Juden Jesus

Blänkare: Nu har utställningen Juden Jesus öppnat på judiska museet i Stocholm och den pågår ända till 30 september 2013 så det finns gott om tid att hinna med att titta på den. Utställningen tar upp frågor som: Vem var Jesus? Vilket samhälle levde han i? Vilka strömningar påverkade honom? Ambitionen beskrivs på hemsidan ha varit vetenskaplig och historisk och både judar och kristna har deltagit i förarbetet. Många är också forskare och till utställningen finns en katalog där flera forskare har bidragit med texter som på olika vis skildrar Jesus. De hoppas att utställningen skall bli en plattform för interreligiösa samtal och föreläsningar om det gemensamma arvet. I samband med utställningen arrangeras också flera seminarier.

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

Nu är det (snart) jul igen

För ett par veckor sedan publicerade skolverkets Anna Ekström och Claes-Göran Aggebo en debattartikel på DN. Kontentan var att det är ok att hålla adventssamling i kyrkan (förmodligen avsåg de kristna kyrkorum, inte exempelvis satanistkyrkans eller scientologikyrkans lokaler) så länge som man inte blandar in element av religionsutövning: bön, välsignelse eller trosbekännelse (med andra ord handlingar som involverar transaktioner med övermänskliga aktörer) eller predikan (i form av religiös förkunnelse). Skolverket har också tagit fram en speciell och detaljerad juridisk vägledning i frågan. Varken i debattartikeln eller vägledningen framkommer egentligen något nytt. 

Ändå kom arga reaktioner och övertolkningar: Skolministern Jan Björklund basunerade i ett nyhetsbrev och i en intervju i Dagens Eko ut att sjungandet av julpsalmer och prästlig läsning av julevangeliet minsann kunde vara del av adventssamling i kyrkan.  Detta var ju heller inget som Ekströms och Aggebos debattartikel, eller riktlinjerna från skolverket uteslöt. Allt annat skulle vara märkligt, eftersom båda aktiviteterna ju finns i det centrala innehållet i grundskolans kursplaner. Eleverna ska bekanta sig med religiösa urkunder. Dessutom ska de, efter Björklunds sista-minutentillägg till Lgr11 även sjunga kristna psalmer, både i religionskunskap och musik. 

Det som fångade mitt intresse var egentligen inte sakfrågan (eftersom inget nytt framkommit), utan ett av de argument som Björklund, och många andra debattörer, fört fram till stöd för adventssamlingar i kyrkobyggnader. Eleverna ska lära sig ”varför vi firar jul”. 

Om vi bortser från det mycket olustiga i formuleringen som sådan – alla i Sverige firar inte jul, men de som inte gör det exkluderas från "oss" – kan man undra om just de specifika aktiviteter som Björklund pekar ut som viktiga verksamheter: samling i kyrkan, psalmsång och bibelläsning, kan ge någon som helst användbar information i sakfrågan. Vidare kan man undra: är en kristen förklaring korrekt?  

Den kunskap som eleverna kan få från dessa aktiviteter torde vara följande: hur en religiös grupp i Sverige (låt vara dominerande) knyter, och historiskt har knutit, ett mer allmänt förekommande högtidsfirande i samhället till sina specifika föreställningar om att det vid denna tidpunkt, för 2000 år sedan, föddes den mest betydelsefulla övermänskliga aktören i just denna religion. 

Detta är i sig en viktig kunskap, det medges. Den är lika viktig som motsvarande kunskaper om andra religioner. Är då det bästa sättet att införskaffa denna kunskap att besöka den specifika gruppens kultplats, lyssna på dess rituellt initierade officianters utläggningar av det föreställda händelseförloppet och i detta sammanhang framföra samfundets lovsånger? Möjligen. Kan samma kunskap inhämtas på annat sätt. Förmodligen. Men återigen, när det gäller grundfrågan, det vill säga varför de flesta människor i Sverige idag firar jul, är de svar man kan få genom undervisningsmetod nog inte rimligaste, av flera skäl.  

I en debattartikel på SVTs sajt från gårdagen pekar Patrik Lindenfors på en problematik. Som sekulär och humanist vill Lindenfors hävda sin och alla andra icke-kristnas rätt till högtiden. Julfirandet är förmodligen, och i svensk kontext säkerligen äldre än kristendomen. Den historiska förklaringen till varför firandet överhuvudtaget kunnat etableras och spridas måste sökas någon annanstans. Korrekt, många symboler som förekommer i juletid har historiska rötter i kristendomen, liksom många sånger; merparten har det dock inte.  

Men även om man bortser från den historiska frågan förefaller det mindre troligt att besök i samfundet Svenska kyrkans lokaler, psalmsång och bibelläsning kan bidra med några som helst förklaringar till de drivande orsakerna bakom (det vill säga ”varför”) de flesta svenskar firar jul. Tvärtom, det kan ge en rent av felaktig bild. Det ter sig ganska uppenbart att högtiden kan leva kvar och frodas utan någon som helst kristen tro och övertygelse. Medan kristendomen kanske behöver julen (åtminstone om man ska tro besöksstatistiken för samfundet Svenska kyrkan och jämför vissa av julens gudstjänster med övriga gudstjänster under året), behöver knappast julen kristendomen.

Julhandeln slår rekord år efter år. Människor spenderar (kollektivt) enorma resurser i form av tid och pengar på mat, dryck, rumsliga förflyttningar över långa avstånd och gåvor till varandra. Beteendemönstren är kända från många håll i världen i samband med olika högtider vid olika tidpunkter på året. Detta tyder på att förklaringen till varför människor firar jul bör sökas någon annanstans än i ett enskilt samfunds självförståelse, inte minst om man ska leva upp till skollagens krav dels på konfessionslöshet och på att skolan ska vila på vetenskaplig grund. 

Det finns teorier som kan bidra med svar. Det handlar här till exempel om teorier kring varför människor tenderar att uppmärksamma och ritualisera förändringar, såväl sociala som i naturen, och varför vi har en tendens att göra som vi ser att andra gör utan att riktigt veta varför. Mer specifikt i relation till julen handlar det om teorier kring varför vi människor upplever glädje och tillfredsställelse i samband med utförandet av vissa handlingar: gemensam planering, gemensamma måltider, gemensam sång och dans och utbyte av varma ord och gåvor. 

Även religionsvetenskapen har en plats i detta större förklaringsprojekt. Här handlar det naturligtvis delvis om att beskriva historisk förändring och kontinuitet i de sätt på vilka föreställningar om övermänskliga varelser (inklusive Jesus) aktualiseras i förhållande till de handlingsmönster och tillhörande känslor som ingår i högtidsfirande. Delvis handlar det dock också om att förklara varför människor har en tendens att aktualisera sådana föreställningar i just dessa sammanhang. Religionsvetenskapen kan kanske bidra med förklaringar inte bara till varför Jesus födelse en gång i tiden knöts och fortfarande av många knyts till julfirande, men också varför världens frälsare med tiden fått sällskap med och i hög utsträckning konkurrerats ut av andra, nästan lika märkliga varelser: Jultomten, Lucia, Julbocken, sjungande pepparkakor och en talande anka med kavaj, men utan byxor.  

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet 

Ras och religion

I dagarna har Mångkulturellt centrum i Fittja stått som värdar för en konferens om det multirasiala samhället. Temat är ras och vithet i det samtida Sverige och syftet har varit att belysa diskrepansen mellan en antirasistisk självbild och ett samhälle med ökad segregation, systematisk diskriminering och med rasstereotyper av olika slag inom kulturvärlden och medierna. Konferensen anknyter tydligt till de många diskussioner om rasism som tagit plats i kölvattnet efter tårt- och Tintinskandaler under det gångna året. Det faktum att mångkulturellt centrum väljer ordet ”multirasial” indikerar möjligtvis en intressant förskjutning i de svenska diskussionerna kring dessa frågor.

Rasbegreppet är som bekant mycket kontroversiellt. Som vetenskaplig kategoriseringsprincip för olika grupper av människor fungerar inte ras som en hållbar analytisk kategori och skall det tillämpas konkret i samhället (till exempel i mångfaldsarbete) stöter man ovillkorligen på en massa problem, för var skall man dra gränsen? I Sverige har det därför gjorts försök att få bort rasbegreppet både från akademiska diskussioner och från lagstiftningen. I lagstiftningsfrågor har dock detta arbete försvårats av att EU-lagstiftningen använder ras som juridisk kategori.

Samtidigt är de andra begrepp som fått ersätta rasbegreppet – till exempel kultur (som i mångkulturellt centrum) eller etnicitet – även de djupt problematiska. Detta bland annat för att de lätt kommer att användas på ett sätt som inte nämnvärt skiljer sig från det sätt det övergivna rasbegreppet användes. De rymmer också element av subjektivitet som gör dem juridiskt svårhanterliga.

Frågan är nu om de diskussioner som förts och multikulturellt centrums konferens indikerar att "ras" är på väg tillbaka som analytisk kategori i den svenska debatten om dessa frågor. Det skulle i så fall kunna ses som en amerikanisering av debatten. I Förenta staterna används ju som bekant ordet ”ras” med självklarhet i det offentliga samtalet och i många människors självförståelse. Det är inte svårt att spåra rasistiska tendenser i det sätt på vilket detta görs. Att till exempel Barack Obama med självklarhet betecknas som ”African American” trots att hans mor är ”Caucasian” avslöjar skevheten i denna typ av kategorisering.

I en nyutkommen bok diskuterar de amerikanska forskarna Edward Blum och Paul Harvey ras och religion i relation till det annalkande amerikanska presidentvalet. Enligt Blum och Harvey finns det en ”sakralisering av vithet” kopplad till det amerikanska nationsbygget. Under 1900-talet exploderade, menar de, bilden av Kristus som en man med accentuerade vita drag. I deras bok, som heter just ”The color of Christ: The son of God and the saga of race in America”, analyserar de hur denna bild av Kristus som vit är sammanvävd med en rasistisk struktur i det amerikanska samhället. I ett rundabordsamtal återgivet i Religion Dispatches magazine betonar de hur denna koppling mellan ras och religion märks i presidentvalskampanjerna och i de kontroverser som omgivit Barack Obama och Mitt Romney: Obamas relation med den kontroversielle pastorn Jeremiah Wright, som bland annat talat om Jesus som svart; Mitt Romneys mormonkyrkas påfallande vita Jesus-porträtt och de religiösa undertonerna i kritiken mot Obama ser de som indikatorer på detta.

Människor föreställer sig sina hjältar och gudar på sätt som kopplar dessa till dem själva. En av de mest väletablerade religionshistoriska sätten att förstå gudagestalter (som kristendomens Jesus) är som projektioner av den egna gruppidentiteten. När människor samlas för att dyrka sin gud, dyrkar och sakraliserar de i själva verket sin egen gemenskap. Det är därför inte konstigt att Jesus bland de flesta kristna porträtteras på ett sätt som möjliggör identifikation – Jesus ser ut som en dalmas på dalakyrkornas väggmålningar och som en etiopier i Etiopien. I linje med detta är det heller inte märkligt att vita konstnärer som den svensk- och finskättade amerikanen Warner Sallman porträtterade Jesus som en blond nordbo.

Samtidigt är religiösa bildvärldar inte politiskt oskyldiga och i ett samhälle där människor under- och överordnas baserat på deras föreställda ”ras”-tillhörighet blir oundvikligen också raskategoriserade bilder av Gud en del i de strukturer som upprätthåller rasismen och ger den legitimitet. Enligt Paul Harvey lär Martin Luther King en gång ha blivit frågad om vilken ras Jesus tillhörde. King ska då ha svarat att ”Jesus inte är mindre betydelsefull för att han var vit”. Ett svar som avslöjar hur de vita överordnades självreflekterande bild av Gud blir definierande också för de som förtrycks av den.

David Thurfjell, religionshistoriker

Tänk om Jesus hade en fru

Ett papyrusfragment från trehundratalet brukar knappast väcka sensation hos andra än specialister på området. Men de sju rader som presenteras av Karen T. King, professor vid Harvarduniversitetet, har dock väckt sensation över hela världen. Jesus talar till sina lärjungar om "sin fru", vilket har väckt starka känslor hos såväl Vatikanen som Tidningen Dagen, vilka båda uttalar starka tvivel på dokumentets äkthet. Experter på området förhåller sig dock mera positivt till texten, som lyder: Jesus sade till dem: ”Min fru /.../ hon har vad som krävs för att bli min lärjunge.”

Det sensationella ligger nämligen i påståendet att Jesus skulle ha haft en fru, vilket strider mot kyrkans uppfattning i frågan om hans privatliv. Den äldsta källan, Nya Testamentet, nämner mycket litet om privatpersonen Jesus liv före framträdandet vid 30 års ålder. Då kallade han de tolv apostlarna bland de lärjungar som hade anslutit sig för lyssna till hans budskap, enligt evangelierna. En av dessa, Simon Petrus, hade en svärmor och bör därför  rimligtvis ha varit gift.( Matt. 8:14). Även de apostlar som var Jesus bröder tycks ha haft hustrun om man får tro Paulus första brev till Korinterna ( 1 Kor. 9:5).

Evangelietexterna skall inte betraktas som biografier i den mening som vi i dag lägger i begreppet, utan de ville främst förmedla Jesus lära och de underverk som skedde. Vid den tid när de nedtecknades mellan 70-110 e.Kr. hade redan första troende splittrats i olika fraktioner som var och en hade egna tolkningar av hans budskap. Dessa nedtecknades inte sällan i form av dialoger mellan Jesus och hans lärjungar. Först i slutet av 200-talet började man sortera ut vilka som skulle räknas som “trovärdiga” (kanonisks) skrifter. De som uteslöts har kallats mer eller mindre kätterska, vilket är diskutabelt eftersom de själva räknade sig som goda kristna. Alla dessa sammanförders som ”gnostiker”, vilket i kristendomens historia var det samma som avvikare.

Till denna grupp hör evangelier som tillskrivits olika apostlar som Tomas, Filippus och Judas Iskariot, liksom ett fragment av Maria från Magdalas evangelium. Detta omtalar hennes särställning hos Jesus, något som också kommer fram i Filippusevangeliet, som bland annat innehåller en fras om att ”… Jesus brukade kyssa Maria från Magdala på…” Sammanhanget omtalar inte vilket slag av kyss, men det kan vara fråga om den fridskyss som kom att praktiseras inom den kristna kyrkan. För den skönlitterära tradition, som uppstått under de senaste decennierna, har man tolkat fragmenten som om Maria var Jesus fru. Ur en textkritisk synpunkt är det dock omöjligt att veta hur det egentligen förhöll sig.

Den kristna huvudfåran hävdar fortfarande med bestämdhet att Jesus varken var gift eller hade haft några sexuella relationer, lika lite som hans moder, som ju också bar namnet Maria. Hon nämns inte så många gånger i Nya Testamentet, men desto mer i de legender som tillkommit senare, vilka framför allt betonar hennes jungfrulighet. Detta tillstånd utgöt ju beviset på såväl Marias som Jesus frihet från synd, vilket är liktydigt med sexualitet. Nu var inte “jungfrufödslar” något ovanligt i antik historieskrivning, där framstående män som Pythagoras och Alexander den store skulle ha fötts av jungfruliga mödrar. Möjligen utskiljer sig de kristna berättelserna från övriga genom att hävda att Jesus skapades i Marias livmoder, sedan hon mottagit bebådelsen genom sitt öra. Konceptionen var därmed garanterat syndfri till skillnad från andra människors lott.

Marias jungfrulighet skulle bli ett användbart instrument i läran om arvsynden, vilken enligt kyrkofadern Augustinus stammade från det första sinnliga samlag som mänsklighetens föräldrar genomförde i paradiset. Maria som var avlad utan synd och som födde utan smärta, framstod som en motsats till urmodern, Eva. Förutom det syndiga samlaget (som förmodligen också var hennes fel), hade hon ju varit den som först visade Gud olydnad. Marias obetingade lydnad utplånade synden fastän hon var kvinna, eller som det uttrycks med Augustinus ord:

Det var nödvändigt att befrielsen av människan skulle manifesteras i båda könen. Därför, eftersom det var mera passande att Han(Jesus) skulle ta mänsklig natur som en man, det mera ärofulla av könen, återstod befrielsen för det kvinnliga könet att denne man skulle födas av en kvinna.( Augustsinus, De diversis questionibus 83, 11)

 Jungfrufödseln framstår också som en logisk följd av uppfattningen att det som inte är naturligt är övernaturligt. Maria fick därmed rollen som medlare mellan Gud och människorna, eftersom hon inte är maka till honom eller till någon jordisk man. Hennes övernaturlighet utgörs av att hon kan vara både jungfru och mor samtidigt, det vill säga det som ingen annan kvinna inte kan vara. Evas döttrar har sammankopplats med syndfull sexualitet som lockade männen från det gudsrike de hela tiden sades längta till. Maria däremot är den konstruktion som både hyllar Guds goda skapelse och samtidigt det jungfruliga och syndfria idealet.

Men kyrkan måste också ta ställning till den andra Maria som uppträder i Nya Testamentet som bär tillnamnet “från Magdala”. Hon verkar dock ha varit en av dem som stod Jesus närmast och som följt honom överallt. Dessutom blev hon den första människa som vittnade om att Jesus uppstigit till himlen.

Jesus sade till henne: ”Maria”. Hon vände sig om och sade till honom: ”Rabbouni”. (Det är hebreiska och betyder mästare). Jesus sade:” Rör inte vid mig, jag har ännu inte stigit upp till min fader. Gå till mina bröder och säg dem att jag stiger upp till min fader och er fader, min Gud och er Gud. ”Maria från Magdala gick då till lärjungarna och talade om för dem att hon hade sett Herren och att han sagt detta till henne (Joh. 20: 16-18).

Trots denna särställning som vittne till uppståndelsen, den kristna trons grundbult, kom Marias gestalt att förändras inom den katolska tron. Från om med 600-talet blev hon utpekad som den prostituerade Maria, som ångrar sina synder i Lukas evangelium (7: 36). I fortsättningen blev hennes helgondag tillägnad kvinnliga botgörerskor, framför allt omvända skökor. En ”Magdalena” blev också ett uttryck för en fallen kvinna. Den kyrkliga konsten avbildar henne fortfarande som en sköka, halvnaken med ett utslaget hår.

I den ortodoxa kyrkan – som även avvisar arvsynden – kallas hon däremot för ”apostlarnas apostel” och hon anses vara sörjande lärjunge som stod Jesus närmast. Bland helgonen återfinns många kvinnor som verkade som missionärer tillsammans med apostlarna, som legenden om Paulus följeslagerska Thekla. Både kvinnor och män verkade tillsammans iakttagande kyskhet i de ortodoxa helgonberättelserna från 200-talet.

I den katolska delen av kristenheten dominerade däremot tanken på att Jesus liksom apostlarna hade valt ett livslångt celibat. I praktiken var dock präster och även påvar gifta, även om deras privatliv kritiserades av kristna författare.  Det skulle emellertid dröja till 1100-talet innan denna regel antogs, vilket grundar sig på Jesus ord om dem som ”blivit eunucker för himmelrikets skull” i Matt. 19:10-12.

Genom denna utveckling stärktes uppfattningen att man i Jesus efterföljd måste vara och förbli ogift – vilket denne antogs ha varit. Paulus – den man som mer än någon annan förmedlade Jesus lära till ett internationellt sammanhang – hade dock en annan mening i saken. Han påtalar nämligen att församlingarnas ledare skall vara gifta ( 1 Tim. 3), en åsikt som Martin Luther och reformationen sedermera anslöt sig till.

Tänk om Jesus verkligen hade haft en fru och att det hade stått att läsa i evangelietexterna! Hade världshistorien då sett annorlunda ut? Hade synen på den syndfulla kvinnan förändrats?

 

Britt-Marie Näsström
Professor i religionshistoria, Göteborgs universitet

Var Jesus gift?

Ett flertal media (bland annat Aftonbladet, DN, SvD) har publicerat nyheten att Jesus kan ha varit gift. Uppgiften som hämtats från The Washington Post bygger på den amerikanska Harvardforskaren Karen Kings nya textfynd – en papyrus skriven på koptiska från 300-talet - som tycks antyda att Jesus skall ha varit gift. Enligt det bevarade fragmentet kan vi läsa att ”Jesus sa till dem, min hustru...” i koptisk skrift. Huruvida detta skall tolkas bokstavligt eller metaforiskt (det vill säga som en referens till kyrkan som kristibrud) är dock oklart. Oavsett tolkning, menar King att texten är äkta efter att kritiskt ha granskat papyrusen och textens språk.

Om Kings slutsats är riktig kan fyndet skapa debatt om Jesus civilstatus, prästers löften om celibat bland katoliker och huruvida kvinnor också kan ha funnits bland evangelisterna. På basis av de publicerade uppgifterna går det dock inte att sluta sig till huruvida fynden är äkta eller inte och det går endast att spekulera i vilken betydelse de kan få för kristna runt om i världen. Vi hoppas därför att kunna återkomma med ytterligare uppgifter om fyndet och dess reception bland bibelforskare här på bloggen inom kort.

Men vi kan dock konstatera att medan media lyfter fram fynden som en sensation som har en potential att kullkasta läran om celibatet och framhålla att kvinnor också kan vigas till präster, något som till exempel är oförenligt med den katolska kyrkans lära, är det rimligt att anta att fynden inte kommer att få någon större påverkan på hur majoriteten av kristna i världen förhåller sig till sin lära. Nya textfynd (som till exempel dödahavsrullarna som hittades i Qumran 1947), arkeologiska upptäcker (till exempel att det inte finns några spår av Mose vandring i öknen efter uttåget från Egypten till det heliga landet) eller forskningsresultat (som till exempel Gunnar Samuelssons kontroversiella avhandling från Göteborgs universitet om Jesu korsfästelse) kan skapa debatter och diskussioner, men huruvida dessa egentligen har någon större inverkan på hur ”vanliga” människor egentligen tror är tveksamt. Samtidigt är det tydligt att dessa frågor har en stor potential att väcka människors nyfikenhet och intresse för religion, något som inte minst märks i populärkulturens intresse för Jesus civilstatus. I till exempel Dan Browns böcker/filmer och i Martin Scorseses film Kristi sista frestelse är Jesus eventuella förhållande till Maria Magdalena en central fråga, något som skapade konflikt och protester bland kristna runt om i världen. Men huruvida publiceringen av Kings forskningsrön har samma potential att skapa debatt återstår att se.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Förvanskad bild av Jesus

Expressen har idag rapporterat om hur en äldre kvinna i 80-årsåldern försökte att återställa en skadad bild av Jesus i den spanska staden Zaragoza. Fresken Ecce Home (Se människan) som målats av Elias Garcia Martinez för mer än 120 år sedan hade utsatts för en fuktskada och det var den äldre kvinnans ambition att återställa bilden. Ingreppet blev dock misslyckat och resultatet blev en förstörd bild av Jesus.

Målningen har inte något större konsthistorisktvärde enligt media, men bilden har varit uppskattad av kyrkobesökarna i Zaragoza. Ett hårt omdöme om kvinnans insats för att rädda bilden av Jesus uttalades dock av BBC:s korrespondent Christian Fraser och enligt honom blev resultatet en "teckning föreställande en väldigt hårig apa i en illasittande tunika" enligt Aftonbladet. Samtidigt tycks kvinnan endast haft goda intentioner när hon beslutade sig för att fräscha upp Jesus-fresken.

Den något dråpliga händelsen i Zaragoza kan relateras till debatten och diskussionen om religionens plats i det offentliga rummet, men kvinnans agerande berör också frågor om estetik och personlig fromhet. Även om hennes agerande inte gav det önskade resultatet är det tydligt att hon ansåg att det var viktigt att bevara bilden av Jesus och därför var det nödvändigt att ta saken i egna händer eftersom bilden fick förfalla utan att kyrkan agerande. Ur detta perspektiv kan vi kanske se hennes – om än något naiva – agerande som ett uttryck för tro.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet