På lördag demonstrerar
Swedish Defence League i Stockholm för att protestera mot vad de upplever som
en islamisering av Sverige. För att kunna förstå den islamkritiska idéströmning
som har kommit att kallas för den kontrajihadistiska
miljön är det viktigt att lyfta fram några centrala tankar som är vanligt
förekommande bland röster som uttrycker en stark kritik av islam och muslimer.
Eftersom religionsvetare och forskare ofta beskylls för att försvara
islam eller släta över problem och motsättningar i samhället är det viktigt att
lyfta fram några allmänna utgångspunkter. Religionsvetenskapens syfte är inte
att försvara eller legitimera vissa religioner eller tolkningar av religioner framför
andra – detta är möjligtvis en uppgift för troende, teologer. Samtidigt är det
viktigt att problematisera förenklade och stereotypa framställningar av
religion eller enskilda religiösa traditioner. Ur ett religionsvetenskapligt
perspektiv är det människor som skapar religion, och forskningen visar att
människor som menar sig tillhöra samma religion har vitt skilda uppfattningar
om hur denna religion ska tolkas och bäst efterlevas.
Sverige är ett mångreligiöst, demokratiskt och öppet samhälle och i ett
sådant samhälle har religionsfriheten en central betydelse. Vi har
religionsfrihet och därför står det var och en fritt att välja en religiös
livsstil så länge som detta inte inkräktar på andra människors liv eller baseras
på tvång. Och precis på samma sätt som vi kan välja religion står det oss också
fritt att välja att avstå från religion. För vissa människor kan det vara
provocerande att vissa väljer ett liv där gud är av central betydelse, men lika
provocerande kan det vara att välja ett liv utan gud och religion för andra.
Kontrajihadismen är en löst sammansatt transatlantisk idéströmning som
framför allt förenas i sitt hat mot det mångkulturella samhället, islam och de
medborgare som anser att alla människor skall behandlas lika i samhället
oberoende av religiös och etnisk bakgrund. Med anledning av det internationella
kontrajihadistiska möte som ska hållas i Stockholm i helgen vill vi titta närmare
på några av den kontrajihadistiska miljön centrala tankar och idéer vad det
gäller synen på islam och muslimer.
Islam är enhetlig och oföränderlig
totalitär ideologi
Islam står för olika saker för olika muslimer. De flesta muslimer menar
nog ungefär att islam är ett idealiskt sätt att leva i enlighet med guds vilja
så som denna uppenbarats i koranen och exemplifierats i berättelserna om
Muhammads liv. Hur dessa källor ska förstås är man emellertid oense om. Faktum
är att enskilda muslimer, eller muslimska tolkningstraditioner, har olika svar
på samma frågor. Det gör det omöjligt att ur ett ickekonfessionellt perspektiv
yttra sig om vad ”islam säger” i den ena eller andra frågan eftersom som olika
muslimer ger olika svar på samma fråga.
Inom den kontrajihadistiska diskursen erkänner man emellertid inte någon
mångfald av islamtolkningar. Man sätter likhetstecken mellan islam och militant
extremism, och den komplexitet och mångfald som kännetecknar all religion har
här fått lämna plats för en islam som ser likadan ut oavsett tid och
plats. Denna islam har på ett kontextlöst sätt tolkats fram ur en handfull
utvalda koranverser och hadithtraditioner (berättelser om vad profeten Muhammad
gjort och sagt), samt några historiska termer och specifika situationer som
anses vara allmängiltiga. Enligt den kontrajihadistsika exegesen är islam en
till sin kärna krigisk religion, i direkt motsättning till ”väst”. Det är också
karaktäristiskt för den islamkritiska diskursen att islam framställs som ett
handlande subjekt och en enhetlig ideologi som determinerar muslimers tankar
och beteende.
Eurabiadoktrinen
I den islamkritiska och kontrajihadistiska föreställningsvärden närs idén
om att muslimsk-arabiska och västerländska ledare, av oklara skäl, har kommit
överens om att skapa ett Eurabia – ett Europa dominerat av arabiska muslimer.
Eller att arabisk-muslimska ledare har kommit överens om en gemensam ambition
att erövra västvärlden genom såväl immigration som konfrontation. Flyktingar
och asylsökanden är islamiseringens fotsoldater. Muslimer anses bedriva en form
av demografisk krigsföring genom att föda många barn. Muslimer vill inte
integrera sig i det svenska samhället, menar man, utan är här för att
”islamisera” genom att bygga moskéer, ställa krav på särlagstiftning och
slutligen påtvinga Sverige sharialagar genom ett lömskt bruk av yttrande- och
religionsfrihetslagstiftning.
Föreställningen
om den eurabiska konspirationen har främst sina rötter i Gisèla Littmans, alias
Bat Ye’or, internationella best seller Eurabia:
the Euro-Arab axis (2005). Det huvudsakliga temat i boken är att det, sedan
”oljekriserna” på 1970–talet, existerar ett hemligt, medvetet skapat, politiskt
projekt mellan nyckelpersoner inom den europeiska politiska, ekonomiska och
intellektuella eliten och deras arabiska motsvarigheter – den s.k. Euro–Arab–Dialogue (EAD) – med avsikt
att få till stånd en oåterkallelig transformation av Europa till en ny
geografisk entitet – Eurabia.
Åke
Sander, professor i religionsbeteendevetenskap vid Göteborgs universitet,
har listat Eurabiaföreställningens centrala teman enligt följande:
- islam och
muslimer utgör ett mycket allvarligt, externt såväl som internt, existentiellt hot
mot Europa och hela den västerländska civilisationen
-
- islam är en och
samma entitet sedan dess födelse 610. Den ”sanna islam” är den ”ursprungliga
islam”. Islam är, och kommer alltid att förbli, en medeltida, pre–modern,
oupplyst, fundamentalistisk, våldsam religiös tradition och ideologi, oförmögen
till förändring
-
- det är samma
islam, samma muslimer och samma hot som Europa står inför vid dagens ”tredje
våg” av islamiskt erövringsförsök som vid dess första försök att ta över Europa
under 700–talet, som stoppades vid Poitiers 732, och vid dess andra försök
under 1500 och 1600–talen, som stoppades vid Wien 1683
-
- islam betraktar,
och kommer alltid att betrakta, världen som binär, uppdelad i dar al–islam och dar al–harb (krigets boning), i trogna och otrogna, och de förra
har en gudomlig och oifrågasättbar plikt att erövra och underkuva de senare, en
plikt att införa shari’a överallt och
att göra alla otrogna till dhimmis (skyddsfolk)
och slavar, vilka de har en gudomlig rätt att plundra, våldta och döda
-
- alla muslimer är
alltid först och främst ”soldiers of Islam”, en ockupationsmakt. Jihad är det centrala elementet i islams
och muslimers väsen. De är alla, innerst inne, medeltida, extremistiska och
fundamentalistiska jihadister
-
- muslimer varken
kan eller vill integrera sig i Europa. De är, och kommer alltid att förbli,
barbarer som aldrig lämnar den islamiska världen – de tar den med sig vart de
än beger sig
-
- det är inbyggt i
deras och deras religions DNA att misshandla sina kvinnor, fruar, mödrar och
döttrar. Otrogna, dekadenta kvinnor har de gudomlig rätt att våldta
-
- det ingår i muslimers
natur att lura och bedra. Mot otrogna har de ett gudomligt bud att göra detta.
-
- muslimer är lata
och vill inte arbeta. I Europa parasiterar de på majoritetsbefolkningen och
deras sociala välfärdssystem för att försvaga, söndra och ta över de europeiska
länderna
-
- muslimer och
deras mentalitet representerar den totala motsatsen till ”oss” och ”vår”
mentalitet
-
- islam är en sjuk
och ond religion/ideologi, att likna vid pest eller cancer
-
- islam och
muslimer utmärks av en okontrollerad och okontrollerbar demografi – de blir i
snabb takt fler och fler hela tiden. Detta är deras starkaste vapen i deras
globala jihad–ambitioner. Detta är
varför Europa (och eventuellt hela den västerländska civilisationen) är
dödsdömd – om ”vi” inte gör något mycket radikalt åt det
Demografer
som har studerat de siffror som används av förespråkare för kontrajihadistiska
tankesystem visar emellertid på två saker. Invandrare föder generellt fler barn
om man endast beaktar ett kort tidsperspektiv. Men – och detta faktum ignoreras
oftast av islamkritiker – om man istället ser över tid är det en tydlig trend
att skillnaden mellan invandrares och ”inhemskas” födslotal minskar. Dessutom är
det också viktigt att påpeka att det inte finns ett automatiskt samband mellan
födslotal och barns religiositet. Uppväxt och insocialisering i det omgivande
samhällets värderingar och tankar kommer också att påverka barn som är födda av
föräldrar som praktiserar islam. Graden av sekularisering kommer med största
sannolikhet också att öka bland andra, tredje och fjärde generations barn till
invandrare.
Ytterligare
en faktor som den anti-muslimska rörelsen ofta bortser från är att det inte
finns ett samband mellan invandring från till exempel Mellanöstern och
Nordafrika och migranternas religiositet. I Sverige uppskattas antalet
människor av muslimsk kulturell bakgrund till 350000-400000, men detta är
endast en uppskattning som inte säger något om vad det innebär att ha en
muslimsk kulturell bakgrund. I Sverige är det inte tillåtet att föra
religionsstatistik och antalet praktiserande muslimer är därför inte något
annat än just en uppskattning. Av den ovan angivna siffran är endast 110000
knutna till någon muslimsk organisation. Detta tycks indikera att majoriteten
av ”muslimer” i Sverige de facto inte praktiserar sin religion i någon islamisk
församling. Detta kan också peka på att sekulariseringen är utbredd även bland
individer av muslimsk kulturell bakgrund. Graden av islamisk och muslimsk
praktik bland dessa invandrare kan därför vara betydligt överdriven.
Alla muslimer ljuger!
Att muslimer själva inte uttrycker, eller kraftigt förnekar, den
auroarabiska konspirationen, eller i de fall muslimer talar om vikten av
demokrati, mänskliga rättigheter eller integration förklarar man inom den
kontrajihadistiska miljön med begreppet taqiyya.
Taqiyya har historiskt varit en shiitisk angelägenhet och tolkas vanligen
som att en muslim får dölja sin religionstillhörighet vid hot om våld på grund
av sin tro. Då shiiter förföljts av sunnimajoriteten har man kunnat uppträda
som sunnimuslim för att undvika aggression.
Bland islamofobiska och kontrajihadistiska debattörer har emellertid
taqiyya kommit att betyda att det är en muslimsk plikt att ljuga för
icke-muslimer, som en del av islamiseringen av världen. Denna strategiska
definition av begreppet får innebörden att deltagare i den kontrajihadistiska
miljön inte behöver ta hänsyn till argument från muslimer, eftersom varje
uttalande som inte överensstämmer med den egna islamförståelsen kan avfärdas
som förställning och lögn.
Den kontrajihadistiska rörelsen har
alltså tolkat fram en islam som få muslimer känner igen sig i. Men i den mån de
opponerar sig kan man, utifrån denna islamtolkning, avvisa dessa protester med att
de ljuger i enlighet med det islamiska påbudet att ljuga för icke-muslimer (taqiyya) vilket ligger till grund för
den eurabiska konspiration som syftar till en islamisering av världen genom
passiv och aktiv erövring.
Avslutningsvis är det viktigt att betona
att alla religiösa traditioner liksom politiska ideologier kan användas och
tolkas på ett sådant sätt att de legitimerar våld och dominans. Här är islam
inte något undantag! Det är lätt att hitta exempel där islam har tolkas på ett
sådant sätt att religionen har legitimerat terrordåd, erövring och patriarkala
strukturer. Dessa tolkningsprinciper är dock varken unika för muslimer eller
delade av alla människor som bekänner sig till religionen islam. Som
religionsvetare är en central uppgift att problematisera förenklade
föreställningar om religion och religiositet i samhället. Den
kontrajihadistiska framställningen av islam är ett skolboksexempel på en
essentialistisk, förenklad och oproblematiserad framställning. Genom att påpeka
detta faktum är vårt syfte inte att försvara islam eller muslimer – något som
muslimer själv får ägna sig åt. Istället är det vårt mål att genomföra en habil
vetenskaplig analys som tar hänsyn till historiska och sociala förändringar liksom
mångfald och förändringar över tid och rum. Som religionsvetare hade vi
genomfört en liknande kritiskt analys oberoende av vilken religiös tradition
som hade framställts på ett förenklat, stereotypt och ovetenskapligt sätt. Det
är vår plikt som religionsvetare att påtala fel, brister och onyanserade
framställningar oberoende om dessa uttalas av religiösa ledare, politiker,
debattörer, media eller kulturrasister.
Göran Larsson, professor i
religionsvetenskap vid Göteborgs universitet
Simon Sorgenfrei, doktorand i
religionsvetenskap vid Göteborgs universitet
