Är muslimer delaktiga i samhället?

Liksom på många andra ställen i Europa anser många invånare i Storbritannien att muslimer är ovilliga till att låta sig integreras enligt en artikel i The Guardian skriven av Leon Moosavi. Som kontrast till denna bild pekar Moosavi på andra undersökningar som visar att muslimer i Storbritannien faktiskt upplever sig som integrerade och delaktiga i samhället. Till exempel anser 83 procent att de är stolta över att vara brittiska medborgare jämfört med 79 procent bland den övriga befolkningen. Medan 50 procent av Storbritanniens icke-muslimska population identifierar sig med sitt hemland är motsvarande siffra 77 procent för muslimer. Muslimer är även mer positiva till att leva i mångkulturella och blandade samhällen än icke-muslimer.

Dessa siffror tycks stå i skarp kontrast till den allmänna bilden av muslimer. Till exempel anser omkring 50 procent av Storbritanniens icke-muslimska befolkning att muslimer är en grupp som skapar problem och att det finns allt för många muslimer i landet. Endast 28 procent av britterna tror att muslimer vill integreras i samhället. Motståndet mot moskébyggnation är även omfattande och 58 procent av de tillfrågade förknippar islam med extremism. 

Utan att gå in på detaljer och eventuella metodologiska problem – till exempel hur muslimer har definierats i undersökningen, hur de tillfrågade tolkar frågorna och att religionstillhörighet kanske har getts allt för stor betydelse – visar Moosavis text på en oroväckande diskrepans mellan muslimers själupplevelse och omgivningens uppfattningar. Samtidigt är det viktigt att peka på att andra undersökningar indikerar betydande klyftor och konflikter i samhället – ett faktum som tydligt framkom i och med bomberna i Londons transportsystem 2005. Men för Moosavi är dessa konflikter snarast ett resultat av stigmatiseringen av muslimer. Han skriver:

The minority of Muslims in Britain who do view Britain with contempt – as indeed, we must recognise there are some – frequently explain their disaffection as a result of being labelled as outsiders and told they do not belong. Thus, the inability to appreciate British Muslims as typical citizens can actually create the very atypical citizens that are feared in the first place. Muslims want to be part of British society but their marginalisation may lead to some retreating to the margins. 

Moosavis resonemang kan givetvis kritiseras för att han fråntar aktörerna ett ansvar. Även om vi kan förstå varför människor kan begå terrorhandlingar i religioners eller politiska ideologiers namn är detta aldrig något som får användas för att bortförklara aktörernas ansvar. Trots att Moosavi skulle kunna kritiseras på ett sådant sätt uppfattar jag inte att det är hans mål. Han vill istället peka på socio-psykologiska effekter av utanförskap och konflikter kring hur människor uppfattar sin plats i samhället.

Resultaten från undersökningen bör därför också relateras till det faktum att minoriteter i allt högre utsträckning tycks avkrävas lojalitet och trohet till nationen. I samband med internationella konflikter förväntas exempelvis muslimer och andra religiösa minoriteter i högre grad att ta avstånd från hur deras religion tolkas och används. Detta trots att de inte automatiskt kan anses ha något med denna tolkning att göra eller att de stödjer en sådan tolkning. Ur ett psykologiskt perspektiv är kanske behovet och kravet på att visa sin lojalitet förstålig, men det är viktigt att tänka på att majoriteten sällan behöver ta avstånd från att deras religion eller politiska övertygelse också kan användas för att legitimera våld och konflikter på andra platser runt om i världen. Denna utsatthet är givetvis inget nytt fenomen och det är lätt att hitta motsvarande exempel i historien där minoriteter förväntas eller avkrävs att visa sin lojalitet. Mot denna bakgrund skall kanske Moosavis resultat också knytas till det faktum att muslimer kan förväntas att svara att de är mer lojala till den brittiska nationen än övriga medborgare.

Ett liknande resultat återfinns även i professor Klas Borell och Arne Gerdners projekt om muslimska församlingars vilja till samverkan med det övriga samhället. I linje med Moosavis resultat visar den svenska undersökningen på att muslimska församlingar redan samverkar med det omgivande samhället och att majoriteten av muslimska organisationer har en positiv attityd till att vara delaktiga i samhällslivet – något som sällan framkommer i den offentliga diskussionen om islam, muslimer och integration. Utan att ifrågasätta resultaten i Borells och Gerdners projekt är det intressant att fundera över varför projektet just fokuserar på muslimer. Ett legitimt svar är givetvis att vi saknar kunskaper om hur dessa organisationer förhåller sig till samhället. Men varför tror vi att muslimska församlingar skulle vara mer ovilliga att samarbeta och ta del i samhällslivet än andra religiösa organisationer? Vilken betydelse har sprickan mellan muslimers självbild och majoritetssamhällets bild av islam och muslimer när det gäller möjligheten till integration och samexistens?

Göran Larsson, Professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet