Springsteen och Jehovas Vittnen. Två väckelsemöten samma helg

Det kan knappast ha undgått någon av våra läsare att den amerikanske musikern Bruce Springsteen gästar Göteborg i helgen. Men kanske är det mer okänt är att endast ett par hundra meter från Ullevi erbjuder Jehovas Vittnen ett alternativ till rockmusikens väckelsemöte i form av en tredagars konferens i Scandinavium. Under dessa dagar samlas cirka 11000 deltagare från hela världen för att lyssna till vittnesmål och religiösa utläggningar.

Den rörelse som idag är känd under namnet Jehovas Vittnen bildades 1881 i USA av grundaren Charles Taze Russell (1852-1916). Läran är centrerad kring en eskatologisk och apokalyptisk uppfattning – det vill säga att vi lever i den yttersta tiden och att de troende skall skiljas från de som inte tror i samband med slutstriden mellan gott och ont. Vid ett flertal tillfällen har Jehovas Vittnen förutspått jordens undergång, men dessa förutsägelser har inte infriats och istället har datumet flyttats fram. Precis som många eskatologiskt inspirerade rörelser ser Jehovas Vittnen inte jordens undergång som något tragiskt som bör undvikas – det är istället en slags glädjens tidpunkt då guds löfte infrias.

Tillskillnad från majoriteten av kristna trossamfund avvisar Jehovas Vittnen treenighetsläran och betonar istället tron på en gud. Jesus ses som guds skapelse och inte som gudomlig. Efter att satan har bekämpats vid slaget vid Armageddon skall de rättrogna enligt rörelsens lära bygga upp ett gudsrike. På grund av sin teologi ser Jehovas Vittnen ofta statsmakter, regeringar och andra religioner som onda och till och med som satans tjänare. Därför är ett centralt mål att frälsa andra människor genom att missionera om Jehovas lära.

Rörelsen har framför allt blivit uppmärksammad för att de förvägrar sina medlemmar blodstransfusion. En lära som baseras på 3 Mosebokens föreskrifter om det rituella offrandet i templet i Jerusalem. I Mos 3, kapitel 17, verserna 10-14 kan vi bland annat kan läsa: 

Om någon av israeliterna eller invandrarna äter något med blod i, skall jag vända mig mot den som gjort det och utstöta honom ur hans folk. Ty varje varelses liv är dess blod, och jag har gett er blodet för att ni skall stänka det på altaret och bringa försoning åt er själva. Blodet ger försoning, eftersom det är livet. Därför har jag sagt till israeliterna att ingen av dem får äta något med blod i. Inte heller en invandrare får göra det. Om någon av israeliterna eller invandrarna under jakt fäller ett djur eller en fågel som får ätas, skall han tappa ut dess blod och täcka över det med jord. Ty om varje varelses liv gäller att blodet är dess liv. Därför har jag sagt till israeliterna att de inte får äta någon varelses blod, ty varje varelses liv är dess blod; var och en som äter av det skall utstötas.

På grund av sina teologiska övertygelser, syn på medicin och starka kontroll av sina medlemmar har Jehovas Vittnen ofta utsatts för kritik av det omgivande samhället. Efter Uppdrag gransknings uppmärksammade reportage om missförhållanden i svenska moskéer och muslimska föreningar som vi har skrivit om menade till exempel Noomi Lappalainen och Vera Lanängen från Föreningen Hjälpkällan att religiösa rörelser som Jehovas Vittnen borde få statsbidrag för sin verksamhet så att staten skulle kunna ställa större krav på insyn. När samfund förvägras statsbidrag sluter sig rörelserna och det blir allt svårare för staten att förändra och påverka samfunden i en mer öppen, demokratisk och jämlik riktning enligt Lappalainen och Lanängen. Ett liknande synsätt framfördes även av finansminister Anders Borg på ett seminarium under Almedalsveckan (läs om Borgs inlägg här på bloggen). Han menade också att muslimska föreningar borde få statsbidrag i större omfattning för att minska inflytande från externa krafter. Statsbidraget blir på detta sätt en möjlighet att demokratisera och öppna upp religiösa rörelser enligt Borg.

Återigen blir det intressant att reflektera över vilken roll, funktion och ställning staten skall inta när det gäller frågor som rör religion och politik. För att uttrycka det på ett annorlunda sätt, vart skall gränsen gå mellan individens frihet och statens vilja att skydda sina medborgare och vad innebär egentligen religionsfrihet i ett mångreligiöst och pluralistiskt Sverige? 

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Ps. Den som istället vill få en inblick i Bruce Springsteens religiösa rötter och influenser rekommenderas att läsa boken Springsteenland. Svenska texter om Bruce Springsteen som bland annat innehåller en analys av Ola Sigurdson som har skrivit här på bloggen.  

Missionerande ateism

För en tid sedan fick mina föräldrar – som passerat pensionsåldern – ett personligt brev från en medlem i Jehovas vittnen. Det var dags för dem, stod det, att tänka på döden och domedagen. Personen som skrivit brevet ville komma hem till dem och tala om dessa frågor, och vikten av att de blev frälsta.

De blev, milt uttryckt, irriterade.

Utan att ha tagit del av forskning på området tror jag de flesta svenskar ogillar när Jehovas eller någon annan missionerande grupp knackar på dörren. Och jag tror denna irritation kan ha flera orsaker. Dels bryter dessa grupper en outtalad överenskommelse om att religion är en privatsak, inget man försöker pracka på någon annan. Dessutom tror jag att många irriteras av deras starka trosvisshet. Det är något i den benhårda övertygelsen som skrämmer.

Jag kommer att tänka på detta när jag läser den mailväxling mellan Christer Sturmark och Natalia Kazmierska, som återges av den förre i en kommentar till ett inlägg här på bloggen. Som svar på en kritisk krönika om Humanisterna skriver Sturmark till Kazmierska att han vill ”ta en fika och prata lite” för att ”det vore roligt att få berätta lite för dig om Humaniströrelsen”. När hon avböjer blir tonen en aning anklagande, ”jag trodde du var öppen för att veta mer om detta.”

Sturmark berättar att han ofta möts av otrevliga kommentarer och får otrevliga mail. Kanske kan vi förstå dessa negativa uttryck om vi jämför dem med attityder mot andra missionerande livsåskådningsförbund, som exempelvis Jehovas vittnen.

Christer Sturmark har kanske mer än någon annan fört diskussionen om religion från den privata sfären ut i offentligheten. Nästan varje vecka läser man en ny debattartikel, eller om någon paneldiskussion där Sturmark diskuterar religion och för fram sitt sekulärhumanistiska budskap med en övertygelse som inte ligger dörrknackarnas efter. Ett budskap som många dessutom uppfattar som ateistiskt – även om Sturmark själv inte gillar den beteckningen.

Men är Jehovas vittnen och Christer Sturmark verkligen värda vrede och elaka tillmälen? Vittnet som vill prata med mina föräldrar om döden och frälsning från helveteselden vill ju det av omtanke. Hen är övertygad om att mamma och pappa är illa ute, och vill erbjuda sin hjälp. På ett liknande sätt ser Sturmark just sin livsåskådning som ”en befriande kraft”, men i hans fall mot det ”religiöst sanktionerade förtryck” han uppfattar som ”vår tids största brott mot mänskliga rättigheter.”

All omtanke är väl bra omtanke. Eller?

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet