Den blomstertid nu kommer...

Skolavslutningar och debatten om huruvida dessa skall hållas i ett kyrkorum är två säkra tecken på att sommaren är här. Föga förvånande fylls tidningar och bloggosfären vid denna tid på året av inlägg om kyrkorummet är en lämplig lokal eller inte. Skolverket, som är medvetna om debatten, betonar till exempel på sin hemsida att skolan skall vara konfessionsneutral, men att det är ok att hålla avslutningar i kyrkorum om detta inte innebär att det förekommer några inslag av religion. Detta har vi fokuserat tidigare här på bloggen. Till exempel får skolor inte tvinga sina elever att delta i religiösa riter och avslutningar får därför inte innehålla välsignelser eller böner. Däremot är det inga problem att sjunga psalmer som ”Den blomstertid nu kommer” eller betona traditioner. För konfessionella friskolor gäller andra regler och här är det möjligt att tillåta inslag av religion.

Enligt Benjamin Katzeff Silberstein på SvD är frågan endast en konflikt mellan ett ”gäng paragrafryttare” och därmed en icke-fråga. Att tillåta prästen att uttala ”gud välsigne er” bör enligt Katzeff Silberstein inte spela någon större roll. För de som är troende är dessa ord endast positiva och för de som inte har någon tro bör orden ”rimligtvis sakna all form av betydelse”. Vid en första anblick tycks resonemanget rimligt och korrekt, men skolavslutningar i kyrkor väcker flera intressanta frågor. För det första tycks Katzeff Silberstein endast utgå från att skolbarnen antingen är kristna eller sakna religion. Denna utgångspunkt är orimlig och felaktig eftersom Sverige har blivit allt mer mångreligiöst och mångkulturellt under de senaste decennierna. Elever kan mycket väl ha andra religioner än kristendom. För det andra visar frågan på hur svårt det kan vara att skilja mellan religion, kultur och tradition. Hur kommer det sig att en psalm blir religiös i vissa sammanhang men inte i andra?

Låt oss ta ett exempel: när sångaren Bono i U2 sjunger ”I Still haven’t Found What I’m Looking For”, är detta att förstå som en religiös/andlig sång eller en (icke-religiös) poplåt? Ett sätt att ta reda på hur detta förhåller sig är givetvis att fråga om Bono avsåg att skriva en religiös sång eller om han menar något annat med sin sång. Men vad händer om U2s musik används i gudstjänster (till exempel i samband med temamässor) och vissa av åhörarna möjligtvis läser in ett religiöst budskap i texten? Gör då deltagarnas tolkning och kyrkorummet i sig låten religiös oberoende av vad Bono ”egentligen” avsåg? Låt oss fundera vidare. Om vi nu istället tar samma låt och spelar den på en förfest – är den fortfarande då religiös? 

Resonemanget visar på ett övertygande sätt att gränsen mellan vad som uppfattas vara religion och kultur oftast är flytande och beroende av deltagarnas intention och rummets symbolik. Självklart så är det inte en fråga om antingen eller och ur detta perspektiv så kan jag hålla med om att Katzeff Silbersteins resonemang är logiskt. Kanske vi just skall låta deltagarna själva avgöra huruvida avslutningar i kyrkor är upprörande eller inte. I vissa fall kan det vara olämpligt att använda kyrkorummet och i andra är det både praktiskt och trevligt.

Men om vi nu anser att ceremoniernas eller riternas innehåll egentligen inte spelar någon roll – man kan ju fylla dem med vilken betydelse man vill – så kan vi fundera på om diskussionen hade sett ut på samma sätt om skolavslutningar hade hållits i andra religiösa traditioners lokaler. Kanske i frimurarloger, synagogor, sporthallar, folkets hus eller varför inte i stora rymliga moskéer? Böneutrop, blåsandet i Shofar-horn, ringandet i böneklockor, tändandet av rökelser eller andra religiösa traditioner borde enligt denna logik inte heller vara något problem. Eller?

Göran Larsson, Professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet