Under
den gångna veckan har vi kunnat läsa om att påven och Vatikanen har erövrat
ytterligare ett socialt media - denna gång handlar det om Twitter.
Enligt uppgifter från media skall påven twittra på åtta språk och hans så
kallade hashtaggen #askpontifex skall redan ha fått tusentals
följare. Samtidigt som påven och den katolska kyrkan ser en ny möjlighet att nå
ut till sina trosfränder och potentiella nya troende är det också tydligt att
de nya medierna kan användas för att ifrågasätta och till och med förlöjliga
kyrkans makt. SvD rapporterar till exempel att skämten om påvens användning av
twitter har blivit mycket vanliga under den gångna veckan. Ett exempel som
återges i SvD
lyder på följande sätt: ”Så nu kommer
Påven inte längre att slänga ut folk ur kyrkan, han kommer bara avfölja folk på
Twitter.”
Men
samtidigt som katolska kyrkan börjar använda ett nytt socialt medium har ett
flertal svenska tidningar - liksom vi här på bloggen
- rapporterat om hur en präst i katolska kyrkan har uttryckt stark kritik mot
årets julkalender eftersom den anses sprida ockultism och en tro på spöken och
magi. Hur går dessa diametralt olika uppfattningar ihop - påven är positiv till
den nya tekniken och lokala präster är oroliga för julkalenderns möjlighet att
påverka barn på ett negativt sätt?
På
många sätt illustrerar dessa två motsatta tendenser hur religiösa företrädare
ofta har sett på nya media enligt mig. Å ena sidan har kyrkan (liksom andra
samfund) ofta uttryckt en rädsla för nya medias möjlighet att vilseleda
människor och leda dem bort från tron. Att kontrollera och förbjuda nya medier
som tryckpressen, filmen och internet har inte varit ovanliga. När det gäller
den katolska kyrkan är dessa tendenser exempelvis tydliga i samband med det
Femte Laterankonciliet (1512-1517) där kyrkan uttrycker ett behov av att
kontrollera tryckmediet så att tryckpressen inte användas för att sprida
"fel" uppfattningar. När det gäller filmindustrin har katolska kyrkan
och flera frikyrkor uttryckt en oro för dels filmernas innehåll - de kan sprida
omoral, dryckenskap och leda till att människor tappar tron - och dels vad som
händer i biografen när ljuset släcks. Könsblandade miljöer som inte kan
kontrolleras av vuxna är ett skrämmande scenario för många religiösa ledare i
både historia och nutid. Nu är detta inte någon rädsla som är unik för
kristna, liknande uppfattningar återfinns till exempel även bland muslimska
företrädare.
Samtidigt
som det alltid har funnits en oro från religiösa ledares
håll för vad de nya medierna kan göra med människorna är det många som också
har sett en potential i nya tekniker. Tryckpressen är ju till exempel motorn i många
religiösa rörelsers mission och idag är det möjligt att finna så gott som alla
religiösa riktningar på internet och andra sociala medier. Därför har det vuxit fram en attityd som
ungefär kan uttryckas som "if you can't beat them, join them!" Därför
ser vi idag en stark framväxt av olika former av religiösa alternativ när det
gäller serietidningar, böcker, filmer och dataspel. Till skillnad från
kommersiella mainstream medier har dessa religiösa produkter som främsta syfte att
sprida ett "säkert" budskap som inte fylls av vare sig svordomar,
nakenhet, våld, otro eller andra former av oanständigheter. Troende ses som
potentiella kunder och som en ny marknad för produkter som Mangabibeln och den
apokalyptiska Left behind-serien, bara för att ge två kristna exempel. Som religionsvetare utgör dessa nya produkter och deras
bakomliggande strategier nya och centrala forskningsfält som bör utforskas. Men
samtidigt som detta kan beskrivas som ett nytt fält är den historiska
kopplingen till religion och ekonomi tydlig och som religionshistoriker är det
lätt att konstatera att det inte tycks finnas mycket nytt under solen - inte ens när
det gäller internet, twitter eller upprörda känslor för populärkulturella
företeelser som julkalendern. Liknande attityder har ofta uttrycks när det gäller det skrivna ordet, tryckpressen, teater eller radio och tv. Ur dessa perspektiv tycks debatterna som rasar i vår egen tid inte vara speciellt unika.
Göran
Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet
* Den som vill läsa mer om just muslimska teologers attityder till nya media rekommenderas min bok Muslims and the New Media. Historical and Contemporary Debates (Ashgate 2011).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar