Religionsfrihet och tolerant maktutövning

Under säsongen 2011-2012 spelades Karmelitsystrarna på Kungliga Operan i Stockholm. I föreställningen – med undertiteln frihet, jämlikhet, systerskap – drog regissören Johanna Garpe paralleller mellan en grupp karmelitnunnor, som under franska revolutionen avrättades för sin religionsutövning, och muslimska kvinnor som bär ansiktsslöja i dagens Europa. I föreställningen väljer nunnorna att bära sina dok hela vägen fram till giljotinen, hellre än att underkasta sig revolutionens frihetsideal, där förnuftet föreställdes kunna erbjuda människorna frihet från religionens tvångströjor Föreställningen väcker flera viktiga frågor om frihet och tvång, liksom om begrepp som tolerans och religionsfrihet. Omintetgörs friheten om den är påtvingad? Är underkastelse negativ om den är fritt vald? Detta är viktiga frågor, som aktualiseras gång på gång.

Under året har liknande frågor också diskuterats i samband med manlig omskärelse. De flesta är nog överens om att man inte ska få göra vad som helst i religionens namn, men årets debatter gör det lika klart att man inte är överens om vad man egentligen ska tillåtas göra.

Sveriges rådande religionsfrihetslagstiftning är en modern företeelse. Först 1951 fick vi en lagstiftning som tillät medborgare att lämna svenska kyrkan utan att gå med i ett annat trossamfund. Lagen stadsfäster att individer har rätt att tillhöra och utöva en religion och även rätten att slippa ha en religion. Religionslagstiftningen har skyddat sådan religionsutövning som inte bryter mot primära mänskliga rättigheter, som exempelvis rätten till liv eller utbildning.

Det tycks som att det svenska debattklimatet till stora delar framhäver att tolerans är viktigt i relation till olikhet. Men vi är inte överens om vilken – eller hur mycket – olikhet vi kan tolerera. Under senare år har allt fler röster höjts mot sådana religiösa symboler och synlig religionsutövning som inte kan sägas hota primära mänskliga rättigheter. Och oftast är det religiösa minoriteters praktik som kritiseras, som den muslimska sjalen eller moskébyggen. Kritiker på den nationalistiska högerkanten menar att viss offentlig religionsutövning – som att bära huvudduk – strider mot deras uppfattning om vad medborgarskap bör innebära.

Men måste inte synen på medborgarskap i ett pluralistiskt samhälle även inkludera dem som betraktas som annorlunda? Det blir en central fråga när stabiliteten vacklar och ett behov av ett starkt ”vi” verkar öka. Runt om i Europa ser vi hur högerextremism växer, och snarare än mångkultur eftersträvar högljudda grupperingar en homogen nationell kultur och värdegrund. Föreställda europeiska värderingar ställs mot föreställda muslimska värderingar. Den pågående rättegången i Norge är ett skrämmande exempel på denna utveckling.

Religionskritiska röster har också argumenterat för att religionsfrihetslagstiftningen inte är nödvändig eftersom de rättigheter som omfattas i den fångas in av andra lagar som yttrandefrihet, mötesfrihet, tanke- och samvetsfrihet. Men blundar inte dessa kritiker för religionsfrihetslagstiftningens symboliska värde? Det kan naturligtvis vara så att religionsfriheten inte har stort värde för representanter för majoritetskulturer. Men att religion explicit omnämns i lagen är en garant och ett erkännande för de som faktiskt väljer en religiös tillhörighet, eller tillhör en religiös minoritet. Inte minst mot bakgrund av utsatthet, förföljelse och förtryck som religiösa minoritetsgrupper har upplevt, och upplever, i vår direkta närhet .

Föreställningen Karmelitsystrarna illustrerar hur tolerans är de mäktigas privilegium. De som har makten att bestämma vad som ska tolereras, har också makten att bestämma vad som inte kan tolereras. För att inte tolerans- och frihetsidealen ska bli förtryckande måste alla som delar denna makt utsätta sig själva för en självkritisk granskning inför sådana domslut. Frihet är ett uttryck för de möjligheter individer har att kunna agera, som är – och bör vara – reglerat i lag. Den pågående debatten om manlig omskärelse visar att det är en svår frågeställning. Det är viktigt att dessa frågor diskuteras och debatteras, och att alla inblandade har mod att rannsaka och skärskåda sina ställningstaganden.

Just på grund av att tolerans är en form av maktutövning, är det viktigt att vi reflekterar kring när, hur och varför vi drar gränser för vad eller vilka vi vill tolerera. Och vilka ”vi” och ”dom” vi skapar genom dessa gränsdragningar. Vi bör alla fundera över varför toleransen gentemot de vi anser är annorlunda är olika beroende på vem den andre är. Detta är inte minst viktigt i dagens politiska klimat. Och vi bör fundera över varför vi tycker att vissa synliga religiösa inslag känns OK i ett sekulärt samhälle medan andra inte gör det. Annars riskerar vi alla, kanske omedvetet, att bli som karmeliternas bödel.

Susanne Olsson

Docent i religionsvetenskap vid Södertörns Högskola

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet