Senaste
tiden har vi kunnat läsa hur den salafi-jihadistiska grupperingen Ansar Dine i
Mali försökt förstöra unika medeltida moskéer i Timbuktu. Anledningen till att
de vill förstöra dem är något oklar, men genom de olika rapporterna som kommit
sista tiden kan man urskilja några olika skäl:
Dels
tycks som att flera av dessa moskéer brukas av sufiska grupper. Sedan lång tid
har det funnits motsättningar mellan vissa sufiska och vissa salafitiska eller
wahhabitiska grupper. Dessa menar då bland annat att sufier fört in oislamiska
element – som exempelvis helgon- och gravkult, eller dyrkan av religiösa ledare
– i sin religionsutövning. Ansar Dine har innan dessa attacker förstört
sufigravar och helgedomar runt om i Mali.
Talespersoner
för Ansar Dine har också menat att moskéerna och gravarna har en oislamisk
arkitektur och att de är ett uttryck för avgudadyrkan. Detta, att dyrka något
annat än Gud (shirk), förklaras ofta
vara den främsta synden inom islamisk teologi. Genom att förklara moskéerna
oislamiska, eller betrakta dem som platser för avgudadyrkan, kan Ansar Dine
legitimera sina handlingar genom att hänvisa till hur Profeten Muhammad
förstörde drygt 300 gudabilder och andra föremål i Kaba vid erövringen av Mecka
år 630.
Ett
annat skäl verkar vara att moskéerna har blivit populära turistmål, inte minst
sedan UNESCO satt upp dem på den så kallade världsarvslistan. När man
häromdagen förstörde dörren till en av moskéerna – en dörr som enligt legenden
ska öppnas först vid domedagens början – ska en av de inblandade ha sagt att de
ville visa världen vad de var kapabla till.
Genom
att förstöra dessa helgedomar och moskéer visar man såväl Malis befolkning, som
omvärlden, att man finns och att man menar allvar. Härigenom påminner Ansar
Dines förstörelse av moskéerna i Timbuktu om hur Talibanerna inför världens
ögon sprängde de stora buddhorna i Bamiyan år 2001.
Ansar Dines handlande kan alltså kanske förstås på (minst) tre olika sätt. Dels som ett uttryck för en aggressiv och puristisk monoteism med rötter tillbaka till profeten Muhammad, och dels som ett uttryck för en inomislamisk tolkningskonflikt mellan salafiter/wahhabiter och sufier som även den har en lång historia. Men kanske kan vi också förstå förstörelsen av dessa moskéer som ett uttryck för modernitet, som en märklig form av PR-kupp?
Simon
Sorgenfrei
Doktorand
i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar