuläget, finns på monument 6, från Tortuguero. På den finner vi följande text med översättning:

Tzuhtz-aj-oom u(y)-uxlaljumpih

(ta) Chan Ajaw ux(te´) Uniiw

Uht-oom

Y-ema(al) Bolon Yookte K´uh ta

Den trettonde Baktunen kommer att sluta

Den fjärde ahau i Uniiw/Kankin

Då kommer att ske

Det kommer att bli nedstigningen av de nio ?  gudarna till…

Så avslutas inskriptionen med ett par glyfer som vi inte kan läsa och detta ger såklart upphov till diskussion och öppnar för olika tolkningar. Det finns diskussioner om ifall det rör sig om en gud som heter Bolon Yookte Kúh eller om det rör sig om en gud som har namnet Nio Gudar.  Eftersom mayaindianerna i några inskriptioner också har skrivit om händelser så långt fram i tiden som t.ex.  4772  i  samband med Kinich Janaab  Pakals troninstallation i Palenque på 600-talet,  så kan man också föreställa sig att mayaindianerna tänkte sig att kalendrarna skulle rulla på och att världen skulle fortgå. 

Det finns nu åtskilliga nyandliga grupper och New age-troende som kommer att befinna sig på någon särskilt helig plats den 21 december och det kommer ju att bli mycket intressant att följa vad om händer därefter. En särskild plats som naturligtvis lockar många besökare är ju Kukulcanpyramiden i Chichen Itzá på Yucatanhalvön. Där kommer många att befinna sig men likaså kommer många att besöka pyramiderna i Egypten och även andra heliga platser runt om i världen. Det ska bli intressant att se vad som kommer att diskuteras efter den 21 december i dessa grupper av människor som nu samlas vid de heliga platserna.

För den som vill läsa mer rekommenderar jag Mark van Stones uttömmande redogörelse för 2012- eventet, på den här länken.

Bodil Liljefors Persson

Professor i religionshistoria vid Malmö högskola, 20 december 2012

onsdag 19 december 2012

Hur många buddhister, hinduer, muslimer, kristna osv finns det egentligen?

En av de vanligaste frågorna jag möter när jag är ute och föreläser är den om hur stora de olika världsreligionerna är i förhållande till varandra, och hur många anhängare de olika religionerna har. Nu finns det aktuella svar på frågan.

Pew Institute har i en ny rapport, The Global Religious Landscape, sammanställt demografiska data från 230 länder (studien grundar sig på mer än 2500 folkräkningar - census -, register och undersökningar) och kommer fram till att 84 procent av världens befolkning år 2010 såg sig som anhängare till en religion.

I rena siffror uppskattar undersökningen att det finns: 2,2 miljarder kristna, 1,6 miljarder muslimer, 1 miljard hinduer, närmare 500 miljoner buddhister och 14 miljoner judar. Cirka 400 miljoner praktiserar olika former av folkliga religioner, som afrikanska traditionella religion, kinesiska religioner, inhemska amerikanska och australiensiska religioner. Cirka 1,1 miljarder anses sakna religiös affiliering, det innebär inte att de saknar en religiös tro eller praxis utan att de inte känner sig hemma eller identifierar sig med någon av de större och etablerade traditionerna.

Katarina Plank
FD, religionshistoriker vid Göteborgs universitet




Nya sätt att marknadsföra Frälsningsarmén


Vi har tidigare skrivit om att Frälsningsarmén har stora problem att rekrytera nya medlemmar och att rörelsen riskerar att försvinna inom en snar framtid. Kanske en lösning på problemen är i sikte. Under veckan har ett flertal media (till exempel Aftonbladet, Dagen och Sveriges Radio) uppmärksammat att det Schweiziska bidraget till årets schlager-EM som skall hållas i Malmö kommer att framföras av artister som tillhör Frälsningsarmén. Det sex man starka bandet som bland annat innehåller en 94 årig kontrabasist kommer att framföra låten "You and Me". Syftet med framträdandet var från början att spela in pengar till välgörande ändamål, men låten är producerad och skriven av professionella musiker som är knutna till Hitmill. Ett övergripande mål är också att få med en ny jullåt. Den som vill veta mer om sången kan med fördel vända sig Heilsarmee Schweis hemsida. Där kan man även se den officiella videon till låten "You and Me". 


Huruvida den musikaliska framgången kan stimulera andra avdelningar av Frälsningsarmén att hitta nya sätt att nå ut till potentiella medlemmar och sympatisörer återstår att se.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

tisdag 18 december 2012

Från oroad troende till konstnär


Göteborgs-Posten rapporterar att kvinna som restaurerade en freskmålning av Jesus i en kyrka i Borja i nordöstra Spanien nu har gått från att vara en oroade troende till att bli en konstnär som säljer sin konst på E-bay. När Cecilia Gimenez på eget bevåg restaurerade en vägmålning blev hon känd över en dag. Hennes initiativ att bättra på och renovera en bild av Jesus slutade i att kyrkan fick ta emot en stor mängd turister som ville se den "förbättrade" målningen. Gimenez som först var förfärad över sitt arbete gick snabbt över till att själv vilja tjäna pengar på den ökade strömmen av turister. Nu har tydligen Gimenez tagit uppmärksamheten till en ytterligare nivå och GP rapporterar att hon har sålt sin första målning på E-bay för 1 080 Euro (cirka 9 000 svenska kronor). Pengarna skall tydligen skänkas till den katolska hjälporganisationen Caritas enligt GP.  Kanske detta kan ses som ett exempel på att frågor som rör ekonomi ofta också kan knytas till religion.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Migrationsverket och "genuin" tro


Den kristna tidningen Världen idag uppmärksammar att Migrationsverkets medarbetare skall få lära sig om kristendom. Motivet tycks vara att de skall lära sig att skilja mellan "falsk" och "genuin" tro för att kunna avgöra i asylärenden där personer säger att de har konverterat till kristendom enligt tidningens rapportering. Genom ett ökat samarbete med Sveriges kristna råd skall Migrationsverket få en fördjupad teologisk kompetens och tolkarna som arbetar med asylfrågor skall bland annat förses med en ordlista för kristen terminologi. Vad som avses med "genuin" tro diskuteras dock inte och frågan tycks vara helt oproblematisk enligt tidningen Världen idag. Från att tidigare först och främst ha bedömt de sökandes bibelkunskap skall verket nu istället bedöma "upplevelsen vid konverteringen" samt "hur personens religiösa praktik skulle uppfattas vid en utvisning till det forna hemlandet" enligt nya direktiv till Migrationsverket. Frågan om konvertering i samband med asylärenden ökar och behovet av kunskap är påtaglig - speciellt med tanke på att många kristna utsätts för förföljelser i flera delar av världen.

Samtidigt visar Världen idags rapportering att man inte är nöjd med Migrationsverkets kunskap om konverteringsprocesser. På tidningens nätupplaga rapporteras just nu att Migrationsverket har beslutat att utvisa en person till Iran eftersom hans konvertering inte bedöms vara genuin. Enligt Migrationsverket lät personen i fråga döpa sig först när han fick ett utvisningsbesked. En slutsats som tidningen Världen idag ställer sig tvekande inför.

Trots att det är mycket svårt att bedöma vem som är "genuin" i sin konvertering är det lätt att misstänka att frågan om religion kan få en politisk betydelse i samband med en överhängande risk att bli utvisad. Genom att åberopa religion eller sexualitet kan det bli svårare för Migrationsverket att genomföra en utvisning. Samtidigt som behovet av kunskap är avgörande är det problematiskt om Migrationsverket också skall basera sina beslut på en teologiskt definierad skillnad mellan så kallad "genuin" och "falsk" tro. Hur denna problematik skall lösas är inte enkel. Att få en saklig kunskap om religionens plats, funktion och betydelse för migranter och i andra länder än Sverige och en dialog med berörda kyrkor (och andra samfund) är givetvis av stor betydelse för att fatta välgrundade beslut i dessa frågor, men att en svensk myndighet skall avgöra vad som är en "genuin" tro är givetvis djupt problematiskt.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

måndag 17 december 2012

Fascism och religion


Kopplingar mellan kristen teologi och nazism, liksom mellan ockultism och nazism är relativt väl studerade och omskrivna. I början av nästa år kommer historikern och journalisten Henrik Arnstad med boken ”Älskade fascism: De svartbruna rörelsernas ideologi och historia”. Ett av bokens kapitel heter Fascism som politisk religion och behandlar just dessa frågor.
Här kan man läsa ett utdrag.

Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet 

lördag 15 december 2012

Appropå appropriering

Jag har tidigare skrivit om intern och extern kritik mot föreningen Humanisterna och främst vad som upplevs som ordförande Sturmarks aggressiva argumentation och rigida religionskritik. I samma inlägg skrev jag också kort om en konkurrens om begreppet ”humanism”. Sturmark har flera gånger reagerat på att Humanisterna kallas ateister, när de själva vill kallas sekulära humanister. De flesta svenskar förknippar humanism med någonting positivt och kan därför uppleva det som att Sturmark och hans förening försöker lägga beslag på och utifrån egna ståndpunkter definiera begreppet.

Nu höjs åter igen kritiska röster från de egna leden, då en grupp humanister (och en f.d.) efterfrågar en mer positiv humanism på Dagens Seglora och Newsmill. Liksom i tidigare kritiska inlägg, menar man att Humanisterna kommit att förknippas med en oförsonlig kritik mot religion. De vill istället se ”en positiv humanism som söker likhet och förening, snarare än olikhet och konflikt” och menar att humanism ”står för medmänsklighet, demokrati, förnuft, öppenhet och värnandet av de mänskliga rättigheterna.

Det håller säkert Sturmark med om. Men för hans humanism tycks udden mot religion viktig. På föreningens hemsida läser vi att: ”Humanisterna värnar om det sekulära samhället och åtskillnaden mellan religion och politik. Vi strävar efter att de mänskliga rättigheterna skall vara överordnade religiösa dogmer, normer och värderingar.

Men Föreningen Humanisterna och de positiva humanisterna är som sagt inte ensamma om att definiera sig som humanister. En ytterligare intressent till begreppet är Svenska Humanistiska Förbundet. De beskriver sig lite svävande som en ”bred och öppen rörelse för alla som på olika sätt är intresserade av humanistisk bildning.” De vill också göra klart att deras verksamhet ”[inte skall] förväxlas med de ’sekulära humanisterna’ som främst företräds av ’Förbundet Humanisterna’.” samt att de är neutrala i religiösa frågor och har religiösa såväl som icke-religiösa medlemmar.

Och som om inte det vore nog har vi också Förbundet Kristen Humanism som vill ”verka för ekumenik och en öppen kristendomssyn samt främja goda förbindelser mellan den kristna kyrkan och kultur- och samhällslivet” och eftersträvar ”öppna kontakter mellan olika tros-, livs- och samhällsåskådningar och med vetenskapligt, politiskt och socialt arbete.” 

På senare tid får man nog säga att Sturmark varit bäst på att torgföra sin uppfattning av begreppet, medan företrädare för Humanistiska Förbundet och Kristen Humanism hållit sig i bakgrunden. Men kanske kommer de Positiva Humanisterna kliva in på arenan 2013 för att ta upp kampen om hur man bäst definierar och företräder humanistiska värden.

Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

fredag 14 december 2012

Breaking news: Shaykh ´Abd al-Salam Yasin död

Igår morse (torsdags) avled Shaykh Abd al-Salam Yasin 87 år gammal i sitt hem i Salé, tvillingstad till Marockos huvudstad Rabat. Här följer ett hastigt nedskrivet porträtt av honom. Yasin var ledare för Marockos största islamistiska rörelse al-´Adl wa-l-ihsan, en rörelse som brukar beskrivas som ”tolererad men inte tillåten” eftersom den varken sökt eller fått myndigheternas tillstånd att verka. Rörelsen är en för Marocko unik blandning av politisk islam, sufism och sharifianism, det senare en beteckning på den betydelse karismatiska individer med anspråk på att vara ättlingar i rakt nedstigande led till profeten Muhammed har haft i Marockos historia. Skaykh Yasins anspråk på att vara en sådan sharif var inte unikt för Marocko men kopplad till hans vägran att erkänna det monarkiska systemet var politisk dynamit eftersom det kunde tolkas som ett anspråk att ha minst lika stor rätt till den religiösa och politiska makten. Kungens titel amir al-mu´minin (De troendes befälhavare,) som har funnits inskriven i Marockos alla konstitutioner sedan självständigheten 1956, gör kungen till landet främsta religiösa auktoritet och ger honom i princip status som kalif inom Marockos gränser.

Yasin gjorde anspråk på att vara en idrisid, dvs. en ättling till profeten Muhammed genom sultanen Idris I, som gjorde anspråk på att vara sonsonson till Hasan, son till den fjärde kalifen Ali och profeten Muhammeds dotter Fatima (Ali räknas ju inom shia som den första imamen och Hasan som den andre). Idris regerade 788-791 och grundade den idrisiska dynastin som härskade i Marocko till 974 och räknas som den dynasti som grundade Marocko. Shaykh Yasin gjorde därmed anspråk på att härstamma från en ännu äldre och mer förnärm släkt än kungen, vars dynasti grundades i södra Marocko 1589 och har härskat över landet sedan 1666. 

Yasin hänvisade till sin härstamning när han först gjorde sig känd 1974 genom ett öppet brev till dåvarande kung Hassan II. Detta brev, med titeln Islam aw tufan (Islam eller syndaflod) var ett varningsbrev (nasiha) i vilken härskaren uppmanades att vända om till den rätta vägen. Kung Hassan svarade med att kasta Yasin i fängelse i tre och ett halvt år och två av dessa tillbringade han på sinnessjukhus. Han grundade en första rörelse 1981 men 1987 grundades al-´Adl wa-l-ihsan. Rörelsen är starkt hierarkiskt ordnad i celler och varje medlem utbildas i Yasins sufiinspirerade ideologi. Yasin tog från början avstånd från våld och jihadistisk islamism. Han ersatte termer som thawra (revolution) med qawma (som kan översättas både med uppståndelse och uppror) och jahiliyya med fitna. Jahiliyya grundbetydelse är ”okunskap” och betecknar i islamisk tradition den okunskap om islam som rådde tiden före Muhammed. Hos de islamistiska ideologerna Abu Ala al-Mawdudi och Sayyid Qutb fick termen en vidare mening av ett nutida samhällstillstånd i vilket de samtida muslimska samhällena befinner sig igenom att de styrs av korrupta härskare som avfallit från islam och därmed saknar legitimitet. Fitna betecknar den inbördes konflikt, för att inte säga inbördeskrig, som bröt ut mellan Muhammeds främsta följeslagare efter hans död och som höll på att ända den muslimska historien redan i dess inledningsskede.

Yasin placerades 1989 i husarrest i sitt hem i Salé. Därifrån publicerade han i januari 2000, ett halvår efter att kung Hassan efterträtts av sin son Muhammed VI, ett memorandum till den nye kungen vilken i texten återkommande beskrivs som ”den unge kungen”. Yasin gav här en dyster bild av situationen i Marocko som genomsyrat av korruption, 53 procent analfabetism och 23 procent arbetslöshet. Men, skrev han, om folket är fattigt så gäller detta inte den kungliga familjen och med referenser till utländsk media hävdade han att kungens personliga förmögenhet uppgick till miljarder dollar. Han uppmanade därför i faderlig ton den nya kungen, som i officiell retorik beskrevs som ”de fattigas kung,” att med sin förmögenhet betala statsskulden. Palatset reagerade inte på denna provokation men fyra månader senare hävdes Yasins husarrest.

År 2000 dominerade medlemmar i Yasins rörelse den stora demonstrationen i Casablanca mot en plan för att integrera den marockanska kvinnan i samhället och som lanserats av den nya regering som leddes av partier från den tidigare oppositionen. Planen lades på is men flera av de reformer som föreslogs i den genomfördes i den nya familjelag som kungen drev igenom 2004 men denna gång rättfärdigad genom referenser till islamisk tradition. Det var också då som Yasins dotter Nadia Yasin trädde fram som ett viktigt språkrör för sin far.

I protesterna mot denna plan allierade sig Yasin med Marockos dåvarande religionsminister ´Abd al-Kabir al-Midaghri, andra religiöst lärde, en del medlemmar av regeringspartierna och det rivaliserande islamistiska partiet al-´Adala wa-l-tanmia (Frihets- och utvecklingspartitet, vars franska förkortning är PJD). Relationen till det senare partiet har annars varit konfliktfylld. Partiet hade vid denna tid just valts in i parlamentet och börjat sin resa mot ett erkännande som ett moderat och ofarligt parti, vilket förutsatte ett erkännande av kungens legitimitet. Denna resa nådde sin kulmen då partiet efter att ha fått flest röster (23 procent) i parlamentsvalen i november 2011 blev det dominerande partiet i den nya regeringen. För att nå detta mål stödde partiet förslaget till en ny konstitution som röstades igenom i en folkomröstning i juli 2011. Yasins rörelse stödde den 20-februarirörelsen som krävde en parlamentarisk monarki i vilken kungen är statschef men utan exekutiv makt och därför uppmanade till bojkott av folkomröstningen. I slutet på förra året drog emellertid Yasin tillbaka sitt stöd för denna rörelse som i grunden är sekulär.

I skrivande stund, ett och ett halvt dygn efter Yasins död, nämns detta fortfarande inte i Le Matin som brukar räknas som kungens språkrör. Däremot har det islamistiska regeringspartiet PJD:s språkrör al-Tajdid fem artiklar (1, 2, 3, 4, 5) och Lakom meddelar att PJDs generalsekreterare och landets premiärminister Abdelahi Benkirane tillsammans med representanter från palatset kommer att närvara vid begravningen idag. Yasins egen hemsida har naturligtvis många fler.
Yasin levde tillbakadraget i sitt hem där han tog emot anhängare, journalister och forskare. Det återstår att se vad som händer med rörelsen nu när dess karismatiske ledare är borta.

Rickard Lagervall
Islamolog
 Centrum för Mellanösternstudier, Lund universitet
Halmstad högskola

Religion och vetenskaplig prestige


I samband utdelningen av årets Nobelpris publicerade en grupp företrädare för det kristna Claphaminstitutet en debattartikel i SvD där man argumenterade för möjligheten för och vikten av att förena (natur)vetenskap och religiös tro/religion. Sammanfattningsvis klargjorde man att ”Vid gränsen mellan vetenskap och tro borde vi alla – i stor ödmjukhet och respekt för varandras olika kompetenser – kunna mötas för att tillsammans skapa ett bättre helhetsperspektiv på tillvaron och gemensamt kunna förundras över och hylla skapelsen och skaparen”.

Det låter väl tilltalande? Så inte för föreningen Humanisternas ordförande Christer Sturmark som tillsammans med zoologen Patrik Lindenfors gav svar på tal. En förening av ”religion” och ”vetenskap” är inte helt enkel, eftersom de två bygger på olika kunskapssyner. Vetenskapliga påståenden bygger i grunden på prövbarhet, och de som inte håller för prövning mot empirin bör förkastas. Religiösa påståenden bygger å andra sidan inte på prövbarhet, utan på underkastelse under auktoriteter. 

Jag finner inte själva grundfrågan, om önskvärdheten av att förena naturvetenskap och religion, lika religionsvetenskapligt intressant som den argumentation som förs från Claphaminstitutets sida. Denna kan direkt relateras till de särdrag hos religiösa föreställningar som Sturmark och Lindenfors pekar på. 

Claphaminstitutets företrädare menar att naturvetenskap och tro/religion/filosofi rör sig inom två skilda domäner. Den förras uppgift är att kartlägga det observerbara, de senare sysselsätter sig istället med frågan om ”meningen och syftet med livet och världen”. Givet den ovan citerade slutklämmen på artikeln kan sluta sig till att författarna menar dels 1. att frågan i sig är rimlig 2. att svar på den är önskvärt. Ingetdera av påståendena är direkt nya, och heller inte självklara. De svar som erbjudits har genom historien varierat. Majoriteten av dem har involverat postulerandet av en eller flera övermänskliga aktörer. Det är rimligt med det sätt på vilket frågan är formulerad: Om man accepterar att det finns en mening och ett syfte (vilket alltså inte är nödvändigt) ter sig följdfrågan naturlig: vems eller vilkas mening och syfte? Därmed är grunden lagd för det vidare resonemanget, där just auktoritet, eller snarare prestige, spelar en viktig roll.   

Författarna presenterar nämligen en lista över vetenskapspersoner med hög presige som menar sig ha identifierat aktören ifråga, det vill säga som givit uttryck för en religiös tro på Gud och i ett fall Jesus. Det uttryckliga syftet är att visa hur enskilda kunnat kombinera vetenskap och religiös tro. Valet av exempel med särskilt hög prestige (och inte vilka dussindocenter som helst) tyder dock på något mer, ett retoriskt utnyttjande av en benägenhet till kompetenstillskrivning som en följd av mänskligt socialt lärande. Som människor scannar vi hela tiden omedvetet vår omgivning efter lämpliga modeller att kopiera, som en genväg till värdefull information. Till vår hjälp har vi en uppsättning tumregler, ganska grova, men tillräckligt funktionella för att ha gynnats av evolutionen. En sådan tumregel, som identifierats i forskning kring socialt lärande, är att personer som (på mer eller mindre goda grunder) identifieras som kompetenta inom ett specifikt område, tenderar att tillskrivas kompetens inom andra, inte nödvändigtvis besläktade, områden. I ett sammanhang där uppsättning praktiska färdigheter viktiga för överlevnad i vardagen är begränsad, torde en sådan slutsats vara rimlig, vilket kan förklara varför benägenheten uppstått en gång i tiden. Reklambranschen är väl medveten om dess existens, och vet att utnyttja den genom att använda kändisar för att sälja diverse produkter som inte har någon som helst koppling till det som kändisen ifråga är känd för.  

Samtidigt som människor är benägna till kompetenstillskrivning, visar annan forskning också att vi också har en beredskap ompröva våra intuitiva slutsatser om de visar sig inte stämma. Det är här som det icke-prövbara elementet i religiösa föreställningar blir betydelsefullt. Den koppling som görs i artikeln från observerad/erkänd kompetens inom naturvetenskapens område till förmodad kompetens i frågor som rör övermänskliga aktörer existens, vilja och intentioner kan etableras eftersom värdet av den senare inte kan bedömas. Det finns heller inget incitament att göra det, så länge som inte föreställningarna om en övermänsklig aktör får konsekvenser i form av kostsamma beteenden.   

Med andra ord: artikelförfattarnas eventuella förhoppningar om att en potentiell läsare, efter att ha tagit del av deras text, ska låta sig förundras över ”skapelsen” och kanske till och med acceptera föreställningen om att en ”skapare” är ansvarig för densamma kan möjligen infrias. Att läsaren sedan ska ta steget att också lägga tid och resurser på att hylla densamma kräver förmodligen mer. 

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet

torsdag 13 december 2012

“Mayan apocalypse: panic spreads as December 21 nears” rapporterar Worldwide Religious News


Vi kan läsa i ”Mayan apocalypse: Panic spreads as December 21 nears” som har publicerats på siten WorldWide Religious News att oron inför Jordens totala undergång sprider sig over världen, från Kina till Franskrike, från Väst till Öst. De enda som tycks ta den s k undergångsprofetian i Mayakalendern med lugn är mayaindianerna själva: "Mayans themselves reject any notion that the world will end. Pedro Celestino Yac Noj, a Mayan sage, burned seeds and fruits to mark the end of the old calender at a ceremony in Cuba. He said: "The 21st is for giving thanks and gratitude and the 22nd" “

Hur ligger det då till med datumet 21.12.12? Skall vi handla julklappar eller skall vi cementera upp en bunker under huset och införskaffa helkonserver? Som beskrivs ovan är de apokalyptiska visionerna bland maya inte uttalade, för dem är 21.12 bara ett vanligt vintersolståndsdatum, liksom det är för hela världens befolkning, tydligen undantaget  new age-anhängare, självmordssekter och dystopiker.

För länge sedan, för omkring 1000 år sedan, vara det folk som vi idag buntar ihop som maya Mellanamerikas främsta talmystiker och astronomer. De var duktiga arkitekter och utarbetade ett av historiens få bildskriftspåk, men det finns indicier på att de inte kände till att jorden rör sig runt solen. De var också mycket intresserade av tideräkning och hur tiden kunde mätas, styckas upp, levandegöras. Många antika civilisationer – flera av dem inbördes ganska olika – har haft två kalendrar, en för solen och en för månen. Maya kom att utarbeta en spådomskalender och två parallella tidsräkningar – den korta och den långa. De räknade emellertid aldrig i år utan enbart i dagar.

De mesoamerikanska kalendrarna var kända av spanjorerna redan på 1500-talet. Men det var först 1938 som mexikanen Alfonso Caso levererade – inför Sociedad de Antropología – en fantastisk föreläsning där han visade hur kalendrarna fungerade under klassisk tid (600-900 vt) och hur de kunde korreleras med västerländsk tideräkning. Senare blev man medveten om att andra folk i Mellanamerika också hade sina respektive kalendrar, genealogier och sofistikerade astronomiska iakttagelser. Emellertid var den klassiska mayakulturens kalenderräkningar mest utarbetad och det är den som här skildras.

Solkalendern/Solåret kallades på klassisk maya för Haab eller Uinal Hunekeh, vilket står att läsa i den spanske krönikören De Landas  Relación de las cosas de Yucatán från mitten av 1500-talet. Solkalendern byggde på observationer av solen och räknade 365 och en fjärdedels dag per år. Maya räknade inte med ett skottår och sålunda ”vandrade” kalendern, precis som var fallet i det dynastiska Egyptens tideräkning (det var romarna som – veterligen – var de första att införa ett skottår i kalenderräkningen). Dagarna i det stadsboende mayafolkets solkalender delades upp på 18 månader om 20 dagar plus fem ”extra” dagar. Dessa kallades av maya för uayeb, olyckans dagar. Solkalenderns tid korresponderade med sånings- och skördetider, med naturens skiftningar och med bondesamhällets skriftlösa kultur. Månadsnamnen alluderar ofta på naturliga skiftningar som regnperiod, torrperiod, vinter, vår, sommar och höst och bär namn som Svart konjunktion, Gul sol, Såningstid, Röd storm etc. Varje dag i Haab identifieras med ett nummer följt av månadens namn.

Långt senare kom aztekerna (som vi kallar dem) att kolonisera Centralmexico. Deras språk var nahuatl och aztekerna tog över mayaräkningarna och raffinerade dem samt skapade ett eget, mer fonetiserat, bildskriftspråk. På nahuatl hette samma 365-dagars kalender Xiuhpohualli – räknandet av år/dagar, med andra ord mätandet av tidens gång. Tid och rum hörde ihop. Aztekerna tog över den mayanska tideräkningscykeln, kallade månad för meztli och de olyckliga dagarna – utan tid och ordning – för nemontemi. Alla månader namngavs hos aztekerna med en glyf (ett logogram), ett bruk som infördes av maya och som existerade bland andra folk i Mesoamerika.

Men det är svårt att i exempelvis sten rista in tecken så är det inte alltid klart vilket logogram som beskrivs, något som gör det arkeologiska arbetet vanskligt.

Solkalenderna var en logisk årsräkning. Parallellt med denna kalender hade emellertid maya flera tidsräkningar, en som byggde på månens och Venus’ rörelser över himlavalvet och en som hade 260 dagar på ett år, uppdelade på 13 stycken 20-dagars månader.

Vi återkommer till månen och Venus men koncentrerar oss först på den kompletterande kalendern, den som räknade 260-dagar och på olika mayaspråk hette Tzolk’in. Denna kalenderräkning var den mest utbredda i förkolonial tid och den brukas fortfarande – tillsammans med den västerländska – i delar av Guatemala. Tzolk’in betyder räknandet av dagar/dygn. Aztekerna tog även över denna och benämnde den på nahuatl Tonalpohualli.

Det fanns alltså två kalendrar i bruk hos mesoamerikanska folk – Haab och Tzolk’in. De är dessa ord som än idag dyker upp när man diskuterar mayafolkets tidsräkningar och kalendrar. 260-dagars-kalendern konstruerades förmodligen före kalenderåret på 365 dagar. 260-dagarsräkningen kombinerade en 20-dagars cykel med 13 nummer. Varje succesivt given dag räknades/tecknades från 1 till 13 och sedan så startade man på 1 igen. Varje dag i sig hörde också ihop med en mayansk gud, så att exempelvis dagen Imix var krokodilgudomen och tecknades som en stiliserad krokodil.

260 dagar ritades i manuskript/pergament i 13 teckenspalter med 20 tecken i vardera. Maya kallade den första dagen på det nya ritualåret för 1 ik. Det var enda gången en dag benämndes så. Andra dagen i månaden hette 2 akbal, tredje hette 3 kan, den fjärde 4 chichan etc. När de 13 namnen var till ända fanns 7 dagar kvar på månaden. Då började räkningen om enligt det löpande schemat så att den 14:e dagen kallades för 8 ik istället för 1 ik.

Siffran 13, som nämns i hela Mesoamerika, kan stå för 3 x 4 + 1. En tolkning menar att 3 inkluderar himmel, jord och undervärld, 4 skulle vara tid, gudar, människor och heliga principer, 1 är det femte väderstrecket, nadir/zenit. Vi vet inte om det var så.

Hos aztekerna var principen med 260-dagars-kalendern densamma och i den obrutna sviten uppträdde aldrig ett och samma tecken i kombination med ett och samma tal mer än en gång. Detta sätt kan tyckas komplicerat och över längre perioder blev kronologin förvirrande. Den blev som om man skrev år 74 och senare generationer inte vetat om detta åsyftade Roms attack på Masada (som utspelade sig just år 74) eller Fotbolls-VM i Västtyskland, som gick av stapeln 1974 evt.

Det system som det uråldriga mellanamerikanska folket olmekerna lade grunden till utvecklades med andra ord i senare tider och gjordes mer exakt av mayakulturens astronomer och matematiker med den så kallade Långa Räkningen, ett räkningssystem som påminner om ett linjärt sätt att mäta tid, förmodligen länkat till en mer utarbetad skrift, dvs en civilisatorisk komplexitet.

260-dagars-kalendern kan inte korreleras med astronomiska observationer och följer inte solens eller månens rörelser. Den bygger inte på årstidernas skiftningar.

260-dagars-kalendern löpte parallellt med solkalendern. Efter 52 år möttes de, på exakt samma dagar. Den minsta gemensamma nämnaren mellan 365 och 260 är 18980 dagar, i stort sett 52 år. Dessa 52 år kallar vi idag för det mesoamerikanska ”seklet”. Mayatideräkningen var likt två kugghjul – Solkalenderns 365,5 dagar och den magiska kalenderns 260 dagar. Den sista gången kalendrarna möttes i förkolonial tid var under den aztekiske härskaren Motecuhzoma II:s regeringstid, år 1508 enligt vår tideräkning, elva år innan spanjorerna kom till Mexicos kust.

Varför hade man då i detta område av världen alltsedan urminnes tider räknat med 260 dagar? 260 dagar är ungefär den tid som en genomsnittlig graviditet varar, nio månvarv. Detta har varit känt länge men vi har ingen aning om graviditetstid och kalenderäkning överhuvudtaget länkades tillsammans, det sägs ingenstans i kodexmaterialet.

Uppgifter gör dock gällande att aztekerna firade sin födelsedag var 260:e dag men en arkeoastronomisk teori visar att vid mayastaden Copán i västligaste Honduras passerar solen zenit den 30:e april samt den 11:e, 12:e eller 13:e augusti varje år. Antalet dagar från den 13:e augusti, som markerar ett viktigt skördedatum i gamla tider, till den 30:e april, då man kunde börja lägga frön i marken och så sina grödor igen, är 260.

Om mayakalendern föddes och utarbetades vid Copán så har vi eventuellt svaret till varför det var just 260 dagar i denna kalender.

En övergång från muntlig till skriftlig kultur skapar nya förutsättningar för kalendermätning och tideräkning. Övergången skapar också nya behov av matematik, av siffror och räkningsstruktur. En människa har 10 fingrar och 10 tår. Kanske ser vi här grunden till decimalsystemet. Vi brukar basen 10 då vi räknar. Vi kan även använda det negabinära talsystemet med basen 2, oktala talsystemet med basen 8 och hexadecimala talsystemet med basen 16. Ett system är årskalendern som troligen kalkylerades fram efter månens faser och grundas i en 7-dagarsvecka. Grundtalen 13 och 20 var viktiga för mayafolket, men även andra tal var viktiga. 13 kan vara antalet undervärldar i mayansk mytologi (men i flera berättelser är världarna inte alls så många) eller antalet månader i en normal graviditet.

I Mesoamerika utarbetades över tid skiftande räkningssytemen, men det var klassisk mayakultur i nuvarande Guatemalas lågländer och på Yucatánhalvön som utformade den mest spridda tideräkningen och dagnamngivningen:

kin                                      = 1 dag
uinal                                   = 20 dagar (20 kin)
tun                                     = 360 dagar (18 uinal)
katun                                 = 7200 dagar (eller 20 tun, eller 19.7 år)
baktun         = 144 000 dagar (20 katun, 394.5 år)

De två sista benämningarna (som var bildtecken, som fonetiskt lästes som katun och baktun) användes i den långa räkningen, den som vävde in universums skapelse med dess död, civilisationernas födelse och kollaps. Den längsta tidscykeln var 13 baktun, det vill säga 5125 år. Den långa räkningen liknar vår julianska och gregorianska tidsmätning, men skiljer sig åt i det att mayanerna räknade dagar, medan vi räknar år. På 1500-talet hade man dock gått ifrån detta äldre system som var en av grundstommarna i tidig astronomisk räkning ända från olmekisk tid, ”Långräkningscykeln”. Notera att vad vi möter var civilisationers måttstockar för att förstå tillvaron i stort; motsvarande räknesystem har man inte funnit vare sig i Karibien eller på den nordamerikanska kontinenten.

Vilken dag inledde den långa tidsrymden 13 baktun, de 5125 åren? Frågan är svår att besvara. Man hade ingen ”indiansk rosettasten” att korrelera efter, inga uppgifter att säkerställa deras ”år 1”. På en stenstaty i mayastaden Tikal i nuvarande Guatemala ristades en gång i forntiden 8.12.14.8.15. Detta läses: 8 baktun + 12 katun + 14 tun + 8 uinal + 15 kin. Det ger 1 243 615 dagar, med andra ord lite drygt 3407 år.

Om man antar att stenen restes det datum som inskriptionen säger, och om man vet när mayakalendern började, kan man få reda på hur gammal stenen är. Men det förutsätter att vi tolkar inskriptionen rätt och att de som reste stelen visste vilket datum som skulle ristas in och vilken dag som inledde året 13 baktun.

Om tolkningarna stämmer skulle stenen rests den 12:e augusti i det mytiskt-matematiska året 3113. För maya var detta dag 1 år 1. Om man räknar 3407 år från denna mytiska ”skapelsedag” når vi år 294 evt.

Dessutom existerade inte maya som avgränsat folk vid den tiden. De rekonstruerade muntligen och med bildskrift ett årtal i uråldern, ett årtal som gav stadga åt deras senare liv långt därefter, ungefär som vissa judiska och kristna grupper i dagens värld ”räknar bakåt” för att komma åt den stund då Gud skapade jorden. En tillvaro utans krift och kalenderräkning saknar ett ting i sig, ty ting blir i en skriftspråklig kultur ”referred to in terms of their favorable or unfavorable aspects.”

När spanjorerna anlände på 1520-talet användes de korta räkningarna. Dessa består av 52 års-cykler och finns exakt angivna i spanska källor. Maya övergav långräkningen så tidigt som på 900-talet, och den kunskap vi har om den idag är rent arkeologisk.

Genom att kalkylera bakåt i tiden med hjälp av dessa cykler nådde man den tid (900-talet evt) då den Långa Räkningen fortfarande användes. Så kunde man använda båda räkningarna och kalibrera dem med den gregorianska kalendern. Intressant är att 260-dagars kalendern fortfarande används av mayafolket i de guatemaltekiska högländerna.
                     
Slutligen strukturerads tiden efter andra himlakroppar, varav de mest kända var Månen och Venus.

En månkalender följer månens faser, vilka är 29,5 dagar uppdelade på 12 månader. Man hade också två astronomiska kalendrar som följde Venus och Mars omloppstider runt jorden (inte runt solen). Venus (Tlahuizcalpantecuhtli hos aztekerna och Noh Ek hos maya) och Mars är lätta att observera från jorden. Trots tropikernas varma luft var atmosfären klar och himlakropparna syntes antagligen både på morgon och eftermiddag (något som bland annat Codex Dresdensis visar), innan den stigande solens ljus omöjliggjorde obersvationer.

Venus och Mars tycks snurra runt jorden på 584 respektive 780 dygn. Detta ska inte förväxlas med hur långt året är på Mars, det vill säga omloppstiden runt solen; i detta fall är det nästan 687 dygn. Motsvarande siffra för Venus är 225 dygn. Venus bana löper innanför jordens. Därför syns den från jorden nära solen, i skymningen och gryningen. På norra halvklotet befinner sig Venus endast några månader så högt över horisonten att den är synlig, men observationerna skiftar över 8-årsperioder.

Här överensstämmer mesoamerikanska och moderna observationer. Den är morgonstjärna i 240 dagar. Så försvinner den bakom solen i 90 dagar, är aftonstjärna i 240 dagar, är osynlig i 14 dagar innan den åter ställer sig i riktning solen. Tillsammans blir det 584 dygn. Fem Venusår motsvarar åtta solår. 65 Venusår är lika med 104 solår, två mexikanska sekel. Morgonstjärnan gav också upphov till en kalenderräkning; Venus symboliserade morgonen, det nya livet, den växande majsen.

Vad har nu detta med datumet 21.12.12 att göra. Ja ingenting, mer än att just den dage när slutet på en tids-cykel och början på en annan, ungefär som att 31.12 alltid är slutet på en godtyckligt konstruerad tidscykel hos oss. Men tiden slutar ju inte utan nästa dag är den 1.1 och då är vi inne i ett nytt år och kan pkanera för nästa jul. Allt annat nerw-age-millenaristiskt tal om planetkonjunktioner, en eventuell planet vid namn Niburu, som skall krocka med jorden etc etc är helt enkelt bara nys. Nästa stora så kallade solstorm, en sådan som sker ungefär vart 11:e år, beräknas till maj 2013. Och de som hoppas på att jordaxeln av någon anledning skall ruckas ur sitt läge och skapa hemskheter skall veta att den profetian – som är tokig – i varje fall inte försutspåddes av den klassiska mayakulturen.

Och sålunda blir datumet 21.12.2012 bara ett i raden äv apoklayptiska datum som varje generation tycks skapa för att ingjuta hopp eller misströstan i en befolkning som inte är påläst, eller ens intresserad av att veta hur det egentligen ligger till.

Det enda vi kan profetera om med säkerhet är att mayaindianerna vid Chichen Itzá och Uxmal kommer att göra sig en god hacka på turister som redan nu börjar flockas till mayaområdet för att ta del av Jordens snara undergång.

Daniel Andersson, lektor i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet