Vad är religion?

Förra veckan rapporterades att Östermalmsskolan i Stockholm anmäldes av en förälder som reagerade på att skolan undervisade i yoga och menade att detta stred mot skollagens krav på konfessionslöshet. Detta är ett intressant exempel på vad man kanske kan kalla religionsblindhet, men också på att handlingar och artefakter betyder olika saker för olika människor.

Yoga är ursprungligen indisk meditationsteknik som kommit att knytas till hinduism och buddhism. Men i vår tid har yoga ofta lyfts ur sin religiösa kontext och praktiseras av många som en sekulär avslappningsövning eller träningsform. Det är långt vanligare att svenskar kommer i kontakt med yoga på Friskis & Svettis än hos någon indisk vishetsmästare.

Även nyandliga utövare av yoga vill ofta framhålla att deras praktik inte är religiös. På exempelvis websidan alltomyoga.se slår man fast: ”Yoga är inte en religion, den hör inte till varken hinduism eller buddism.” Samtidigt skulle nog de flesta religionsvetare som studerar alltomyoga.se kunna hitta uttryck som kan kategoriseras som religiösa på sidan.

Det råder alltså ingen konsensus kring om yoga är en form av religionsutövning eller inte. Det beror på vem man frågar och vem som praktiserar.

Att många är blinda för yoga som en form av religionsutövning kan bero på hur många svenskar uppfattar fenomenet religion. Detta kan ytterligare förtydligas med ett annat exempel från skolans värld – skolavslutningen i kyrkan. 

Skolinspektionens chefjurist Ingegärd Hillborn har slagit fast att avslutningen får hållas i kyrkan i brist på andra lokaler, men att det i så fall inte får förekomma religiösa inslag som bön, välsignelser eller psalmer. Den blomstertid nu kommer är emellertid undantagen eftersom den har ”en sån tradition kring sommar att vi har accepterat den.”

Juristen Hillborn vänder sig mot vad hon uppfattar som religiösa inslag under skolavslutningen – men kan tänka sig att ceremonin hålls i en kyrka, och att man sjunger Den blomstertid nu kommer. Utifrån detta kan man ana en gradering i förståelsen av vad religion är.

Umgänge med det föreställt gudomliga – i form av exempelvis böner eller välsignelser – identifieras som religion, medan materiella och estetiska uttryck gör så i mindre grad. Hon är alltså blind för att kyrkobyggnaden i sig lika väl som en välsignelseakt kan ses som ett uttryck för religion. Som så många lutheraner förknippar hon religion med gudstro, och mindre med rituella eller materiella manifestationer.

Detta är ytterligare ett exempel på hur handlingar och föremål betyder olika saker för olika människor. För vissa är yoga en religiös tradition, för andra en träningsform. För några är sjalen en religiös symbol, för andra ett kulturellt bruk. Någon menar att dopet innebär att barnet kallas att bli Jesu lärjunge, medan andra ser det som endast en vacker namngivningsceremoni.

Under senare år har vi hört allt fler krav på att rätten att praktisera religion i offentliga rum ska begränsas. Men ovanstående exempel visar att vi är långt ifrån överens om vad som är uttryck för religion. En ännu svårare fråga är vem som ska bestämma vad som är ett uttryck för religion för någon annan. Inte minst i ett sekulärt samhälle där religion förpassats just till den privata sfären.

Detta gör frågan om yogaundervisning i skolan och Hillborns utlåtande om skolavslutning i kyrkan religionsvetenskapligt intressanta. Utlåtandet visar hur knivigt det är att som jurist ge sig in i dessa frågor, eftersom den fråga man i slutändan måste ta ställning till lyder: Vad är religion?

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet