Ny film väcker frågor om Katolska kyrkans motstånd mot dödshjälp

Så som tidningarna idag har presenterat, premiärvisades igår Marco Bellocchios film Bella addormentata på filmfestivalen i Venedig. Filmen handlar om dödshjälp och utgår från en verklig händelse som orsakat stora diskussioner i Italien. Det handlar om en kvinna, Eluana Englaro, som i 20-årsåldern efter en trafikolycka hamnade i oåterkallelig koma. Hennes far kämpade redan från början för att hon skulle få dödshjälp men det tog 17 år innan rättsystemet skulle ge honom rätt. 2009, vid en ålder av 38 år, avbröts Eluana Englaros sondmatning villket ledde till hennes död. Fram till slutet motarbetades detta beslut av konservativa krafter i den italienska politiken och av katolska kyrkan.

Från ett religionsvetenskapligt perspektiv väcker denna film och den tematik den behandlar flera intressanta frågor. Att kontroverser kring den katolska kyrkans morallära ventileras i svensk media hör ju inte till ovanligheterna. Snarare tycks mainstream-medias bevakning av katolicismen huvudsakligen vara intresserad av de kontroverser som omger denna världens största organisation. Frågan om dödshjälp, eller eutanasi, tillhör dock inte de kontroverser som vanligtvis diskuteras. Katolska kyrkans position här är dock intressant eftersom den liksom utgör den andra sidan av myntet på samma kyrkas abort- och preventivmedelmotstånd. Enligt katolsk lära och förståelse av det sjätte budet (du skall icke dräpa) har vi människor inte bara rätt till liv – vilket motiverar det konsekventa motståndet mot abort och dödsstraff – utan också plikt till liv. Vår början och vårt slut i den här världen blir, enligt detta synsätt, inte något som det är upp till oss att välja. Livet är en gudomlig gåva men också en prövning i vilken allt det som sker är meningsfullt och ämnat av Gud.

Detta tänkande innebär alltså att den enskilda frågan om en individs – som till exempel Eluana Englaros – dödshjälp från ett katolskt perspektiv, är kopplad till den mer avgörande frågan om huruvida livet och lidandet är meningsfullt eller ej. Om Gud finns och har en tanke med varje människas öde då måste så också vara fallet med sorgliga och fasansfulla öden som Eluana Englaros. Med denna religiösa logik blir således den konsekventa oviljan att avvika från sina principer – även när dessa får fasansfulla konsekvenser – nödvändigt för att undvika att dessa undermineras. Principen är att varje enskilt människoliv är heligt, okränkbart och meningsfullt och att det därför bara är Gud som har rätt att avsluta, eller för den delen inleda, det. Varje avsteg från denna princip riskerar att leda till att trovärdigheten i hela läran, och därmed katolska kyrkans legitimitet och maktposition, krackelerar. Om principfastheten sedan innebär kränkningar av individer  eller deras anhöriga på ett annat plan så tycks det vara av mindre betydelse.

Jag tror alltså det är viktigt att analysera katolska kyrkans agerande i dessa frågor med den allmänna samhälleliga situation denna kyrka befinner sig i i åtanke. 1900-talssekularismen har inneburit en stor utmaning för katolicismen. Det europeiska samhällena är radikalt förändrade och katolska kyrkans maktposition, liksom den livssyn och tro den värnar, är djupt ifrågasatt. Den nuvarande påven Benedictus XVI (Joseph Ratzinger) beskriver själv i en av sina böcker hur den katolska kyrkan och dess prelater kan liknas vid en clown som försöker varna och berätta för människorna att deras stad brinner. Eftersom han har clownkläder är det ingen tror att han talar sanning.

Katolska kyrkan försvarar, enligt sin egen självuppfattning, hoppet om att livet har ett värde och en mening som är förankrad i en högre gudomlig sanning som ligger bortom våra mänskliga godtycke. Modernismen och den sekulära humanismen utgör fundamentala hot mot denna uppfattning och varje enskilt fall där

en inomvärldslig – av människor definierad – morallära får sista ordet innebär ett försvagande av Katolska kyrkans position. Det är mot bakgrund av denna stora kamp om tolkningsföreträdet som jag tror att motståndet mot Eluana Englaros rätt till dödshjälp måste förstås.

David Thurfjell

Docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola