Visar inlägg med etikett Jean Soler. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jean Soler. Visa alla inlägg

söndag 16 september 2012

Gud, en ärftlig sjukdom?


Under det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet var forskning om religionens och gudstrons uppkomst högsta mode. Mycket tyder på att dessa frågor återigen väcker forskares intresse. Inte minst bland kognitionsforskare, neuropsykologer och andra som söker svaret på gåtan religion inte i himlen eller historiens dunkel, utan i hjärnans vindlingar.

I en understreckare i SvD refererar Ruth Lötmarker den franske forskaren Jean Solers trebandsverk Aux origines du Dieu unique (I spåren efter den ende Guden), där Soler driver (den inte helt originella tesen) att den abrahamitiska monoteismen är av relativt sent datum. Den Jahve som Abraham och Moses slöt förbund med är snarast att förstå som en etnisk gudom, knuten just till den israelitiska stam dessa gubbar (om de nu existerat) var någon form av ledargestalter för, menar han.

”Moses trodde inte på Gud”, slår Soler fast, utan snarare på en av flera konkurrerande gudar som Assyriernas Assur eller babyloniernas Marduk. Den tidiga Jahve-kulten ska alltså snarare förstås som en form av monolatri (upphöjelsen av en gud bland andra) snarare än som den monoteism de abrahamitiska religionerna senare kommit att förknippas med.
I och med att israeliterna befriades ur den babyloniska fångenskapen och på 500-talet före vår tideräkning kom att inlemmas i det växande perserriket, införlivades föreställningen om Jahve med persernas monoteistiska tro på Ahura Mazda, enligt Soler. Det är under dessa omständigheter den judiska monoteismen uppstår. Soler ser det som ett paradigmskifte:
En ny teori banar sin väg, vinner anhängare för att plötsligt framstå i självklarhetens ljus: historien skulle inte längre tolkas i termer av rivalitet och motsättningar. Judarnas gud och persernas gud var samme gud, den ende Guden, som i enlighet med syften som endast var kända för honom gynnade än det ena än det andra folket. När Gamla Testamentet på 200-talet i Alexandria översattes till grekiska för Egyptens judar som inte kunde hebreiska, var monoteismen ett faktum, Jahvé hade ersatts av beteckningar som theos (Gud) eller kurios (Herren).
Denna monoteism övertogs sedan av kristna och muslimer. Solers forskning verkar ha fokuserat just den abrahamitiska monoteismens uppkomst. Hur perserna blev monoteister framgår i alla fall inte i Lötmarkers essä om Solers forskning.

Det är hur som helst tydligt att kampen om patentet på monoteismen länge stått mellan perser och egyptier, mellan Zarathustra och den egyptiske faraon Akhenaton. I dag presenterar flera media (AB, Sydsvenskan, SvD, DN) nya rön om de egyptiska faraonerna och monoteismens uppkomst.  Kirurgen Hutan Ashrafian vid Imperial College i London pekar på hur Tutanhkamon (1300-talet före Kristus) och hans närmaste förfäder uppvisar flera gemensamma drag. De dog alla unga och hade alla tydliga feminina drag, med breda höfter och förstorade bröst. När Tutankhamon dog vid 19 års ålder led han även av benskörhet och skolios. ”Orsaken till dessa missbildningar tros bero på att Tutankhamon var frukten av ett syskonäktenskap. Inavel, alltså, vilket är den bästa jordmånen för genetiska sjukdomar.”

Tutankhamuns far var ingen mindre än just Akhenaton, som fullständigt revolutionerade den egyptiska religionen genom att (för en kort tid) avskaffa polyteismen och ersätta den med en monoteistisk kult kring solguden Aton. Genom tiderna har många, utan att övertyga, velat knyta Moses till Akhenaton och i denna koppling – snarare än den Soler ger ovan – velat finna grunderna till den abrahamitiska monoteismen.

Hutan Ashrafian menar att Akhenaton, liksom sonen Tutankhamun, led av epilepsi i tinningloben, troligen till följd av en ärftlig sjukdom. Detta skulle dels kunna förklara deras feminina kroppar eftersom tinningloben står i nära kontakt med de regioner i hjärnan som utsöndrar hormoner. Men i epilepsin finner kirurgen också roten till de syner som skulle kunna förklara Akhenatons religiösa reformer. ”Människor som lider av denna typ av epilepsi är kända för att kunna drabbas av både hallucinationer och religiösa syner, framför allt efter att ha exponerats för solljus”, säger Ashrafian.

Detta, att den monoteistiska gudstron skulle vara resultatet av inavel och ärftlig sjukdom, är med största sannolikhet en bitter karamell för många att suga på. Jag tror också att det finns andra och bättre förklaringar till monoteismens framgång och utbredning. Men som religionsvetare tycker jag hur som helst att det är spännande att forskare med nya teorier och metoder återvänder till dessa frågor, även om vi troligtvis aldrig kommer finna ett allmänt tillfredsställande svar om gåtan Gud och religionens uppkomst.

Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet