Det är svårt att utläsa vilket tabu i
forskarvärlden som “turbulens kring Mehmet Kaplan och Yasri Khan” har lyft slöjan
från, som Magnus Norell hävdar i sin krönika betitlad “muslimska brödraskapet”. Retoriskt är det dock väldigt effektivt att hävda att något är ett
tabu och dessutom förstärka detta med den orientalistiskt färgade metaforen att
“lyfta på slöjan.” Med två ganska basala berättartekniska grepp så lovar Norell
att lotsa oss in i en dold värld, en okänd del av Sverige, det islamistiska
Sverige. Dramaturgin hanterar Norell med ypperlig expertis, hans sakframställan
lämnar däremot en hel del att önska.
Å ena sidan skriver Norell helt
korrekt att islamism är ett komplext begrepp och att “islam är en disparat och
decentraliserad religiös tradition med mängder av olika uttolkningar.” Det
finns inga allmänna eller universella definitioner av varesig “islamism” eller “islam”
vilket Norell i egenskap av forskare naturligtvis är medveten om. Problemen i
texten uppstår då Norell direkt efter ett sådant konstaterande kan göra
essentialistiska konstateranden som “Det finns ingen riktig icke-politisk islam”
till skillnad då från kristna samhällen där Norell tar bibeln (sic!) som
sanningsvittne, för att stärka sin tes om kristendomens och islams olika karaktärer.
På ett enda stycke lyckas således Norell bevisa att han varken behärskar
historia, religionshistoria eller teologi.
Det är förvisso sant att Matteus
22:21, som Norell lägger fram som bevis för sin tes, ibland anges som ett kristet
teologiskt argument för sekularism, vilket såklart står kristna fritt att
tolka. Men bibelpassagen finns också i en historisk kontext och påvisar med all
önskvärd tydlighet den rabbinska och judiska sociala verklighet i vilken
jesus-figuren befann sig. Bakgrunden till kapitel 22 är det politiskt oroliga
Palestina under Rom och ett fariséiskt försök att få Jesus-figuren att ta ställning
mot den romerska ockupationen genom att vägra betala skatt. Katolska kyrkan använder
exempelvis bibelcitatet i sin katekes 1994 tillsammans med ett citat från
apostlagärningarna om att lyda Gud framför att lyda människor (Apg 5:29) för
att legitimera civil olydnad om den världsliga makten går emot kristen moral
(artikel 2242). Det är möjligt att Norell gör anspråk på att tolka kristen tro,
men historiskt sätter han sig i ett gungfly av problem när han hävdar att
kristendomen i-sig-självt skulle vara icke-politisk eller påbjuda en sekulär
samhällsordning. Åtminstone sedan kejsar Konstantins Milano-edikt 313 så har
Kristendomen varit en politisk faktor i Europeisk politik.
Islam är också en historisk politisk
faktor, men inte nödvändigtvis på det sätt som Norell antyder. Koranen är förvånansvärt
tyst gällande statsskick och inte heller Muhammed verkar, utifrån befintliga muslimska källor, ha lämnat några tydliga
instruktioner om hur gruppen av troende bör organisera samhället politiskt.
Schismen mellan sunni- och shiamuslimer illustrerar ganska väl denna
otydlighet. Kalifatet uppkommer inte i en muslimsk egen politisk teori utan ser
ut att modelleras på för-islamiska existerande organisationsformer som allt
eftersom ges religiös legitimitet. Man är dock från sunnitiskt håll från början
ense om att kalifen är en världslig ledare som till skillnad från profeter inte
mottager några instruktioner från gud. Den muslimska teologins skolbildningar
utvecklas relativt oberoende från den världsliga makten genom privata
donationer och stiftelser och det finns flera tillfällen i den muslimska
historien då teologer ansätts hårt av sina världsliga ledare då de vägrar spela
kalifatets intressen i händerna. Det är möjligt att Norell, som en Khomeini
eller en Abu Bakr al-Baghdadi, förespråkar en ny normativ teologisk position,
men då gör han det på samma historielösa grund som just Khomeini eller
Baghdadi. Som akademiker förväntas Norell åtminstone kunna problematisera sin
egen utsaga.
Man kan möjligen ursäkta Norells
bristande historiekunskaper gällande den muslimska världen, men det kan väl
knappast gått honom förbi att politik och religion i form av en statskyrka
under 400 år varit definierande för statsbygget Sverige. Politik och religion
satt ihop fram till år 2000 i detta -per definition- kristna land och det är först
efter millenniumskiftet vi möjligtvis kan börja tala om ett objektivt sekulärt
Sverige. När Sverige på 1500-talet antog den protestantiska läran så knöts om något
det politiska och det religiösa ännu tätare ihop än tidigare då den katolske påven
som auktoritet helt kunde kringskäras. Sveriges anti-katolska historia är djupgående
och den sista direkt anti-katolska lagstiftningen försvinner först 1977.
Bristande historiska kunskaper är dock
inte ensamt ett hinder för att kunna göra intressanta samhällsvetenskapliga
observationer. Norell är trots allt doktor med statsvetenskapliga meriter, således
kan också hans intresse för politisk islam (eller svenska muslimska politiker)
förklaras. Problemet är att Norell inte verkar ha någon egen empiri att utgå ifrån
när han vill upplysa läsaren om det han beskriver som det muslimska brödraskapets
(MB) järngrepp om svensk identitetspolitik. I sin iver rusar Norell omkring
bland anekdoter, alla skräddarsydda för att bevisa hans huvudsakliga tes nämligen
att…ja vad är Norells huvudtes egentligen? MB är ett spöke genom hela Magnus
Norells text och som ett spöke förblir det också flyktigt, eteralt genom
sluggerartad, på måfå författad poulärvetenskaplig prosa. Tankarna vandrar till
huruvida Norell inte lade ner någon ansträngning på författandet? Är det bara
en pliktskyldig före-semestern-text som hasplades ur i en taxi på väg till
Arlanda?
Norells tankebanor är förvillande.
Mehmet Kaplan kopplas till antisemitism via en utsago av en imam vid Stockholms
moské som uttryckt tillfredställelse över sin egen upplevda skjuts framåt genom
Kaplans politiska karriär. Norell låter också förstå att Kaplan inte gjort
politisk karriär på egna meriter utan endast fungerat som ett bete i röstfisket
på muslimska röster och detta leder till att etablerade politiska partier ser
mellan fingrarna gällande “patriarkala kvinnoförtryck och antisemitism”, värderingar
som muslimska brödraskapet och människor från MENA-regionen, menar Norell, fått
i sig sådana värderingar med modersmjölken och uppenbart inte kastar på sophögen
då de anländer Sverige. Vafalls? Menar Norell att vi ska övertygas om att
Kaplan är antisemitisk kvinnoförtryckare genom ett statistiskt antagande
baserat på nationellt ursprung, eller vad är själva syftet med texten?
Texten driver omkring utan uttalad
mening eller mål. Författaren verkar inte överdrivet intresserad att belägga
sina påståenden, eller ens göra dem logiskt koherenta i vissa fall. Det är
oansvarigt av Norell att lägga sin doktorstitel bakom en så illa underbyggd
artikel, oavsett den är ämnad vara skriven i essäistisk stil. Det hade varit
god ton att påpeka tidigt att det exempelvis saknas forskning på MB i Sverige
och att följande text är till stor del spekulativ. Internationellt så finns det
relativt mycket forskningsmaterial om MB, men professor Göran Larson nämner
ingen forskning på MB i Sverige specifikt i sin kunskapsöversikt Islam och Muslimer i Sverige från 2014. Stockholm: SST) Viss
relevans hade Norell kunnat få av Johan Catos avhandling När islam blev svenskt (2012) där han
borde kunna känna igen sin egen röst i säkerhetsdiskursen kring hur den
politiska konstruktionen av islam fungerar.
Istället brakar Norell på med några väl
utvalda fakta och en hel del för givet taget. MB påstås ligga som en våt filt över
muslimerna i Sverige, men Norell kan inte berätta hur, vilka de är, eller på vilket
sätt deras närvaro är problematisk. MB dominerar Islamiska förbundet (IFiS) berättas
det, men inte om huruvida MB också dominerar Islamiska Samarbetsrådet (ISR) som
är de sex nationella statsbidragberättigade trossamfunden, en betydligt större
aktör än IFiS. Det är den här saknaden av perspektiv och förståelsehorisonter
som skaver texten igenom. En rad påståenden läggs fram, men ingen hjälp erbjuds
att förstå påståendena. Hur bör vi värdera källan? I vilken mening är det
problematiskt att MB verkar i Sverige? Vad menas med shariah i texten? Ska det
läsas ut som korporella straff eller ska det tolkas mer som en särskild
moralsyn? Båda synsätten finns nämligen representerade bland så kallade
islamister.
Till Norells meriter hör att han lyfter en hel
del intressanta frågor. Bland annat för han fram Aje Carlboms beskrivning av självvald
“mjuk apartheid” och menar att denna åtskillnad av muslimer och icke-muslimer
leder till sämre integration, minskad tillit och socialt sönderfall. Det är förvånande
dock att Norell inte ens prövar att tänka från det andra kausala hållet, tänk
om det är den försämrade välfärden, det sociala sönderfallet som orsakar sökandet
efter politiska lösningar utanför de traditionella (och i islamisternas ögon)
misslyckade ideologierna? Bär då i tanke att islamismer blev märkbart
anti-socialistiska efter 1979, så det verkar gå ideologiska trender även i
islamism, vilket i sin tur föreslår en populistisk elasticitet i hur det
islamistiska projektet formuleras.
Då det muslimska brödraskapet i
Sverige är så volatilt och undflyende som påstås i texten blir det också svårt
att konkretisera i en artikel. Jag håller med Pierre Durrani som hänvisas till
i Norells text. Det skapar stor misstänksamhet och myter kring MB och vad deras
närvaro får för konsekvenser. I närtidshistoria kan den låga profilen vara förståelig
i med att öppet medlemskap har kunnat rendera i både tortyr och summariska dödsstraff.
Om så är fallet är det också ironiskt att det som tidigare varit en överlevnadsstrategi
nu används som ett effektivt vapen emot dem. Men så vet vi inte om det är
fallet. Mer forskning behövs på området och det är det som Magnus Norell också borde
ha konstaterat i sin text.
Frederic Brusi,
doktorand i Religionshistoria vid
Stockholms Universitet