Appropå appropriering

Jag har tidigare skrivit om intern och extern kritik mot föreningen Humanisterna och främst vad som upplevs som ordförande Sturmarks aggressiva argumentation och rigida religionskritik. I samma inlägg skrev jag också kort om en konkurrens om begreppet ”humanism”. Sturmark har flera gånger reagerat på att Humanisterna kallas ateister, när de själva vill kallas sekulära humanister. De flesta svenskar förknippar humanism med någonting positivt och kan därför uppleva det som att Sturmark och hans förening försöker lägga beslag på och utifrån egna ståndpunkter definiera begreppet.

Nu höjs åter igen kritiska röster från de egna leden, då en grupp humanister (och en f.d.) efterfrågar en mer positiv humanism på Dagens Seglora och Newsmill. Liksom i tidigare kritiska inlägg, menar man att Humanisterna kommit att förknippas med en oförsonlig kritik mot religion. De vill istället se ”en positiv humanism som söker likhet och förening, snarare än olikhet och konflikt” och menar att humanism ”står för medmänsklighet, demokrati, förnuft, öppenhet och värnandet av de mänskliga rättigheterna.”

Det håller säkert Sturmark med om. Men för hans humanism tycks udden mot religion viktig. På föreningens hemsida läser vi att: ”Humanisterna värnar om det sekulära samhället och åtskillnaden mellan religion och politik. Vi strävar efter att de mänskliga rättigheterna skall vara överordnade religiösa dogmer, normer och värderingar.”

Men Föreningen Humanisterna och de positiva humanisterna är som sagt inte ensamma om att definiera sig som humanister. En ytterligare intressent till begreppet är Svenska Humanistiska Förbundet. De beskriver sig lite svävande som en ”bred och öppen rörelse för alla som på olika sätt är intresserade av humanistisk bildning.” De vill också göra klart att deras verksamhet ”[inte skall] förväxlas med de ’sekulära humanisterna’ som främst företräds av ’Förbundet Humanisterna’.” samt att de är neutrala i religiösa frågor och har religiösa såväl som icke-religiösa medlemmar.

Och som om inte det vore nog har vi också Förbundet Kristen Humanism som vill ”verka för ekumenik och en öppen kristendomssyn samt främja goda förbindelser mellan den kristna kyrkan och kultur- och samhällslivet” och eftersträvar ”öppna kontakter mellan olika tros-, livs- och samhällsåskådningar och med vetenskapligt, politiskt och socialt arbete.” 

På senare tid får man nog säga att Sturmark varit bäst på att torgföra sin uppfattning av begreppet, medan företrädare för Humanistiska Förbundet och Kristen Humanism hållit sig i bakgrunden. Men kanske kommer de Positiva Humanisterna kliva in på arenan 2013 för att ta upp kampen om hur man bäst definierar och företräder humanistiska värden.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

’Pluropas’ religiösa framtid

Lars Linder uppmärksammar i DN statsvetaren Eric Kaufmanns artikel i Axess (6/12) som pekar på att muslimerna i Europa aldrig lär uppgå till mer än 20 %. Under rubriken ”I ’Pluropa’ 2050 är nästan alla religiösa” beskriver Linder högerextremisternas hotbild om ett Euroabien, där sharialagar råder och muslimerna tar över. Han hänvisar till  Kaufmanns artikel som menar att migration förvisso kommer att rita om den europeiska kartan, men snarast genom att andra människor flyttar in med olika religiösa traditioner med sig (alltså inte bara muslimer) och de fyller upp ett åldrande, rikt och sekulärt Europa. Dessa immigranter menar Kaufmann slår vakt om sina traditioner även i andra och trejde generationen för att värna om sin identitet i en ”kulturell försvarsstrategi”.

I detta framtida ”Pluropa” siar Kaufmann att majoriteten av befolkningen kommer att bekänna sig till en rad brokiga religioner. Sekulariseringen som många tar för självklar är inte så given om man ser närmre på den heller. I London sjunker inte längre antalet kyrkobesökare. I Paris har antalet troende åttadubblats sedan 1960-talet. Det här förväntas få följder i form av en utbredd konservativ familjemoral och tydligare linjer för vad som är hädelse. Det är en utveckling som går stick i stäv med vad sekulära liberaler och socialister önskar sig och de verkar inte bli starkare heller om man får tro Kaufmann. Men, samtidigt menar Kaufmann att med tiden, då den globala utjämningen väl ägt rum, kommer sekulariseringen segra, om si så där två århundraden. Då, menar Kaufmann, att sekularisterna kommer att ha besegrat alla - utom fundamentalisterna...

Det vore onekligen intressant att få en religionssociologisk kommentar på Kaufmanns teser!

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

Att göra Gud

I en krönika i Dagens Nyheter berättar Malin Ullgren hur hon under semestern råkade hamna i en kyrka. Där tände hon ett ljus för en vän - trots att hon inte längre tror på Gud.

Händerna får hänga löst knäppta i nonchalant livmoderhöjd och jag kisar in i lågan – att knäppa händerna hårt och sluta ögonen helt hade blivit för mycket – men jag försöker ändå gå in i känslan av det jag önskar för min kompis, så att bönen faktiskt ska bli hörd.

Ullgren berättar att hon hade någon sorts barnatro – på en Gud som huserade som en sträng gubbe i himlen – men att denna tro aldrig fick utvecklas. ”Trots att jag inte längre tror på Gud har det hänt att jag knäppt händerna och bett om något viktigt. Och jag tycker att det har gett resultat.”

Hur kan vi förstå att det faktum att Ullgren, som inte tror på Gud, ändå utför tydligt ritualiserade handlingar i hopp om bönhörelse – och dessutom upplever att dessa handlingar ger resultat?

Det är vanligt bland protestanter att tänka på religion som en fråga om tro. Inte minst bland sekulariserade protestanter. Är det något arv Martin Luther lämnat efter sig är det nog det om ”tron allena” – snarare än en exceptionell arbetsmoral. Som jag skrivit tidigare här på bloggen bidrar ibland denna religionsförståelse till en religionsblindhet i förhållande till religiöst laddad arkitektur, symbolik eller ritual. Religion är något man tror, inte något man gör.

Inom andra religiösa traditioner är det inte nödvändigtvis trossatser och dogmer som får definiera religion. Ritualiserade handlingar och sociala relationer kan vara minst lika viktiga. Bland exempelvis sekulariserade judar är det vanligt att man deltar i gudstjänster eller firandet av religiösa högtider utan att man definierar sig som ”troende”. Religion är någonting man gör, snarare än något man tror.

Inom vissa judiska traditioner har man också talat om Gud som ett verb. Liknande föreställningar finner vi också inom nyandliga traditioner. Istället för att föreställa sig Gud som en gubbe i himlen som betraktar världen som sin privata marionetteater, blir Gud namn på en drivande positiv kraft i skapelsen. Gud blir något människor deltar i.

Utifrån denna gudsbild behöver akten att tända ett ljus för en vän i en kyrka inte föregås av någon tro på en personifierad och interventionistisk Gud, snarare är det ett sätt att göra Gud.

Malin Ullgren skriver att hon upplever att hennes sporadiska böner ger resultat. Detta resultat – om det så är en varm känsla i bröstet, eller att saker och ting går bra för hennes vän – skulle enligt en sådan förståelse vara det Guds verk som Malin Ullgren själv var delaktig i. Mer än om himmel, helvete och mirakel kommer religion att handla om att må bra och känna sig harmonisk. Att ta hand om varandra.

Många svenskar känner nog igen sig i Malin Ullgrens krönika. Många har tänt ett ljus i en kyrka (inte minst under semestern, då vi tenderar att besöka religiösa platser när vi turistar men inte annars), eller bett en tyst bön inför en tenta eller löneförhandling. Detta utan att tänka på sig själva som religiösa. Ullgrens semesterminne är ett bra exempel på hur svårt det är att definiera religion eller vem som är religiös.

Kanske är vi svenskar inte så sekulariserade som vi gärna vill tro?

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet