‘Vi börjar få slut på demoner’ – Aum, inramningar, och den sista wanted-postern

Återigen har vi nöjet att bjuda in vår expert på Japan, Dan Öberg, för att kommentera den japanska polisens övervakning av religiösa kulter i Japan. Worldwide Religious News rapporterade nyligen att polisen undersökt 21 byggnader som tillhör grupperna Aleph och Hikari no Wa, båda beskrivs som utbrytargrupper ur Aum Shinrikyo som bar ansvaret för sarin attackerna i Tokyos tunnelbanna 1995. Mot denna bakgrund bad vi Öberg att kommentera den senaste utvecklingen i Japan. 

För storstadsmänniskan flyter tusentals ansikten förbi ögonen en helt vanlig dag. Dels rent faktiskt: på gatan, i tunnelbanan, på skolan, på jobbet, i affären. Men även via reklam, facebook,och media i allmänhet. Det krävs något extra för att denne ska minnas någon eller några av dessa. Två som etsats fast på min näthinna under åratal av passiv exponering är Naoko Kikuchi och Katsuya Takahashi’s bistra ansikten. De figurerade på de ”wanted posters” – planscher på efterlysta personer – som sitter i var och varannan tunnelbana i Tokyo. På planscherna fanns som jag minns det en rad bilder – allt från efterlysta RAF medlemmar från 70-talet till en rad Aum Shinri Kyo medlemmar från 90-talet. Som bekant var Aum ansvariga för den attack som genomfördes mot Tokyos tunnelbanor 1995 och man planerade långt mer omfattande attacker än dessa (eller ”barmhärtighetsmord” som man kallade det). Talande för bilderna är att personerna såg obehagliga ut. Jag vet inte om man från polisens sida valde bilder utifrån någon viss princip, men det var inga ”profilbilder” direkt (för att tala ”Facebookspråk”).

Allt eftersom de eftersökta fångats in har deras ansikten tagits bort (då man reviderar wanted-postrarna) och sommaren 2012 återstod två: Naoko Kikuchi och Katsuya Takahashi efter 17 års jakt, samt en gradvis ökad belöning på 5,000,000 yen (ca 400,000 Sek) för information som ledde till gripande. Den tredje personen på efterlysningsbilden Makoto Hirata överlämnade sig själv till polisen i början på 2012 enligt egen utsago ’i skam över hur många japaner drabbats av tsunamin och jordbävningen’. Ironiskt nog så hade de alla tre under många år ”gömt sig” mitt i stor-Tokyo som delar av den ”ansiktslösa massan”. Kikuchi greps efter ett tips från allmänheten i sin bostad medan Takahashi greps efter en intensiv polisjakt. Man skulle således kunna hävda att eftersom samtliga efterlysta nu är gripna eller väntar på avrättning så borde saken vara ur världen. Emellertid så är så inte fallet. Gripandena föranledde Kōanchōsa-chō – den japanska motsvarigheten till SÄPO – att som en del av övervakningen av religiösa kulter genomföra polisundersökningar vid 21 byggnader tillhörande den religiösa gruppen Aleph och 8 byggnader tillhörande den religiösa gruppen Hikari no wa. Båda dessa är grupperingar som formats ur Aum och polisen planerar att fortsätta den strikta bevakningen.

Colin Powell sade en gång i sin roll som USA’s utrikesminister – ’I’m running out of demons…I’m down to Castro and Kim Il Sung’. I samma anda kan vi fråga om den japanska staten i och med gripandena fått slut på religiösa demoner och i framtiden planerar att avsluta bevakningen av religiösa kulter? Det är naturligtvis mycket svårt att uppskatta i vilken grad Aleph och Hikari no Wa utgör hot mot allmänheten idag 17 år efter sarin-gas dåden. Vissa betraktare menar dock att Aleph i dagsläget består av kultister som är trogna den dödsdömde ledaren Shoko Asaharas originalläror (och leds bland annat av hans biologiska barn) och att Hikari no wa främst består av kultister som tar avstånd från den lära som föranledde terrorist dåden – exempelvis ”Poa.” Aums version av det buddhistiska begreppet poa går i korta drag ut på att om en andligt högstående dödar en lägre stående så stärks bådas själar. Den sistnämnda når evigheten medan den förstnämndas själ höjs av detta. En lära som går att utvidga till hela mänskligheten där mord riskerar att bli ett slags ”barmhärtighetshandling”.

Man kan dock även nyfiket ställa den mer kritiska frågan om de nya kulterna ramas in via dessa ”wanted posters”? I så fall skulle även framtida ”religiösa demoner” till del skapas av de efterlysningsbilder som figurerar just nu. Om så är fallet måste den japanska staten konfronteras med faktumet att stereotypen av de religiösa kulterna framställs, inte bara av Aums minst sagt märkliga världsbild, utan även av den visuella exponeringen via efterlysningsbilder. Bilder som storstadsmänniskan upprepande gånger utsätts för som del av ”en helt vanlig dag”. Om så är fallet vilken rätt har den japanska pendlaren att slippa se dem?

Dan Öberg, lektor i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan, Stockholm

Nobelpriset i litteratur - en religionsvetenskaplig kommentar

Inför torsdagens utdelning av nobelpriset i litteratur tillhör den japanske författaren Haruki Murakami (f. 1949) en av de förhandstippade favoriterna. Murakamis författarskap har ofta handlat om övernaturliga och surrealistiska teman som har tangerat religionsvetenskapens områden. I trilogin 1Q84 (på svenska 2011) finns till exempel en koppling mellan fiktion, politik och religion. I den icke-fiktiva romanen Underground: The Tokyo Gas Attack and the Japanese Psyche har Murakami också behandlat den japanska religiösa rörelsen Aum Shinrikyos sarinattack på Tokyos tunnelbanna 1985. För detta verk intervjuade Murakami ett antal personer som berördes av gasattacken för att förstå de bakomliggande orsakerna till händelsen och för att fördjupa analysen och nå bortom de japanska mediernas beskrivningar. Han var också mycket kritisk till det japanska samhällets förmåga att lära sig vad som egentligen orsakade attackerna och istället för att gå till djupet i frågan valde många att avfärda Aum Shinrikyo som en fanatisk sekt enligt Murakami.

Kopplingen mellan religion och skönlitteratur är på flera sätt ett intressant forskningsområde. Religion är för det första ett återkommande tema i flera romaner - betänk till exempel Göran Tunströms Ökenbrevet, P.O. Enqvists Lewis resa eller Naguib Mahfouzs Våra drömmars gata. För det andra är det också forskare som vill se läsandet som ett sökande efter mening eller tröst. Är det så att läsandet av skönlitteratur kan ge liknande känslor som en religiös upplevelse? Tröst, meningen med livet och en inblick i hur andra människor kan ha det i livet kan till exempel framträda i litteratur och på detta sätt kan kanske litteratur fyller en liknande funktion som religion kan ha i människors liv. Vi har därför anledning att återkomma till detta tema i ytterligare inlägg och speciellt relevant frågan om Murakami får nobelpriset i litteratur.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet