Sayyid Fjordman

Mycket har skrivits om den norske bloggaren Peder Jensen (a.k.a. Fjordman, f. 1975) och hans betydelse för Anders Behring Breiviks tankevärld. Fjordmans texter utgör mycket av den ideologiska basen i Breiviks kompendium 2083 – A European Declaration of Independece. I boken Det mörka nätet. Om Högerextremism, kontrajihadism och terror i Europa gör den norske journalisten och terrorexperten Øyvind Strømmen en intressant jämförelse mellan Jensen och Sayyid Qutb (1906-1966) – en av den militanta islamismens viktigaste inspirationskällor.

Qutb, skriver Strømmen, växte upp i en Egyptisk medelklassfamilj och identifierade sig under ungdomsåren som socialist. Efter sin utbildning fick han jobb på det Egyptiska utrikesdepartementet. Han blev allt mer politiskt engagerad och propagerade för en sorts kulturell nationalism, och kom under 1940-talet allt mer att engagera sig i islamism. 1948 reste han till USA för att ta en mastersexamen vid universitetet i Colorado. Väl tillbaka i Egypten rapporterar han om detta i tidskriften Risala:

Jag kan inte förstå hur den märkliga föreställningen att amerikanerna älskar fred har slagit rot i världen, speciellt i Öst. […] Amerikanerna är till sin natur krigare, som älskar att slåss. Idén om krig och att strida har varje amerikan i blodet. Det märks tydligt i hans uppförande, och även i hans historia.

I artikeln, som fortsätter i samma stil, lägger Qutb fram vad Strømmen kallar ”en förbluffande kunskapslös, extrem och absurd karikatyr av USA.” Qutb berättar om hur chockad han blev av att man dansade i kyrkorna, av dekadens och ”sexuell primitivism” och inte minst av den förfärliga jazzmusiken. Tillbaka i Egypten engagerade sig Qutb i det Muslimska brödraskapet och drygt tio år senare, 1964, gav han ut boken Milstolpar. Qutb skrev Milstolpar medan han avtjänade ett ofta brutalt fängelsestraff för sitt politiska engagemang mot regimen. Han avrättades tillslut 1966, men hans politiska manifest har levt kvar som en av de främsta inspirationskällorna för militanta islamistiska rörelser.

Qutb menade att Egypten och resten av den islamska världen hade förfallit i barbari (jahiliyya) som delvis berodde på västvärldens kulturella inflytande. Egyptens ledare var inte att betrakta som riktiga muslimer, utan västvärldens lakejer och därför islams fiender.

I Qutbs och hans efterföljares tankevärld står föreställningen om ett rent islam som det godas garant mot det onda i formen av västerländsk barbarism och dekadens. Det är därför en religiös plikt att kämpa för en återgång till det ursprungliga, äkta islam.

Strømmen ser i Qutb en parallell till Peder Nøstvold Jensen. Jensen är barn av en annan tid än Qutb, skriver han, men de är varandras likar på flera områden:

Jensen hade tidigt ett intresse för arabvärldens kultur och traditioner. Han studerade arabiska med förhoppning att kunna göra sig användbar på den outnyttjade marknad han menade att arabvärlden var, och i samband med sina masterstudier reste han till Egypten. Han ogillade turistkvarterens kommers och trafik, men säger i en artikel från år 2000 att ”utanför turistområdena träffar du vänliga, gästfria, nyfikna och öppna människor som gärna vill lära känna dig”.

Men efter 11 september omvärderar han sina ståndpunkter och blir allt mer islamfientlig. Han blir, med Strømmens ord, ”en ideolog som drar in andra i en mörk och hotfull värld baserad på absurda karikatyrer.” I ett blogginlägg från 2005 heter det att ”[ibland] tvivlar jag på att Europa kommer att överleva den pågående invasionen av muslimska invandrare.”

”Peder Nøstvold Jensen från Ålesund är inte bara en profet i en avgränsad, nationell internetmiljö. Han är en fascistisk ideolog med en betydande internationell publik”, skriver Strømmen. Breiviks kompendium och terrordåd har gett Peder Jensens ideologi en oöverskådlig spridning. Vi kan bara hoppas att den inte blir lika stor och långlivad som Sayyid Qutbs.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet