Religiösa och överviktiga diskrimineras på arbetsmarknaden

I rapporten ”Vad är rätt profil för att få ett jobb? En experimentell studie av rekryteringsprocessen” som publicerats av Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) framgår det att människor som tillhör religiösa minoriteter har cirka 25 procentenheters lägre sannolikhet att bli erbjudna ett arbete. Med religiösa minoriteter avses framför allt muslimer och judar. Studien visar också att överviktiga, äldre, sökande med flera barn samt personer som har mer än fem dagar sjukfrånvaro det senaste året löper en liknande risk. Undersökningen som genomförts i Stockholms län bygger på en hypotetisk anställningssituation alternativt kallelse till jobbintervju där arbetsgivare (rekryterare) får en möjlighet att välja mellan två kandidater som sökt samma jobb. Enligt institutets pressmeddelande valdes 1000 arbetsgivare ut och studien bygger på svar från 426 rekryterare och totalt 4,895 observationer. Svarsfrekvensen var 46 procent. Rapportens författare Per Johansson, Sophie Langenskiöld och Stefan Eriksson sammanfattar de viktigaste resultaten på följande sätt:

… sökande som är äldre än 55 år, har icke-europeiskt ursprung, är muslimer eller judar, har mer än ett barn, är överviktiga eller har varit mycket sjukfrånvarande väljs bort. Diskrimineringen är omfattande.
Experimentet visar exempelvis att kraftigt överviktiga eller sjukfrånvarande mer än fem gånger under det senaste året har cirka 80 procentenheters lägre sannolikhet att bli erbjudna arbete jämfört med normalviktiga eller icke sjukfrånvarande.
Sökande från religiösa minoriteter samt sökande som har flera barn har båda cirka 25 procentenheters lägre sannolikhet att bli erbjudna ett arbete. Att vara äldre än 55 år ger en cirka 64 procentenheters lägre sannolikhet att bli kallad till anställningsintervju, jämfört med om den sökande är under 30 år.

Författarna till rapporten menar att arbetsgivarna är ”osäkra” på att anställa personer som uppfyller ovan nämnda kriterier. Oavsett skäl visar rapporten att arbetsgivare kan tänka sig att bryta mot rådande lagstiftning genom att diskriminera arbetssökande på grund av ålder, religion, etnicitet eller funktionshinder. För att anställa någon person med ovan beskrivna egenskaper menar företagen att de skulle behöva sänka lönen med 15 till 50 procent.

Resultaten indikerar att vissa grupper i samhället – där ibland religiösa minoriteter – löper en större risk att utsättas för diskriminering än andra grupper. Parallellt med diskriminering på arbetsmarknaden har vi här på bloggen rapporterat att religiösa minoriteter som judar och muslimer också löper en större risk att utsättas för hatbrott och att islam och judendomen är de två religioner som flest svenskar har en negativ syn på. På vilka sätt dessa processer samverkar och influerar religiösa minoriteters syn på sin plats och möjlighet i samhället och hur dessa faktorer påverkar människors förhållande till religion och religiositet är dock oklart.

Göran Larsson, Professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Hatbrott mot religiösa ökar

Brottsförebyggande rådets hatbrottsrapport för 2011 visar att hatbrotten ökat med 7 procent i Sverige, och att hatbrott riktade mot religiösa har ökat mest, med 18 procent under förra året. Muslimer är den mest drabbade religiösa gruppen, men den största ökningen kan man se i hatbrott riktade mot judar. Annan färsk statistik, som SOM-institutets rapport I framtidens skugga som presenterades i härom veckan visar också att islam och judendom är de religioner flest svenskar har en negativ bild av.

Men SOM-rapporten liksom Mångfaldsbaromentern för 2011 visar också att en ökande majoritet av svenskarna är positiva till mångfald.

Varför hatbrott mot judar och muslimer trots detta ökar är svårt att veta. Inslag i judisk och muslimsk tro, som religiösa slaktmetoder eller manlig omskärelse, har varit föremål för en ganska omfattande kritik från olika religionskritiska grupper under det senaste året. Och främst islamkritiska grupperingar har blivit allt mer aggressiva runt om i Europa under de senaste åren.

Vissa hävdar också att motsättningar mellan företrädare för olika religiösa grupper, som mellan judar och muslimer, ökar. Under senare år har vi kunnat läsa bland annat om en ökande antisemitism bland muslimer.

Detta är ett område där det skulle behövas mer forskning.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Framtidens muslimska brödraskap

I en kommentar till mitt inlägg om presidentvalet i Egypten fick jag den mycket relevanta frågan om möjligheten av att Muslimska brödrarskapet utvecklar en demokratisk sekulär "islamsk politik" som kan bli statsbärande även på sikt. Det skulle då kunna beskrivas som en motsvarighet till den tidiga socialdemokratins utveckling från socialistiska tankegångar här i Sverige i början på 1900-talet. 

Mitt svar är att varje rörelse, gruppering eller parti alltid förändras. Yttre omständigheter, och den successiva växlingen av medlemmar gör att man inte kan uppfatta en ideologisk, religiös eller social rörelse som en konstant och inte heller som en enhetlig företeelse. De politiska partierna i Sverige utgör ju väldigt tydliga exempel på detta. Min barndoms Högerparti har inte mycket gemensamt med dagens moderater (som ingalunda är någon enhetlig företeelse), min barndoms Folkparti såg åtskilligt annorlunda ut än dagens, för att inte tala om dåtidens kommunister i jämförelse med dagens Vänsterparti. På det religiösa området är det samma erfarenhet. Religion i min barndoms Göteborg på 40- och 50-talet hade andra funktioner, utseende och verksamhet, föreställningsvärldar och värderingar en motsvarande samfund i dag. 

Samma gäller förstås det Muslimska Brödraskapet som förändrats sedan 1940-talet, och 50-talet, och som otvivelaktigt kommer att förändras i framtiden också. Sedan är det en annan fråga i vilken eller vilka riktningar utvecklingen kommer att gå. Just nu tänker jag mig en utveckling parallell till den som de kristdemokratiska partierna i Europa har genomgått och genomgår. En utveckling till ett aktivt bejakande av att man kan se den sekulära demokratiska staten som ett religiöst värde finner vi redan hos en del tänkare i Mellanöstern. Men framtidens ideologiska förändringar blir beroende av hur de ekonomiska och sociala faktorerna utvecklas i samhället. (Här tittade lite historiematerialism fram!)

Jan Hjärpe, professor emeritus i islamologi, Lunds universitet

Helvete a go-go

Ny forskning föreslår att helvetestro är positivt – för brottsstatistiken. Psykologerna Azim Shariff från University of Oregon och Mijke Rhemtulla från University of Kansas har jämfört undersökningar kring människors religiösa föreställningar i 67 länder mellan 1981 och 2007 med samma länders brottsstatistik. Undersökningen visar att brotten är färre i länder där en majoritet av befolkningen lägger mer vikt vid en helvetestro än på föreställningar om en himmel eller ett paradis. Tron på en förlåtande gud eller paradisföreställningar har istället ett negativ effekt på brottsstatistiken. Gudstro kan främja brottslighet, menar analysen.

Azim Shariff har tidigare visat att studenter som tror på en förlåtande Gud har en större benägenhet att fuska på prov och tentor.

Shariff och Rhemtullas studie pekar på en viktig komplexitet. Genom att bryta ner religion i olika beståndsdelar – som helvetes- och paradistro – ser vi hur religion, liksom en och samma religion, kan ta sig mycket olika uttryck hos människor.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap Göteborgs universitet

Tankar efter presidentvalet i Egypten

Med risk att verka tjatig vill jag igen påminna om det stora forskningsprojektet World Values Survey(s) och då särskilt om de två böcker som publicerades 2003, Islam, Gender, Culture, and Democracy och Human Values and Social Change. Hade man läst dem så kom Arabvåren inte som någon överraskning. Två av rapporterna där är särskilt intressanta, Mark Tesslers ”Do Islamic Orientations Influence Attitudes Toward Democracy in the Arab World? Evidence from Egypt, Jordan, Morocco, and Algeria.” och Mansoor Moaddels och Taqhi Azadarmakis ”The Worldviews of Islamic Publics: The Cases of Egypt, Iran, and Jordan.” Bland mycket annat får vi reda på hur stor andel av de tillfrågade som (alltså i början av 2000-talet) beskrev sig själva som ”religiösa”. I Egypten var det 98 procent. (Jämförelse: i Sverige var det 33 procent.)

Vi kunde då också se att ordet ”demokrati” har mycket hög status. Om man drar samman siffermaterialet för svaren på olika frågor framgår det att i Egypten betydligt över 90 procent såg demokrati som gott eller mycket gott. 67,9 procent svarade att demokrati var något ”mycket gott”. Över 90 procent, detta i ett Egypten där 98 procent definierar sig som religiösa (av en befolkning på cirka 90 procent muslimer och 10 procent kristna).

Det finns i rapporterna också tabeller som visar graden av religiöst engagemang. Av det kan man läsa ut att det inte fanns någon skillnad i den positiva inställningen till demokrati beroende på graden av religiöst engagemang eller utövande. Detta kan man gott lägga märke till.

Över 98 procent ser sig själva som religiösa samtidigt som över 90 procent av dessa ser demokrati som något gott eller mycket gott. Detta är då ett faktum som både religiösa ledare och politiker måste ta hänsyn till. Det gäller också en islamistisk organisation som det Muslimska Brödraskapet. Det är också värt att notera (vilket vi gjort som har hängt med länge som observatörer till det här spelet) att Brödraskapet har förändrats över tid, och ”demokrati” har blivit ett viktigt ord även där.

Utvecklingen har ju också resulterat i utbrytningar och nybildande av organisationer med betydligt mer radikalt teokratiskt program, och då även ”jihadister” med terrorn som vapen. Men notera att terrorns offer till ojämförligt största delen har varit just muslimer. Det har bidragit till terroristernas impopularitet. Människor gillar inte att dödas eller skadas. Våld som legitimeras med religiöst språk komprometterar religionen och uppfattas då av människor i gemen som blasfemiskt. De politisk-islamiska rörelserna, den politiska islamismen, ser det följaktligen som viktigt att ta avstånd från ”jihadisterna” och deras bruk av det religiösa språket. Detta har vi också sett explicit i de uttalanden som Brödraskapets ledning gjort vid flera tillfällen. Frontlinjen idag går mellan politisk islamism och jihadismen. Även de mer extrema islamisterna (”salafisterna”) som partiet an-Nur i Egypten tar avstånd från det våld som jihadisterna-terroristerna begår.

I den iranska revolutionen 1978-79 spelade det religiösa språket en stor roll. Språkbruket var ett annat på Maidan at-Tahrir januari-februari 2011. En generationsväxling har skett (här som över hela världen) med andra sätt att uttrycka protest. Det handlar om en ny generation som har ögonblicklig kommunikation genom Internet, mobiltelefoner och SMS och satellit-TV. IT-generationen har ett gemensamt språk och gemensamma symboler. Detta kunde vi se i realtid sittande hemma på Klostergården i Lund genom TV-kanalen al-Jazira. Vi kunde läsa banderoller och plakat direkt. Vi kunde se de symboler (ofta just från IT-världen) och de uttryck som användes. På arabiska, ja, men också många på engelska, riktade till omvärlden. Och bland dem på plats i Kairo och på Maidan at-Tahrir hade även svensk TV och press kompetenta journalister på plats, med dubbel språklig och kulturell kompetens. Där fanns barn till folk som kom till Sverige på 1970-och 80-talen.

Referensramarna hos de unga aktiva, även hos de mest religiöst engagerade, är andra än hos de äldre. Religiös tradition fungerar på andra sätt än hos den äldre generationen. Religion och religiositet, riter och fromhetsyttringar spelade förvisso roll på Maidan at-Tahrir, men inte som protestens språk och inte för att uttrycka politiska mål. Man kan notera de religiösa uttryckens och sedernas roll under skeendet, till exempel i Ahdaf Soueif s skildring av skeendet och av sina egna reaktioner i Kairo: min stad, vår revolution. Människorna är religiösa men protesternas språk var sekulärt. Unga människors revolt. Men rösträtt har även de äldre. Ett tips för prognoser: Se på de olika aktörernas ålder. Observera att gubbarna i Militärrådet är i 70-80-årsåldern. De kan inte hänga med hur länge som helst.

Demokrati är alltså ett populärt begrepp och demokrati ett folkligt krav från människor som ser sig själva som religiösa. Muslimsk identitet och demokrati som ideal går alltså att förena. Det är vad människor faktiskt gör.

Vi ser också hur man då resonerar och finner religiösa argument för den saken. Man påminner om hur människan, Adam, skapades av Gud (Sura 2:30/28 i Koranen) för att vara Guds khalīfa, ställföreträdare eller förvaltare på jorden. Den som ska förvalta Guds skapelse. Det betyder människors ansvar för natur, miljö och samhällsliv. Oftast hänvisar man till Sura 42:38/36 där de troende karakteriseras som de vilka avgör sina angelägenheter ”genom rådslag sinsemellan”. ”Rådslag”, shūrā, förklaras innebära just demokrati (”så som i de skandinaviska länderna”). Man betonar att Profeten själv fattade sina beslut efter att ha rådgjort med sina följeslagare – och ibland faktiskt böjde sig för deras åsikter. Och man hänvisar till den så kallade Medinakonstitutionen från tiden för Profetens hijra, hans emigration till Medina, som prejudikat för den multireligiösa och multietniska staten. Koranordet ”inget tvång i religionen” (sura 2:256/257) anförs också som argument för religiös och politisk frihet, och blir ett argument för den sekulära staten.

En sak att lägga märke till är just detta att det har bildats politiska partier med bakgrund i islamistiska rörelser. Religiösa partier har varit förbjudna i många av länderna just med motiveringen att religionstillhörigheten var något som alla medborgare hade, så att inget parti kunde få göra anspråk på att representera ”statens religion”. I och med att islamistiska rörelser nu står bakom bildandet av partier, innebär det faktiskt (även om det kanske inte var avsikten) ett accepterande av staten som en sekulär företeelse. Genom att man ställer upp i val har man faktiskt accepterat att det är legitimt att rösta på andra partier om man vill. Detta gäller också det ”salafistiska” partiet an-Nur i Egypten. Trots sitt extrem-islamistiska program erkänner det legitimiteten i att det finns flera partier.

Inspirationskällan för det av Muslimska Brödraskapet initierade Frihets- och rättvisepartiet i Egypten är uppenbarligen och uttalat Adalet ve Kalkınma Partisi (AKP), ”Rättvise- och utvecklingspartiet”, i Turkiet. Det är ett parti med visst religiöst språkbruk och som bejakar en muslimsk identitet, men som samtidigt uttryckligen slår vakt om den sekulära staten. Den turkiske premiärministern Erdoğan är omåttligt populär i Egypten. Hans besök där under 2011 var ett triumftåg.

Konspirationsteoretiker hävdar förstås att de här partierna (inklusive det turkiska AKP) har ”en dold agenda” och tänker inför ett system liknande det i Iran, eller rentav ett talibanvälde. Även om en sådan hemlig agenda skulle finnas hos några (vilket knappast är fallet) skulle det inte accepteras av den yngre kadern inom rörelserna, och framför allt inte få något folkligt stöd.

Påfallande har öppenheten i debatterna under valen i Egypten varit. Karikatyrer och även ganska grova skämt om religiösa och politiska ledare har synts på väggar och på Nätet, och en amper (och humoristisk) kritik av islamisterna har varit en del av debatten. Det förekommer en religionskritik som jag inte har sett tidigare. Där finns starka krav på personlig frihet. Flerpartisystemet och en öppen debatt innebär att idén om religion och stat som ett och samma inte kan fungera. Religiositet och religiös praxis blir ett personligt val bland flera möjliga. Detta är en förändring som man inte kan utplåna med tvång även om man skulle vilja.

Muhammad Mursis seger i valet var med mycket knapp marginal, och valdeltagandet i den andra omgången inte påfallande stort. Åtskilliga av de många som röstat i den första omgången på andra kandidater än de två som fick flest röster avstod tydligen vid andra omgången. Men de finns kvar i väntan på nästa val. Brödraskapets popularitet har samband med dess framgångsrika sociala verksamhet. Många hoppas att det nu ska kunna ge resultat på statens nivå. Protesterna i januari-februari 2011 gällde ekonomiska och sociala problem, administrationella misslyckanden, korruption, arbetslöshet. Konkreta frågor. Om (vilket är troligt) Muhammad Mursi och den regering som kommer till stånd inte kan lösa de problemen, faller populariteten. Och resultatet blir ett annat i nästa val. Kraven på social rättvisa, personlig frihet och kraven på demokrati lär inte försvinna.

Jan Hjärpe, professor emeritus i islamologi vid Lunds universitet

Minaretförbudet i perspektiv

Patrick Haenni och Stéphane Lathion har redigerat boken The Swiss Minaret Ban: Islam in Question som kan laddas ner gratis, som går in på temat om religioners synlighet som ett problem, som den här bloggen varit inne på i flera tidigare inlägg. Boken illustrerar hur debatten inte längre rör immigranters kultur som tidigare utan deras ättlingars religion och att debatten framförallt rör synliga aspekter av islam såsom kvinnors klädsel, moskéer och minareter. Olivier Roy skriver i efterordet att detta paradoxalt nog visar att muslimer nu är rotade i Europa och att synligheten av religiösa fenomen är en konsekvens av det. Han skriver att denna paradox implicit erkänns av de som är kritiska och/eller fientligt inställda till islam och att det är något som erkänner en muslimsk närvaro i Europa men samtidigt är ett uttryck för en önskan att osynliggöra dem.

 

Roy menar att en central fråga för många icke-muslimska européer är om islam är en religion som är förenlig med väst som kultur, men han menar också att vi inte riktigt vet vad det är vi ska diskutera. Om vi sätter upp västliga värderingar mot islamiska så är frågan hur vi ska definiera dem och visar hur de inte är så enhetliga om man börjar skrapa lite på ytan. Roy nämner t.ex. katolska kyrkans motstånd mot liberal sekularism, särskilt vad gäller frågor som rör sexualitet, kvinnor och familjerfrågor, som ett exempel på att det inte är givet vad som är västliga värderingar och att det inte är något enhetligt. Om vi försöker definiera islamiska värderingar står vi på samma sätt inför ett spektrum av olika åsikter om vad det skulle vara och bara i Europa finns mängder av olika islamtolkningar. Men debatten ger ändå intrycket att det skulle finnas två monoliter, väst och islam.

Debattens fokus på synliga religiösa uttryck menar Roy är ett resultat av att många inte helt vet vad de ska göra med islam. På grund av det försöker många definiera vad som är ”bra” islam, vilken är en moderat och diskret, näst intill osynlig, islam. Debatten om religiösa symboler menar Roy syftar till att definiera en ”minimal” islam som passar in i Europa, inte genom gemensamma värderingar utan genom en osynlighet som passar in i sekulariseringstänkandet. En osynlig islam upplevs inte som ett hot. Bokens kapitel illustrerar denna problematik på olika sätt och är väl värd att ta med sig i hängmattan på semestern.

Susanne Olsson, docent i Religionsvetenskap, Södertörns högskola

26 juni, 2012

Religionsvetenskapligt intressanta publikationer

Här på bloggen kommer vi i fortsättningen också att presentera nya religionsvetenskapligt intressanta publikationer. Som första inlägg i denna genre vill jag presentera e-publikationen Islam(Instruction) In State-Funded Schools, en antologi redigerad av Gracienne Lauwers, Jan De Groof & Paul De Hert.

 

Att som i Sverige undervisa om olika religioner inom ramen för ett icke-konfessionell religionskunskapsämne är något mycket ovanligt. I många länder väljer istället föräldrar religionsundervisning för sina barn utifrån den religiösa tradition de själva tillhör, så är fallet i t ex Finland och Tyskland. Publikationen är en komparativ analys av hur islam undervisas inom ramen för statligt finansierade skolor i olika delar av Europa. Den pekar också mot den intensiva diskussion som just nu pågår i flera länder om hur lärare till de religiösa minoriteternas undervisning ska utbildas. I Finland finns sedan länge lärarutbildning för de som undervisar protestantisk respektive ortodox kristendom medan de religiösa minoriteternas lärare ofta saknar högskoleutbildning. I Tyskland har på liknande sätt de protestantiska respektive katolska lärarna högskoleexamen medan islamlärarutbildning är något helt nytt. I Sverige undervisas islam konfessionellt som profil-ämne inom ramen för statligt (kommunalt) finansierad obligatorisk utbildning på muslimska friskolor. Liksom vissa andra profilämnen (fotboll, serieteckning mm) finns ingen specifik lärarutbildning, något som för både kommunala och fristående skolor kan bli ett problem när de förväntas redovisa hur stor andel av lärarlaget som har adekvat examen.

 

Jenny Berglund, lektor i religionsvetenskap, Södertörns högskola

Debatt om islamism i Göteborg

I en debattartikel publicerad i Göteborgsposten pekar Gun Holmertz, verksamhetsansvarig för Caritas frivilligcenter i Hjällbo-Bergsjön, på allvarliga problem i integrationsarbetet i Göteborgs förorter. Eftersom vårt svar på Holmertz debattinlägg fick ett mycket begränsat utrymme och flera enligt oss viktiga aspekter inte fick plats har vi valt att publicera en längre text här på bloggen. En viktig poäng med bloggen Religionsvetenskapliga kommentarer är att delta i det offentliga samtalet om hur religion diskuteras och framställs i media på våra egna villkor och ge resonemangen det utrymme de kräver.

I sin debattartikel vill Holmertz fokusera brister i integrationen bland muslimska somalier i Göteborgsförorterna Hjällbo och Bergsjön. Som orsaker till problemen lyfter hon speciellt fram bristande språkkunskaper och en växande arbetslöshet och vad hon menar är en växande arbetsovilja inom den somaliska gruppen. Vidare menar Holmertz att nyanlända flyktingar blir mottagna av ”islamister” snarare än av kommunala initiativ.

Lägesbeskrivningen är säker på många sätt korrekt, men orsaken till problem med dåliga språkkunskaper och arbetslöshet och bidragsberoende framstår som förenklade och onyanserade. Istället för att peka på strukturella problem, som exempelvis socio-ekonomisk marginalisering eller bristande utbildningsbakgrund och fortbildningsmöjligheter – eller på bristande resurser såväl i regeringens som i stadsdelsnämndernas integrationspolitik, reducerar Holmertz problemet till att vara en fråga om ”islamism”. I hennes artikel beskrivs islamism som ”en uppfattning om islam som en allomfattande religiös och politisk ideologi, bokstavligen baserad på Koranen” och denna kommer till uttryck i att ”allt fler muslimska kvinnor skyler sig; alltifrån ansiktet till hela kroppen” och i ”männens tilltagande sätt att klä sig extremt: med fotsid dräkt, huvudbonad och skägg.” Ytterligare ett exempel på den islamistiska verksamhet hon tycker sig se är att den somaliska kulturföreningen Afrikas Horns lokaler även används som bönerum.

Att ”islamism” är en paraplyterm som under sig rymmer såväl terrorister som feminister och demokrater framgår inte i Holmertz text. Vi har tidigare behandlat begreppet islamism i svensk media i tidningen Journalisten. Holmertz ger heller inga exempel på någon subversiv politisk aktivitet, utan verkar helt enkelt irritera sig på att somaliska muslimer klär sig på ett sätt som hon tycker är ”extremt” och att de samlas för att be i en lokal som ska rymma kultur- och ungdomsverksamhet. Hon tycker vidare att det är olustigt att en grupp muslimer vill vädra sina bönemattor efter det att hennes medarbetare har gått in med hundar i lokalen.

Det är anmärkningsvärt att en verksamhetsansvarig för en organisation med så lång erfarenhet av socialt arbete bland religiösa minoriteter inte är medveten om att det inom alla religioner finns föreställningar och regler kring hur man beter sig i gudstjänstlokaler eller under bön. I synagogan förväntas exempelvis män bära huvudbonad, i kyrkan är det tvärt om. Vid ett moskébesök förväntas man ta av sig skorna. Många muslimer betraktar dessutom hundar i moskén som en form av rituell orenhet. Sådana regler och föreställningar kunde man förvänta sig att Caritas personal är väl informerade om, och i största möjliga mån försöker efterfölja.

Om det är så att föreningen Afrikas Horn på något sätt missköter sin verksamhet ska detta naturligtvis kritiseras. Men istället för grumliga insinuationer om religiös extremism önskar vi att Holmertz tydligare hade skrivit fram hur föreningen Afrikas Horns uppdrag ser ut, och hur de eventuellt missköter det. Självklart skall alla former av kriminella handlingar bli polisärenden oberoende av vilken ideologisk eller religiös tradition bakgrund utövarna har. Här får islam och muslimer inte utgöra något undantag.

Men det är viktigt att betona att människor i Sverige har rätt att utöva religion så länge de inte bryter mot lagen. Att vädra bönemattor eller bära sjal eller skägg är inte olagligt. Människor kan inte förnekas religion, eftersom religionsfriheten är en av våra grundläggande rättigheter.

Snarare än att tydligt rikta kritiken mot en bristande integrationspolitik till ansvariga myndigheter och politiker, riktar Holmertz den mot somaliska muslimer – som varit här länge, nyanlända, eller som eventuellt kan tänkas komma hit. Hon inleder sin artikel med att räkna upp hur många flyktingar, med fokus på somalier, som väntas anlända till Sverige i år och nästa år. ”Många” av dessa är kvinnor som, skriver hon, föder många barn och lever på bidrag istället för att söka arbete. Men dessa problem törs inte svenska myndigheter prata om, enligt Holmerz, av rädsla för att bli beskyllda för rasism. Genom denna argumentation förenar sig Holmertz med anti-muslimska och invandringsfientliga röster i Europa.

Slutligen lyfter hon fram den nederländska islamkritikern Aayan Hirsi Ali – ”galjonsfiguren för den muslimska kvinnans frigörelse” – som stöd för sina observationer. Utan att ytterligare gå in på det faktum att Hirsi Ali har en minst sagt ensidig bild av islam, muslimer och religion, bör det framhållas att hon för ett par veckor sedan i samband med en prisutdelning i Tyskland betonade att Anders Behring Breivik utförde sina terrorhandlingar i Oslo på grund av han hade blivit tystad i det offentliga rummet. Cirka 32 minuter i den video av hennes tal som har laddats upp på Youtube kommenterar hon det faktum att Breivik bland annat refererar till hennes kritik av islam. Trots att Breivik anknyter till europeiska och amerikanska islamkritiker (där ibland hennes egna texter) så betonar hon att det inte var dessa texter som fick Breivik att utföra sina handlingar och döda ett stort antal människor i Norge. Islam-kritik var inte pådrivande till terrordåden enligt Hirsi Ali, det finns en annan förklaring eftersom “He [Breivik] says very clearly that it was the advocators of silence, because all outlets to express his views were censored. He says that he had no other choice but to use violence”. Enligt Alis resonemang var det inte Breiviks åsikter eller tolkningar som var den bidragande faktorn till terrordåden, utan samhällets ovilja att prata om problemen med islam och invandringen.

Att Europa översvämmas av islamister som föder många barn och sakta islamiserar samhället inifrån medan politiskt korrekta politiker och akademiker tiger eller förnekar ”sanningen” är själva kontentan av den islamfientliga och konspiratoriska eurabiateori som uttrycks av anti-muslimska politiker i västvärlden.

Men tvärt emot vad dessa röster hävdar diskuteras islam och muslimers tro och praktik ständigt i svensk politik och media – just nu på Göteborgspostens debattsida och denna blogg. Det samma gäller de utmaningar som invandring och integration erbjuder. Detta är viktiga frågor som vi måste föra en kontinuerlig och kritisk diskussion kring. Rådande missförhållande och problem måste diskuteras på ett konstruktivt sätt utan att ta hänsyn till religiös eller politisk hemvist. Men liksom alla stora utmaningar kräver denna debatt kunskap och förmåga att se till viktiga nyanser och komplexiteter. Lika lite som muslimer, eller somalier, ska misstänkliggöras just på grund av att de är somalier eller muslimer, ska de slippa berättigad kritik på grund av sin religiösa och etniska tillhörighet.

Att som Holmertz utgå från grumliga och generaliserande föreställningar om islam, islamism och ”den muslimska kvinnan” bidrar inte till integrationen, utan är snarare en del av problemet.


(Idag, 26 juni, kunde vi läsa Gun Holmertz slutreplik i GP)

Göran Larsson, Professor i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet

Simon Sorgenfrei, Doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet

En kommentar i sommarlovstider

Om det talade ordets verkan och välsignelsen: Jag hörde att en präst på en skolavslutning i en kyrka valde att mima välsignelsen – hade då välsignelsen någon verkan? Eller måste frasen uttalas högt för att ha en performativ verkan?

Vad händer om prästen under vigselakten skulle mima: tager du denne…, och den tilltalade svarar ja – blir paret gift? Eftersom den mimande prästens handling väckte stor uppmärksamhet verkar flera ”tro” på mimandets effekt.

 Anne-Christine Hornborg, professor i religionshistoria, Lunds universitet

Frykten for somaliere

Somaliere blir ofte karakterisert som den gruppen innvandrere som er vanskeligst å integrere av både forskere og journalister i Skandinavia. Etter at det ble kjent at flere somaliske innvandrere er ventet å komme til Sverige refererer Sverigedemokraten Thoralf Alfssons til dette i en blogg hvor han advarer mot at vi snart oversvømmes av en gruppe mennesker som han antyder utgjør en stor trussel mot Sverige. Nylig skrev også Gun Holmertz, virksomhetsansvarlig for Caritas Frivilligcentraler i Hjällbo/Bergsjön en debattartikkel om vanskelighetene med å integrere somaliere pga av islamisering, bidragsavhengighet og deres lojalitet overfor klanen.

Gir det mening å snakke om integrering uten å samtidig diskutere hvilket type samfunn vi har, og hvilket type samfunn vi ønsker? Hva er det de skal integreres inn i? Hva er konsekvensene om en marginalisert minoritet velger å integrere seg og bli en del av et majoritetssamfunn som ser ned på dem? Risikerer foreldrene å miste kontakten med barna, og risikerer barna å internalisere et negativt selvbilde?

Etter å ha startet et religionsvitenskapelig forskningsprosjekt om somaliske mødre i Sverige, i samarbeid med folkehelseviteren Dr. Barni Nor, har vi funnet at mange somaliere i Sverige opplever at samfunnet: media, utdanningsinstitusjoner og myndigheter ofte nedvurderer deres evner som foreldre. De opplever at kommunikasjonen med (andre) svensker ofte umuliggjøres fordi så mange allerede har gjort seg opp en mening om hvordan de er på bakgrunn av deres hudfarge og bruk av sjal. Det de opplever som det verste er at fordommer mot dem, også de som er basert på at de er innvandrere og flyktninger, overføres til barna deres som er født og oppvokst i Sverige. Lignende opplevelser av diskriminering og fordommer blant svensk-somaliere har tidligere blant annet blitt kartlagt av en forskergruppe fra Centrum mot Racism i rapporten: «Var tog rättigheterna vägen?» 

De to afro-amerikanske forfatterne og kulturkritikerne bell hooks og Toni Morrison skriver om negative konsekvenser av integrering for afro-amerikanere i USA. Selv om de oppfordrer til integrering gjör de oppmerksom på hva som kan gå tapt hvis dette skjer kun på majoritetssamfunnets premisser. Afro-amerikaneres og somalieres situasjon i Skandinavia er sammenlignbare fordi de har en lignende (marginalisert) posisjon i samfunnet. hooks og Morrison mener at det spesielt er i møte med majoriteten at afro-amerikanere lærer å internalisere et negativt selvbilde, og de ser på segregerte områder som kirken og hjemmet som arenaer hvor barna potensielt kan lære å elske seg selv. De ser oppdragelse som et politisk spørsmål fordi den i stor grad handler om å styrke barna i møte med et samfunn som nedvurderer dem p g a deres hudfarge og kultur. 

For somaliske foreldre handler det om å lære barna å være stolte av at de er somalier og muslimer, og å videreføre det som de anser er viktige tradisjonelle idealer. I samtaler med somaliske mødre som føler at de har lykkes med dette så er det ikke fordi de har fått mulighet til å videreføre den somaliske kulturen som de selv vokste opp med. Det er heller ikke snakk om en ukritisk tilpasning til det svenske samfunnets normer. Isteden er det fordi de har fått muligheten til å balansere og å velge ut det beste fra begge kulturer uten at de trenger å gi opp sin identitet. Spesielt islam anses å ha potensialet til å overbygge gapet mellom de to kulturene. Ett eksempel på dette er at enkelte setter pris på at de oppfordres til å lytte mere til barna i Sverige, og har dermed forbedret kommunikasjonen, noe som de også ser på som et viktig islamsk ideal. Samtidig ønsker de å opprettholde tanken om at man skal ha respekt for de som er eldre og har mer erfaring. Det de snakker om som spesielt viktig og utfordrende å videreføre i hva de oppfatter som en individ-orientert kultur er tanken om at «samfunnet er en sirkel» hvor alle er avhengige av hverandre.

Det er igjennom samtaler med somaliere at ord, som så ofte trekkes frem for å vise hvor ulik de er fra svensker/skandinaver, som klan, islam(isering) og nomadekultur, åpner seg, og viser seg å romme så mye mer enn først antatt. Klanen kan assosieres med å vise omsorg for de svake (sosialforsikring), islamisering kan bety integrering, og nomadekulturen kan assosieres med sterke kvinner. Eksempler på disse betydningene av ordene kan man blant annet finne i min avhandling: «Tradition as Resource: Transnational Somali Women Traders Facing the Realities of Civil War.» (2009).

Disse ordene kan også ha helt andre og motsatte erfaringsmessige assosiasjoner. Hvem skal vi tro på? Hvem har rett til å definere disse ordene? 

Hvis ord som klan, islamisering og nomadekultur sees på som selvforklarende på samme måte som hudfargen og sjalet antas å være det, så vil integrasjonen fortsette med å være risikabel for somaliere fordi så mange av deres erfaringer usynliggjöres. Hvilke muligheter åpner seg om vi ser at ord som disse er flertydige, og kan beskrive ulike typer av erfaringer? Kanskje kan vi da starte en mer konstruktiv og åpnere diskusjon der alle kan delta.  Kanskje kan vi da erstatte en debatt om hvorvidt minoriteter lykkes i å tilpasse seg etter majoritetens premisser eller ei, og heller åpne for en pågående samtale om hvilket samfunn vi har og hvilket samfunn vi önsker oss. Kanskje kan vi da få til en samtale der vi kan bygge tillit og fremstå  
som mennesker for hverandre.

Rannveig Jetne Haga, forskare vid Uppsala universitet

Outspädd islam

I en kommentar till mitt inlägg nedan om Gun Holmertz debattinlägg i GP nämndes journalisten Tina Thunanders föreställning om islam i Saudiarabien som islam i sin renaste form. Dessa föreställningar kommer till uttryck i hennes augustprisnominerade bok Resa i Sharialand. Om ni följer denna länk, kan ni läsa vad jag och Göran Larsson tidigare skrivit om Thunanders bok.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Skägg, sjalar och lustiga hattar

I en debattartikel i Göteborgsposten menar Gun Holmertz, verksamhetsansvarig inom den katolska biståndsorganisationen Caritas, att somaliska islamister får allt större inflytande i Göteborgsförorten Hjällbo. Vi kommer att återkomma till detta på bloggen. Här tänkte jag endast beröra en aspekt av Holmertz artikel. Hon reagerar på att ”allt fler muslimska kvinnor skyler sig; alltifrån ansiktet till hela kroppen” och att männen i högre utsträckning klär sig ”extremt: med fotsid dräkt, huvudbonad och skägg.”

                                                  Ebbot - en göteborgsextremist?

Som vi kunde se i Göran Larssons inlägg om t-shirts och religion kan kläder och symboler spela en viktig roll i religiösa identitetsbyggen. Religionshistorikern Christer Hedin pratar ibland om centraletik och signaletik. Med centraletik menar han då grundläggande etiska läror inom religioner – som att man ska vara ärlig, rättvis och strävsam. Signaletiska element är då sådana som syftar till att stärka den egna gruppen och avskilja den från andra grupper. Dessa kan utgöras av exempelvis matregler eller kläddirektiv.

Medan de centraletiska elementen ofta är mer eller mindre desamma i världens religioner, och sällan leder till konflikter, har signaletiken just till syfte att särskilja olika grupper och stärka den egna kollektiva identiteten. Det gör också att många kan utveckla ett obehag inför andra gruppers signaletiska markörer. Judar och muslimer kan rysa inför tanken på att kristna äter griskött, liksom kristna kan förfasas över den muslimska burkan eller chassidiska judars hattar och rockar.

Att bära skägg eller sjal kan vara ett sätt för muslimer att signalera att de är ”goda muslimer.” Därför är det också ganska vanligt att konvertiter till islam odlar skägg eller väljer att bära sjal. De har identitetsstärkande funktioner. För icke-muslimer, speciellt för dem som har en negativ inställning till islam, kan sjal och skägg istället signalera att det rör sig om ”onda muslimer”, om fundamentalister eller extremister. Samma signaletiska markörer betyder olika saker för olika människor.

Signaletiska element är därför också tacksamma måltavlor för olika sorters religionskritiska grupper. Om detta vittnar de senaste årens krav (och i vissa fall genomförande) på allt från minaretförbud, sjalförbud, halal/kosherförbud och förbud mot manlig omskärelse. Det finns faktiskt till och med röster som höjts om förbud mot muslimska skägg. I flera av dessa fall är det svårt att se att det finns någon annan tanke bakom kravet på förbud, annat än att försvåra eller förhindra religiösa minoriteters möjlighet att utöva sin religion. Att försvaga och kränka deras religiösa identitet genom att förbjuda viktiga signaletiska element.

Signaletiska markörer berättar inte nödvändigtvis så mycket om sina bärare, utöver att de identifierar sig med en viss religion. De är lätta att miss- eller övertolka, speciellt för utomstående. Därför är det viktigt att se till komplexiteten bakom dessa markörer och vad de kan signalera. Skägg eller sjal signalerar kanske att någon är muslim – inte nödvändigtvis att hen är extremist.

Simon Sorgenfrei,

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

T-shirt-religion?

Snart är det dags!

Den 21 juni firar alla älskare av den kortärmade tröjan t-shirtens dag! Precis som vi tidigare har diskuterat här på bloggen så är det givetvis svårt att säga att en t-shirt kan betraktas som en central aspekt eller viktig komponent inom någon religion. Det är ju knappast så att någon kan sägas dyrka sin t-shirt och plagget anses ju inte ha någon form av kraft att förändra tillvaron.

Samtidigt finns det en tydlig koppling mellan t-shirtens historia, populärkultur och religion. 

Precis som SvD:s modereporter Lena Ollmark påpekade är t-shirtens tidiga historia och uppkomst omgärdad med myter. Enligt en obekräftad myt var det drottning Elizabeth som skall ha tvingat flottister att sy på ärmar på sina linnen eftersom hon förfasade sig över deras håriga armar. Huruvida denna myt är sann eller inte är bäst att ha osagt. Plaggets historia är dock nära förknippad med armen och militären. Dess egentliga genombrott kom först när rebelliska filmstjärnor som James Dean och Marlon Brando började använda t-shirten på film under 1950-talet. Mannen blev nu ett rebelliskt sexobjekt som revolterade mot den tillknäppta kostymen och skjortans herravälde.

Idag är det knappast rebelliskt att bära t-shirt och plagget har blivit var mans och kvinnas egendom. Snarare än en upprorssymbol har plagget blivit en slags reklampelare för vem vi är, vad vi tycker, hur vi vill uppfattas eller vilka platser vi har besökt. T-shirten har blivit en säker identitetsmarkör.

Men vad har nu allt detta att göra med religion? Svaret är givetvis: Det beror på hur vi definierar religion! Om vi väljer att sammankoppla frågan om religion och religiositet med identitet så är kanske även t-shirten att betrakta som en slags religiös artefakt. Precis som pilgrimscertifikatet bekräftar t-shirts att vi faktiskt har varit där. Och handen på hjärtat; många av oss har svårt att slänga gamla och utslitna tröjor eftersom de är minnen. Men först och främst är t-shirten en reklampelare som uttrycker vem jag är eller vad jag vill uppfattas som. En snabb sökning på internet visar till exempel att det är mycket lätt att hitta butiker som är specialiserade på att sälja kristna kläder – det vill säga kläder som med hjälp av bilder och text visar att konsumenten är kristen. Dessa butiker skall givetvis ses som svar på populärkulturens vurm för den mörka sidan av religion. Medan vissa väljer att bära tröjor med tryck av Grateful dead eller satanistiska budskap kan andra välja tröjor som ”I Love Girls that love Jesus” eller ”Forgiven”. Liknande budskap finns även för muslimska konsumenter som också vill uttrycka sin tro. Texter som ”I’m Muslim, Don’t Panic” visar också på en humoristisk eller sarkastisk strategi för att bemöta omvärldens misstankar samtidigt som man vittnar om att man är muslim. 

Konsumtion är ett ledord när det gäller religion, identitet och populärkultur. Den som handlar på en kristen nätbutik som C28 donerar pengar till kristna organisationer. På just denna hemsida finns det också en tydlig koppling mellan religion och politik. Flera t-shirts pryds med budskap som ”patriot” medan vissa anspelar på president Ronald Reagans styre i Förenta Staterna. Ett tydligt exempel på ett sådant budskap lyder: ”Lord, if you’re not coming back soon, could you at least send back Ronald Reagan?”. Huruvida detta skall tolkas som att Reagans politik under 1980-talet var influerad av kristna värderingar eller om det helt enkelt var bättre för människor under denna period är oklart.

Förutom att det finns en intressant koppling mellan religion och mode – ett ämne som är allt för lite uppmärksammat enligt mig och som vi bör återkomma till här på bloggen – är det uppenbart att det finns en tydlig koppling mellan religion och konsumtion. Att uttrycka sin tro och solidaritet genom att handla är inte något nytt fenomen, men idag har konsumtion fått en mycket tydlig koppling till identitet. Du är det som du handlar! På den fria marknaden kan du både välja religionstillhörighet och vem du skall vara.

För muslimer eller för den delen kommunister kan konsumtion av Qibla cola eller Cuba cola vara politiskt och religiöst motiverade val som vill markera ett avståndstagande från amerikanska eller kapitalistiska produkter. Men oberoende av våra övertygelser så är vi tvingade att göra val. Det är också intressant att notera att alternativen till den dominerande majoritetskulturen alltid medvetet eller omedvetet tycks eftersträva att efterlikna originalen. Trots att kristna klädbutiker försöker att få sina konsumenter att avstå från populärkulturens förföriska motiv i form av sex, droger och rocken roll är även deras t-shirts utformade efter liknande mallar. Precis som vi har skrivit tidigare har skrivit på bloggen är det lätt att hitta till exempel kristna eller muslimska musikgrupper som spelar punk, death metal och black metal eftersom de också vill vara en del av den populärkulturella musikscenen. För att citera ett gammalt känt uttryck: Varför är det bara djävulen som skall ha den bra musiken?

Oberoende av religionsdefinition är det tydligt att konsumtion och identitet är centrala aspekter i de flesta religiösa system. Att inte välja att konsumera är också en form av religiöshandling och därmed är vi tillbaks till ruta ett – religion, konsumtion och identitet tycks vara nära sammankopplade.

Göran Larsson, Professor i religionsvetenskap Göteborgs universitet 

En inblick i Muslimska brödraskapets tidiga historia

Resultaten från valet i Egypten är ännu oklara och båda sidor utropar sig som segrare enligt svenska media. Oberoende av valutgången är det tydligt att Muslimska brödraskapet har haft en framträdande roll och för den som vill få en beskrivning av rörelsens tidiga historia kan med fördel läsa min recension av den tyske arabisten och islamologen Gudrun Krämers mycket intressanta bok om Hasan al-Banna som tidigare har publicerats i tidskriften Kulturen. Vilken roll Muslimska brödraskapet kommer att spela i framtiden kan endast framtiden utvisa. Men för att förstå den nutida situationen är det dock nödvändigt att skaffa sig kunskap om rörelsens tidiga historia.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet

nataS lleH

I TV4s morgonprogram (17/6) intervjuades den inte längre så skräckinjagande skräckrockaren Marilyn Manson. Men i slutet av 1990-talet betraktades Manson som en inkarnation av Satan själv av representanter för den kristna högern i USA. En position han jobbat hårt för. Genom att anspela på en blandning av perversioner, droger, satanism och allmän ondska blev Manson en antihjälte moralister världen över älskade att hata. 1999 anklagades Manson för att ha inspirerat de två unga man som låg bakom massakern på Columbine High School i USA, där femton unga människor dödades, och fler än tjugo kom till skada.

                                                 Marilyn Manson

Mansons image och persona var inget nytt. Black Sabbath, Alice Cooper, Kiss och W.A.S.P hade redan använt sig, i varierande utsträckning, av en liknande blandning av satanism och radiovänliga refränger. Redan Led Zeppelin anklagades för att ha smugit in sataniska budskap på sina skivor. Om man spelar deras ballad Stairway to heaven från 1971 baklänges menar vissa att man kan höra Robert Plant sjunga:

Oh here's to my sweet Satan.The one whose little path would make me sad, whose power is Satan.He will give those with him 666.There was a little tool shed where he made us suffer, sad Satan.

                                                            Beviset

1990 anklagades Judas Priest för att ha smugit in orden ”do it” på låten Better By You, Better Than Me från albumet Stained Glass (1978) och därigenom drivit två fans till självmord (och självmordsförsök). I den följande rättegången försvarade sig sångaren Rob Halford med att det vore idiotiskt av dem att uppmana fansen att ta livet av sig. Om de kunde hjärntvätta lyssnare genom dolda buskap skulle de istället uppmana dem att köpa fler skivor.

I Sverige var Siwert Öholm en av dem som mest upprördes av hårdrockens omoraliska och sataniska budskap – en moralpanik som resulterade i en idag klassisk intervju med journalisten Anders Tegner.

                                              "Det står ej i lukasbrevet, att dom har sågklingor i skrevet"

Även idag finns det band som svenska Watain eller norska Gorgoroth som bygger sin image på satanistiska eller demoniska element. Men det blir allt svårare att väcka anstöt. Kanske för att allt redan är gjort? Eller kanske för att denna symboliks värde devalverats i takt med att organiserad kristendom får allt mindre inflytande?

                                              King ov Hell, basist i Gorgoroth

Vad tror ni? Vilket är det bästa sättet för ambitiösa unga musiker att skapa moralpanik idag? 

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

En välsignelse kan sägas på så många olika sätt

Något förvånande kunde vi läsa i Kyrkans Tidning att civilminister Stefan Attefall också har gett sig in i debatten om skolavslutningar i kyrkor. Enligt hans uppfattning måste präster kunna önska glad sommar och säga guds välsignelse i samband med att skolor använder kyrkans lokaler. Attefall menar till och med att prästen skall kunna välsigna barnen eftersom man enligt honom kan säga en välsignelse på flera olika sätt. I intervjun med Kyrkans Tidning säger han bland annat: ”det handlar inte så mycket om vad som sägs utan hur det görs, en välsignelse kan uttals som ett gott råd, en omsorg eller var krävande och påträngande”. Enligt ministern har Skolverket en allt för trångsynt tolkning av lagen. Bland annat anser Attefall att det är absurt att Skolverket godkänner vissa psalmer och förnekar andra. Detta är en detaljstyrning som inte ligger inom myndighetens ansvarsområde enligt ministern.

Som jag tidigare har skrivit här på bloggen är det tydligt att diskussionen om skolavslutningar i kyrkor väcker flera intressanta frågor. Skolverkets betoning av att skolan skall vara neutral när det gäller konfessionella frågor och vad detta innebär tolkas på ett annorlunda sätt av civilministern. Huruvida denna konflikt beror på olika uppfattningar av vad som avses med religion är dock oklart. Det är dock klart att både Skolverket och Attefall står inför ett likande problem när det gäller att avgöra när något skall uppfattas som religion eller som tradition. Är det barnet, prästen eller föräldrar som skall avgöra huruvida en välsignelse är en religiös handling, ”något påträngande” eller endast en trevlig sak att säga i samband med avslutningar. På ett liknande sätt har Attefall givetvis rätt när han kritiserar Skolverkets beslut att godkänna vissa psalmer eftersom dessa endast ses som uttryck för tradition. Återigen vem skall avgöra när en psalm är ett uttryck för religion eller för tradition?

Ett annat sätt att förhålla sig till frågan om skolavslutningar i kyrkan är att de samfund som lånar ut sina lokaler faktiskt själva börjar ställa krav på vilka ritualer, vilken musik och vilka ord som får sägas i samband med att skolor lånar deras lokaler? En sådan väg skulle dock innebära att Svenska kyrkan med största säkerhet skulle förlora en av sina viktigaste kopplingar till samhället. Vid sidan av dop, vigslar och begravningar är skolavslutningar förmodligen ett tillfälle då många möter Svenska kyrkan. Huruvida ett sådant möte förbättras eller försämras av att prästen välsignar och önskar guds frid är dock en öppen fråga.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet