Gadgeten innehöll ett fel

söndag 10 juli 2016

Dunkelt skrivet, dunkelt tänkt Norell

Det är svårt att utläsa vilket tabu i forskarvärlden som “turbulens kring Mehmet Kaplan och Yasri Khan” har lyft slöjan från, som Magnus Norell hävdar i sin krönika betitlad “muslimska brödraskapet”. Retoriskt är det dock väldigt effektivt att hävda att något är ett tabu och dessutom förstärka detta med den orientalistiskt färgade metaforen att “lyfta på slöjan.” Med två ganska basala berättartekniska grepp så lovar Norell att lotsa oss in i en dold värld, en okänd del av Sverige, det islamistiska Sverige. Dramaturgin hanterar Norell med ypperlig expertis, hans sakframställan lämnar däremot en hel del att önska.

Å ena sidan skriver Norell helt korrekt att islamism är ett komplext begrepp och att “islam är en disparat och decentraliserad religiös tradition med mängder av olika uttolkningar.” Det finns inga allmänna eller universella definitioner av varesig “islamism” eller “islam” vilket Norell i egenskap av forskare naturligtvis är medveten om. Problemen i texten uppstår då Norell direkt efter ett sådant konstaterande kan göra essentialistiska konstateranden som “Det finns ingen riktig icke-politisk islam” till skillnad då från kristna samhällen där Norell tar bibeln (sic!) som sanningsvittne, för att stärka sin tes om kristendomens och islams olika karaktärer. På ett enda stycke lyckas således Norell bevisa att han varken behärskar historia, religionshistoria eller teologi.

Det är förvisso sant att Matteus 22:21, som Norell lägger fram som bevis för sin tes, ibland anges som ett kristet teologiskt argument för sekularism, vilket såklart står kristna fritt att tolka. Men bibelpassagen finns också i en historisk kontext och påvisar med all önskvärd tydlighet den rabbinska och judiska sociala verklighet i vilken jesus-figuren befann sig. Bakgrunden till kapitel 22 är det politiskt oroliga Palestina under Rom och ett fariséiskt försök att få Jesus-figuren att ta ställning mot den romerska ockupationen genom att vägra betala skatt. Katolska kyrkan använder exempelvis bibelcitatet i sin katekes 1994 tillsammans med ett citat från apostlagärningarna om att lyda Gud framför att lyda människor (Apg 5:29) för att legitimera civil olydnad om den världsliga makten går emot kristen moral (artikel 2242). Det är möjligt att Norell gör anspråk på att tolka kristen tro, men historiskt sätter han sig i ett gungfly av problem när han hävdar att kristendomen i-sig-självt skulle vara icke-politisk eller påbjuda en sekulär samhällsordning. Åtminstone sedan kejsar Konstantins Milano-edikt 313 så har Kristendomen varit en politisk faktor i Europeisk politik.

Islam är också en historisk politisk faktor, men inte nödvändigtvis på det sätt som Norell antyder. Koranen är förvånansvärt tyst gällande statsskick och inte heller Muhammed verkar, utifrån befintliga muslimska källor, ha lämnat några tydliga instruktioner om hur gruppen av troende bör organisera samhället politiskt. Schismen mellan sunni- och shiamuslimer illustrerar ganska väl denna otydlighet. Kalifatet uppkommer inte i en muslimsk egen politisk teori utan ser ut att modelleras på för-islamiska existerande organisationsformer som allt eftersom ges religiös legitimitet. Man är dock från sunnitiskt håll från början ense om att kalifen är en världslig ledare som till skillnad från profeter inte mottager några instruktioner från gud. Den muslimska teologins skolbildningar utvecklas relativt oberoende från den världsliga makten genom privata donationer och stiftelser och det finns flera tillfällen i den muslimska historien då teologer ansätts hårt av sina världsliga ledare då de vägrar spela kalifatets intressen i händerna. Det är möjligt att Norell, som en Khomeini eller en Abu Bakr al-Baghdadi, förespråkar en ny normativ teologisk position, men då gör han det på samma historielösa grund som just Khomeini eller Baghdadi. Som akademiker förväntas Norell åtminstone kunna problematisera sin egen utsaga.

Man kan möjligen ursäkta Norells bristande historiekunskaper gällande den muslimska världen, men det kan väl knappast gått honom förbi att politik och religion i form av en statskyrka under 400 år varit definierande för statsbygget Sverige. Politik och religion satt ihop fram till år 2000 i detta -per definition- kristna land och det är först efter millenniumskiftet vi möjligtvis kan börja tala om ett objektivt sekulärt Sverige. När Sverige på 1500-talet antog den protestantiska läran så knöts om något det politiska och det religiösa ännu tätare ihop än tidigare då den katolske påven som auktoritet helt kunde kringskäras. Sveriges anti-katolska historia är djupgående och den sista direkt anti-katolska lagstiftningen försvinner först 1977.

Bristande historiska kunskaper är dock inte ensamt ett hinder för att kunna göra intressanta samhällsvetenskapliga observationer. Norell är trots allt doktor med statsvetenskapliga meriter, således kan också hans intresse för politisk islam (eller svenska muslimska politiker) förklaras. Problemet är att Norell inte verkar ha någon egen empiri att utgå ifrån när han vill upplysa läsaren om det han beskriver som det muslimska brödraskapets (MB) järngrepp om svensk identitetspolitik. I sin iver rusar Norell omkring bland anekdoter, alla skräddarsydda för att bevisa hans huvudsakliga tes nämligen att…ja vad är Norells huvudtes egentligen? MB är ett spöke genom hela Magnus Norells text och som ett spöke förblir det också flyktigt, eteralt genom sluggerartad, på måfå författad poulärvetenskaplig prosa. Tankarna vandrar till huruvida Norell inte lade ner någon ansträngning på författandet? Är det bara en pliktskyldig före-semestern-text som hasplades ur i en taxi på väg till Arlanda?

Norells tankebanor är förvillande. Mehmet Kaplan kopplas till antisemitism via en utsago av en imam vid Stockholms moské som uttryckt tillfredställelse över sin egen upplevda skjuts framåt genom Kaplans politiska karriär. Norell låter också förstå att Kaplan inte gjort politisk karriär på egna meriter utan endast fungerat som ett bete i röstfisket på muslimska röster och detta leder till att etablerade politiska partier ser mellan fingrarna gällande “patriarkala kvinnoförtryck och antisemitism”, värderingar som muslimska brödraskapet och människor från MENA-regionen, menar Norell, fått i sig sådana värderingar med modersmjölken och uppenbart inte kastar på sophögen då de anländer Sverige. Vafalls? Menar Norell att vi ska övertygas om att Kaplan är antisemitisk kvinnoförtryckare genom ett statistiskt antagande baserat på nationellt ursprung, eller vad är själva syftet med texten?

Texten driver omkring utan uttalad mening eller mål. Författaren verkar inte överdrivet intresserad att belägga sina påståenden, eller ens göra dem logiskt koherenta i vissa fall. Det är oansvarigt av Norell att lägga sin doktorstitel bakom en så illa underbyggd artikel, oavsett den är ämnad vara skriven i essäistisk stil. Det hade varit god ton att påpeka tidigt att det exempelvis saknas forskning på MB i Sverige och att följande text är till stor del spekulativ. Internationellt så finns det relativt mycket forskningsmaterial om MB, men professor Göran Larson nämner ingen forskning på MB i Sverige specifikt i sin kunskapsöversikt Islam och Muslimer i Sverige från 2014. Stockholm: SST) Viss relevans hade Norell kunnat få av Johan Catos avhandling När islam blev svenskt (2012) där han borde kunna känna igen sin egen röst i säkerhetsdiskursen kring hur den politiska konstruktionen av islam fungerar.

Istället brakar Norell på med några väl utvalda fakta och en hel del för givet taget. MB påstås ligga som en våt filt över muslimerna i Sverige, men Norell kan inte berätta hur, vilka de är, eller på vilket sätt deras närvaro är problematisk. MB dominerar Islamiska förbundet (IFiS) berättas det, men inte om huruvida MB också dominerar Islamiska Samarbetsrådet (ISR) som är de sex nationella statsbidragberättigade trossamfunden, en betydligt större aktör än IFiS. Det är den här saknaden av perspektiv och förståelsehorisonter som skaver texten igenom. En rad påståenden läggs fram, men ingen hjälp erbjuds att förstå påståendena. Hur bör vi värdera källan? I vilken mening är det problematiskt att MB verkar i Sverige? Vad menas med shariah i texten? Ska det läsas ut som korporella straff eller ska det tolkas mer som en särskild moralsyn? Båda synsätten finns nämligen representerade bland så kallade islamister.

Till Norells meriter hör att han lyfter en hel del intressanta frågor. Bland annat för han fram Aje Carlboms beskrivning av självvald “mjuk apartheid” och menar att denna åtskillnad av muslimer och icke-muslimer leder till sämre integration, minskad tillit och socialt sönderfall. Det är förvånande dock att Norell inte ens prövar att tänka från det andra kausala hållet, tänk om det är den försämrade välfärden, det sociala sönderfallet som orsakar sökandet efter politiska lösningar utanför de traditionella (och i islamisternas ögon) misslyckade ideologierna? Bär då i tanke att islamismer blev märkbart anti-socialistiska efter 1979, så det verkar gå ideologiska trender även i islamism, vilket i sin tur föreslår en populistisk elasticitet i hur det islamistiska projektet formuleras.

Då det muslimska brödraskapet i Sverige är så volatilt och undflyende som påstås i texten blir det också svårt att konkretisera i en artikel. Jag håller med Pierre Durrani som hänvisas till i Norells text. Det skapar stor misstänksamhet och myter kring MB och vad deras närvaro får för konsekvenser. I närtidshistoria kan den låga profilen vara förståelig i med att öppet medlemskap har kunnat rendera i både tortyr och summariska dödsstraff. Om så är fallet är det också ironiskt att det som tidigare varit en överlevnadsstrategi nu används som ett effektivt vapen emot dem. Men så vet vi inte om det är fallet. Mer forskning behövs på området och det är det som Magnus Norell också borde ha konstaterat i sin text.

Frederic Brusi,
doktorand i Religionshistoria vid Stockholms Universitet










torsdag 7 april 2016

Satanism, religionsfrihet, och kampen om aborträtten

I kölvattnet av John Miltons Paradise Lost har Lucifers uppror mot Gud tolkats som en rättfärdig revolt mot en totalitär övermakt av socialt radikala författare som Mary Wollstonecraft, Pierre-Joseph Proudhon, och Saul Alinsky, bland andra. Idag befinner sig Satan återigen i den politiska hetluften, denna gång i kamp med den amerikanska kristna högern. 

Den 8 maj 2015 stämde den satanistiska organisationen Satanic Temple delstaten Missouri för att ha brutit mot religionsfriheten genom sin restriktiva abortpolitik. Snarare än att attackera abortlagstiftningen direkt väljer man att bestrida den genom att åberopa delstatens så kallade State Religious Freedom Restoration Act, enligt vilken religionsfriheten endast får inskränkas i särskilda fall. Lagen, som instiftades 1993, var från början primärt avsedd att skydda minoritetsgrupper, i synnerhet amerikanska urinvånares rätt att bruka hallucinogenen peyote i rituella sammanhang. 2014 fastslog högsta domstolen att även företag kan omfattas av lagen. Efter det federala beslutet att tillåta samkönade äktenskap har State Religious Freedom Restoration Acts mestadels utnyttjats av den kristna högern i syfte att möjliggöra fortsatt diskriminering av HBTQ-personer, bland annat av privata näringsidkare. I vissa delstater har man ytterligare förstärkt religionsfrihetslagarna så att de övertrumfar de flesta andra lagar.

Sedan högsta domstolen 1973 i det kända fallet Roe v. Wade beslutade att fri abort ingår i den konstitutionellt skyddade rätten till privatliv har delstater inte rätt att förbjuda abort. Redan 1977 infördes dock en betydande inskränkning av skyddet för fri abort genom Hyde Amendment, som starkt begränsar användandet av federala medel används för att tillhandahålla abortvård, vid undantag för fall där graviditeten är resultatet av våldtäkt eller incest, eller när kvinnans liv är hotat. Det föreligger inget förbud mot att delstatsmedel används för ändamålet, men i praktiken möjliggör lagtillägget att delstaterna själva har möjlighet att reglera tillgången till abortvård genom lokal lagstiftning utan att direkt bryta mot Roe v. Wade. Under George W. Bushs ämbetsperiod kringskars aborträtten ytterligare, och det blev lättare för delstaterna att införa egna restriktioner.

Enligt federal lagstiftning får lokala myndigheter inte utsätta abortsökande kvinnor för ”undue burden”, men tolkningar av lagen varierar kraftigt. I mars 2016 krävde 38 delstater att kvinnan genomgår terapi innan abort, och 28 delstater krävde också en obligatorisk vänteperiod, vanligen 24 timmar, mellan terapin och ingreppet. Missouri är en av fyra delstater utöver South Dakota, North Carolina och Utah som kräver en väntetid på 72 timmar. I flera delstater tvingas kvinnan lyssna på fostrets hjärtslag eller se ultraljudsbilder innan aborten. Under det förberedande samtalet kan det också understrykas att livet börjar vid befruktning, och i flera delstater delges kvinnan medicinskt felaktig information om fostrets smärtkapacitet samt att abort ökar risken för bröstcancer. I 14 av delstaterna måste det obligatoriska terapisamtalet genomföras ansikte mot ansikte innan den delstatligt reglerade väntetiden, vilket innebär att kvinnan måste besöka abortkliniken upprepade gånger. Då många av de konservativa delstaterna har få aktiva abortkliniker medför detta stora omkostnader för kvinnorna i och med långa resor och frånvaro från arbetet. För kvinnor med begränsade ekonomiska resurser har det därför blivit allt svårare att få tillgång till säker abortvård. Allt detta är del av ett flerfrontskrig mot aborträtten, som i Arizona även innefattar försök att införa personskap för embryon som börjar två veckor innan befruktning. Flera delstater inklusive Texas och Mississippi har också infört medicinskt omotiverade föreskrifter gällande utformning och bemanning av abortkliniker som också syftar till att indirekt begränsa aborträtten. Dessa så kallade TRAP-lagar (Targeted Regulation of Abortion Providers) har bestridits, och behandlas för närvarande i högsta domstolen.

Rätten till fri abort har under senare tid blivit en av Satanic Temples viktigaste frågor, som organisationen bland annat uppmärksammat genom aktioner till stöd för Planned Parenthood och sloganen ”America is not a theocracy. End forced motherhood”. De mest restriktiva abortlagarna finns i starkt konservativa stater, som i regel också har särskilt stark religionsfrihetslagstiftning som gör det möjligt för kyrkor och kristna näringsidkare att kringgå diskrimineringslagstiftning och kringsskära HBTQ-personers rättigheter. Satanic Temple ämnar därmed bestrida delstaten Missouris abortlagar genom att åberopa religionsfriheten, och hävda att det ingår i deras religiösa tro att en kvinna har absolut rätt till sin egen kropp och därmed inte ska underställas obligatorisk förberedande rådgivning eller 72 timmars väntetid. Satanic Temple ställer därmed dessa två kontroversiella lagar emot varandra, i förhoppning om att fallet ska bli prejudicerande. Om organisationen förlorar kan kritik riktas mot Missouris religionsfrihetslagar, och målet kan därmed drivas vidare. Om templet istället vinner öppnas möjligheten för fler stämningar i andra delstater. Oberoende av resultatet synliggör kampanjen att amerikanska antiabortlagar är religiöst motiverade.

Vilka står då bakom dessa kampanjer? Satanic Temple grundandes i början av 2013 av Lucien Greaves och Malcolm Jerry. Greaves var under en längre period organisationens främsta ansikte utåt, en roll som idag delas med flera andra talespersoner, och bedrev redan från början kampanjer mot politiska beslut som motiverades på konservativ kristen grund. Satanic Temple fick tidigt uppmärksamhet genom sitt ironiska hyllande av Floridaguvernören Rick Scott, som skrivit under en lag som gjorde elevledda böner lagliga i skolor vid större samlingar. Då USA inte tillåter religiös särlagstiftning innebar detta i praktiken att Scott öppnat upp för satanistiska böner i skolan. Satanic Temple har sedermera bedrivit ett flertal kampanjer för att upprätthålla separationen mellan kyrka och stat. Utmärkande för organisationens politiska strategi är att man inte attackerat lagarna direkt, utan istället krävt samma rättigheter för satanismen som de kristna kyrkor som lagarna framförallt varit instiftade för att skydda. En av organisationens mest uppmärksammade kampanjer var ett svar på uppställandet av de tio budorden utanför delstaten Oklahomas kongressbyggnad. Satanic Temple krävde då att få resa en staty av getguden Baphomet, av templet identifierad med Satan. Statyn, som är utformad så att barn ska kunna sitta i getgudens knä, finansierades genom en insamling som genererade över 100,000 dollar. Kampanjen resulterade i att budorden avlägsnades, och Baphometstatyn står idag uppställd i Detroit. Templet har även drivit rätten att få dela ut satanistisk barnlitteratur i skolor på samma villkor som kristna kyrkor, och har nyligen vunnit rätten att distribuera Satanic Children’s Big Book of Activities i delstaten Colorado.

Satanic Temple använder sig av en medvetet provokativ retorik och symbolik för att påvisa den kristna högerns dubbelmoraliska hållning i religionsfrihetsfrågor, och har tvivellöst starka humoristiska och satiriska drag. Trots detta är templets verksamhet inte enbart en fråga om performance eller religiös parodi, såsom man kan se i rörelser som pastafarianismen och diskordianismen. Tvärtom visar gruppens texter en tydlig belästhet i äldre proto-satanistisk intellektuell tradition, och man knyter explicit an till 1700- och 1800-talens romantiska satanism med referenser till författare som William Blake och Jules Michelet. Särskilt rekommenderas den franske socialisten Anatole Frances La révolte des anges (på svenska ”Änglarnas uppror”), utgiven 1914, i vilken Satan hyllas som en representant för frihet och humanism.

Satanic Temple uppvisar också tendenser till att explicit sammankoppla satanism med feministisk retorik, vilket tydligt kan ses i organisationens kampanjer för att försvara aborträtten. I samband med 8 mars 2016 publicerades också en längre bloggtext på organisationens hemsida som knyter an till Genesis och idén om kvinnan som Satans förtrogna, såväl som till föreställningen om de tidigmoderna häxprocesserna som ett uttryck för kyrklig misogyni. I texten refererar man också till Jules Michelet, vars pseudohistoriska verk La sorcière (1862) har utövat ett mycket starkt inflytande på 1900-talets nyhedniska rörelser och feministiska häxkonst. I texten görs en tydlig poäng av att använda begreppet feminism (vilket författaren ironiskt referar till som ”the F word”), med en tydlig medvetenhet om termens kulturella laddning, och Satan och häxan används som symboler för antipatriarkalt uppror. Satanic Temple utmärker sig här genom betonandet av en strukturell analys av patriarkalt förtryck, och skiljer sig därigenom tydligt från USAs mest framträdande satanistiska organisation, den socialdarwinistiskt orienterade Church of Satan. I boken The Compleat Witch (1971, senare utgiven under titeln The Satanic Witch) argumenterade Church of Satans grundare Anton LaVey mot kollektiv feministisk strävan, och menade att kvinnor istället skulle använda sitt utseende och sin sexualitet för att enskilt vinna inflytande genom mer mäktiga män. Också detta utmanas genom bloggtexten på Satanic Temples hemsida, där författaren Lacrimae Mundi lyfter fram den erotiska laddningen i de kulturella tolkningarna av Genesisberättelsens Eva, och betonar att hon som feminist inte enbart vill ses som sexig, utan också kräver jämställdhet. I sitt absoluta försvarande av aborträtten skiljer sig också Satanic Temple från LaVey, som hade en avsevärt mer negativ syn på abort. 

Satanic Temple utgör inte det första amerikanska försöket att använda alternativreligiös symbolik som social protest mot det kristna etablissemanget. 1963 uppkom Reformed Druids of North America (RDNA), en från början humoristisk organisation grundad i protest mot att delstaten Minnesota krävde att alla studenter och universitetsanställda skulle delta i religiösa gudstjänster på regelbunden basis. Över tid kom druidorganisations fokus dock att skifta mot mer allvarligt hållen nyhednisk tro och utövande, och RDNA utgör idag en av USAs största nyhedniska organisationer. Liknande tendenser kan ses i Satanic Temple, som i ökande utsträckning kommit att knyta an till en mer religiöst och filosofiskt satanistisk diskurs. Möjligen kan detta tolkas som en del i ett försök att utforma en mer helhetligt existentiell satanism, som kombinerar social aktivism med historisk förankring och adresserande av de stora frågorna. Otvivelaktigt är Satanic Temple en av vår tids mest fascinerande och politiskt viktiga nyreligiösa rörelser, som genom att bygga vidare på traditionen av att sammankoppla Lucifer med socialt progressiv politik synliggör grundläggande problem i den amerikanska demokratin.

För mer information:


Fredrik Gregorius, lektor i religionshistoria, Linköpings universitet
Manon Hedenborg-White, doktorand i religionshistoria, Uppsala universitet.

tisdag 22 mars 2016

Jihad i Europa

På resa från en Mellanöstern- och islamkonferens i Italien görs följande reflektioner.

I flera paneler med forskare främst från Sydeuropa pekades på förändringar ibland såväl jihadister i Europa som i transnationella relationer mellan jihadister och rörelser som till exempel Jabhat al-Nusra och ”Islamiska Staten” i Irak och Syrien. Termen ”jihadist” betecknar här de som i islams namn genomför vålds- och terrordåd. Paneldeltagare pekade under konferensen på en ”eurotransnationell” rörelse bland jihadister som stärkts efter 2015 och som en del forskare menade troligen kommer att förstärkas ytterligare. Med ”eurotransnationell” avsågs jihadisters rörlighet inom Europa. Dessa behöver sålunda inte nödvändigtvis ha varit i Syrien eller Irak, utan rekryteras i ett europeiskt sammanhang och planerar eller genomför attentat i Västeuropa. Resonemangen kring dessa jihadister byggde som jag förstod det på nya, inte alltid publicerade, studier.

Taimour Abdulwahab sprängde sig till döds i Stockholm 11 december 2010

Här kan några överlappande iakttagelser som jag fann viktiga från dessa studier lyftas fram:

(A) En diskussion rörde det ökande antal jihadister som är kvinnor och som anslutit sig till jihadism efter 2013. Detta år blev det som i dag kallas ”Islamiska Staten” framgångsrika och uppmärksammade för sin verksamhet i Syrien. Kvinnor beskrevs i detta sammanhang inte som offer för omständigheter, och någon könsskillnad gjordes inte i fråga om viljan att resa, ibland beskrevs även kvinnor som drivande i viljan till jihadism i allmänhet, det vill säga även i den ”eurotransnationella” jihadismen.

(B) Antalet konvertiter har ökat bland europeiska jihadister. Detta till en grad att det är frågan om inte jihadhandlingen bland dessa sätts före en kunskap om islams historia, teologi och praktik. Något som även kan gälla flera jihadister med muslimskt namn, men ingen personlig historia av att ha praktiserat islam tidigare. Utbildning om islam kommer i ett senare skede, men är ibland inte så viktig, intresset är följaktligen större för jihad än för islam i en allmän mening.

Generellt i relation till konvertering, om det ska kallas det, har tiden för denna process kortats ned betydligt. Ifrågasättandet av om det rör sig om ”konvertering” har naturligtvis med begreppsliggörandet av termen att göra, men det är en intressant fråga om processen mot jihadism i dessa fall kanske bör beskrivas utan användning av ordet konvertering. Samtidigt rekryteras ”konvertiter” med hjälp av en islamisk terminologi och binära världsbilder som delar världen i gott och ont med hjälp av motsatspar som ”islam-USA” eller ”shari‘a-demokrati”.

(C) En annan punkt rörde att fler och fler medelklassjihadister dykt upp sedan 2013 och enligt vissa konferensdeltagare utgör dessa fler än 40 % av dagens jihadister i Västeuropa. En följd är att frågor som rör vilken roll marginalisering spelar och om marginalisering endast ska definieras i ekonomiska termer eller kan upplevelsen av marginalisering och utanförskap röra även dem som är integrerade på arbetsmarknaden? En poäng i detta sammanhang är att diskussionen är viktig för hur arbetet mot jihadism ska bedrivas och hur detta arbete inte bör låsas in i partipolitiska ställningstaganden.

(D) En ytterligare punkt rörde ökningen av unga flickor och pojkar mellan 12-17 år som blir jihadister utan föräldrars vetskap. (Dock sker även i mindre utsträckning ”familjeresor” till Syrien och Irak där familjer från farfar till spädbarn reser). I detta sammanhang, men även generellt, lyftes socialpsykologiska förklaringsmodeller fram som pekade ut glappet mellan föräldrars och ungdomars föreställningsvärldar, men som även knöt an till hur många unga i Västeuropa som lever utan politiskt hopp – utan drömmar om en politisk utopi som ska kunna förändra deras liv, unga som lever med en rädsla att bli samhällets förlorare.

En anslutning till jihadism ger pojkar och unga män en tydlig identitet och möjlighet att uppnå något, att bestämma över liv och död och att bli hjältar i en strid för, som de ser det, det goda. För flickor och unga kvinnor visar studier på en trötthet riktad mot en jämställdhet som aldrig anländer, en syn på feminism som misslyckad, kvinnor ses som yrkesarbetande och de som ansvarar för familjen, men de är utan belöning i samhället. Målet är att skapa en ny identitet som kvinna inom jihadism där kvinnor gifter sig med en ”hjälte” i föreställningen om att de ska bli viktiga pusselbitar i det nya islamiska samhället. Här renodlas identiteter och de unga kan uppnå vuxenstatus, att bli vuxen är något som för övrigt förskjuts uppåt i ålder generellt i Västeuropeiska samhällen.

En poäng som gjordes i detta sammanhang var att analyser likt ovanstående av varför jihadism kan attrahera unga även belyste att nya jihadister förhåller sig positiva till det val de gjort. Valet av jihadism är inte något negativt, en förlust, utan studier talar mer om en positiv atmosfär, samhörighet och ett steg uppåt på samhällsstegen, en kraft som gemensamt verkar för paradiset i detta livet och öppnar vägen för paradiset i det kommande livet. En stark identifiering med religion som ger en övergripande sakralisering av vardagslivet.

I relation till rekrytering poängterades att för dem som värvas till jihadism ses anslutningen som en tillhörighet vilken erbjuder en trovärdig framtid. I en jihadistisk föreställningsvärld bygger den social, ekonomisk och politisk rättvisa – ett samhälle utan orättvisor och skillnader mellan människor, men med tydliga könsroller som kopplar till vad som beskrivs som samhällets naturliga utformning. Betydelsen av islamisk terminologi och en islamisk teologisk föreställningsvärld framstår som klar och ger modeller för hur samtiden och framtiden ska tolkas.

(E) Många söker i dag en social profilering av potentiella jihadister och diskuterar preventivt arbete mot jihadism. Sökandet kan gälla såväl säkerhetstjänster som ungdomsskolan. Problemet med att försöka socialt profilera vem som är potentiell jihadist rör helt enkelt att de är svåra att genomföra inte minst på grund av att jihadister, jihadism och rekryteringsprocesser är föränderliga fenomen vilket även understryks av att anslutning till jihadism är beroende av flera olika, ibland sammanlänkade, företeelser och omständigheter.

Men problemet med framställningen av en fungerande profilering blir även tydligt i jihadisters olikartade livshistoria. Frågor som rör ekonomisk status eller klass, ålder/generation, kön, flickor/pojkar, män/kvinnor, nätverk, kontakter, personlig drivkraft, kollektiv påverkan, hemförhållanden, marginalisering och utanförskap sågs som några av de punkter som gör en generell men tydlig profilering svår.

Slutligen är det med spänning som många forskare inväntar nya studier i Västeuropa grundade på ett empiriskt material som till exempel intervjuer i fängelser i syfte att kunna fortsätta den högst samhällsrelevanta akademiska diskussionen om jihadism. Jag tror systematiska och empiriskt grundade vetenskapliga resonemang av kompetenta forskare inom islamstudiet är viktiga i syfte att skapa underlag för de som ska arbete i preventivt syfte mot jihadism och att det är av godo om den vetenskapliga diskussionen kan stå fri från alltför politiserade inslag.

Några avslutande kommentarer: Ovanstående sammanfattning av presentationer som rörde jihadism i Västeuropa visar att många av de samhällsvetare och humanister som deltog på denna konferens glömde bort ”islam” i såväl diskussioner som analyser. Jag har nyligen publicerat en artikel med titeln ”Islam enligt den ’Islamiska Staten’ - en islamologisk kommentar” i Förening för Religionslärares Årsbok 2016 och den tar som titeln anger upp den islamtolkning och praktik som "Islamiska Staten" tillhör och är lite av en respons till dem som talar om att "Islamiska Staten" varken är en "islam" eller en "stat". Var och en kan bidra med sin analys, men ett mer tvärvetenskapligt synsätt är att föredra i analysen av jihadism.

Jag menar att idag är "islamologi" i vid mening ett starkt fält internationellt på grund av att islamforskare kommer ur många olika discipliner. Det anser jag har gett en spännande och utvecklande teoretisk och metodisk diskussion som gör det övergripande islamstudiet till ett av de mer livskraftiga fälten inom humaniora och samhällsvetenskap för tillfället. Samtidigt är det naturligtvis inte fel att se på olika analyser mer som kompletterande än konkurrerande. Emellertid är det ganska få inom islamstudiet i Sverige som forskar om jihadism. Det finns nog fler vetenskapliga projekt finansierade med statsvetare i spetsen.

Leif Stenberg
Professor i islamologi

Centrum för Mellanösternstudier, Lunds universitet