Fotboll är religion och Zlatan är vår frälsare

To the aesthete football is an art form, to an athletic ballet. To the spiritually inclined it is a religion. - Paul Gardner

Fotbollsfans och USA-hatande muslimer i Pakistan. Mer hängivet än så blir det inte. I alla fall inte i min TV. Fotboll och religion är, speciellt i EM-tider, närbesläktade ämnen och inte sällan hör man någon hävda att fotboll är religion. Ligger det något i detta?

Det är inte lätt att svara på, eftersom det inte finns någon allmänt accepterad definition av religion. Men det finns bra förslag på hur man kan studera och förstå fenomenet. Ett formulerades av religionsvetaren Ninian Smart. Han menade att det vi kallar religion i varierande grad utgörs av och kommer till uttryck genom följande element:

1.      Doktriner och läror
2.      Myter och berättelser
3.      Etik
4.      Ritual
5.      Känslor och upplevelser
6.      Institutioner och sociala sammanhang
7.      Materiell kultur

En viktig och intressant detalj med Smarts sju definierande element är att tro på gud eller andra så kallade suprahumana element inte uttryckligen är en förutsättning för att ett kulturellt uttryck ska klassas som religion. Troselementet finns potentiellt medräknat, men är alltså inte avgörande.

Andra religionsdefinitioner har betonat religionens funktion och fokuserat på religioners möjlighet att ge tröst eller hjälpa människor att finna mening i livet, och att religion ofta har en sammanhållande effekt på en grupp människor. Här kanske man kan tillägga att religion samtidigt ofta har en särskiljande effekt i relation till andra grupper av människor. Den tyske teologen Paul Tillich har,slutligen, definierat religion som the ultimate concern. Många supportrar skulle nog kunna skriva under på att fotboll är deras viktigaste angelägenhet, som skänker dem mening, tillhörighet - och fiender.

I vilken grad kan vi finna Smarts element inom fotbollen? Fotboll har ju definitivt doktrinära och rituella dimensioner. Spelet har tydliga regler och är dessutom kringgärdat av ett rituellt ceremoniel, både bland spelare och åskådare. Där finns också en mer spekulativ etisk dimension – kopplad till narrativa/mytologiska element – som ställer upp ideal om sportslighet och osjälvisk kampvilja för spelarna, liksom lojalitet och tillit hos fansen

Liksom de religiösa berättelserna har fotboll sina arketypiska gestalter, som fansen kan hata eller älska, och dessa berättelser återskapas om och om igen – i TV och tidningar, romaner och filmer. Nick Hornbys roman Fever Pitch, TV-serien Åshöjdens BK, Zlatans memoarer, Stefan Gurts Kvällarna på San Siro, eller Tommy Deogans Män av våld: om svenska huliganer är kända exempel.

Även de institutionella och sociala elementen är viktiga – och liksom religion bygger fotboll på hierarkiskt uppbyggda gemenskaper. Från makthavare och experter i UEFA, Hammarby BKs styrelse eller Svt:s sportredaktion, till ett panteon av spelare med olika roller i laget, och den stora majoriteten av supportrar.

Fotboll är också, för utövare som för åskådare, en social verksamhet – där den sociala praktiken och interaktionen stärker individens engagemang och upplevelse, och påverkar individens självuppfattning och meningsskapande. Fotbollens rituella och institutionella element erbjuder också kalendariska element som liknar dem religion ofta tillhandahåller. Om året för religiösa är indelade i signifikanta datum knutna till meningsskapande ritualer och narrativ, är fotbollens tideräkning upphängd kring träningar och matcher, EM och VM. Och liksom det religiösa engagemanget varierar – från dem som endast går i kyrkan vid dop och begravning, till regelbundna besökare – har fotbollen sina mästerskapstittare och hardcorefans.

Under matcher och turneringar uppstår de starka känslor av upprymdhet, kärlek, hat och inte minst av tillhörighet och mening – som huvudsakligen gör att så många vill mena att fotboll är religion. Fotbollen har också sina fundamentalister och fanatiker, och liksom religiösa apologeter säger fans och experter att huliganismen inte har med fotboll att göra, egentligen.

Slutligen har vi den materiella dimensionen, som är lika påtaglig inom fotboll som i mer uppbenbart religiösa sammanhang. Fotbollens rituella arena – planen – liksom de identitetsskapande kläderna och symbolerna, har mycket gemensamt med de materiella kulturer vi gärna förknippar med religion. Fotboll har också sina helgedomar och pilgrimsmål – som San Siro i Milano, Wembley Stadium i London, och, främst, Stora Valla i Degerfors.

Dessa likheter till trots tror jag ändå att de flesta inte skulle kalla fotboll för religion. Dels kanske för att de förknippar religion med något negativ och fotboll med något positivt, men kanske främst på grund av fotbollens avsaknad av en tro på suprahumana entiteter (Zlatan får ursäkta) - även om många nog menar att Guds hand spelar en roll även på fotbollsplanen. Fotbollens ritual och regelverk har heller inte, för de flesta människor, vägledning att erbjuda i vardagen på det sätt vi förknippar med religion och livsåskådning.

Men dessa kriterier behöver alltså inte, enligt Ninian Smarts förklaringsram, vara avgörande för att en kulturyttring ska kunna klassas som religion. Men om vi skulle komma överens om att fotboll ska klassas som religion, kan vi i alla fall slå fast att det skulle vara världens största religion. Kanske kommer fler svenskar vara av den uppfattningen om Sverige vinner över England i fredagens match.

Simon Sorgenfrei,

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet