Att
partier som lyfter fram islam i sina politiska program haft stora framgångar i
länder som genomgått den så kallade arabiska våren har knappast undgått någon.
Oroliga röster varnar för en islamisering som kan leda till att teokrati införs
och att kvinnor och religiösa minoriteter blir förtryckta under islamiska
lagar. Många partier är väl medvetna om denna rädsla och försöker att visa hur
de respekterar demokrati, medan andra inte verkar anse att det är värt besväret
att försöka lugna en omvärld rädd för islamistiska segrar i Mellanöstern. De
pågående valen i Egypten uppvisar en mängd partier som på olika sätt relaterar
till islam, där det mest kända och största är Frihet och rättvisepartiet, som
är den politiska grenen av det islamistiska Muslimska brödraskapet. I de
inledande valen har islamiska partier av olika slag rönt stora framgångar och
därmed säkrat utrymme för att påverka det framtida Egypten. Presidentvalet
pågår mellan 23-24 maj och planen är att en ny president skall tillträda 21
juni. Om ingen i första omgången får över 50 % hålls ytterligare ett val mellan
de två kandidater med flest röster 16-17 juni.
Det
är inte helt enkelt att skilja de olika islamiskt orienterade partierna åt men
att försöka göra lite reda i begreppen kan nyansera bilden av vad det är för
typer av islamtolkningar vi har att göra med. Islamister kallas generellt de
som på något vis för in islam som politiskt argument eller mål, t.ex. i form av
önskan om en islamisk samhällsordning. En sådan enkel definition av islamism
skulle omfatta flera partier som deltagit i valen, men det är stora skillnader dem
emellan, vilket här skall illustreras med partierna Frihet och rättvisepartiet
och det salafitiska partiet al-Nour, som betyder ljus. Här finns en bra
diskussion om begreppet islamism.
Frihet
och rättvisepartiet grundades i efterdyningarna av revolten som inleddes 25
januari 2011. Inledningsvis höll det muslimska brödraskapet en låg profil men deltog
aktivt efter några dagar och var sedan framträdande i revolutionen som fick
Hosni Mubarak att avgå. Redan före revolutionen var det muslimska brödraskapet en
välorganiserad islamistisk organisation som dock var förbjudna att bilda
politiskt parti och förhindrades på olika sätt av regimen att bedriva sin
verksamhet. Brödraskapet har därför länge framförallt engagerat sig i
välgörenhet och sociala frågor, de har tagit avstånd från våld, och
partigrundande har inte varit aktuellt innan revolutionen, även om det
diskuterats. I maj 2011 grundades partiet vars program talar om demokrati och
nationell enhet vid sidan av kvinnors och kristnas rättigheter. Partiet skall
syssla med partipolitik och stå fritt från det muslimska brödraskapet även om
det i praktiken visar sig vara svårt eller direkt omöjligt att skilja dem åt. Personer
intresserade av poster i Frihet och rättvisepartiet har avgått från sina poster
inom det muslimska brödraskapet samtidigt som rapporter har kommit att
medlemmar i brödraskapet som röstat på andra partier blivit uteslutna.
Frihet
och rättvisepartiet talar i termer av demokrati och respekt för folkets vilja
genom fria val och är för ett parlamentariskt statsskick. De talar om rättvisa,
individuell likhet inför lagen, social rättvisa och solidaritet. De manar till
välgörenhet och social hjälp till de fattiga. Ekonomiskt är de för privat
ägande och företagande. De nämner inte något om att de vill förbjuda räntor,
men de är positivt inställda till ett islamiskt bankväsende.
En
kritisk fråga för partiet är kvinnors och minoriteters positioner. Flera kristna
och kvinnor finns med i partiet och de säger sig värna om alla medborgares
jämlikhet, men samtidigt att kvinnors rättigheter skall följa islamisk lag. Även
om ledare för det muslimska brödraskapet har sagt att kvinnor får ställa upp i
presidentval så har de också sagt att de sannolikt skulle rösta på en man. Generellt
lyfts kvinnor fram som kompetenta individer som får delta i diskussioner och
allmänna forum, men i praxis domineras partiet och det muslimska brödraskapet av
äldre män. Partiet talar inte heller mycket om minoriteter men kristna nämns
som en viktig minoritet. Islams roll i det framtida Egypten är betonat men de
förordar en civil stat – som dock skall följa islamiska lagar. Icke-muslimer
skall få följa sina egna lagar i vissa frågor, t.ex. arv och familjelagar.
Detta gör nog att många oroar sig för inskränkningar baserade på islams lagar i
ett framtida Egypten om det skulle domineras av det muslimska brödraskapets
parti trots deras försök att presentera sig som demokratiska. Oron är partianslutna
väl medvetna om och de har en engelsk hemsida där kritiska frågor bemöts och
där de presenterar sig som demokratiska och reforminriktade. Om man tittar på
de salafitiska partierna finns ingen jämförbar ansats att försöka förmedla ett islamdemokratiskt
budskap till omvärlden.
Al-Nour
etablerades i juni 2011 och är det största salafitiska partiet i Egypten. Generellt
brukar salafiter inte engagera sig i partipolitik men detta är ett exempel på
hur många islamiska grupper tvingas att pragmatiskt anpassa sig till förändrade
omständigheter. Salafiters mål i allmänhet är att återetablera den islamtolkning
och praxis som fanns på profeten Muhammads och hans följeslagares tid, som de
uppfattar som en ren och sann islam, och låta denna prägla hela samhället.
Koranen och profetskrifterna är deras viktigaste källor. En majoritet av
salafiterna är icke-militanta, men det finns också de som förespråkar en global
jihad, men dessa har inte grundat något politiskt parti.
Salafiter har varit negativt
inställda till att delta i politiska system som inte är islamiska. Demokrati
ses som något skapat av människor, vilket gör att en muslim inte bör delta i
ett sådant system. Att salafiter engagerar sig i
partipolitik och i ett demokratiskt system är alltså inte något självklart utan
snarare uppseendeväckande. Salafiter framhäver att Gud är den ende sanna
lagstiftaren och hans vilja skall följas i alla lägen. Att följa människoskapade
system har setts som avfall från religion och inneburit att personer som gör
detta inte längre betraktas som riktiga muslimer och bör undvikas eller till
och med bestraffas. Men i dagens politiska klimat i Egypten och de nya
förutsättningarna har de ändrat uppfattning och deltar med syftet att kunna
påverka utvecklingen i landet.
Salafiter
har också hävdat att det är en synd att opponera sig mot muslimska ledare och
har inte alltid setts som ett politiskt hot och har därför kunnat bedriva sin
verksamhet som i stort sett inriktats på religiösa frågor. Sannolikt har de
också tillåtits att verka som en motvikt mot militant islamism och det
muslimska brödraskapet i Egypten.
När al-Nour talar om demokrati betonas att det ska införas
inom ramarna för islamisk lag. Några salafitiska ledare har sagt att de inte
accepterar demokrati i betydelsen folkets vilja men att de nu accepterar fria
val, som de då uppfattar som det bästa av de dåliga eller onda möjligheter som
finns. De har också sagt att demokratiska system kan stärka islam, som på sikt
kan leda mot att införa en islamisk stat. De kan alltså motivera att de deltar
i detta onda system för att befrämja sitt ultimata mål.
Inom
al-Nour finns en utbredd uppfattning om att kvinnor inte skall engagera sig politiskt.
De anser att kvinnor och män inte skall blandas och att de faktiskt har kvinnor
på sina listor förklaras helt enkelt med att det finns ett kvoteringskrav så
det uppfattas som ett nödvändigt ont. I grund och botten är sannolikt de flesta
i partiet överens om att män och kvinnor är lika inför Gud men att de har
skilda gudagivna roller på jorden, vilket för dem innebär att kvinnor inte får styra över män. Det att inkludera
kvinnor ses däremot som ett mindre ont än att helt lämna över den politiska
processen till sekulära krafter som anses utgöra ett större hot mot deras
islamiska ideal. Al-Nour vill ha en
islamisk stat och hävdar att kristna där ska få följa sina religiösa lagar i
personfrågor. Religionsfrihet är inte något salafiter talar mycket om men många
salafiter menar att rätt förhållningssätt är att hålla sig undan de som inte
delar deras uppfattning om vad sann islam är och avvisar våld mot dem, och
motiverar det med att Gud skall döma alla på domedagen. Många ställer sig dock
tveksamma till vilken roll kristna skulle kunna tänkas få under ett salafitiskt
styre med tanke på de våldsamma sammandrabbningar mellan salafiter och kopter
som varit i Egypten.
Al-Nour
förespråkar ett parlamentariskt styre med en stark president likt det franska
systemet. Social rättvisa betonas och jämlik fördelning av inkomst bland
medborgarna förordas men även av rikedom vilket skiljer dem ut från andra
islamiska partier som accepterar vissa ekonomiska skillnader. De fokuserar den
islamiska regeln om allmän skatt (zakat)
som ålägger muslimer att dela med sig till de fattiga. Ekonomi skall följa
islamiska principer vilket blir tydligt inte minst i det explicita kravet på
ränteförbud. I al-Nour blir idiomet att islam är ett holistiskt system, något
som skall svara till samhällets alla nivåer, extra tydligt. Sekularism
förkastas då det inte bara separerar religion från politik utan också för att
de likställer det med ateism vilket de hävdar är en synd.
Frihet
och rättvisepartiet och det muslimska brödraskapet framstår som moderata och
demokratisträvande vid sidan av al-Nours ultrakonservativa framtoning. Sannolikt
blir Frihet och rättvisepartiet det största islamistiska partiet men salafiter
verkar också få ett stort inflytande om man ser till antalet röster de faktiskt
fått. Parlamentsvalen syftar till att ta fram en grupp som skall skriva
Egyptens framtida konstitution och det är inte osannolikt att tänka sig att det
kommer att bli konflikter kring vilken roll islam skall ges. Att Frihet och
rättvisepartiet har en islamisk grundsyn de vill bevara kontras med att de är
för demokratiska spelregler vilket sannolikt understödjer en fortsatt moderat
islamistisk hållning. Även om al-Nour nu deltar på demokratiska premisser har enskilda
salafiter gått hårt fram i både ageranden och uttalanden om demokrati och islamisk
lag på ett sådant sätt att det är många som är tveksamma till om de kommer att kunna
bidra till ett framtida demokratiskt Egypten.
Samtidigt som dessa funderingar hänger i luften
pågår alltså presidentvalet. 13 kandidater är kvar och bland dessa finns ingen salafistisk kandidat men däremot
två som kopplas till det Muslimska brödraskapet. Dels Mohamed Mursi, född 1951,
som av många betraktas som mer konservativ, och dels Abdel Moneim Aboul Fotouh,
född 1951. Den sistnämnda är en kandidat som många tror har en stor chans att
vinna valet. Han framstår som liberal och var tidigare medlem av brödraskapet.
Hans framtoning som en slags socialdemokrat som är för att inkludera kvinnor
och kopter har attraherat många röster, även från många yngre som deltog
i det folkliga uppropret och var aktiva inom sociala media. Även al-Nour har
sagt att de stödjer hans kandidatur, vilket visar att deras förhållningssätt
förändras i takt med att situationen förändras. Eftersom det finns två
kandidater som har kopplingar till brödraskapet menar många att det finns en risk
att rösterna fördelas från de som sympatiserar med islamistiskt orienterade
kandidatera till fördel för Amr Moussa, född 1936 som varit en egyptisk
diplomat och tidigare generaldirektör i the Arabic League, 2001-2011. Han är
populär i Egypten och omtyckt i västvärlden och arabvärlden i stort. Moussa och
Abdoul Fotouh deltog också i en tv-sänd debatt tidigare i maj, som var den
första av sitt slag i Egypten där de profilerade sig och kastade frågor till
varandra. Så nu med bara några dagar kvar till valet blir det otroligt spännande
att följa med i utvecklingen. Vilket framtida Egypten skall vi få se? Vilken
roll kommer islam spela i den framtida konstitutionen och därmed i folks liv?
För en religionsvetare är det också särskilt intressant att i realtid kunna
studera hur religiösa grupper förändras och hur de legitimerar denna förändring.
Susanne
Olsson, docent i religionsvetenskap vid Södertörns högskola
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar