Nordens apostel? Besök på Björkö I

I helgen besökte jag Björkö utanför Stockholm. Där låg mellan 700-talet och 900-talet det relativt stora handels- och hantverkssamhället Birka, och där grundade den tyske missionären Ansgar (801-865) vad man tror var en av våra breddgraders första kristna församlingar och kyrkor.

Ansgar har blivit känd som Nordens apostel och har fått äran av att ha kristnat Sverige. I själva verket gav Ansgars vedermödor med att frälsa de hedniska nordborna ett tunt resultat. Men hans mission innehåller flera religionshistoriska intressanta faktorer.

Birka var en viktig handelsstation och snarare än fromma motiv var det troligen av ekonomiska och realpolitiska skäl Kung Björn, som regerade över Birka då Ansgar kom ditt på den första av sina två resor 829-831, lät Ansgar grunda en kyrka där. Det var viktigt att hålla sig väl med den karolingiske kejsaren Ludvig den Fromme (d. 840), och dessutom – som vår guide på ön uttryckte det – var troligen kristna handelsmän mer bekväma med att vila sig i en kyrka än under ett träd dignande av uppskurna djuroffer efter den ansträngande resan norrut.

Men trots sitt epitet hade inte heller Ludvig endast fromma motiv bakom sina ansträngningar att frälsa nordens hedningar. Vikingarnas härjningar var ett säkerhetspolitiskt problem, och troligtvis hade den kristna missionen också säkerhets- och handelspolitiska grunder. En gemensam religion skulle idealiskt sett främja såväl säkerheten som handeln (att så inte alltid är fallet vet vi ju allt för väl idag.)

Ansgar lyckades också grunda en liten kristen församling i Birka. Men Asatrons tillivrare satte sig hårt till motvärn, och när munken återvände för sin andra resa (851-853) var församlingen upplöst. Trots ett andra försök av Ansgar att frälsa hedningarna blev Birka aldrig något kristet samhälle. Anledningen till att just Ansgar fått äran av att ha kristnat Sverige är snarare att han troligtvis var en av de första missionärerna och att hans liv är relativt känt genom den biografi, Vita Ansgarii, som skrevs efter hans död. Ansgar blev också Biskop av Hamburg, och senare helgonförklarad.

År 1834 restes ett kors på Björkö, på en klippa som överskådar de odlingsmarker där Birka en gång låg. Märkligt nog har man valt att förära den tyske Ansgar med ett ringkors som hör till den keltisk-anglikanska kyrkan vilken Ansgar troligtvis såg med oblida ögon och uppfattade som en konkurrent om de hedniska själarna.

Ansgarsmonumentet på Björkö

Så, om Ansgar inte kristnade de folk som tusen år senare skulle uppfatta sig som Svenskar, hur gick det då till? Kristnandet av våra trakter av världen var en mycket långsam process som egentligen aldrig fullt ut har fullbordats. Att kungar och mäktiga landsägare – av fromma eller politiska skäl – övergick till kristendom och tog sina undersåtar med sig in i den nya religionen har spelat roll. I vilken utsträckning och hur dessa praktiserade kristendom, och närde en tro på kristna läror vet vi inte så mycket om. Olof Skötkonung (d. 1022) var den förste kungen att ta dopet för att förbli kristen in i döden. Under 1100-talet och 1200-talet bedrevs också korståg österut, mot dagens Finland, Ryssland och Estland, Lettland och Litauen.

Men bland vanligt folk var motståndet mot den nya religionen och de nya sederna segt. Inte bara på våra breddgrader har missionärer försökt använda sig av äldre kulter, kultplatser och traditioner i kristianiseringen av folk och länder. Det kanske mest kända exemplet är naturligtvis hur man på 300-talet knöt Jesu födelse till det romerska firandet av Sol Invictus – den obesegrade solen – som firades vid vintersolståndet i slutet av december. Även i Norden blotades vid denna tid, och än idag ser vi en blandning av hedniska och kristna (och disneyska) traditioner blandas i julfirandet.

Man byggde också gärna kyrkor på redan befintliga kultplatser, och klädde hedniska kulter i kristen dräkt. Ett exempel är Lena kyrka i Uppland vars dekorationer snarare än Jesus sätter Maria i centrum, och vars Mariakult troligtvis går tillbaka på en tidigare fruktbarhetskult och Freja-dyrkan. Religionshistorikern Olof Sundqvist har studerat denna period, och skrivit en intressant text om kopplingen mellan St. Erik och Frej-kulten här.

Den sista gruppen att kristnas i Sverige var Samerna, som i hög grad antog Leastadianismen under 1800-talet. Alltså 1000 år efter Ansgars missionsresor till Birka. Och än idag döljer sig förkristna seder och traditioner i vår vardag och inbakade i kristna seder – som i veckonamnen, eller i vårt jul-, påsk- och midsommarfirande.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet