Gadgeten innehöll ett fel

onsdag 4 oktober 2017

Har Sverige fått sitt andra fall av självimmolation?

Den tredje oktober rapporterade Göteborgs-Posten och P4 Göteborg om en man som satt eld på sig själv inne i Domkyrkan i centrala Göteborg. Han ska ha hällt en antändlig vätska över sig, och sedan brinnande tagit sig ut ur Domkyrkan där butikspersonal och andra förbipasserande blev vittnen till händelsen. Mannen brännskadades svårt och avled senare av sina skador.

Uppgifterna i media är mycket knapphändiga om de omständigheter som rådde inne i kyrkan och som föranledde självbränningen - polisens jourhavande förundersökningsledare ville under kvällen avvakta med kommentarer om det rör sig om en självimmolation, dvs en självbränning med politiska motiv. Skeendet tyder dock på på detta, och den följande kommentaren syftar till att sätta denna ledsamma och förfärliga händelse i ett större sammanhang. 


Självimmolation är ett fenomen som söker offentlighet – det äger oftast rum i städer och på allmänna platser där många människor finns att bevittna händelsen. För att förstås som en självmordsprotest, menar sociologen Michael Biggs att handlingen behöver innehålla flera element: ett uppsåt att handlingen leder till döden; att handlingen inte syftar till att skada andra människor eller ting; att handlingen har ett publikt genomförande och/eller ett brev eller offentliggörande som riktar sig till politiker eller allmänhet; och att handlingen utförs för en kollektiv sak snarare än av personliga skäl. Termen självimmolation kommer ur det latinska ordet för offer, immolare. En självimmolation är ett offer av den egna kroppen som sedan 1963 förknippas med död genom eld, då den vietnamesiska munken Thich Quang Duc  lät bränna sig själv till döds i Saigon som protest mot den sydvietnamesiska regimens förtryck av buddhisterna i landet. En självimmolation kräver naturligtvis en stark beslutsamhet för att genomföra, och är samtidigt enkelt att iscensätta då det bara krävs en lättantändlig vätska och en tändare. Förvisso är självbränningar oftast individuella handlingar, och sällan del av en kollektiv eller kultisk miljö. Emellertid är det kännetecknande för självimmolationer att de kommer i kluster: en händelse tycks inspirera andra att följa efter vilket vi kan se i Tibet där en våg av självimmolationer tog sin början 2011 och som nu uppgår till 150 fall i Tibet och Kina samt 10 dokumenterade fall i exil.De individer eller rörelser som dras till självimmolation använder inte självmordsterrorism eller andra handlingar som kan skada andra – självimmolationer är utpräglade icke-våldshandlingar som varken syftar till att skada andra människor eller byggnader. Istället är deras yttersta syfte att skapa reaktioner hos åskådare och sympatisörer, reaktioner som leder till ett moraliskt ställningstagande som även förväntas övergå i handling. Att bränna sig själv blir på så sätt en uppmaning till omgivningen att ta ställning i politiska frågor; personen omvandlar sig till ett slags brinnande imperativ som genom handlingen vill skapa starka reaktioner. Den brinnande kroppen blir ett effektfullt medium, som väcker starka känslor hos åskådarna, både de som befinner sig på plats och de globala åskådare som tar del av händelsen via tidningar, tv och internet. Foton av en människa i lågor är kraftfulla bilder. För de som befinner sig på plats tillkommer andra starka sinnesintryck: lukten av bränd hud och bränd kropp. Dessa starka reaktioner kan sedan leda till handling, och ett engagemang i frågorna som den självbrännande personen vill uppmärksamma genom sitt offer.

Självbränningar är vanligare i buddhistiska och hinduiska kulturer, men har plockats upp som en form av politisk protest som även förekommer i andra länder och andra världsdelar. Det finns emellertid en påtaglig religiös och kulturell klyfta mellan abrahamitiska och indiska religiösa traditioner som blir tydlig när frekvensen av självbränningar länkas till geografiska områden. Självoffer i form av självbränningar förekommer sällan i kristna eller muslimska kulturkontexter, även om fall finns dokumenterade som i Tunisien 2010 när en grönsakshandlare satte eld på sig och det blev startskottet för den arabiska våren. Olika föreställningar om döden och vad som följer därefter har lett fram till diametralt skilda syner på hur en död kropp hanteras och hur man ser på kremeringar. I abrahamitiska traditioner finns en lång sedvänja av att begrava hela kroppen. Till exempel kan det utifrån kristen teologi bli ett dilemma att bränna kroppen eller delar av kroppen, då den inte längre ses som intakt och kan återuppstå på den yttersta dagen. I hinduiska och buddhistiska kontexter är emellertid kremationer vanligt, och död genom eld har en helig och ren dimension. Att offra sin kropp eller delar av sin kropp är dessutom ett etablerat tema i religiös litteratur och praktik i buddhistiska traditioner (både i theravada och mahayana-traditioner) där det kan tolkas som ett tecken på en osjälvisk handling och en bodhisattva-gärning vars yttersta syfte är att hjälpa människor från lidande, eller att skydda den buddhistiska läran när den är hotad. De brinnande vietnamesiska munkarna och nunnorna på 1960-talet hade som syfte att rädda buddhismens hotande ställning i Sydvietnam och att få ett slut på Vietnamkriget, medan tibetanerna vill göra omvärlden uppmärksam på det politiska förtryck som alltjämt pågår i Tibet. Självimmolationer äger oftast äger rum i politiska miljöer som är demokratiska och där självoffret har en större möjlighet att påverka politiska skeenden eller beslut. I Sverige har vi bara haft ett tidigare fall av självimmolation som inträffade 1981, när skådespelaren Per-Axel Arosenius lät bränna sig själv till döds utanför Skattemyndighetens kontor i Stockholm efter en långvarig skattetvist där han ansåg sig orättvis behandlad. Händelsen i Göteborg ägde rum i och utanför Domkyrkan, vid 13.30-tiden. Varför just en religiös byggnad valdes ut som plats, och vilken bakgrund eller anknytning mannen har dit är fortfarande oklart, liksom de bevekelsegrunder som kan ha lett fram till handlingen. Mannen var så svårt skadad att han inte kunde höras av polisen. 


Katarina Plank,  Karlstads universitet  

För vidare läsning rekommenderas sociologen Michael Biggs artikel Self-Immolation in Context, 1963-2012:
Michael Biggs, “Self-Immolation in Context, 1963-2012”, Revue d’Etudes Tibétaines, no. 25, Décembre2012, pp. 143-150.

måndag 2 oktober 2017

Läste vikingarna Koranen?

I Frans G. Bengtssons roman Röde Orm. Sjöfarare i västerled från 1941 hamnar huvudpersonen och hans resesällskap i tjänst hos Almansur i det muslimska Cordova-kalifatet och ombeds att omfamna islam. ”Lyssna nu noga, hedning,” säger Almansur, ”Allah är en, den Evige, den Upphöjde; och Muhammed är hans profet.” Orm och hans män väljer, i alla fall nominellt och tillfälligt, att bekänna sig till islam och ta sold i Almansurs armé, men, skriver Bengtsson, ”att tjäna Allah och vara Profeten till lags tedde sig stundom besvärligt för dem. När de under krigstiden funno vin och fläsk hos de kristna, var det dem förbjudet att njuta av dessa ting…”
Jag kommer att tänka på Röde Orm under ett besök på Enköpings museum och den nyöppnade utställningen Viking Couture. Utställningen, som fått en hel del medial uppmärksamhet, vill bidra med ny kunskap om ett kulturutbyte mellan vikingar och muslimer, likt det Frans G. Bengtsson skildrade.
Röde Orm är naturligtvis fantasi och fiktion, men att handelsmän och krigare från våra breddgrader hade omfattande kontakter med muslimska kulturer under den så kallade vikingatiden har vi många belägg för. Gotland är exempelvis världens fyndtätaste område vad beträffar silverskatter från 700-talets slut till 1100-talets början, och mycket av innehållet i skatterna stammar från muslimska kulturer. Bland de fynd som gjorts i utgrävningarna av vikingastaden Birka, på Björkö utanför Stockholm, märker vi agater från Indien, karneoler från Jemen, kristaller och pärlor från Bysans och Västturkestan och inte minst en mängd smycken och mynt från kalifaten i vad som idag är Irak och Iran, Spanien och Portugal. Mest känd är en ring med inskriptionen ”Allah” eller kanske ”till/för Allah”.
Andra vittnesmål om vikingaresor till muslimska kulturer finner vi i inskrifterna på en rad runstenar runt om i Sverige, som exempelvis på Gripsholmsstenen, där vi kan läsa:

Tola lät resa denna sten efter sin son Harald, Ingvars broder.
De foro manligen fjärran efter guld och österut gåvo örnen (mat),
dogo söderut i Särkland.

Särkland betecknade det muslimska kulturområdet och Harald som blev örnmat i öster tros ha deltagit i det så kallade Ingvarståget, namngivet efter Ingvar den Vittfarne (1016-1041) som enligt sagan ledde 3000 vikingar genom Volga, förbi Konstantinopel och in i dagens Georgien och Azerbaijan och vidare ut i Kaspiska havet 1036–1041. Av dessa ska endast ett fåtal återvänt hem.



Det finns också en rad arabiska källor som berättar om vikingar och deras handel och härjningar i Särkland och i dessa källor berättas dessutom om konvertiteter till islam vilka, precis som Orm och hans mannar, hade svårt med de muslimska dietreglerna. Den safavidiske 1600-talskrönikören Amin Razi berättar exempelvis att vikingarna var så förtjusta i grisen att till och med ”de som konverterat till islam åt fläsk.”
Vi kan alltså med säkerhet säga att personer från vad vi idag kallar Sverige reste till områden med muslimsk majoritetsbefolkning, och att de därifrån medförde en stor mängd föremål - och kanske också slavar. I en berömd krönika av Ibn al-Athir (1160-1233) berättas hur vikingar intar staden Berda’a i dagens Azerbaijan, dödar tusentals invånare och tar med sig resten som slavar. Vad som sedan hände med dessa – och andra slavar tagna i muslimska kulturer – vet vi inget om. De kan ha sålts eller avlidit på vägen hem, men det är inte helt osannolikt att några av dessa hamnade i vad som idag är Sverige. Frans G Bengtsson låter, som bekant, Orm medföra inte bara orientaliska kläder och vapen, utan även muslimska slavar hem till kung Harald Blåtand. 
Enligt nyare forskning tror en del arkeologer att Birka snarare än en handelsstad kan ha varit ett arbetsläger för tillfångatagna hantverkare, som kidnappats till ön för att framställa handelsvaror. Att några av dessa kan ha varit muslimer är inte omöjligt.              

Genom sådana kulturmöten utbyts inte endast föremål och människor utan även idéer. Vilka idéer, och hur dessa tolkades och omtolkades är svårt att veta. De två mest uppmärksammade föremålen i Viking Couture på Enköpings museum är två broderade sidenband. Textilarkeologen Annika Larsson, vars forskning ligger till grund för utställningen, menar att dessa broderier kan utläsas som arabisk text. Mer specifikt tolkar Larsson det som att ett av dess broderier går att utläsa som ett spegelvänt Allah, medan det andra går att utläsa som Ali. Både i så kallade kufisk stil. Larssons fynd är intressanta pusselbitar som kan bidra till bilden av de kulturkontakter som skedde mellan skandinaver och muslimska kulturer för mer än 1000 år sedan.
Men kanske bör vi vara försiktiga i våra tolkningar av dessa och andra liknande föremål?
I en intervju berättar Larsson om ”gravgåvor i form av vackra kläder, fint sydda av exotiska tyger”. I Koranen, fortsätter hon, ”står att man i Paradiset bar kläder av siden, vilket tillsammans med textbandens inskriptioner kan förklara den utbredda förekomsten av siden i vikingatida gravar ... Förmodligen var det vikingatida gravskicket påverkat av islam och tanken om ett evigt liv i Paradiset efter döden”.
Att vikingar klädde sina döda i dessa vackra kläder säger nog något om just vikingatida gravskick, snarare än om muslimska. Gravgåvor är inte vanligt förekommande i muslimsk kultur, utan snarare begravs döda muslimer enkelt insvepta i ett tygstycke. Att sådana traditioner skulle vara inspirerade av Koranens paradisskildringar är en vågad och svårprövad hypotes. Mer sannolikt är att de begravde sina döda i de vackraste kläder och med de vackraste föremålen de ägde, i enlighet med inhemska gravskick. Vi vet heller inte om ägarna av dessa broderade tyger visste att dessa mönster kunde tydas som arabisk skrift. En enklare tolkning är att de helt enkelt tyckte de var estetiskt tilltalande.
En ytterligare reflektion man kan göra är hur vikingar gång på gång lockar till nytolkning och får fungera som projektionsytor för samtida värderingar och förhoppningar. Från det nationalromantiska artonhundratalets tappra krigare, över 1900-talets international businessmen, till det tidiga 2000-talets mångkulturella resenärer.
Dessa kritiska reflektioner till trots öppnar Annika Larssons intressanta fynd för nya frågor och kan inspirera till nya, gärna tvärvetenskapliga, forskningsprojekt. 
Kanske är det dags för ett större islamarkeologiskt projekt i Sverige?

Simon Sorgenfrei, Södertörns högskola

onsdag 30 augusti 2017

Dera Sacha Sauda: oroligheter i Indien när religiös ledare döms för våldtäkt

Den indiska polisens speciella domstol för säkerhetsfrågor dömde den 25 augusti Gurmeet Ram Rahim Singh, ledaren för den religiösa organisationen Dera Sacha Sauda, skyldig till våldtäkt på två kvinnliga anhängare. Våldtäkterna ska ha ägt rum år 2002. Medan domstolsförhandlingar pågick i Panchkula, som ligger i delstaten Haryana, samlades uppskattningsvis 150,000 efterföljare som hävdade att deras “guru” var oskyldig. Anhängarna reagerade sedan med våldsamma protester när domen kom. Åtminstone 38 människor förlorade livet och mer än 250 blev allvarligt skadade i upploppen. För att undvika ytterligare oroligheter och förhindra ryktesspridning stängde indiska myndigheter ner internet- och mobiltjänster under 72 timmar i de två delstaterna Haryana och Punjab samt införde utegångsförbud i flera distrikt där många av anhängarna till Dera Sacha Sauda var samlade. Tre dagar efter domslutet meddelades straffet, att Gurmeet Ram Rahim Singh får 20 års fängelse.
För att förstå dessa starka reaktioner krävs bakgrundskunskap både om denna ledare som blivit en folklig och kontroversiell “guru” i norra Indiens religiösa landskap och om hans organisation. Dera Sacha Sauda, som kan översättas till “lägret/platsen för den sanna affären,” grundades redan 1948 av Shah Mastana från Baluchistan och blev populär när den nuvarande och tredje gurun Gurmeet Ram Rahim Singh tog över ledarskapet 1990. Huvudcentrat ligger i staden Sirsa i delstaten Haryana och organisationen har mer än ett 40-tal ashrams i främst norra Indien. Ideologiskt sett betonar Dera Sacha Sauda humanitära värderingar och social välfärd för alla utifrån idéer hämtade från sikhismen. Rörelsen är starkt centrerad kring ledaren som ger daglig vägledning. Detta har gjort den populär framför allt bland lägre samhällsklasser och kaster.
Deras är religiösa institutioner med olika läror och ledare. Uppskattningar anger att det kan finnas över 10,000 olika typer av deras i delstaten Punjab och de flesta av dessa är centrerade kring guruer eller andliga vägledare. Deras är ofta icke-sekteristiska till sin natur, i den bemärkelsen att de inte kräver att alla anhängare ska strikt följa normer eller bli initierade. Individer kan följa sin identitet och praktik som sikher, hinduer, eller muslimer medan de samtidigt besöker ett dera för välsignelser och andlig vägledning (Jodhka 2017). Detta förhållningssätt till religiös identitet och lärare är inget nytt fenomen utan snarare en integrerad del av historiska guru-traditioner i Indien. I Punjab har deras länge fungerat som ett element av folklig religiositet vid sidan av mer traditionella religiösa institutioner (Jodhka 2008). När det anges att en organisation som Dera Sacha Sauda har 60 miljoner anhängare så motsvarar detta inte medlemmar i ett trossamfund, utan är snarare överskattade uppskattningar utifrån antalet besökare vid rörelsens centra och mottagare för dess budskap via sociala medier.
 
Poster för filmen "The Messenger" med Gurmeet Ram Rahim Singh i huvudrollen.

Många forskare hävdar att deras har blivit alltmer populära under de senaste årtiondena. Sociologiska förklaringar till detta delger sociala och ekonomiska förändringar som följde när neoliberalism introducerades i Indien under slutet av 1900-talet. I en studie av byar i Haryana har exempelvis Surinder Singh Jodhka visat att den nya framväxande medelklassen ersatte tidigare berättelser om nationell utveckling och säkerhet med andra om privat kapital, liberal handel, och hyperkonsumtion. Frågor som berörde det agrara livet marginaliserades samtidigt som det skedde en fragmentering av sociala relationer som tidigare varit organiserade efter kastsystemet. Tillsammans skapade detta en känsla av förlorad kollektiv identitet. Olika deras i nordvästra Indien kunde bemöta denna utveckling genom att erbjuda en ny form av “konsumerande religiositet” och tillhörighet (Jodhka 2017). Andra har på liknande vis påvisat hur den ekonomiska utvecklingen försvagades och tillsammans med en förändrad social miljö öppnade upp en ny plattform för moderna gurus som kunde erbjuda en ny form av religiöst och politiskt ledarskap där kapitalism och religion verkade i symbios (Rajahekhar 2016). 
För att förstå hur ledaren för Dera Sacha Sauda har fått status likt en religiös popstjärna kan dessa förklaringsmodeller kompletteras med perspektiv på hur rörelsen aktivt använder ny teknologi och medier. Under de senare åren har organisationen exploaterat olika medier och populärkultur för att nå ut till en bredare publik. Förutom en hemsida, e-tidningar, och deltagande i sociala medier så sänds Gurmeet Ram Rahim Singhs tal via flera TV-kanaler och mobilapplikationer som gör det möjligt att följa direktsändningar från Sirsa. Det kanske mest anmärkningsvärda med Dera Sacha Sauda är dess tävlingsinriktade karaktär som genomsyrar olika sociala aktiviteter med exempelvis trädplantering och medicinska undersökningar av ett stor antal människor som har tagit sig ända till Guinness rekordbok. Organisationens obehindrade syn på populistisk marknadsföring av ledaren är kanske mest framträdande i de filmer för vilka Gurmeet Ram Rahim Singh själv har agerat både regissör, manusförfattare, och skådespelare, och framställts som den andliga hjälten – “the Messenger of God – med uppdrag att bekämpa samhällets ondska i Bollywoodstil. I ljuset av denna populistiska framtoning framstår Dera Sacha Sauda mer likt ett religiöst företag med offensiv marknadsföring och kommodifiering av religion för en andlig konsumentkultur. Enligt Anna Bochkovskaya kan organisationens framgång spåras till väl genomtänkta strategier för att förbättra människors levnadsförhållanden genom olika sociala projekt (mot drogmissbruk, sjukdomar, prostitution, osv.) i kombination med ett flexibelt propagandamaskineri och aktiv användning av medier (Bochkovskaya, kommande). Gurmeet Ram Rahim Singh har i sin ledarroll och image kombinerat indiska traditionella och folkliga element: ena stunden har han varit en vitklädd guru som gett andlig vägledning och anvisningar om socialt arbete för samhällets mest utsatta; andra stunden har han deltagit i rockkonserter, musikvideos och annat där han presenterats som en färgstark och rikt utsmyckad stjärna utan några skrupler för överdrivet glitter och glamour. 
Att Dera Sacha Sauda har en guru som marknadsför sig på detta vis har återkommande skapat konflikter med majoritetsikhismen som anser att sikhernas skrift Guru Granth Sahib är den enda “levande gurun” sedan 1700-talet och ingen människa kan längre inneha denna auktoritet. När exempelvis Gurmeet Ram Rahim Singh år 2007 klädde ut sig likt sikhernas historiska guru Gobind Singh och delade ut ett heligt vatten (amrit) tolkade sikher detta som en grov kränkning av deras tradition. Följden blev våldsamma sammandrabbningar mellan sikher och anhängare till Dera Sacha Sauda. Enligt flera skribenter gjorde konflikterna det möjligt för organisationen att tillfälligt mörklägga skandaler om ledarens sexuella övergrepp på kvinnliga efterföljare. Att anhängare nu har protesterat våldsamt när ledaren arresterades och dömdes måste förstås i ljuset av den auktoritet som tillskrivs en levande guru. Likt många andra deras har Dera Sacha Sauda ingen välutvecklad teologi eller befrielselära utan blandar på ett pragmatiskt sätt element från olika religiösa traditioner och ger auktoritet till ledarens ord och vilja som bestämmer organisationens inriktning och verksamhet. Även om Gurmeet Ram Rahim Singh självklart nekade till våldtäktsanklagelserna och uppmanade sina anhängare att agera fredligt så har indisk polis istället påstått att grupper inom organisationen förberedde en konspiration för att utlösa oroligheter om domen inte var till ledarens fördel (Jagga 2017). Medan nordvästra Indien nu verkar återgå till det normala och ny information laddas upp genom medier som tillfälligt varit nedstängda kommer nog mer förfinade analyser av händelserna presenteras inom det närmaste. 

Kristina Myrvold
Docent i religionsvetenskap vid Linnéuniversitetet

Referenser:
Bochkovskaya, Anna. Kommande. “Promoting Punjabi Deras’ Ideologies Online: A Case of Dera Sacha Sauda.” I Religion and Technology in India: Spaces, Practices, Authorities, Knut A. Jacobsen och Kristina Myrvold (red.). London: Routledge.
Jagga, Rakhi. 2017.Ram Rahim Convicted: Coded Messages Used to Trigger Violence, Say Punjab Police.” The Indian Express, 29 augusti.
Jodhka, Surinder S. 2008. “Of Babas and Deras.” India-seminar.com.
Jodhka, Surinder S. 2017. “Mobile Religiosity: As Old Social Structures Change, Deras Offer A New Sense of Community.” Scroll.in, 28 augusti.
Jodhka, Surinder S. 2017. “Why Do People Go to the Dera?” The Wire, 27 augusti.
Rajshekhar, M. 2016. “Why is Punjab Increasingly Turning to New Gurus for Comfort?” Scroll.in, 28 maj.