Under
de senaste dagarna har vi haft flera intressanta diskussioner här på bloggen
som berör hur vi som religionsvetare studerar de fenomen som kallas för
religion. En utgångspunkt inom den akademiska forskningen om religion är att ”religion”
inte existerar i sig själv. Det finns ingen religion, eller några enskilda
religioner som kan studeras oberoende av andra faktorer. De fenomen vi kallar
religion tar sig uttryck genom kultur, ekonomi, politik etc. Religion har ingen
förmåga att handla eller tänka – det är människor som handlar, tänker och gör
saker i en religions namn. Som religionsvetare har vi inte heller något
material eller någon metod att bevisa eller avvisa huruvida övernaturliga
krafter existerar eller inte, och därför heller inte vad någon gud vill eller
inte vill att människor ska göra . Därför kan vi inte heller avgöra vem som
tror rätt eller fel – det vill säga vem som är ortodox (”sann”) eller heretiker
(”falsk”).
Så
vad kan vi då studera?
Precis
som för all humanistisk, samhällsvetenskaplig och den största delen av
naturvetenskaplig forskning är religionsvetenskapens studieobjekt människor. Vi
studerar med andra ord vad människor säger och vad de gör i namn av något som
de kallar för religion. Därför är det viktigt att ta hänsyn till samhälleliga
fenomen som till exempel ekonomi, juridik och rådande uppfattningar om
religion. Sociologiska och psykologiska teorier är av speciell relevans för den
som vill kunna analysera religionens plats och funktion i individens, gruppens
eller samhällets liv. På ett motsvarande sätt är religionshistoria det ämne
inom religionsvetenskapen som studerar religionens plats och funktion ur både
ett historiskt och nutida perspektiv. Gränsen mellan dessa två subdiscipliner
har dock blivit allt mer flytande.
Trots
att religiösa människor – oberoende av religionstillhörighet – ofta hävdar att
de tolkar och praktiserar sin religion på samma sätt ”som man alltid har gjort”
kan religionsvetenskapen visa att uttolkningen av religion ser olika ut på
olika platser vid olika tidpunkter. Religioner, liksom samhällen och kulturer är
stadda i ständig förvandling.
I
detta sammanhang kan det vara intressant att peka på en intressant likhet
mellan många troendes förståelse av sin egen religionstolkning och – utövning
som oföränderlig och ”sann” och olika religionskritikers övertygelse om att det
finns en ”sann” och oföränderlig kärna inom den religion som man kritiserar. Både
troende och kritiker tycks vara överens om att religioner är homogena fenomen.
Men en viktig skillnad består i att dessa två motpoler kommer fram till helt
olika slutsatser. Till exempel anser de flesta muslimer att islam är en fredlig
religion, medan islamkritiker menar att islam är en ond, farlig och våldsbejakande
religion. Som religionsvetare är båda utgångspunkter givetvis intressanta att
studera som konfessionella utsagor, men det är tydligt att det finns många gråskalor
och variationer som båda ”läger” förnekar eller nedtonar.
Hur gör
vi till exempel med de som inte följer den definierade ”sanningen”? Här kan
religionshistorien visa att troende människor inte följer samman världsbild
eller delar samma förståelse av sin religion – människor tycker och gör helt
enkelt olika saker när de refererar till sin religion – även om de menar att de
följer samma religion. Är religionskritikerns förståelse av vad religionen ”egentligen
är” mer sann än de som säger sig tillhöra den specifika religionen? Är till
exempel muslimer som betonar att det måste finnas valfrihet och inget tvång i
religionen inga riktiga muslimer? Är man mindre katolik om man är skild och
homosexuell? Är man mer kristen om man anser att kvinnor inte bör bli präster?
Den som försöker att avgöra dessa frågor har enligt mig lämnat
religionsvetenskapens område och gett sig in i teologins eller politikens
opinionsbildande domäner.
Ovan
nämna utgångspunkter innebär givetvis inte att man inte kan finna gemensamma spår
och utgångspunkter bland de som menar sig följa samma religion. Till exempel
anser de flesta kristna i historia och nutid att Bibeln är en viktig bok och
att Jesu uppståndelse är central för kristendomen. Här ser vi en likhet i världsbild!
Men som religionsvetare räcker det inte att konstatera att detta är en likhet –
istället måste vi frågan oss vad detta faktum egentligen innebär och hur det
manifesteras i människors liv. Skall Bibeln tolkas bokstavligt eller bildligt
(metaforiskt)? Kan man fortsätta att tro på miraklen i Bibeln trots att
naturvetenskapen visar att det är omöjligt att gå på vatten eller uppväcka döda?
Kan man välja ut vissa ord från Jesus och nedtona andra? Hur skall kristna förhålla
sig till textkritiska och källkritiska diskussioner? Hur skall kristna förhålla
sig till samhälleliga förändringar som tycks motsäga textens utgångspunkter –
till exempel när det gäller könsordning och jämlikhet för alla människor? Hur är
det när vetenskapen inte stödjer Bibelns berättelser? Arkeologin har till exempel inte hittat
några spår efter att ökenvandringen – det vill säga att Moses och israeliterna
vandrade i öknen i fyrtio år efter befrielsen från slaveriet i Egypten innan de
kom fram till det heliga landet.
Den
som är intresserad av ovan nämnda frågor kommer snabbt att hitta en mängd
motstridiga ståndpunkter och konflikter inom en religion och bland de som är
kritiska till samma religion. För det akademiska studiet av religion är dessa
konflikter och variationer intressanta eftersom de ofta kan knytas till frågor
som handlar om hur olika tolkningar kan legitimeras och knytas till samhälleliga
faktorer som till exempel makt, auktoritet och ekonomiska intressen.
Som
religionsvetare kan vi givetvis vara intresserade av att beskriva och analysera
en speciell teologisk uppfattning – det vill säga vad vissa troende säger om en
speciell fråga som rör deras religion. Själklart kan teologiska uppfattningar
medvetet och omedvetet påverka hur människor förhåller sig till sin omgivning –
grundläggande värderingar inpräntas oftast hos människor under vår barndom. Det
som är viktigt – och som Sorgenfrei
och jag vänder oss emot – är dock att det inte finns en enhetlig
uppfattning bland de människor som tillhör en specifik religion. Människor är så
mycket mer än endast sin tro. De är till exempel ekonomer, frånskilda, fattiga,
arbetslösa, livsnjutare, strävsamma eller lata. Att veta att någon beskriver
sig som muslim, kristen, hindu eller satanist är inte tillräckligt för att veta
hur denna person förhåller sig till demokrati, jämställdhet eller mänskliga rättigheter,
till exempel. Så istället för att tillskriva människor som tillhör en religion
gemensamma och oftast oföränderliga åsikter och värderingar bör vi studera hur
människor de facto tolkar och praktiserar sin religion. Vi bör i högre utsträckning
studera människors värderingar och hur dessa samspelar med sin omgivning. Det
står klart att dessa värderingar inte enbart kan förklaras med hjälp av
religionstillhörighet. För att använda ett lite mer högtravande språk –
religionstillhörighet är inte prejudiserande – det vill säga en religionstillhörighet
räcker inte för att förklara varför människor gör som de gör. En av
humanvetenskapens och samhällsvetenskapens största utmaningar är att fastsälla
samband mellan orsak och verkan – ett faktum som även gäller för
religionsvetenskapen.
Slutligen
är det på plats att återigen understryka att alla tolkningar av religion som
kan leda fram till praktiker som strider mot rådande lagar i Sverige skall
beivras. Detta faktum gäller oavsett vilken religion vi väljer att studera. Både
här på bloggen och i media är det dock vanligt att diskussionen om islam ofta
skapar debatt och motsättningar. Islam och muslimer är inget undantag och
praktiker som baseras på islam som strider mot svensk lag skall bli föremål för
kritik och åtgärder. Men att lyfta fram att det finns interna variationer och
olika tolkningar bland muslimer i både historia och nutid ingår i
religionsvetenskapens uppgift. Denna vetenskapliga arbetsuppgift ska inte
sammanblandas med ett försvar av islam och muslimer. Det akademiska studiet av
religion skall inte ha som syfte att försvara eller legitimera någon tolkning –
detta måste de troende själva ta hand om. Så länge som individen praktiserar
sin religion på ett sådant sätt att det inte strider mot landets lagar eller
att man tvingar någon att följa en specifik religion så finns det inga hinder för
att uttrycka en specifik religion. Detta faktum är grundläggande för alla
demokratier och det är viktigt att betona att religionsfriheten är ett relativt
nytt fenomen. Under större delen av Europas historia fanns det inga möjligheter
att välja religionstillhörighet och det var totalt omöjligt att avstå från att
ha en religion. Att ta religionsfrihet för givet eller att begränsa dessa möjligheter
– vilket många grupper i dagens samhälle tycks vilja – vore att ta ett steg
tillbaks.
Göran
Larsson, Professor i religionsvetenskap
