Tre
buddhistiska föreningar har behövt registrera sig som arbetsgivare till munkarna
som bor på klostertemplen, och Skatteverket beskattar föreningarna på kost- och
bostadförmåner som de menar att munkarna får när de utför religiösa tjänster.
När
ska Skatteverket börja kräva skatt på kollekten? Eller börja jaga präster som
äter smörgåstårta på dop- eller begravningskaffet? När ska Skatteverket börja
beskatta nunnor och munkar som bor på kristna kloster för motsvarande kost- och
bostadsförmån?
Att
beskatta de buddhistiska munkarnas mottagande och ätande av matgåvor innebär
att en central religiös praktik beläggs med skatt vilket försätter buddhistiska
kommuniteter i en sämre ekonomisk situation än andra religiösa grupper som
mottar skattefria gåvor.
 |
Gåvogivandet av mat är en central religiös
ritual i thailändska tempel som äger rum varje dag. För lekfolket står dana,
generositet, i centrum för den religiösa praktiken och dana uttrycks genom
materiella gåvor till sanghan så som mat, kläder, mediciner eller pengagåvor. Maten, och gåvogivandet av maten, utgör en
bärande struktur för den religiösa verksamheten och praktiken. Det är en
reciprok ritual som behöver sättas i relation till den mest grundläggande av
indiska doktriner – den om karma. Doktrinen är transcendental – den som ger
materiella ting till en buddhistisk kommunitet får religiösa meriter i retur,
antingen i detta liv eller i nästa. Karma-doktrinen, och föreställningen om
religiösa förtjänster, finns närvarande i varje religiöst givande i buddhism.
Mer specifikt syftar gåvogivandet till att utveckla punya (sanskrit, pali: puñña)
meriter. Meriter kan även ackumuleras genom ett moraliskt leverne och genom
meditation, men generositeten i gåvogivandet (dana) anses alltså förtjänstfullt
i sig självt. Munkarna, så som representanter för Buddha och Buddhas lära,
utgör ett meritgivande fält. De har en skyldighet att tillgängliggöra sig som
gåvomottagare, för att ta emot lekfolkets gåvor. Det innebär att när
matgåvor ges, behöver munkarna äta av all mat (även om det bara är en tesked
från varje rätt) för att det reciproka utbytet ska fungera. De ytterst få
gånger som munkar avstått från att ta emot matgåvor, har det varit uttryck för
en mycket kraftfull politisk markering - som under Saffransupproret i Burma
2007, när munkarna vände upp och ned på sina matskålar och vägrade ta emot mat
från juntans män som protest mot den politik som fördes i landet. Det närmaste
vi kan jämföra dana med är den kristna kollekten, som är skattebefriad i
Sverige. Foto: Katarina Plank.
|
Mat och matregler utgör en bärande del
i människors liv. Alltifrån odling, inköp, tillagning, servering samt förtäring
av mat är viktiga aspekter som kan förknippas med, ses som en del av ritualer
eller ses som självständiga religiösa ritualer. Religionsvetaren Graham Harvey
menar till och med att mat och ätande är det som borde definiera vad vi förstår
som ”religion” och inte tro: “[p]erhaps religion (as a locus of scholarly
attention) ought to be defined not as believing but as eating”.
För
att kunna analysera matregler och matpraktiker används begreppet matvanor som omfattar hur vi uppfattar
mat och föda samt hur dessa uppfattningar styr hur vi konsumerar och hanterar
mat. Religiösa
matvanor särskiljer sig från sekulära matvanor genom att dess inre logik och
centrala värden vilar på en auktoritet som kan hänföras till religiös ideologi
eller till en praxis i en religiös tradition som upprätthålls av utövarna.
Religiösa matvanor behöver förstås i relation till centrala frågor som
identitet, frälsning och det gudomligas natur. Religiösa matvanor innehåller
ofta perioder av avhållsamhet från mat, fasta, vilket även kan vara länkat till
andra kroppsliga discipliner såsom sexuell avhållsamhet och perioder av celibat.
Inom olika religiösa traditioner har därför mat, kroppslighet och sexualitet
ritualiserats och kommit att omgärdas med en mängd föreskrifter. Detta gäller i
mycket hög grad även för buddhistiska traditioner där religiösa matvanor är
integrerade i rituell praktik som utförs varje dag vid templen.
Matens religiösa roll i
buddhistiska traditioner har sina rötter i en asketisk indisk miljö; Siddharta
Gautama var del av en samanera-rörelse,
där asketer helt lämnade lekmannalivets ansvar och förpliktelser, för att leva
på allmosor och på heltid kunna ägna sig åt ett religiöst liv där de kunde
utföra ofta omfattande fastor och stränga fysiska och mentala övningar. När Siddharta Gautama blev en Buddha, en
Uppvaknad, instiftade han en orden, en sangha,
som har bevarat sin struktur från Gangesdalens asketiska grupper. Ritualen,
där en man lämnar lekmannaskapet för att bli novismunk, kallas för att ”gå in i
hemlösheten” (pabbajja) och
novismunkarna kallas fortfarande för samanera,
medan de fullordinerade munkarna, benämns bhikkhus.
Det
finns tre beståndsdelar som är centrala för att förstå hur dagens thailändska
buddhism fungerar, och denna relation är central för alla buddhistiska
traditioner där lekfolket stöttar sina munkar och nunnor: de som avsagt sig
världen, gåvan och lekmannalivet. Den monastiska kommuniteten behöver förstås i relation till lekfolket. Det är en
komplementär relation som, även om den är satt i motsatsförhållande, utgör en
komplex helhet. Den grundläggande strukturen med avsägarna (monasterna som
avsagt sig lekmannalivet) och Buddha på ena sidan, bärs i lika hög grad upp av
lekfolket och idén den universella monarken (en världslig ledare) på den andra
sidan. Hans H. Penner (2009) framhåller att avsägaren och lekfolket kan ses som
ett motsatspar, men som motsatspar motsäger de inte varandra, istället bildar
de, med sina inverterade positioner, tillsammans en enhet där gåvan medierar
mellan de båda relationerna. Den mest basala strukturen som bär upp
theravadabuddhism kan därför uttryckas (A) lekfolket, (B) gåvan, (C) avsägaren,
där A och C associeras med två olika sfärer (en världslig och en utomvärdslig)
och där gåvan medierar mellan dessa sfärer. Den tydligaste symbolen för detta
utbyte är pindapata, som dagligen
sker offentligt på gator och vägar i flera theravadabuddhistikska länder. Pindapata kallas den vandring munkar gör
i gryningen, där de tyst tillgängliggör sig för matgåvor. I Sverige sker pindapata oftast i eller strax utanför
tempelklostren, och några enstaka gånger arrangeras pindapata inne i städer.
Kortfattat
kan detta summeras med att matgåvorna utgör en central del av den religiösa
praktiken; de ges varje dag och att ge en
matgåva är således det sätt som den buddhistiska praktiken manifesterar
centrala doktriner. Matgåvorna måste förstås i relation till Europakonventionens
formulering i artikel 9, där det säkerställs att individen har rätt ”either alone or in community with others and in public
or private, to manifest his religion or belief, in worship, teaching, practice
and observance.” Matgåvor förekommer dagligen i templen, och sker även utanför
templen. Genom att ge matgåvor, till Buddhastatyer, andehus, munkar, och att
själv och tillsammans äta av de heliga rester som blir kvar, eller lämna
resterna till djur som lever i närheten av templet, innebär att lekmannen eller
lekkvinnan genom maten skapar och upprätthåller en buddhistisk kosmologi.
Matgåvorna är en kosmicerande handling. När
Skatteverket vill kalla detta för en kostförmån, beskattas i själva verket den
religiösa praktiken och själva gåvan till munkarna.
Hur lyckas
Skatteverket argumentera för att munkarnas ätande ska beskattas och förstås som
en kostförmån? Jo, man utgår ifrån några formuleringar som finns inlämnade till
Migrationsverket, när föreningen sökte tillstånd för munkarna att vistas i Sverige:
”I samband med att munkarna från Thailand skulle komma till Sverige sökte
föreningen arbetstillstånd hos Migrationsverket. Av ansökningarna framgår att
föreningen ska ta hand om dem under deras vistelse i Sverige, vilket inkluderar
att ge dem mat. Om munkarna inte utför arbete såsom föreningen angivit skulle
inte munkarna ha fått de beviljade arbetstillstånden. Munkarnas arbete är
därmed en förutsättning för deras vistelse i Sverige. Det föreligger således
ett samband mellan de arbeten som munkarna utför åt föreningen och den mat de
tar emot från föreningen. Detta samband förstärks av det som föreningen angivit
i ansökan om arbetstillstånd dvs. att de ska stå för munkarnas uppehälle i
Sverige.” Skatteverket anser att
munkarna erhåller kosten på grund av deras arbete i föreningens verksamhet. ”I
och med att föreningen angivit i ansökan om arbetstillstånd att de ska ta fullt
ansvar för munkarnas uppehälle under sin vistelse i Sverige, så har föreningen
tydligt angivit att de ska tillhandahålla maten till munkarna. Skatteverket
anser därför att föreningen ska betala arbetsgivaravgifter för den
tillhandahållna kostförmånen.”
Skatteverkets argumentation att
det är tempelföreningarna som är ansvariga för att ge munkarna mat är felaktig.
Merparten av de thailändska templen i Sverige är organiserade som ideella
föreningar. Det är en föreningsform som sällan fungerar särskilt bra utifrån
hur sanghan är organiserad i asiatiska länder. I den statliga utredningen om
rättslig reglering för trossamfund, SOU 1997:41, konstateras att för många
trossamfund fungerar de tillgängliga associationsformerna dåligt. Både kristna
och ickekristna församlingar tvingas in i en ideell föreningsform som inte
motsvarar hur de av tradition fungerar (s 122):
Det är inte föreningarna som
förser munkarna med mat. Det är enskilda individer som besöker templet. När
föreningarna ska ansöka om uppehållstillstånd för sina munkar tvingas de in i administrativa
formuleringar och en praxis som inte är anpassad utifrån den verksamhet som
bedrivs. Nej, munkar arbetar inte. Trots detta, tvingas buddhistiska föreningar
registrera sig som arbetsgivare där de administrativt behöver förändra
munkarnas status från religiösa personer som lämnat lekmannalivet till att bli
arbetstagare.
Munkarna
har i sina ansökningar om uppehållstillstånd tydliggjort att de inte arbetar
för pengar. Avsägarna, munkarna, har helt lämnat lekmannalivet. Här vill jag mycket
starkt betona att de inte är
arbetstagare. De får heller inte någon ersättning, arvode eller lön för sitt
leverne. De har inte längre någon privat sfär eller privatliv – de ger upp alla
yttre tecken på en unik identitet när de går igenom ordinationen: de lämnar
sitt lekmannanamn och får istället ett munknamn; de rakar av sig håret; och de
ikläder sig den monastiska roben som suddar ut individuella uttryck. De har
inget eget boende, istället utgör munkarna en religiös kommunitet och bor på
ett tempelkloster. Munkreglerna (inom theravadatraditionen handlar det om 227
regler som munkarna måste följa) syftar till att förfina det religiösa livet,
och förhindrar att de utför sådana saker som är förknippade med ett
lekmannaliv. De får till exempel inte förvärvsarbeta, ha sex eller laga mat.
Däremot tillåter munkarnas regler dem att ta emot tillagad mat och att förtära
den mellan gryning och när solen står i zenith (senast kl 12, lunchtid), men
maten får därefter inte sparas. Eftersom maten inte får sparas, måste tempelföreningarna
arrangera ett schema som säkerställer att det alltid finns någon som kan komma
till templet och ge munkarna matgåvor. Om gåvogivandet skulle utebli, kan
följden bli att munken behöver fasta till nästa dag.
Ja,
föreningarna måste gå i god för att de ansvarar för munkarnas uppehälle
eftersom munkarna ska bo på klostertemplen. I ansökningshandlingarna från
templet anges att det är ett ansvar som även åligger medlemmarna som individer
– inte bara templet. Nej, det är inte föreningarna som ombesörjer mat till
munkarna. Alla matgåvor och andra gåvor är individuella gåvor från enskilda
medlemmar till munken. Nej, det är ingen kostförmån, det är en central religiös
ritual.
Nej,
munkarna har ingen egen bostad. De är religiösa experter som bor på ett klostertempel
som de dessutom ansvarar för. En munk är inte längre en privatperson med egen
bostad, utan har en förändrad status där man lämnat lekmannalivet och blivit
”hemlös”. De bor på klostertempel, men det är ingen permanent bostad. De har
dessutom ett ansvar att ständigt finnas till hands för kommuniteten av
thailändare och andra buddhister som kan tänka behöva stöd eller kontakt. Någon
munk måste dessutom ständigt befinna sig på templet, ifall någon lekman eller
lekkvinna kommer på besök. Templet får inte lämnas obemannat eller stängt.
För att Skatteverket ska kunna
göra en adekvat bedömning av den religiösa verksamheten och ritualerna som
utförs i thailändska tempel behöver jämförelser göras med kristna kloster och med
hur ritualer i majoritetssamfundet Svenska kyrkan fungerar. Gåvor till kristna
församlingar, det som kallas kollekt, är skattebefriade, liksom andra monetära
gåvor i samband med dop, bröllop och begravning, är momsbefriade. Det utgår
inga avgifter för religiösa ritualer från Svenska kyrkan, och ritualerna
beskattas inte av staten.
Även i
kristna sammanhang är måltider viktiga i samband med religiösa ritualer. I
vilken utsträckning förmånsbeskattar Skatteverket präster som i sin tjänst
deltar i dopkaffet, äter av smörgåstårtan på begravningskaffet, eller deltar i
en middag i samband med ett bröllop? I vilket utsträckning krävs kristna
kloster på kost- och bostadsförmåner?
Jag
menar att Skatteverkets tolkningar leder till en beskattning av religiösa
sedvänjor som står i skarp – och felaktig – kontrast till den självförståelse
och den praktik som råder i buddhistiska tempel. De religiösa sedvänjorna vid
buddhistiska tempel baseras på en mer än 2500-årig kontinuitet, där en strikt
åtskillnad görs mellan lekfolk och munkar. Skatteverkets administrativa
uttolkningar leder till en felaktig värdering av munkarnas status där man
tvingar in munkarna i ett arbetsrättsligt förhållande som suddar ut gränsen
mellan lekfolk och munkar. Munkarna arbetar inte vid templet, de erhåller inga
ersättningar eller arvoden. Att beskatta munkarnas ätandet av mat i templen
innebär att man beskattar en religiös ritual där religiösa matvanor är centrala,
och det får som konsekvens att buddhistiska församlingar försätts i ett sämre
ekonomiskt läge än andra religiösa grupper vars ritualer och gåvor inte
beskattas.
Katarina Plank, docent i
religionsvetenskap, Karlstads universitet