Världsbild och religion – några utgångspunkter

Under de senaste dagarna har vi haft flera intressanta diskussioner här på bloggen som berör hur vi som religionsvetare studerar de fenomen som kallas för religion. En utgångspunkt inom den akademiska forskningen om religion är att ”religion” inte existerar i sig själv. Det finns ingen religion, eller några enskilda religioner som kan studeras oberoende av andra faktorer. De fenomen vi kallar religion tar sig uttryck genom kultur, ekonomi, politik etc. Religion har ingen förmåga att handla eller tänka – det är människor som handlar, tänker och gör saker i en religions namn. Som religionsvetare har vi inte heller något material eller någon metod att bevisa eller avvisa huruvida övernaturliga krafter existerar eller inte, och därför heller inte vad någon gud vill eller inte vill att människor ska göra . Därför kan vi inte heller avgöra vem som tror rätt eller fel – det vill säga vem som är ortodox (”sann”) eller heretiker (”falsk”).

Så vad kan vi då studera?

Precis som för all humanistisk, samhällsvetenskaplig och den största delen av naturvetenskaplig forskning är religionsvetenskapens studieobjekt människor. Vi studerar med andra ord vad människor säger och vad de gör i namn av något som de kallar för religion. Därför är det viktigt att ta hänsyn till samhälleliga fenomen som till exempel ekonomi, juridik och rådande uppfattningar om religion. Sociologiska och psykologiska teorier är av speciell relevans för den som vill kunna analysera religionens plats och funktion i individens, gruppens eller samhällets liv. På ett motsvarande sätt är religionshistoria det ämne inom religionsvetenskapen som studerar religionens plats och funktion ur både ett historiskt och nutida perspektiv. Gränsen mellan dessa två subdiscipliner har dock blivit allt mer flytande.

Trots att religiösa människor – oberoende av religionstillhörighet – ofta hävdar att de tolkar och praktiserar sin religion på samma sätt ”som man alltid har gjort” kan religionsvetenskapen visa att uttolkningen av religion ser olika ut på olika platser vid olika tidpunkter. Religioner, liksom samhällen och kulturer är stadda i ständig förvandling.

I detta sammanhang kan det vara intressant att peka på en intressant likhet mellan många troendes förståelse av sin egen religionstolkning och – utövning som oföränderlig och ”sann” och olika religionskritikers övertygelse om att det finns en ”sann” och oföränderlig kärna inom den religion som man kritiserar. Både troende och kritiker tycks vara överens om att religioner är homogena fenomen. Men en viktig skillnad består i att dessa två motpoler kommer fram till helt olika slutsatser. Till exempel anser de flesta muslimer att islam är en fredlig religion, medan islamkritiker menar att islam är en ond, farlig och våldsbejakande religion. Som religionsvetare är båda utgångspunkter givetvis intressanta att studera som konfessionella utsagor, men det är tydligt att det finns många gråskalor och variationer som båda ”läger” förnekar eller nedtonar.

Hur gör vi till exempel med de som inte följer den definierade ”sanningen”? Här kan religionshistorien visa att troende människor inte följer samman världsbild eller delar samma förståelse av sin religion – människor tycker och gör helt enkelt olika saker när de refererar till sin religion – även om de menar att de följer samma religion. Är religionskritikerns förståelse av vad religionen ”egentligen är” mer sann än de som säger sig tillhöra den specifika religionen? Är till exempel muslimer som betonar att det måste finnas valfrihet och inget tvång i religionen inga riktiga muslimer? Är man mindre katolik om man är skild och homosexuell? Är man mer kristen om man anser att kvinnor inte bör bli präster? Den som försöker att avgöra dessa frågor har enligt mig lämnat religionsvetenskapens område och gett sig in i teologins eller politikens opinionsbildande domäner.

Ovan nämna utgångspunkter innebär givetvis inte att man inte kan finna gemensamma spår och utgångspunkter bland de som menar sig följa samma religion. Till exempel anser de flesta kristna i historia och nutid att Bibeln är en viktig bok och att Jesu uppståndelse är central för kristendomen. Här ser vi en likhet i världsbild! Men som religionsvetare räcker det inte att konstatera att detta är en likhet – istället måste vi frågan oss vad detta faktum egentligen innebär och hur det manifesteras i människors liv. Skall Bibeln tolkas bokstavligt eller bildligt (metaforiskt)? Kan man fortsätta att tro på miraklen i Bibeln trots att naturvetenskapen visar att det är omöjligt att gå på vatten eller uppväcka döda? Kan man välja ut vissa ord från Jesus och nedtona andra? Hur skall kristna förhålla sig till textkritiska och källkritiska diskussioner? Hur skall kristna förhålla sig till samhälleliga förändringar som tycks motsäga textens utgångspunkter – till exempel när det gäller könsordning och jämlikhet för alla människor? Hur är det när vetenskapen inte stödjer Bibelns berättelser? Arkeologin har till exempel inte hittat några spår efter att ökenvandringen – det vill säga att Moses och israeliterna vandrade i öknen i fyrtio år efter befrielsen från slaveriet i Egypten innan de kom fram till det heliga landet.

Den som är intresserad av ovan nämnda frågor kommer snabbt att hitta en mängd motstridiga ståndpunkter och konflikter inom en religion och bland de som är kritiska till samma religion. För det akademiska studiet av religion är dessa konflikter och variationer intressanta eftersom de ofta kan knytas till frågor som handlar om hur olika tolkningar kan legitimeras och knytas till samhälleliga faktorer som till exempel makt, auktoritet och ekonomiska intressen.

Som religionsvetare kan vi givetvis vara intresserade av att beskriva och analysera en speciell teologisk uppfattning – det vill säga vad vissa troende säger om en speciell fråga som rör deras religion. Själklart kan teologiska uppfattningar medvetet och omedvetet påverka hur människor förhåller sig till sin omgivning – grundläggande värderingar inpräntas oftast hos människor under vår barndom. Det som är viktigt – och som Sorgenfrei och jag vänder oss emot – är dock att det inte finns en enhetlig uppfattning bland de människor som tillhör en specifik religion. Människor är så mycket mer än endast sin tro. De är till exempel ekonomer, frånskilda, fattiga, arbetslösa, livsnjutare, strävsamma eller lata. Att veta att någon beskriver sig som muslim, kristen, hindu eller satanist är inte tillräckligt för att veta hur denna person förhåller sig till demokrati, jämställdhet eller mänskliga rättigheter, till exempel. Så istället för att tillskriva människor som tillhör en religion gemensamma och oftast oföränderliga åsikter och värderingar bör vi studera hur människor de facto tolkar och praktiserar sin religion. Vi bör i högre utsträckning studera människors värderingar och hur dessa samspelar med sin omgivning. Det står klart att dessa värderingar inte enbart kan förklaras med hjälp av religionstillhörighet. För att använda ett lite mer högtravande språk – religionstillhörighet är inte prejudiserande – det vill säga en religionstillhörighet räcker inte för att förklara varför människor gör som de gör. En av humanvetenskapens och samhällsvetenskapens största utmaningar är att fastsälla samband mellan orsak och verkan – ett faktum som även gäller för religionsvetenskapen.

Slutligen är det på plats att återigen understryka att alla tolkningar av religion som kan leda fram till praktiker som strider mot rådande lagar i Sverige skall beivras. Detta faktum gäller oavsett vilken religion vi väljer att studera. Både här på bloggen och i media är det dock vanligt att diskussionen om islam ofta skapar debatt och motsättningar. Islam och muslimer är inget undantag och praktiker som baseras på islam som strider mot svensk lag skall bli föremål för kritik och åtgärder. Men att lyfta fram att det finns interna variationer och olika tolkningar bland muslimer i både historia och nutid ingår i religionsvetenskapens uppgift. Denna vetenskapliga arbetsuppgift ska inte sammanblandas med ett försvar av islam och muslimer. Det akademiska studiet av religion skall inte ha som syfte att försvara eller legitimera någon tolkning – detta måste de troende själva ta hand om. Så länge som individen praktiserar sin religion på ett sådant sätt att det inte strider mot landets lagar eller att man tvingar någon att följa en specifik religion så finns det inga hinder för att uttrycka en specifik religion. Detta faktum är grundläggande för alla demokratier och det är viktigt att betona att religionsfriheten är ett relativt nytt fenomen. Under större delen av Europas historia fanns det inga möjligheter att välja religionstillhörighet och det var totalt omöjligt att avstå från att ha en religion. Att ta religionsfrihet för givet eller att begränsa dessa möjligheter – vilket många grupper i dagens samhälle tycks vilja – vore att ta ett steg tillbaks.

Göran Larsson, Professor i religionsvetenskap