Indiens gåtfulla pelare och inskrifter

I Indiens tidiga historia förekommer skildringar av gåtfulla pelare av järn eller guld som upprests på olika platser över hela landet. Eftersom ingen hade någon förklaring till deras funktion sades de vara Bhimas promenadkäppar. Bhima var en hjälte av jättelika proportioner och en av huvudfigurerna i nationaleposet Mahabharata.  Varför han skulle ha lämnat sina käppar över stora delar av Indien, kunde man dock inte förklara.

Under tidens gång kom nya härskare till Indien. Några av de muslimska härskarna inkorporerade pelarna i sina egna byggnadsverk, medan andra gick mera våldsamt fram mot öämningarna.. På 1300-talet svepte Timur Lenks härskaror som en tidvattensvåg över norra Indien. De pelare som kom i hans väg brändes så svårt att inskriptionerna försvann förutom dem som byggts in i moskéer.

Några århundraden senare började europeiska affärsmän att besöka Indien och lämnade rapporter om pelarna, vars topp pryddes av ”a Tyger”.  Andra efterföljare studerade dem mera noggrant och konstaterade att det var lejon som ibland satt kvar i toppen. Pelarnas gåtfulla inskriptioner tolkades som grekiska, eftersom man uppfattade dem som minnesmärken från Alexanders fälttåg på 300-talet f.Kr., en god gissning tidsmässigt även om det rörde sig om en helt annan härskare.

Det var nämligen kung Ashoka, Indiens buddhistiske härskare, som rest de lejonprydda pelarna. Inskriptionerna lät dock länge vänta på sin tolkning, eftersom både Ashoka och hans lära utgjorde ett mysterium för brittiska historiker och arkeologer. Man hade visserligen hört talas om en viss Bauddha som spridit sin villolära för hundratals år sedan, men denna gestalt uppfattades mer som en sekteristisk ledare inom den stora hinduiska traditionen än en religionsstiftare. När man så småningom förstod att buddhismen hade utgjort en självständig religion, drog man slutsatsen att den hade utrotats i hemlandet av de anfallande muslimskar trupperna under 1000-talet e.Kr. Denna uppfattning har sedan dess levt kvar i historieböckerna.

I själva verket var buddhismen före denna tidpunkt på stark tillbakagång i Indien, framför allt genom en omfattande hinduisk mot reformation. Den var också isolerad från Tibet, Nepal, Sri Lanka och Burma, de länder där läran blomstrade.  Undergången skedde gradvis och i tysthet. Den slutgiltiga dödstöten kom dock när biblioteken i Nalanda brändes 1193-94 i samband med muslimernas anfall av Bihar.

Kungadömet Bihar som fått sitt namn av vihara. (buddhistiskt) kloster, vilket vittnar om att landet var ett kärnområde för läran. Mahavira, klostret i Nalanda var det främsta lärosätet i området, vilket lockade till sig de mest begåvade av buddhisterna som önskade studera de heliga texterna. Biblioteken – tre till antalet – innehöll religionens mest värdefulla böcker i form av sin samlade vishet. Detta imponerade inte på den muslimske erövraren som lät genomsöka biblioteken för att få veta om det innehöll något exemplar av Koranen. Det gjorde det nu inte och därför ansågs skrifterna tillhöra den hinduiska traditionen. På dessa grunder brändes de väldiga biblioteken med sin samlade kunskap om buddhismens historia. Röken från de brända manuskripten förmörkade himlen i månader tills bara aska återstod.

I mitten av 1700-talet blev forskare bekanta med sanskrit, den stora traditionens heliga språk. Något senare anlände språkgeniet William Jones till Bengalen och därmed inleddes en vetenskaplig epok präglad av studier av de indiska språken och deras historia. ”Orientalisterna”, som lätt föraktfullt kallas ”döda vita män” av Edvard Said, rekonstruerade Indiens tidigaste historia och löste så småningom de gåtfulla inskriptionernas innehåll. Upphovsmannen var kung Ashoka, som lät omvända sig till buddhismen och som tycks ha skapat en välfärdsstat, grundad på buddhan Shakyamunis lära. Han försökte även att sprida läran (dharma) i sitt rike, men var även i kontakt med angränsande länder så långt västerut som Egypten. Inskriptionerna predikade tolerans och religionsfrihet, ett innehåll som också kunde återfinnas i de inskriptioner som kungen låtit rista i på klippor i riket.

Eftersom buddhismens historia delvis hade förlorats var Ashokas inskrifter länge en gåta. Genom de outtröttliga och entusiastiska ”orientalisterna”, som följde i Jones fotspår lyckades man så småningom uttyda inskriptionerna.  Innehållet i de edikt som kungen låtit rista in i pelare och på klippväggar kunde nå ut till eftervärlden.

Denna lärdomshistoria redovisas mera ingående i Charles Allens uppmärksammade bok Ashoka utkommen 2012. Kungens pelare finns kvar bland annat i Sarath där buddhan satte lärans hjul i rörelse och de lejon som prydde toppen av dessa finns avbildade i Indiens statsvapen.  

Britt-Mari Näsström, professor emerita i religionsvetenskap, Göteborgs universitet