Fin- och fulislam

Så var det dags igen. I dagens (6/9) DN finns en artikel som går igenom salafisters våldsamma attacker på sufiska helgedomar framför allt i Nordafrika, och som också försöker reda ut i snårskogen kring ”olika riktningar” inom islam, med en till synes nästan tvångsmässig ambition att leta efter skurkar och hjältar. 

Sufismens roll att representera ”god” islam i media blir allt mer uppenbar. I artikeln återges visserligen en intervju med professor David Westerlund där han försöker kvalificera bilden något, och artikelförfattaren gör även en hänvisning till att sufier minsann också krigat, fast då i Libyen och mot kolonialmakten. Men bilden är dock fortfarande en av sufism=bra, salafism=dålig.

Kanske har vi religionsvetare en viss skuld i det hela. Nog har sufism i den akademiska litteraturen, åtminstone fram till för några årtionden sedan, framför allt varit en fråga om näktergalar, rosor, kärlek, djup (läs obegriplig) visdom och direkt extatisk upplevelse av det gudomliga. Dans, sång, vin och skägglösa pojkar.

Är det fel då? Nej, men skevt och präglat av romantisering. Beskrivningen av sufismen i dagens artikel i DN är, trots informationen från Westerlund, genomsyrad av romantik, om än framför i passiv form som döljer vem det är som anser när sufismen ”anses allmänt vara fredlig tolerant och inriktad på den mystiska dimensionen inom islam”. Framför allt intressant blir den lilla faktarutan som åtföljer artikeln. Här står att sufismen ”inte är någon rörelse med en ledare utan en samlingsbeteckning på för de mystiska trosriktningarna inom islam”. Tja, är det något som präglar sufiska brödraskap är det väl den starka betoningen på ledaren och hans (för det är nästan alltid en han) auktoritet. Den klassiska ”romantiska” förståelsen av sufismen blir tydlig när sufismen ”betraktas (notera passivformen utan agent) som tolerant mot oliktänkande men (?) samtidigt fokuserad på asketism och gemenskapen med Gud”. 

När kända sufier ska namnges är det idel prestigefulla och fint ”andliga” och konstnärliga människor som lyfts fram: Cat Stevens (Yusuf Islam) [som för övrigt nog i början av sin karriär som kändis-konvertit snarare drog sig åt det salafistiska hållet], Nusrat Fateh Ali Khan och Ivan Aguéli.  

Det går faktiskt ganska lätt, om man vill, att vända på värderingen i motsättningen salafi-sufism. Så här till exempel: 

Salafismen präglas av en grundläggande demokratisk och individualistisk syn på tillgången till frälsning. Det är individen som själv står inför Gud på den yttersta dagen, och som har ett personlig ansvar för att leva i enlighet med Guds vilja.  Salafister vänder sig mot auktoritet baserad på släktskap och traditionella hierarkier. Syftet med salafistisk aktivism är att befria människor från traditionella maktstrukturer. Alla människor har direkt tillgång till Guds vilja. Det handlar bara om att kunna läsa vad som står i skrifterna. Det behövs ingen mellanhand mellan Gud och människa. 

Sufiska brödraskap präglas ofta av elitism. Frälsning för den enskilde är avhängig av relationen till ledaren, som är den som fördelar Guds välsignelser till anhängarna. För den enskilde troende handlar det om att visa lojalitet och givmildhet gentemot ledaren, vars makt ofta är ärftlig. Det är ledaren som besitter den yttersta insikten om Guds vilja, och ”sann” och fullständig kunskap om islam är inte något som är förunnat den vanliga troende. Exempel på sufism är muridiyyaorden i Senegal där den högsta formen av gudstjänst är skänka större delen av sina arbetsinkomster till ledaren. 

Så...nya hjältar och nya skurkar. Även detta är en korrekt bild, men skapad genom ett skevt urval av fakta. Religioner, inklusive islam, är komplexa. Det framstår för mig som att en av våra viktigaste uppgifter som religionsvetare är att beskriva, ständigt påpeka och analysera denna komplexitet, och i största möjliga mån avhålla oss från att värdera vad som är fint och fult, önskvärt och förkastlig. 

Jonas Svensson, docent i religionsvetenskap, Linnéuniversitetet