Har Sverige fått sitt andra fall av självimmolation?

Den tredje oktober rapporterade Göteborgs-Posten och P4 Göteborg om en man som satt eld på sig själv inne i Domkyrkan i centrala Göteborg. Han ska ha hällt en antändlig vätska över sig, och sedan brinnande tagit sig ut ur Domkyrkan där butikspersonal och andra förbipasserande blev vittnen till händelsen. Mannen brännskadades svårt och avled senare av sina skador.

Uppgifterna i media är mycket knapphändiga om de omständigheter som rådde inne i kyrkan och som föranledde självbränningen - polisens jourhavande förundersökningsledare ville under kvällen avvakta med kommentarer om det rör sig om en självimmolation, dvs en självbränning med politiska motiv. Skeendet tyder dock på på detta, och den följande kommentaren syftar till att sätta denna ledsamma och förfärliga händelse i ett större sammanhang. 

Självimmolation är ett fenomen som söker offentlighet – det äger oftast rum i städer och på allmänna platser där många människor finns att bevittna händelsen. För att förstås som en självmordsprotest, menar sociologen Michael Biggs att handlingen behöver innehålla flera element: ett uppsåt att handlingen leder till döden; att handlingen inte syftar till att skada andra människor eller ting; att handlingen har ett publikt genomförande och/eller ett brev eller offentliggörande som riktar sig till politiker eller allmänhet; och att handlingen utförs för en kollektiv sak snarare än av personliga skäl. Termen självimmolation kommer ur det latinska ordet för offer, immolare. En självimmolation är ett offer av den egna kroppen som sedan 1963 förknippas med död genom eld, då den vietnamesiska munken Thich Quang Duc  lät bränna sig själv till döds i Saigon som protest mot den sydvietnamesiska regimens förtryck av buddhisterna i landet. En självimmolation kräver naturligtvis en stark beslutsamhet för att genomföra, och är samtidigt enkelt att iscensätta då det bara krävs en lättantändlig vätska och en tändare. Förvisso är självbränningar oftast individuella handlingar, och sällan del av en kollektiv eller kultisk miljö. Emellertid är det kännetecknande för självimmolationer att de kommer i kluster: en händelse tycks inspirera andra att följa efter vilket vi kan se i Tibet där en våg av självimmolationer tog sin början 2011 och som nu uppgår till 150 fall i Tibet och Kina samt 10 dokumenterade fall i exil.De individer eller rörelser som dras till självimmolation använder inte självmordsterrorism eller andra handlingar som kan skada andra – självimmolationer är utpräglade icke-våldshandlingar som varken syftar till att skada andra människor eller byggnader. Istället är deras yttersta syfte att skapa reaktioner hos åskådare och sympatisörer, reaktioner som leder till ett moraliskt ställningstagande som även förväntas övergå i handling. Att bränna sig själv blir på så sätt en uppmaning till omgivningen att ta ställning i politiska frågor; personen omvandlar sig till ett slags brinnande imperativ som genom handlingen vill skapa starka reaktioner. Den brinnande kroppen blir ett effektfullt medium, som väcker starka känslor hos åskådarna, både de som befinner sig på plats och de globala åskådare som tar del av händelsen via tidningar, tv och internet. Foton av en människa i lågor är kraftfulla bilder. För de som befinner sig på plats tillkommer andra starka sinnesintryck: lukten av bränd hud och bränd kropp. Dessa starka reaktioner kan sedan leda till handling, och ett engagemang i frågorna som den självbrännande personen vill uppmärksamma genom sitt offer.

Självbränningar är vanligare i buddhistiska och hinduiska kulturer, men har plockats upp som en form av politisk protest som även förekommer i andra länder och andra världsdelar. Det finns emellertid en påtaglig religiös och kulturell klyfta mellan abrahamitiska och indiska religiösa traditioner som blir tydlig när frekvensen av självbränningar länkas till geografiska områden. Självoffer i form av självbränningar förekommer sällan i kristna eller muslimska kulturkontexter, även om fall finns dokumenterade som i Tunisien 2010 när en grönsakshandlare satte eld på sig och det blev startskottet för den arabiska våren. Olika föreställningar om döden och vad som följer därefter har lett fram till diametralt skilda syner på hur en död kropp hanteras och hur man ser på kremeringar. I abrahamitiska traditioner finns en lång sedvänja av att begrava hela kroppen. Till exempel kan det utifrån kristen teologi bli ett dilemma att bränna kroppen eller delar av kroppen, då den inte längre ses som intakt och kan återuppstå på den yttersta dagen. I hinduiska och buddhistiska kontexter är emellertid kremationer vanligt, och död genom eld har en helig och ren dimension. Att offra sin kropp eller delar av sin kropp är dessutom ett etablerat tema i religiös litteratur och praktik i buddhistiska traditioner (både i theravada och mahayana-traditioner) där det kan tolkas som ett tecken på en osjälvisk handling och en bodhisattva-gärning vars yttersta syfte är att hjälpa människor från lidande, eller att skydda den buddhistiska läran när den är hotad. De brinnande vietnamesiska munkarna och nunnorna på 1960-talet hade som syfte att rädda buddhismens hotande ställning i Sydvietnam och att få ett slut på Vietnamkriget, medan tibetanerna vill göra omvärlden uppmärksam på det politiska förtryck som alltjämt pågår i Tibet. Självimmolationer äger oftast äger rum i politiska miljöer som är demokratiska och där självoffret har en större möjlighet att påverka politiska skeenden eller beslut. I Sverige har vi bara haft ett tidigare fall av självimmolation som inträffade 1981, när skådespelaren Per-Axel Arosenius lät bränna sig själv till döds utanför Skattemyndighetens kontor i Stockholm efter en långvarig skattetvist där han ansåg sig orättvis behandlad. Händelsen i Göteborg ägde rum i och utanför Domkyrkan, vid 13.30-tiden. Varför just en religiös byggnad valdes ut som plats, och vilken bakgrund eller anknytning mannen har dit är fortfarande oklart, liksom de bevekelsegrunder som kan ha lett fram till handlingen. Mannen var så svårt skadad att han inte kunde höras av polisen. 

Katarina Plank,  Karlstads universitet  

För vidare läsning rekommenderas sociologen Michael Biggs artikel Self-Immolation in Context, 1963-2012:
Michael Biggs, “Self-Immolation in Context, 1963-2012”, Revue d’Etudes Tibétaines, no. 25, Décembre2012, pp. 143-150.

Meditationsmästaren SN Goenka är död

Anicca vata sankhara.
Alla sammansatta ting är förgängliga.

När buddhister i theravadabuddhistiska länder annonserar bortgången av en älskad och nära vän, är detta palistrofen som brukar inleda kungörandet. Runt om i världen sörjer idag vipassana-meditatörer sin mästare, SN Goenka, även kallad Goenkaji, som dog sent på söndagskvällen i sitt hem. Från Igatpuri i Indien, där Goenka-rörelsens huvudcenter ligger, citerar Vipassana Research Institute  Mahaparanibbana Sutta, lärotalet som berättar om Buddhans uppgående i nirvana, och ger samtidigt en uppmaning till alla de lärjungar runt om i världen som tagit del av S N Goenkas meditationsinstruktioner genom åren:
"All conditioned things are transitory. That which is created will be destryoed. (Practicing Vipassana meditation) Experience this truth yourself (withing yourself) by being mindful." Vayadhamma sankhara, Appamadena sampadetha.

S N Goenka föddes 1924 in i en hinduisk familj som var bosatt i Burma, och han kom i kontakt med vipassana (insiktsmeditation) när han var i trettioårsåldern. Det var ett stort steg för honom att börja praktisera buddhistisk meditation, och han har under hela sin lärargärning poängterat att han ser vipassana som ett sätt att lära sig  dhamma, en universell naturlag som förklarar hur sinnet är beskaffat och som visar på hur människan kan upphöra med att skapa ny karma. Goenkas utformning av meditationskurser, tysta retreater som varar under tio dagar, har kommit att påverka även andra meditationscentra. Meditationspraktiken, som starkt betonar uppmärksamheten av vedana, förnimmelser, har också kommit att influera flera mindfulnessbaserade interventioner.

Den moderna teknologin möjliggjorde för Goenka att standardisera sina kurser och spela in meditationsinstruktionerna på band. Dessa har sedan använts på alla kurser som rörelsen ger runt om i världen. Goenka-rörelsen, eller som de själva benämner sig Vipassanameditation, så som den lärs ut av SN Goenka i U Ba Khins tradition, är välorganiserad rörelse som finns etablerad med permanenta centra på över 120 orter. Alla kurser som ges följer samma format, det som framför allt skiljer sig åt på de olika centren är de 40 olika lokala språk som Goenkas engelska undervisning har översatts till samt hur lokala mattraditioner påverkar den vegetariska kost och dryck som serveras. En övervägande majoritet av centren (i relationen 3:5) är lokaliserade i Syd- och Sydöstasien. När jag senast undersökte statistik (2011) såg fördelningen ut så här: 50 center återfanns i Indien och 26 center i asiatiska länder med inhemska buddhistiska traditioner som Sri Lanka, Thailand, Taiwan, Burma, Kambodja, Mongoliet och Nepal (därutöver gav kurser i ytterligare sex asiatiska länder). I Nordamerika, Europa och Australien/Nya Zeeland återfanns 39 center och kurser gavs på ytterligare 51 platser. Rörelsen finns etablerad med center även i andra områden, men utbredningen idag visar tydligt att rörelsen blivit populär bland tre distinkta grupper: indier, västerlänningar och (syd)asiatiska buddhister.

Vad händer när en så stor meditationsmästare dör? Flera asiatiska medier har uppmärksammat Goenkas bortgång, däribland Zee News, The New Indian Express, Bangkok Post och The Nation. Även västerländska buddhistiska medier, som Shambhala Sun publicerar minnesartiklar över Goenka.

På Facebook har rörelsen publicerat en sista bild på Goenka, där han ligger på lit de parade (se bilden till vänster). Under dagen hålls Goenkas hem i Bombay öppet för vipassana-meditatörer som önskar ta ett sista farväl, och i morgon, tisdag, kommer Goenka att kremeras. Processionen, som för kroppen från hemmet till krematoriet, är en öppen tilldragelse, medan bara den närmaste familjen närvarar vid kremeringen. Enligt Bangkok Post kommer en ceremoni att samtidigt hållas i Bangkok.
Goenka efterlämnar hustru och sex söner.

Hur Goenkas bortgång påverkar meditationsrörelsen och dess popularitet är alldeles för tidigt att kunna uttala sig om. Tidigare meditationsmästare i traditionen har fortsatt att vördats genom att pilgrimsresor genomförts till platser där de varit verksamma i Burma. Goenka har genom sin livsgärning aktivt motarbetat allt för starka tendenser till guru-kult runt sin person, vilket väcker en religionshistorikers nyfikenhet kring hur hans minne kommer att hanteras i framtiden.

Katarina Plank, FD, Göteborgs universitet

Förintelseångest och den vaga gränsen mellan sekulära och religiösa beteenden

Frågan om vad som religion och vad som inte är religion har ju diskuterats en del här på bloggen på sistone. Lyssnade på de senaste avsnitten av P1s filosofiska rummet idag och fick då flera intressanta exempel på företeelser i vårt samhälle som tydligt anknyter till sådant som tidigare låg inom ramen för det vi känner igen som religion men som idag befinner sig i ett sorts gränsland.

I det senaste avsnittet medverkade bland andra Tulsa Jansson som presenterades som är filosofisk praktiker. Hon bedriver en verksamhet, Philosophy at work, som går ut på att människor träffas för att filosofera kring existentiella frågor. Hon upplever att funderingar kring dessa frågor är en viktig del av mänskligt liv också för folk som inte är akademiska filosofer och menar att de utgör en aspekt av vårt välmående som inte tas upp i till exempel terapi.

I ett tidigare avsnitt av samma program diskuteras hur det är att få ett cancerbesked. I detta medverkar bland annat Lisa Sand som är kurator och disputerad på en avhandling om coping-strategier i livets slutskede (avhandlingen har tidigare uppmärksammats i SvD). Lisa Sand och Peter Strang som är professor i palliativ medicin beskriver i programmet de typer av ångest som brukar drabba människor som ligger inför döden. Ångest för att skiljas är en påtaglig och vanlig reaktion, liksom upplevelsen av existentiell ensamhet. Utöver dessa beskriver de också något som de kallar förintelseångest. Alltså ångest för att inte finnas till överhuvudtaget, inte ens som en död kropp. Denna sistnämnda vånda, beskrevs av de två experterna, som verkade ha stor praktisk erfarenhet av palliativ vård, som den mest ogripbara eftersom den handlar om något som inte kan artikuleras. Man säger att någon "är död" men denna den värsta dödsångesten handlar om insikten att konsekvensen av döden är att överhuvudtaget inte vara någonting, inte ens en död människa, utan ingenting.

Utifrån sin erfarenhet konstaterade Sand och Strang att patienter som inte har några föreställningar om ett liv efter döden ändå hanterar sin förintelseångest genom att på olika sätt försöka skapa och föreställa sig en fortsättning: man skriver dagbok som ska finnas kvar och tänker på hur ens kropp kommer att uppgå in i ett naturligt kretslopp och på så vis i någon mening leva vidare. Lisa Sand noterade hur denna coping-strategi påminner om idéer som finns i många religiösa system.

Deras i praktisk erfarenhet grundade insikter om sekulära svenskars sätt att hantera sin egen förestående död blev härmed en bekräftelse av den traditionella teorin om religiös tro som en strategi för människan att hantera sin egen dödlighet (Tylor, Malinowski etc.). Religiös tro mildrar förintelseångesten genom att dödens ingenting till någonting. Samma förskjutning sker i de döende patienternas sätt att tänka kring sin egen död. En bra  illustration till svårigheten att dra en skarp gräns mellan hur religiösa föreställningar  fungerar och hur sekulära sådana gör det.           

David Thurfjell

Docent i religionsvetenskap vid Södertörns högskola