Fattigdom, nöd och religion i det svenska folkhemmet

Den ljuva sommartid bär med sig förhoppningar om sol, bad och lata dagar för vuxna och barn. Men för allt fler människor innebär sommaren snarare en prövningens tid – en tid då pengarna inte räcker till och nöden känns mer påtaglig än under det vanliga året. Vid högtider som jul och påsk, men också under sommarhalvåret är det många kyrkor som får öppna sina dörrar för behövande människor. Mat, skor och fickpengar till utflykten till havet är exempel på utgifter som många inte klarar av i dagens Sverige.

I Svenska Dagbladet kunder vi läsa om hur antalet hjälpsökande som vänder sig till kyrkor i Stockholms stift har ökat med uppskattningsvis 25 procent under de senaste åren. Hårdare krav och en växande nöd är förklaringen till uppgången. När skolan slutar är det till exempel många barnfamiljer och ensamstående med barn som har svårt att få pengarna att räcka till och det blir en utmaning för ekonomin att laga flera mål mat om dagen. Nöden är inte endast koncentrerad till Stockholms förorter och liknande behov rapporteras också från på ytan sett mer välmående statsdelar som till exempel Östermalm. Hårdare krav på bidragsbehövande kombinerat med försämrade möjligheter till sjuk- och socialförsäkringar och en vikande arbetsmarknad innebär att många hamnar utan sysselsättning vilket gör att nöden växer enligt kyrkornas diakonala omvårdnad. Men nu drar Stockholms församlingar i nödbromsen. Pengarna räcker inte till och även kyrkorna får svårt att klara av det växande behovet. Att socialsekreterare uppmanar bidragssökande att vända sig till kyrkornas diakoner är fel enligt både Svenska kyrkan och Fredrik Jurdell som är chef för stadsövergripande sociala frågor i Stockholms stad. Trots detta konstaterande och att kyrkorna får allt svårare att klara av det sociala uppdraget på grund av vikande medlemstal som genererar mindre pengar för församlingarna återstår problemet med växande fattigdomen.

SvD:s reportage visar på ett tydligt sätt att religiösa organisationer får ta ett allt större ansvar för människors ekonomiska behov när det sociala skyddsnätet blir allt mer grovmaskigt. Före den moderna statens framväxt var den sociala omvårdnaden en av kyrkans viktigaste uppgifter men i och med folkhemmets utbyggnad reducerades detta uppdrag och kyrkans primära syssla blev istället att ta hand om människors tro och andlighet. Ur detta perspektiv är det nya behovet dels ett exempel på att staten har förändrat synen på det sociala skyddsnätet och dels en illustration av att religiösa organisationer ofta får ta vid där staten misslyckas.

Vänder vi blicken utanför Sverige så ser vi att religiösa organisationer ofta fyller en sådan social funktion i flera länder i Latinamerika, Afrika och Mellanöstern. Stödet för organisationer som till exempel Muslimska brödraskapet och Hamas tycks öka med att de har en omfattande social hjälpverksamhet i områden där staten inte kan eller vill ta sitt sociala ansvar. Denna utveckling förknippas vanligtvis med länder i tredje världen men inte med västvärlden. Men hur skall vi då förstå det faktum att kyrkor i Sverige tvingas att ta ett allt större ansvar för de som inte klarar sitt dagliga behov? På vilka sätt kommer barnfattigdom, hemlöshet och utanförskap att påverka det religiösa landskapet i Sverige? På vilka sätt har dessa processer en potential att förändra synen på religion och religiositet i Sverige. Och är denna form av religiöst baserade hjälpverksamhet egentligen annorlunda än den sociala hjälpverksamhet som till exempel Hamas och Muslimska brödraskapet bedriver i Mellanöstern?

Har ovan tecknade utveckling en möjlighet att påverka hur staten förhåller sig till religiösa organisationer och hur dessa skall finansieras? Nyligen kunder vi läsa här på bloggen att finansminister Anders Borg ansåg att de kristna kyrkorna hade fått tillräckligt med ekonomiskt stöd i Sverige och att det nu var dags att hjälpa och stödja de muslimska gruppernas behov. Hur rimmar denna politik med det faktum att kyrkorna i Stockholm i en ökad utsträckning får ta ett ansvar för de nödställds i dagens Sverige? Samtidigt som nöden är blind för människors religionstillhörighet är det viktigt att på peka att människor som tillhör en minoritet har svårare att komma in på arbetsmarknaden och därför är risken större för utanförskap bland dessa grupper. Oberoende av hur vi svarar på dessa frågor är frågan om diakoni och människors nöd tydligt sammankopplad med frågor som rör religion, politik och ekonomi. Områden som vi sällan förknippar med religion och religiositet i Sverige. Kanske det är dags att tänka om?

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet