Buddhistiskt hyllande av excessivt givande

I helgen, den 9 och 10 juni, firas festivalen Thet Mahachet av thailändska theravadabuddhister i Dalarna. Festivalen är en av de mest populära i Sydostasien, och pågår vanligtvis under flera dagar där munkar reciterar den långa berättelsen Vessantara Jataka. 

Västerländska biografier över Buddhans liv börjar vanligtvis med hans födelse någon gång under 400-talet f.v.t. Buddhistiska biografier av Buddhans liv tar sin utgångspunkt långt tidigare för att återberätta bodhisattvan (den blivande Buddhans) utveckling till buddhaskap, och återges i jataka-berättelserna. Dessa anses handla om hur bodhisattvan gradvis kultivera alla de dygder som krävs att bli en Buddha. Jatakaberättelserna utgörs av 550 historier i den theravadabuddhistiska kanon, varav de sista tio anses vara de viktigaste och återge de sista tio liven där dygderna når fullkomnande. Den sista av dessa berättelser handlar om prins Vessantara, som föds med givmilt hjärta och ger bort allt han äger. När han ger bort den lyckosamma vita elefanten som skänker hans rike välstånd, revolterar undersåtarna och avsätter honom från tronen. Prins Vessantara tvingas i exil i skogen tillsammans med sin fru och sina två barn, där de sedan lever som eremiter. Givandet kulminerar med att han som eremit även skänker bort sina barn och sin hustru till giriga brahminer. Denna fasansfulla handling – där Vessantara inte längre tar sitt ansvar som familjefar – blir möjlig först när han lever som asket och tolkas utifrån en buddhistisk ram där osjälviskhet och generositet ses som de största dygderna en person kan öva sig i. Berättelsen slutar emellertid lyckligt, och familjen återförenas och återvänder till riket. Berättelsen om prins Vessantara rymmer både spänning, fasa och humor, vilket kan förklara en del av dess popularitet.

Vid det thailändska klostertemplet Wat Dalarnavanaram, som ligger vid Ulvshyttan utanför Borlänge, kommer alltså berättelsen om prins Vessantara att återberättas och ges en rituell inramning under helgen. Munkar kommer att recitera delar av berättelsen, och berättelsen iscensätts även av lekfolk som gestaltar exilen och det excessiva givandet.

Vessantara Jataka, liksom övriga Jatakaberättelser, har en lång tradition av folklighet och har tidigt spelat en viktig roll bland theravadabuddhister. Forskaren Peter Skilling menar till och med att Vessantara Jataka kan vara ursprunget till att theravada-traditionen uppstod. Efter Buddhans död uppstod snart flera olika skolbildningar i norra Indien, och det finns en enighet idag bland forskare att uppkomsten av mahayana står att finna i de text- eller bokkulter som förekom vid tiden för vår tideräknings början. Skiljelinjen mellan mahayana-buddhister och hinayana-buddhister handlade mindre om vilka doktriner man var anhängare till, utan mer om vilka texter man ansåg auktoritativa. Det samma kan ha varit ursprunget till att theravada blev en egen gren bland hinayana-skolorna, och där dispyten gällde vilken av jataka-berättelserna som ansågs återge bodhisattvans näst sista mänskliga födelse. Theravada gav Vessantara Jataka företräde, medan andra skolbildningar i norra Indien framhöll Jyotipala eller Uttara Manava. Idag återfinns jataka-berättelser även utanför den buddhistiska kanon, och återberättas i dikter, litteratur, serietidningar, tempelmålningar och festivaler.

Om denna teori, och om Jatakas viktiga roll i theravadabuddhismens historia och nutid, står att läsa i Naomi Appletons utmärkta bok Jataka Stories in Theravada Buddhism – Narrating the Bodhisattva Path, utgiven på Ashgate 2010. I Dalarna kommer firandet inte handla om historiska dispyter mellan olika skolbildningar, istället är festivalen en möjlighet för thailändare i Sverige att samlas, liksom att fira festivalen under glädje och igenkännande – både av thailändska traditioner och av långväga vänner. 

Katarina Plank, fil dr, Göteborgs universitet