Nation of Islam mot gay-bröllop

I veckan uttalade USA:s president Barack Obama sitt stöd för samkönade äktenskap. Uttalandet har mött motstånd från flera religiösa ledare. Nu senast från Nation of Islams ledare Louis Farrakhan. Enligt Christian Post ska Farrakhan under ett tal i veckan ha hållit upp en bibel och sagt:

Why is that all you politicians take your oath of office on the Bible? If the book is no good, what the hell are you using it for to take an oath of office to uphold, not the Bible, but the Constitution? But the Constitution comes out of their recognition of the value of this book.

Det är intressant att notera att Farrakhan använder sig av bibeln, snarare än exempelvis koranen, för att kritisera presidentens stöd för samkönade äktenskap. Troligen vill han visa på vad han menar är en dubbelmoral i förhållande till bibeltexten. Men kanske hoppas Farrakhan att även kristna afro-amerikaner ska lyssna på honom, och att NOI kan göra gemensam sak med kristna pastorer i kampen mot en mer liberal lagstiftning, eftersom han vet hur viktiga de afro-amerikanska rösterna är för att Obama ska bli omvald i höst.

Vi kommer sannolikt att återkomma till den här frågan på bloggen.

Simon Sorgenfrei,

doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet

Presidentvalet i Egypten: Islamister eller felool?

Resultaten i presidentvalet i Egypten har nog förvånat många och i en artikel på al-Jazeera diskuteras det överraskande resultatet. Eftersom ingen kandidat fick mer än 50 % så är de två som får mötas igen 16 och 17 juni för ett nytt val och det står mellan Ahmed Shafiq som var premiärminister under diktatorn Hosni Mubarak och Mohammad Morsi, som är det muslimska brödraskapets kandidat. Statistiken visar att Morsi fick nästan 5,8 miljoner röster och Shafiq 5,5. På tredje plats kom Hamdeen Sabahi (4,8m), följt av Abdoul Fotouh (4m) och Amr Moussa (2,6m). 46 % av de röstberättigade röstade, vilket motsvarar 23 miljoner egyptier.

Moussa och Abdoul Fotouh har inte ännu sagt vilken av de två kvarvarande kandidaterna de ställer sig bakom. Moussa sade kritiskt efter resultatet att det var oacceptabelt att återgå till gamla regimen liksom att exploatera religion i det politiska livet. Abdoul Fotouh sade å sin sida att det viktigaste var att folk inte röstade på ”felool”, som är en kritisk beteckning på de som tillhörde den tidigare regimen, vilket tyder på att han kommer att ge sitt stöd till Morsi. Det salafitiska partiet al-Nours ledare har sagt att de skall stödja Morsi då deras tidigare kandidat Abdel Fotouh nu inte längre är med i spelet. Sabbahi har inte sagt på vilken sida han ställer sig, men analysen är att han som så tydligt kritiserat den gamla regimen inte kan välja Shafiq. För de liberala uppfattas resultatet som ett ”worst-case scenario” och vissa talar om att bojkotta valet i juni. Kommentatorer menar också att de båda kvarvarande kandidaterna kommer att försöka få Abdoul Fotouhs väljare över till sin sida, så det ska bli spännande att se hur de kommer att gå tillväga för att uppnå detta.

En fråga som ställs på al-Jazeera är om det nu är en kamp mellan det gamla gardet och de som bekämpade det. Vad skedde med revolutionen, där det viktigaste som var på agendan var att få slut på Mubarak-regimen? Är valresultatet ett tecken på att landet är delat och att det finns risk för ytterligare konflikter i framtiden?

Många förundras nog over att Shafiq fått så många röster, inte minst mot bakgrund om allt tal om ”felool” och att folket nu var trött på den gamla regimen. Om man räknar ihop resultaten visar det att de som kommer från den gamla regimen (felool) fått mindre än 35 % av rösterna, men utgången av valet i juni är ovisst. En analys menar att stödet för Shaqiq kommer från fyra huvudsakliga block bland de röstberättigade. Dels är det kopterna, den kristna minoriteten i Egypten som utgör ca 10 % av befolkningen. Shafiq har spelat på deras rädsla för vad som kan ske om det Muslimska brödraskapet får makten och han har utmålat sig själv som den som kan stävja det Muslimska brödraskapet. Dels är det de som tjänade på att jobba under Mubarak då en minoritet var oerhört rika och en majoritet väldigt fattiga. Samtidigt räknas korrupta poliser och tjänstemän in här, som haft en särställning och som har haft möjlighet att kräva ut extra pengar av vanliga medborgare som inte haft något att sätta emot. Den trejde gruppen är säkerhetstjänsterna i landet med militären i spetsen, som inte anses vara redo att släppa makten, och med Shafiq vid makten finns sannolikt en möjlighet att bevara den. Sist men inte minst kommer den blandade gruppen som vill ha stabilitet. Mot en bakgrund av att Egypten inte har varit i krig de sista 40 åren och en slags allmän uppfattning om att landet varit stabilt, trots de gigantiska sociala och ekonomiska orättvisorna, liksom enorm korruption och arbetslöshet. Det finns också de som har uppfattat oroligheterna och dödsfallen under revolutionen som ett resultat av revolutionen och inte av Mubaraks diktatur. Så länge de har råd att köpa mat tros de kunna rösta för Shafiq för att få stabilitet i tillvaron.

Valkampanjen lär fortsätta kraftigt de närmaste veckorna och övriga nu utslagna presidentkandidater och partier kommer sannolikt ta ställning för och mot respektive kandidat den närmsta tiden. Det är oförutsägbart hur det ska gå i valet som kommer att prägla egyptiernas framtid. För den som är intresserad kommer det nog fler rapporter här på bloggen framöver, men annars är al-Jazeera ett ypperligt ställe att hänga på för att få senaste nytt från Egypten och valkampanjen – och resten av världen.

Susanne Olsson, Docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

Vad är religion?

Förra veckan rapporterades att Östermalmsskolan i Stockholm anmäldes av en förälder som reagerade på att skolan undervisade i yoga och menade att detta stred mot skollagens krav på konfessionslöshet. Detta är ett intressant exempel på vad man kanske kan kalla religionsblindhet, men också på att handlingar och artefakter betyder olika saker för olika människor.

Yoga är ursprungligen indisk meditationsteknik som kommit att knytas till hinduism och buddhism. Men i vår tid har yoga ofta lyfts ur sin religiösa kontext och praktiseras av många som en sekulär avslappningsövning eller träningsform. Det är långt vanligare att svenskar kommer i kontakt med yoga på Friskis & Svettis än hos någon indisk vishetsmästare.

Även nyandliga utövare av yoga vill ofta framhålla att deras praktik inte är religiös. På exempelvis websidan alltomyoga.se slår man fast: ”Yoga är inte en religion, den hör inte till varken hinduism eller buddism.” Samtidigt skulle nog de flesta religionsvetare som studerar alltomyoga.se kunna hitta uttryck som kan kategoriseras som religiösa på sidan.

Det råder alltså ingen konsensus kring om yoga är en form av religionsutövning eller inte. Det beror på vem man frågar och vem som praktiserar.

Att många är blinda för yoga som en form av religionsutövning kan bero på hur många svenskar uppfattar fenomenet religion. Detta kan ytterligare förtydligas med ett annat exempel från skolans värld – skolavslutningen i kyrkan. 

Skolinspektionens chefjurist Ingegärd Hillborn har slagit fast att avslutningen får hållas i kyrkan i brist på andra lokaler, men att det i så fall inte får förekomma religiösa inslag som bön, välsignelser eller psalmer. Den blomstertid nu kommer är emellertid undantagen eftersom den har ”en sån tradition kring sommar att vi har accepterat den.”

Juristen Hillborn vänder sig mot vad hon uppfattar som religiösa inslag under skolavslutningen – men kan tänka sig att ceremonin hålls i en kyrka, och att man sjunger Den blomstertid nu kommer. Utifrån detta kan man ana en gradering i förståelsen av vad religion är.

Umgänge med det föreställt gudomliga – i form av exempelvis böner eller välsignelser – identifieras som religion, medan materiella och estetiska uttryck gör så i mindre grad. Hon är alltså blind för att kyrkobyggnaden i sig lika väl som en välsignelseakt kan ses som ett uttryck för religion. Som så många lutheraner förknippar hon religion med gudstro, och mindre med rituella eller materiella manifestationer.

Detta är ytterligare ett exempel på hur handlingar och föremål betyder olika saker för olika människor. För vissa är yoga en religiös tradition, för andra en träningsform. För några är sjalen en religiös symbol, för andra ett kulturellt bruk. Någon menar att dopet innebär att barnet kallas att bli Jesu lärjunge, medan andra ser det som endast en vacker namngivningsceremoni.

Under senare år har vi hört allt fler krav på att rätten att praktisera religion i offentliga rum ska begränsas. Men ovanstående exempel visar att vi är långt ifrån överens om vad som är uttryck för religion. En ännu svårare fråga är vem som ska bestämma vad som är ett uttryck för religion för någon annan. Inte minst i ett sekulärt samhälle där religion förpassats just till den privata sfären.

Detta gör frågan om yogaundervisning i skolan och Hillborns utlåtande om skolavslutning i kyrkan religionsvetenskapligt intressanta. Utlåtandet visar hur knivigt det är att som jurist ge sig in i dessa frågor, eftersom den fråga man i slutändan måste ta ställning till lyder: Vad är religion?

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet

Religion and babies

Hans Rosling,professor of Public Health Science at Karolinska institute in Stockholm has recently held a TED-lecture that deserves a comment on this blogg. The lectures entitled ”Religion and babies” and shows that fertility-rate (births per women) in different parts of the world does not depend on religion. This may be of no surprise for many, but since I quite often come across people who are under the impression that religious people do as their religious leaders say, and that the beliefs and opinions of religious leaders are representative of those of their followers, Professor Rosling's findings are particularly revealing. Although there are numerous religious leaders who forbid the use of contraceptives and call on humanity to bring as many children into the world as they can, the statistics show that people act in a completely different way! An example of this is that according to a recent Gallup 82% of U.S. Catholics say birth control is morally acceptable. There is plenty of research that show that people tend to take on different parts from religious traditions, depending on what is useful in the context in which they live and what they enjoy no matter what religious leaders say.

 Relgion and Babies from YouTube

References:
Keipe, Lauren (2011) "98 Percent Of Catholic Women Use Birth Control Banned By Church" in The Huffington Post.
Ammerman, Nancy T. (2007)  Everyday Religion: Observing Modern Religious Lives. Oxford: Oxford University Press.
Hjärpe, Jan (1997) What will be chosen from the Islamic Basket? European Review, 5: 267-274.

See also Haga, Rannveig (2009). Tradition as resource: transnational Somali women traders facing the realities of civil war. Uppsala: Uppsala universitet. Haga's study is an empirical example of that although the women in her study have much respect for their religious leaders, they (for different reasons) often act in a different way than the religious leaders consider appropriate.

Jenny Berglund

Senior Lecturer, Study of Religions, Södertörn University

Max Müller och den religionsvetenskapliga kongressen 1897

Max Müller (1823–1900) var en av religionsforskningens verkliga urfäder, en enastående allsidig och lärd man. Här vill jag inte göra anspråk på att presentera honom på mera ingående sätt än att kommentera hans medverkan vid den Religionsvetenskapliga kongressen i Stockholm 1897, endast några år före Müller bortgång. Kongressen var en av de allra första i sitt slag och jag har intresserat mig för den, inte minst som det fortfarande livaktiga Religionsvetenskapliga sällskapet i Stockholm bildades av samma krets som anordnade kongressen 1897. Just nu pågår ett arbete med att i bokform presentera denna grundarkrets, där bland andra Nathan Söderblom och Gottlieb Klein ingick. Dessa personer tillhörde en yngre generation än Müller men hade nära släktskap med honom eftersom de såg som sin uppgift att bidra till fred och respekt mellan olika religiösa traditioner och kulturer.

Max Müller hade accepterat att delta i kongressen i Stockholm men fick förhinder på grund av sjukdom. Han skickade sitt manus som översattes och upplästes av en av arrangörerna, swedenborgspastorn Albert Björck. Max Müllers bidrag ser jag  som en kort översikt över författarens hjärtefrågor. Men innan jag går in på textens sakinnehåll vill jag påminna om att under Müllers livstid hade den europeiska  kolonialismen kulminerat. Den var 1800-talets form av globalisering och av ännu brutalare slag än den vi i dag upplever. Müller poängterade att när det gällde utomkristna religioner var det vanligt att man i Europa betraktade dessa som onskefulla eller djuriska. Vi bör även besinna att några sekulära samhällen knappast existerade under 1800-talet, möjligen med Frankrike som undantag. Det betyder att den ideologiska överbyggnaden vanligen  formulerades i vad vi i dag skulle kalla religiösa termer.

Max Müller växte upp i en anda av tysk romantik. Det bör inte tolkas som att han var verklighetsfrämmande utan att han liksom många av tidens intellektuella ville vidga upplysningens rationella tänkande genom holistiska, organiska och utvecklingshistoriska perspektiv  där de gärna betonade ett nära samspel mellan natur och kultur, mellan kropp och själ.

Rubriken för Müllers föredrag var ”Om det historiska studiet av världens religioner”. Ordet historia hade en särskild tyngd i detta sammanhang eftersom det var ett nyckelord för forskning om  religionernas utvecklingshistoria. Med Max Müllers egna ord:

Numera studeras religionen icke endast som naturlig religion, som har sitt upphof i det mänskliga förnuftet, ej heller endast med tanken att den öfverbringas färdiggjord till människosläktet genom en första uppenbarelse. Numera anser man och studerar religionen som en oafbruten tillväxt, en intellektuell utveckling [...] Vi måste lära oss att falska religioner lika lite funnits som falska fiskar och djur. (s. 31)

Müller tar här avstånd från två på hans tid vanliga synsätt, det ena rationalistiskt, eller uttryck för övertro på förnuftet, och det andra att se religion som auktoritativa budskap eller regler från ovan, utan mänsklig medverkan. Hos Müller är religion i stället ett fenomen som kan studeras på samma vis som man kan forska om växter och djur. Och på samma sätt som växter och djur ingår i större släktgrupper är det med religionen, att den kan ses som olika dialekter av samma språk. Müller tänkte i evolutionskategorier och såg religionens utveckling som en serie av processer från ett tidigt beroende av naturens makter som personifieras till gudomligheter som i sin tur vidareutvecklas till Gud som något som går utöver naturen.

Max Müller har setts som föregångare för forskning inom vad man kallar Comparative Religion. Själv hävdade han 1897 att det hellre borde heta Comparative Theology. Och han beskriver sina insatser som språkforskare utifrån ett behov att ge människor tillgång till mänsklighetens äldsta skrifter. Hans specialitet var sanskrit och hans syfte var att lägga fram bevis för att de gamla indiska föreställningarna varken behövde demoniseras eller avgudas.

Müller presenterar i sitt föredrag en rad språkforskare som gjort det möjligt att förstå  heliga texter från hela världen och han anslår en optimistisk ton eftersom han sett en positiv utveckling i riktning mot större fördragsamhet och positivt intresse för så kallade främmande religioner. Ett uttryck för denna som han ansåg glädjande utveckling var religionsparlamentet i Chicago 1893 som samlade företrädare för all världens religioner. Och han skisserar en utveckling i riktning mot en hela världens religion där själva centrum skulle vara religiösa sanningar som de flesta kan enas omkring, ”såsom sanningens helighet, Guds faderskap och människors broderskap, utan rubbning uti nationella traditioner, ceremoniella bruk och filosofiska termer” (s. 47). Müller tillägger att en världsreligion skulle betyda att de enskilda religionerna behöver avskaffa sådant som för de andra är mest sårande, vilket ändå måste ske frivilligt.

Arrangörerna till Religionsvetenskapliga kongressen i Stockholm tänkte delvis annorlunda i fråga om en hela världens religion. De hade anammat  teologen och filosofen Friedrich Schleiermachers (1768–1834) syn att de religiösa traditionerna behöver få utvecklas på sitt eget sätt. Det hindrar inte att de liksom Max Müller tänkte i utvecklingskategorier och när Nathan Söderblom behandlade samma fråga använde han uttrycket  fredlig tävlan mellan de olika religionerna i den historiska rörelsen mot gudsriket i en utopisk framtid.

Med tanke på att Max Müller var en 1800-talsmänniska och alltså levde i en tid då man använde vad vi kallar religiös terminologi kring vad vi i dag skulle kalla etik eller politik ligger hans tanke på en världsreligion inte så långt borta från FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Citatet ovan om sanningens helighet, Guds faderskap och människors broderskap kunde i dag antagligen formuleras i termer av respekt för hederlighetoch ärlighet, tacksamhet och ansvar för livets gåva och absolut krav på alla människors lika värde.

Referens: Religionsvetenskapliga kongressen i Stockholm 1897: en fullständig framställning av kongressens upphomst och förhandlingar. Utgiven av Samuel A. Fries, Stockholm: Bohlin o co, 1898.

Björn Skogar, docent i idéhistoria

2012-05-25

Religion, religionskritik och ologisk logik

Religionsfrihetslagstiftningen har varit i hetluften de senaste åren och vi har redan en gång berört frågan om religionsfrihetslagstiftningen här på bloggen. Under 2011-2012 har en debatt om lagstiftningen böljat i svensk media i relation till frågan om manlig omskärelse. Flera böcker som tar upp ämnet, som exempelvis Dan-Erik Andersson och Johan Modées Religion och mänskliga rättigheter, och Hans-Ingvar Roths Är religion en mänsklig rättighet? har också publicerats under samma period. Religionsfriheten räknas ofta in i den så kallade familjen av mänskliga rättigheter, men den är ingen oemotsagd familjemedlem.

I en debattartikel, med titeln Avskaffa lagen om religionsfrihet, publicerad i Expressen den 17 maj 2007 undertecknade bland andra Humanisternas ordförande Christer Sturmark, Dagens Nyheters ledarskribent Lena Andersson och musikern Björn Ulvaeus, ett upprop mot religionsfrihetslagstiftningen. Man menade att denna hade spelat ut sin roll. ”Förutom att begreppet är motsägelsefullt, inkonsekvent och kraftlöst, riskerar dess tillämpning att bli ett hot mot det sekulära samhället.”

Enligt till exempel den romersk-katolska religionen är det föräldrars religiösa plikt att uppfostra sina barn i den katolska tron så att de blir troende praktiserande katoliker. FN-deklarationen för de mänskliga rättigheterna ger genom religionsfriheten dessa föräldrar rätt att efterleva sin religiösa plikt. Men enligt samma deklaration är barn jämbördiga rättssubjekt. Barn äger alltså en egen rätt till religionsfrihet som ger dem rätten att inte påtvingas den katolska tron eller dess ceremonier.

Samma definition av religionsfrihet resulterar här i två logiskt oförenliga principer.

I samband med veckans prinsessdop har religionsfriheten, kanske inte helt överraskande, hamnat på tapeten igen. Och ännu en gång deltar Christer Sturmark i debatten, men denna gång – kanske något förvånande – som religionsfrihetens försvarare. I en debattartikel i Aftonbladet drar Sturmark sitt svärd för prinsessan Estelles religionsfrihet och kritiserar dopet och kopplingen mellan kungafamiljen och svenska kyrkan. Det står föräldrar fritt att välja om de vill döpa sina barn eller inte, skriver Sturmark,”[a]lla föräldrar utom just Estelles. De är faktiskt berövade en av de mänskliga rättigheterna, nämligen religionsfriheten”.

Såväl den första debattartikelns krav på logik, liksom Sturmarks tillsynes motsägelsefulla ställningstagande både för och emot religionsfriheten är intressant. I analyser av politiker och andra opinionsbildares argumentation kritiseras gärna sådana diskrepanser och logiska brott. Detta är ett tacksamt fält för retorikanalys och även som material för analys av ideologisk strategi och förändring.

Politiska ståndpunkter kan naturligtvis förändras och utvecklas. Kanske har Christer Sturmark helt enkelt ändrat åsikt i frågan? Mer troligt är att han använder sig strategiskt av lagen om religionsfrihet i sin argumentation, för att visa på inkonsekvenser i svensk religionslagstiftning. Att alla inte är lika inför lagen är naturligtvis en viktig fråga att lyfta till debatt.

Att personliga åsikter och övertygelser förändras över tid gäller naturligtvis även religiösa tolkningar och åskådningar och inte endast politiska, även om vi inte är lika vana vid att religiösa ideologier kritiseras på samma sätt som sekulära. En förklaring till detta kan vara att religion ofta framställs som något som inte är avsett att vara logiskt konsekvent. Religion tänks ofta stå bortom eller över logiken och religionsutövare besväras inte nödvändigtvis av logiska brott som kan påvisas i deras religiösa världsbild.

För samtida religionsforskning är bristen på logik och koherens i individers och gruppers tro och praktik ett vanligt och intressant fenomen och det finns mycket forskning som intresserar sig för hur religionsutövare rationaliserar sin religion då logiska inkonsekvenser blir uppenbara. Vi lever i en tid där det blir allt vanligare att religionsutövare blandar trosföreställningar och praktiker från vad som kan upplevas som oförenliga religiösa och filosofiska traditioner. Individer som exempelvis samtidigt bekänner sig till en monoteistisk och en polyteistisk religion, eller säger sig tillhöra en religion och samtidigt ifrågasätta vad majoriteten menar är religionens bärande principer, rationaliserar ofta sin utövning med hänvisning till upplevelse snarare än till logik. ”Det känns rätt”. Religionssociologen Cristián Parker har visat hur praktisk koherens ofta är av större betydelse för religionsutövare är logisk koherens. Det är viktigare att religion fungerar, än att den hänger ihop intellektuellt.

Vad som vid en första anblick ter sig som logiska inkonsekvenser – hos såväl religionsutövare som hos religionskritiker – kan alltså, utifrån den religionsvetenskapliga teoribildning jag skissat ovan, ha en praktisk logik om vi granskar argumentens funktion.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet

anti anti-islamiskt möte

Washington Post rapporterar att ca 15.000 amerikanska muslimer ska samlas i helgen för att diskutera hur man ska bemöta den så kallade ”anti sharia-rörelsen”. Konferensen som fått namnet “Defending Religious Freedom: Understanding Shariah”, organiseras av Islamic Circle of North America och Muslim American Society.

Anti-shariarörelsen är en strömning inom större islamofobisk diskurs som tar form i Europa och Nordamerika, och som fokuserat sitt motstånd främst mot att sharia-lagar ska få inflytande i amerikanskt rättsväsende.

På ett liknande sätt mobiliserar svenska sammanslutningar – som Swedish Defence League (SDL) eller Sverigedemokraterna – mot vad de menar är en islamisering av det svenska samhället.

I Sverige eller Europa har vi ännu inte sett en organiserad muslimsk samling mot islamofobiska tendenser. Men det är inte omöjligt att en sådan reaktion kan följa på det faktum att islamofoba nätverk samarbetar över nationsgränserna – som nu senast i danska Århus där Defence leagues från olika Europeiska länder samlades för att demonstrera sitt missnöje mot vad de upplever som en islamisering av Europa.

Man kan emellertid notera att dessa rörelser är marginella, om än hödljudda, företeelser, med undantag för kanske England där EDL har en relativt stor folklig förankring. Den svenska motsvarigheten SDL tycks i nuläget engagera få individer och annars existera huvudsakligen som en facebook-sida.

Simon Sorgenfrei, doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet

(Över)levande religion

Islamologen Eli Göndör och statsvetaren och bloggaren Andreas Johansson Heinö skrev nyligen en artikel i SvD, Särställning för religion fel väg. I artikeln diskuteras olika förhållningssätt till religion i offentlig debatt. Detta är en intressant fråga som bloggen Religionsvetenskapliga kommentarer säkerligen kommer att återvända till framöver men som jag lämnar därhän just nu.

Istället ska jag här fokusera på fenomenet vardagsreligiositet, som tas upp i artikeln. I den offentliga diskussionen är det här något som ofta försvinner, även om vissa delar av vardagslivet också blir synliggjort, t.ex. genom klädsel, och liksom ”spiller över” till offentligt rum, vilket också visar att gränserna mellan ”privat” och ”offentligt” inte är hårddragna på något vis, och att vi borde fundera mer kring dessa begrepp. I debatter om religion som förs i tidningar och andra sociala media framställs ofta religion som något organiserat och monolitiskt, där alla som tillhör en viss tradition klumpas ihop och föreställs tycka och praktisera likadant. Även om detta självklart kan vara retoriska grepp ligger det sannolikt också emellanåt oreflekterade synsätt på religion bakom detta, liksom att det ”privata” och ”osynliga” nog kan upplevas som en icke-nyhet.

Tankar om att sekularisering och modernisering skulle orsaka religiösa traditioners försvinnande är nu till stora delar lämnade bakom oss och sekulariseringsteorier omvärderas och sysselsätter många religionsforskare. Religiösa symboler och argument syns och hörs i offentligt rum och människor är uppenbarligen ännu religiösa, trots att de lever i moderna samhällen, vilket kräver nya sätt att tänka kring religion och religiositet idag. Mot denna bakgrund kan det vara intressant att notera att vardagslivets religiositet, eller levd religion som det också kallas, är något som många religionsforskare har fokuserat mycket på under senare år och antalet religionsetnologiska eller religionsantropologiska avhandlingar tycks öka. Forskare studerar hur och varför människor väljer religion i moderna samhällen. Inte minst blir det synligt genom den popularitet böcker som Meredith McGuires Lived Religion: Faith and Practicein Everyday Life och Nancy T. Ammermans antologi Everyday Religion: Observing ModernReligious Life röner. Det här perspektivet är också framträdande i Eli Göndörs doktorsavhandling Muslimskakvinnor i Israel: religionens roll i vardagslivets förflyttningar där han visar hur hans informanter använder religion som ett redskap för att hantera sin omvärld och de olika miljöer de förflyttar sig emellan. I avhandlingen framgår att ökad fokus på individers rörlighet och förflyttningar i vardagslivet i en allt mer globaliserad värld, liksom hur individer förhåller sig till religion, kan öka vår insikt i och förståelse för varför människor väljer just en religiös identifikation för att hantera sin vardag. Levande religion är inte heller alltid organiserad eller använd för att göra anspråk på utrymme i offentligt rum. Men det är sannolikt något som i allra högsta grad är relevant för den enskilde individens egen övertygelse och religiösa praktik, där organiserad religion inte nödvändigtvis spelar någon större roll, vilket också Jenny Berglund omtalade i sitt blogginlägg om muslimers aktivitet i religiösa föreningar.

Därför är det viktigt att se att ”religion” inte bara består av organisationer eller ”är” vad ledare säger, utan till större delen utgörs detta begrepp av enskilda individer som har egna åsikter och en egen praktik som kan karaktäriseras som vardagsreligion/religiositet. En större insikt i individers vardagsreligiositet skulle kunna bidra till en mer nyanserad diskussion om religion idag, även vad gäller offentlig religion, i och med insikten i att alla människor inte är aktivt organiserade, inte har anspråk på mer utrymme i offentligt rum, och att organisationer i många fall inte företräder den större gruppen som tillskriver sig samma religiösa identitet.

Förutom offentlig och organiserad religion finns alltså individer som har sin religiositet. Därför är det viktigt att notera, som ovan nämnts, att det inte finns några tydliga gränser mellan privat och offentligt, vilket gör att mer osynlig vardagsreligiositet också kan vara relevant att studera som en del av den offentliga diskursen om religion. Vidare är det naturligtvis så att individer ingår i större gemenskaper och befinner sig i en diskursiv kontext som präglar dem, där även organisationer och ledare kan ingå och påverka deras sätt att tänka kring sin religiösa tradition, liksom synen de har på religionens roll i det offentliga rummet. Det är här viktigt att påpeka att individerna i sin tur även kan påverka organisationerna. På detta sätt flyter individuell och oficiell religion samman. Dessa aspekter är därför viktiga för religionsforskare att studera och tänka på i utvecklingen av nya sätt att se på sekularisering och modernisering i samband med religion/religiositet. Det är även viktigt för de som deltar i diksussionen om religion i samhället att medvetandegöra sig själva om dessa aspekter.

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

Lady Gaga upprör religiösa

Lady Gaga är den senaste i raden av artister som har utsatts för kritik av religiösa grupper. Förutom att Lady Gagas syn på sexualitet och hennes visuella bildspråk i videos, fotografier och på scen har upprört – men också fascinerat människor över hela världen – har artistens senaste turné i Asien kantats av starka protester. Framför allt har kristna grupper i Filipinerna och muslimer i Indonesien uttryck sitt missnöje och konserter har stoppats ibland annat Jakarta. Speciellt har katolska grupper i både Asien och Nordamerika framhållit att låten Judas är stötande. I denna sång förenas Judas och Maria Magdalena i en omöjlig slags kärleksrelation. Texten innehåller rader som: "I want to love you,/but something’s pulling me away from you/Jesus is my virtue, and Judas is the demon I cling to….I’m just a holy fool,/ oh baby he’s so cruel,/ but I’m still in love with Judas, baby.” Samt: ” In the most Biblical sense, I am beyond repentance. Fame hooker, prostitute wench, vomits her mind. But in the cultural sense I just speak in future tense. Judas, kiss me if offenced, Or wear an ear condom next time”.

För till exempel Bill Donahue, som är ordförande för The Catholic League for Religious and Civil Rights är Lady Gaga och låten Judas provocerande eftersom den förlöjligar Jesus och Donahue menar att artistens provokationer först och främst skall ses som en kompensation för hennes brister som artist. Ett uttalande som inte delas av artistens fans och oavsett upprörda religiösa röster är turnén Born this way ball utsåld runt hela världen.

Exemplet Lady Gaga är på många sätt en bra illustration av hur religion och populärkultur kan väcka frågor och debatt. Förutom fördömanden och avståndstaganden – en reaktion som har drabbat allt från jazz-musiker, rocken roll-artister och hårdrocksstjärnor – är det också vanligt att religiösa grupper och ledare har försökt att ta över och använda sig av populärkulturella uttryck för att vinna anhängare. Till exempel är ett stort antal psalmer i Sverige och Europa baserade på populära folksånger och idag är det inga problem att hitta så kallade kristna eller muslimska grupper som spelar hårdrock, popmusik, country eller hiphop för att sprida sitt religiösa budskap.

Lady Gaga använder sig av ett artistiskt uttryck som tycks göra många osäkra och förvirrade. Precis som David Bowie, Alice Cooper och Marilyn Manson anspelar Lady Gaga på sexualitet, religion och androgynitet. Medan många lyssnare (både troende och icke-troende) fascineras och tilltalas av detta budskap – som i många fall kan ses som en slags uppmaning att stå upp för sin rätt att få lov att vara precis som man är född – är det också många som uppfattar denna typ av gränsöverskridande budskap som hotfulla och demoraliserande. Dessa komponenter och egenskaper väcker intresse hos både fans, kritiker och i detta fall även hos religionsvetare.

Professor Göran Larsson, Göteborgs universitet

Ateisten och bibeln

Något förvånande kunde vi läsa i The Guardian att ateismens främste företrädare professor Richard Dawkins, bland annat författare av bästsäljaren Illusionen om Gud, var positiv till den brittiske utbildningssekreteraren Michael Goves förslag att dela ut gratis kopior av Kings James Bibel till engelska skolor. Förslag, som inte har mottagits positivt av vare sig tidningsläsare (82 procent var negativa i The Guardians nätomröstning) eller brittiska politiker, fick alltså stöd av Dawkins samt av en antal konservativa Toris anhängare som donerade pengar till utdelningen av biblar.

Syftet med projektet är att fira fyrahundraårsjubileet av översättningen och enligt Gove har King James Bibel haft ett ovärderligt inflytande på ”vår historia, språket, litteraturen och demokratin”. Dawkins är villig att skriva under på översättningens betydelse för det engelska språket och enligt honom bör alla engelska skolbarn vara bekanta med bevingade ord som har sitt ursprung i översättningen. Den som till exempel inte känner till uttryck som "salt of the Earth", "through a glass darkly", and "no peace for the wicked" är i det närmaste barbar, menar Dawkins. Däremot är han mindre övertygad om att översättningen har haft någon som helst betydelse för Storbritanniens demokratiska utveckling, ett faktum som bland annat Gove framhåller. För att poängtera sin ståndpunkt säger Dawkins: "I have heard the cynically misanthropic opinion that without the Bible as a moral compass people would show no restraint against murder, theft and mayhem. The surest way to disabuse yourself of this pernicious falsehood is to read the Bible itself."

Om vi bortser från projektets religionspolitiska och utbildningspolitiska aspekter är det intressant att lyfta fram röster som betonar att bibeln – precis som andra heliga skrifter – också kan knytas till kultur- och språkhistoria. I Sverige har till exempel poeten och musikern Evert Taube (1890-1976) beklagat att svenskarnas kunskap om bibeln har gått förlorad. Precis som Dawkins menade Taube att kunskap om bibelns språk och talesätt (liknelser, sedelärande berättelser, ordspråk, etcetera) är avgörande om vi vill förstå vår egen historia, litteratur och kultur. På ett liknande sätt blir det till exempel svårt att förstå den egyptiske nobelpristagarens Naguib Mahfouzs (1911-2006) romaner och noveller om vi inte känner till den faraoniska kulturen och islams historieskrivning. Detta bör rimligtvis även stämma för andra språk- och kulturområden som ligger utanför västvärldens och det anglosaxiska språkets domän. 

Dessa rapsodiska iakttagelser som givetvis bör illustreras med ytterligare exempel visar på ett tydligt sätt att religionsvetenskap är något mycket mer än endast studiet av ”religion”. Religionsvetenskap bör därför också ses som en kulturvetenskap – det vill säga ett ämne som kan studera och belysa religionernas kulturhistoria och betydelse för det sekulära samhällets kultur, litteratur och historia. I en allt mer globaliserad värld blir det tydligt att kunskaper i religionshistoria kan öka vår kulturkompetens och förmåga att förstå vår allt mer komplexa omvärld. Kanske är det dags att damma av den tyske religionshistorikern Max Müllers (1823-1900) kända devis: ”den som känner endast en religion känner inte någon”.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

SH uppmärksammar RVK

Och här är en blänkare från Södertörns högskola om vårt gemensamma bloggprojekt:

GU uppmärksammar RVK

GU skriver om RVK

Religionen och rollerna

Förra veckans Uppdrag granskning har varit senaste tidens religionssnackis, och åsikterna har varit minst sagt delade bland dem som kommenterat reportaget i media och i nätets kommentarfält. För många muslimer blev reportaget en bekräftelse på att media är ute efter att smutskasta islam, och på islamkritiska hemsidor ser man reportaget som en bekräftelse på att islam är en kvinnofientlig religion i konflikt med ”svenska grundvärderingar”.

Detta trots att muslimer med olika ståndpunkter i frågan kom till tals i reportaget. Flera av de muslimer som speglades – till exempel de två kvinnor som utrustats med dolda kameror och idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi– talade ju faktiskt mot polygami eller kvinnors underordning.

I en idag kanske lite bortglömd religionspsykologisk klassiker, Religionen och rollerna från 1959, menar Hjalmar Sundén (d. 2008) att vår varseblivning är starkt selektiv och att detta faktum har stor betydelse för vår tolkning av omvärlden och givna situationer. Inspirerad av socialpsykologin menade Sundén att människor antar olika roller i olika sammanhang, och att det med dessa roller följer olika förväntningar på och förförståelser av tillvaron. Varje roll kommer med ett varseblivnings- och tolkningsmönster som mer eller mindre omedvetet hjälper oss att tolka och rationalisera världen. Vi har helt enkelt lättare att finna det vi redan letar efter.

Det kan förklara varför man inom den islamkritiska diskursen endast har identifierat de imamer som talade för kvinnans underordning som muslimer. Detta för att de svarar mot den bild av islam och muslimer som följer med ”rollen” islamkritiker. På samma sätt kan man förklara varför många muslimer, som ofta är skeptiska mot mediarapporteringen om islam, hellre än brister hos sina religiösa företrädare ser brister i journalistiken.

För att göra en mer rättvis bedömning måste man börja med att medvetandegöra sig själv om ens egna roller och tolkningsraster. Genom att självkritiskt reflektera över sina egna förutfattade meningar kan man förhoppningsvis göra en mer nyanserade analys. Detta gäller såväl forskare som journalister. Letar vi efter misogyna religiösa företrädare kommer vi utan vidare att finna dem, precis som vi lätt hittar religiösa ledare som talar om fred och kärlek om det är det vi i förhand vill spegla. Därför är det alltid viktigt att försöka ge sig in i ett ämne så förutsättningslöst som möjligt.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet

Motståndets muslimer?

Förra veckans upplaga av Uppdrag granskning i SVT uppmärksammade råd som två niqab-klädda kvinnor fick angående polygami, hustrumisshandel och kvinnans rätt att neka sin man sex i moskéer på olika platser i Sverige. Debatten om konservativa och kvinnoförnedrande ståndpunkter bland företrädare för muslimska församlingar är viktig. Men ytterligare en aspekt av programmet som är värd att uppmärksamma passerar lätt mer obemärkt.

Trettionio minuter in i reportaget skildras, i drygt en och en halv minut, en sammankomst av somaliskättade sufimuslimer som firar mawlid, dvs. Muhammads födelse. Inslaget följer direkt på en manifestation för kvinnors rättigheter av ett feministiskt nätverk.

Kopplingen mellan de feministiska kvinnorna och sufiernas mawlid är inte uppenbar, men reportern introducerar dem med den gemensamma benämningen "motståndsgrupper bland muslimerna". Och visst, firandet av mawlid kan förstås som en motståndsstrategi där man utmanar puristiska visioner av islam som ser ritualen som oislamisk. (Jag har själv berört detta i brittisk kontext både i min doktorsavhandling och i två artiklar, en i en antologi på Studentlitteratur och en i Journal of Islamic Law and Culture.) Dessutom kan offentlig mawlid fungera som ett sätt för muslimska grupper att hävda sin rätt till det offentliga rummet. Offentlighetens muslimer i Europa har annars till stor del varit mer islamistiskt orienterade.

Sufism har använts som en politiskt samlande kategori där sufishejker talar om sina lojala anhängare som "den tysta majoriteten" i kontrast till de högljudda "extremisterna". I centrum har ofta stått avståndstagande från våld i religionens namn. Detta har exempelvis skett i Storbritannien, vilket också nämndes i Uppdrag granskning. Sufismen har då framställts som en alltigenom tolerant, upplyst och fredlig form av religiositet. Uppdrag granskning reproducerar en sådan idealiserad bild utan kritisk udd. Att även sufigrupper kan förespråka socialt konservativa ideal för t.ex. familjeliv berörs inte.

Ingen av sufierna i reportaget yttrar sig om programmets kärnämnen, dvs. muslimska auktoritetspersoners förståelse av vad en islamiskt korrekt syn är på polygami, hustrumisshandel och kvinnans rätt att neka sin man sexuell tillgång till hennes kropp. Det kan mycket väl vara så att de två män som uttalar sig för de somaliska sufierna i programmet har åsikten att en kvinna omedelbart bör anmäla sin make till polisen om han slår henne, att muslimska män i europeiska länder bör avstå från polygami, eller att kvinnor har rätt att välja när de vill ha sexuellt umgänge med sin man. Men det kan också förhålla sig annorlunda. Programmet ger oss inget svar angående detta, men lyfter ändå fram sufism som "tolerant" och sufier som en "motståndsgrupp bland muslimerna" som står emot "ultraortodoxa tolkningar" – ett motstånd som sätts i samband med feministisk aktivism. 

Att reducera en bred och komplex kategori som "sufism" till denna position kommer troligen av journalistens önskan att inte svartmåla islam och muslimer. Sufiska självdefinitioner reproduceras då okritiskt och utan tydlig relevans för reportagets kärnfrågor.


Simon Stjernholm
doktor i islamologi vid Lunds universitet

RVK i Journalisten

Tidningen Journalisten uppmärksammar lanseringen av Religionsvetenskapliga kommentarer

Religionskritik och bristande självinsikt efter Uppdrag granskning

Förra veckans sändning av Uppdrag granskning (16/5 2012) visar på allvarliga och beklämmande problem och konflikter mellan å ena sidan muslimska ledare och det omgivande samhällets värderingar och rådande lagstiftning. Utan att förminska de problem som reportaget belyser är det dock viktigt att betona att andra religiösa samfund också har sammankopplats med motsvarande eller liknande problem (ett faktum som bland annat just Uppdrag granskning har påvisat tidigare). Katolska kyrkan och Jehovas Vittnen är exempel på två samfund som har hamnat i konflikt med den svenska lagen. Reportaget om missförhållanden i moskéer är därför en viktig påminnelse om att alla religioner kan tolkas och praktiseras på ett sådant sätt att de strider mot rådande lagstiftning och enskilda individers bästa. På samma sätt kan givetvis religioner tolkas så att utövarna inte hamnar i konflikt med vare sig det omgivande samhället eller det juridiska systemet – ett faktum som förmodligen gäller för den stora majoriteten av troende människor i Sverige oberoende av religionstillhörighet.

Tyvärr har de flesta muslimska reaktioner som framkommit präglats av negativa reaktioner på Uppdrag gransknings journalistiska metoder. Denna reaktion är kanske förstålig ur ett psykologiskt perspektiv, men att förneka rådande missförhållande och skylla ifrån sig löser knappast de problem som reportaget visade på och det är inte en fråga om, utan i vilken omfattning, reportaget och reaktionerna kommer att användas för att öka redan befintliga negativa uppfattningar om islam och muslimer. Samtidigt är det viktigt att betona att det också finns muslimska skribenter som öppnar för självkritik och behov av förändringar – Max Abd al-Salam Dahlstrands självkritiska brev och Suad Mohamads åsikter är i sammanhanget två viktiga exempel. Tyvärr har dessa röster inte varit framträdande i media de senaste dagarna och istället har den ena missförstådda eller felciterade ledaren framträtt efter den andra. För den kritiske mediekonsumenten är dessa ”det är bara ett uttryck för islamofobi”-reaktioner knappast varit förklarade och det är troligt att dessa snarare förstärker bilden av att de muslimska organisationerna har problem. 

I samband med de diskussioner som reportaget väckt har också frågan om en svensk imamutbildning vaknat till liv igen. Det är inte svårt att förstå att ämnet får ny relevans, men av flera skäl är det tveksamt om en sådan utbildning är lösningen på problemen. För det första skall staten vara konfessionsneutral och ur detta perspektiv är det olämpligt att staten startar en specifik utbildning för imamer. Utbildningsdepartementets utredning från 2009 (SOU 2009:52) visar för det andra att det befintliga utbildningsutbudet redan kan tillgodose de behov som imamer eventuellt kan ha förutom teologisk kompetens, nämligen kunskaper i svenska språket, samhällskunskap, ledarskap, etcetera. Huruvida dessa möjligheter utnyttjas av religiösa ledare är en öppen fråga. Det är också viktigt att betona att så gott som samtliga europeiska initiativ att starta en utbildning för imamer har misslyckats. Dessa utbildningar har alla haft svårt att möta och förena akademiska, samhälleliga och inom-islamiska krav.

De problem som finns bland de muslimska organisationerna som var föremål för Uppdrag granskning är kanske inte heller unika för muslimska grupper. Ur detta perspektiv vore det förmodligen mer kraftfullt att erbjuda en likvärdig utbildning för samtliga religiösa ledare som skall vara verksamma i Sverige. En sådan utbildning finns till exempel redan i Norge via det norska arbetsdepartementet. Vilken väg som Sverige skall gå är dock oklart och endast framtiden kan visa på hur staten väljer att förhålla sig till religiösa ledare och religiösa organisationer som bryter mot rådande lagstiftning.

Avslutningsvis är det viktigt att betänka att Sverige skall ge utrymme för religion – det vill säga för den som frivilligt väljer att praktisera en religion på ett sådant sätt att vare sig tron eller praktiken bryter mot lagen. Samtidigt skall det också finnas utrymme för en kritisk granskning och diskussion om religion i samhället. Ett utmärkande drag för en demokrati är att media bevakar alla samhällsgrupper och makthavare på ett likvärdigt sätt. Därför bör muslimer betänka Max Dahlstrands brev som betonar att muslimer inte var lika snabba med att fördöma Uppdrag gransknings kritiska bevakning av Sverigedemokrater eller främlingsfientlighet som ett uttryck för ”dålig” journalistik. Är man positiv till en kritisk bevakning av ens ”motståndare” måste man även tåla att själv bli granskad. 

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Analys: Unga muslimers aktivitet i religiösa föreningar

Till följd av TV-programmet Uppdrag gransknings reportage från 10 av Sveriges moskéer har det blossat upp en debatt kring den funktion som familjerådgivande instans som imamer i Sverige har samt vilka värderingar som dessa representerar. Många frågar sig i vilken mån de uttalanden som görs av imamerna i programmet har stöd eller ej bland muslimer i Sverige. Det är en fråga som är svår att besvara, och jag kommer inte heller att försöka göra det här.

Dock skulle jag här vilja uppmärksamma att även om många organisationer gärna vill utge sig för att representera stora grupper av muslimer i Sverige så är majoriteten oorganiserade samt att aktiviteten bland muslimska ungdomar är låg. Av Sveriges ca 400 000 muslimer är ca 110 000 medlemmar i någon av SST (Nämnden för statligt stöd till trossamfund) registrerad organisation, bland dessa är många barn. Att aktiviteten i muslimska organisationer är låg baserar jag på statistik från den nyligen genomförda studien Religion som resurs? som visar att unga muslimer i Sverige generellt inte är speciellt aktiva i religiösa organisationer. Religion som resurs? är en av Mia Lövheim och Jonas Bromander nyligen genomförd studie som på ett övergripande plan syftar till att undersöka religionens plats och betydelse för unga i Sverige. Cirka 1300 unga svenskar (16 och 24 år) har svarat på enkätfrågor under hösten 2008.  Min uppgift i studien har varit att analysera svaren från den tiondel personer som kan definieras som unga muslimer. Även om det absoluta antalet unga muslimer är begränsat är undersökningen viktad på ett sätt som gör att urvalet i möjligaste mån ska kunna räknas som representativt (för en fullständig redogörelse för studien se Lövheim & Bromander 2011).

En analys av svaren från de unga muslimerna i studien visar att majoriteten av de unga muslimerna kommer från hem som de betecknar som ”ganska mycket” religiöst aktiva. Detta kan jämföras med övriga ungdomar i materialet av vilka ungefär en tiondel har vuxit upp i familjer med aktiv religiös tro men också med den grupp i materialet som i likhet med den här diskuterade muslimska gruppen som kan betecknas som religiösa men tillhörande andra religioner där knappt en tredjedel anger att de vuxit upp i aktivt religiösa hem. Trots att förhållandevis många unga muslimer således kommer från religiöst aktiva hem är det lika hög andel av dessa som övrigt religiösa (men där färre kommer från religiöst aktiva hem), som inte någon gång det senaste halvåret tagit del av en aktivitet, som har ordnats av en religiös församling. Ingen av de muslimska ungdomarna gör detta dagligen. Knappt en tiondel av dem kan betecknas som religiöst aktiva, vilket här avser de som deltar i en aktivitet som ordnas av en religiös förening eller organisation en gång i månade eller oftare, vilket också motsvarar övrigt religiöst aktiva ungdomar i studien. Detta skulle kunna ha ett samband med att många ungdomar inte känner sig hemma i de muslimska organisationer. Värt att notera är dock att frågan i enkätundersökningen är formulerad utifrån hur kristna kyrkors ungdomsverksamhet ofta organiseras. I vissa av Sveriges muslimska organisationer är verksamheten organiserad på liknande sätt med ungdomsgrupper och koranstudier medan andra, på grund av brist på resurser, inte kan ha den typen av verksamhet. Av enkätundersökningen framkommer inte heller huruvida de unga muslimerna som deltar i aktiviteter organiserade av en religiös församling gör detta i muslimska, kristna eller andra församlingar. I Sverige finns idag ett stort antal religiösa församlingar som ordnar fritidsaktiviteter för ungdomar oavsett vilken religion de tillhör eller om de överhuvudtaget är religiösa.

En annan fråga i enkäten som visar på hur unga förhåller sig till institutionaliserad och/eller  organiserad religion rör vilken anledning de har besökt en religiös lokal under det senaste halvåret. Hälften av de unga muslimerna anger att de har besökt en religiös lokal för att delta i gudstjänst eller be och något färre för att fira religiösa högtider. På samma sätt som när det gäller organiserad verksamhet går det inte att läsa ut huruvida de unga muslimerna har besökt moskélokaler eller ej.

Frågan är om dessa ungdomars förhållandevis låga närvaro i religiösa föreningar kan ha att göra med ledningsfrågor. Om vi lyfter blicken utanför Sverige, mot Europa kan vi konstatera att i flera länder där det funnits en muslimsk befolkning under en längre tid (Storbritannien, Frankrike, Tyskland) håller den äldre generationen moské- och föreningsgrundare på att ersättas av en ny generation som har vuxit upp och socialiserats in i Europa. Denna yngre generation har varit mycket aktiv vad gäller formulerandet av ”an Islam of their own, which sometimes differed radically from the traditional and defensive ideas of their parents” (Jonker & Amiraux 2006:11,17). Ytterligare en anledning till det förhållandevis låga deltagandet i organiserad islam i Sverige skulle kunna vara att detta ledningsskifte ännu inte har ägt rum här och att den yngre generationen därför inte känner sig hemma. Värt att notera är dock att det under de senaste fem åren har etablerats flera nya muslimska ungdomsorganisationer i Sverige (För en mer fulltsändig analys av den del av undersökningen Religion som resurs? som rör de unga muslimerna, se Berglund 2011).

En forskare som tidigare problematiserat det faktum, att i Sverige fungerar riksorganisationer som representanter för olika grupper i relation till staten är Anne-Sofie Roald. Hon lyfter fram det faktum att för muslimer i Sverige innebär riksorganisationernas representation, att de som inte tillhör en organisation i princip inte har någon som representerar och för deras talan i relation till staten. Hon påpekar också att ledningen för flera av dessa riksorganisationer företrädesvis består av män från första generationens invandrare, som framför allt arbetat för den egna gruppen utan att integrera med det omgivande samhället (Roald 2009: 45-46). Problemet som hon vill uppmärksamma är att många muslimer inte känner sig hemma i någon av dessa organisationer och därför förblir orepresenterade men också till viss mån osynliga. Roald ställer också frågan huruvida ”den svenska statens erkännande av vissa grupper inom den muslimska befolkningen faktiskt bidrar till att ge vissa grupper tolkningsföreträde framför andra” (Roald 2009:46). Samtidigt som Roalds fråga är synnerligen viktig och relevant är svenska statens problem tämligen uppenbart: hur ska de kunna samarbeta med befolkningsgrupper som inte är organiserade? 

Jenny Berglund, Lektor i Religionsvetenskap, Södertörns högskola

Referenser:

Berglund, Jenny (2011), “Islam som resurs?” i Religion som resurs? – Existentiella frågor och 

        värderingar i unga svenskars liv red. Mia Lövheim och Jonas Bromander. Skellefteå: Artos &   

        Norma.

 

Jonker, Gerdien &Valérie Amiraux, red. (2006), Politics of Visibility. Young Muslims in European Public Spaces. Bielefeld: Transcript Verlag.

 

Lövheim, Mia & Jonas Bromander (2011), Religion som resurs? – Existentiella frågor och   

         värderingar i unga svenskars liv. Skellefteå: Artos & Norma.

 Roald, Anne-Sofie (2009), Muslimer i nya samhällen. Göteborg: Daidalos.