fredag 30 augusti 2019

När kvinnor härskar - i fiktionen

Matriarker har sällan framgång i längden – i varje fall inte i skönlitteratur eller tv-serier. Vi som sugits in den grymma värld som skildras i Game of Thrones fick inte mindre än två exempel på detta. Daenyeris Targeryan som framstått tydligt som den goda modern och folkens befriare visade sig till slut vara lika hjärtlös som sin motståndare, den skrupellösa Cercei Lannister. 
De mäktiga inhumana drottningarna har sin egen förhistoria i populärkulturen, den startade med H. Rider Haggard i slutet på 1880-talet. Han var djupt kristen, men tog intryck av främmande, exotiska religioner som var en ingrediens i hans händelserika romaner. Mest berömd var She,som utkom 1887, där Afrika visar sin mörkaste sida. Innan dess har en utpräglat misogyn professor från Oxford fått en mystisk karta med en grekisk inskrift, som väcker hans nyfikenhet. Följande dess instruktioner reser han dit, åtföljd av sin bildsköne fosterson Leo och sin vresige betjänt. Efter ett skeppsbrott och anfall av en vild stam släpas trion in i det mörkaste Afrika för att möta ”Hon-som-måste åtlydas. (She-who-must-be-obeyed).  Hon är skön, demonisk och grym och visar den härskande kvinnans ”mörkare underjordiska sida” samtidigt som hon dikterar sina egna villkor. Även den vilda – mycket vilda - stammen Amahagger, som utgör ett primitivt matriarkat. Dock reser sig männen i varannan generation och slår ihjäl de gamla käringarna för att markera att det är de som är de starkare.

”Hon” blir dock de tre engelsmännens värsta bekymmer, eftersom hon återfinner sin döde älskare Kallikrates inkarnerad i Leos gestalt. Tillsammans skall de störta drottning Victoria och överta samväldet, sedan även han blivit lika odödlig som hon är. Hennes planer går dock i stöpet och hon dör efter att ha levat i tvåtusen år, medan männen återvänder till Oxford för att berätta historien.
Utan tvivel är She ett ofördelaktigt porträtt av det primitiva matriarkatet, som speglar 1800-talets antropologiska uppfattningar. Kvinnor var ”den mörka kontinenten”, lockande och förfärande för manliga utforskare. Andra romaner skulle följa med samma tema. 
A song of the Ice and Fire harevolutionismens tankar tonats ner, men matriarkerna är fortfarande grymma och makthungriga. Cersei – Kirke – skyr inga medel när det gäller behålla makten över de sju kungadömen, som hon anser sig ha rätt till ochavslöjar de patriarkala lagarnas ihålighet: ”… när du vet vad en man vill ha, vet du vem han är, och vilka drag du kan göra.” Danyeris är hjältinnan som går från noll till hundra, hon bränner upp och korsfäster sina fiender i kampen om järntronen. Slutet för de kvinnliga tronkrävarna kan bara bli ett – döden.
Det prehistoriska matriarkatet var och förblir en skrivbordskonstruktion, men kanske kan man hoppas att en fiktiv klok och god kvinnlig härskare skall uppstå ur Cerceis och Danyeris aska.

Britt-Mari Näsström
Göteborgs universitet

torsdag 15 augusti 2019

Buddhistiska tempel beskattas för allmosegåvor


Tre buddhistiska föreningar har behövt registrera sig som arbetsgivare till munkarna som bor på klostertemplen, och Skatteverket beskattar föreningarna på kost- och bostadförmåner som de menar att munkarna får när de utför religiösa tjänster.
När ska Skatteverket börja kräva skatt på kollekten? Eller börja jaga präster som äter smörgåstårta på dop- eller begravningskaffet? När ska Skatteverket börja beskatta nunnor och munkar som bor på kristna kloster för motsvarande kost- och bostadsförmån?
Att beskatta de buddhistiska munkarnas mottagande och ätande av matgåvor innebär att en central religiös praktik beläggs med skatt vilket försätter buddhistiska kommuniteter i en sämre ekonomisk situation än andra religiösa grupper som mottar skattefria gåvor.

Gåvogivandet av mat är en central religiös ritual i thailändska tempel som äger rum varje dag. För lekfolket står dana, generositet, i centrum för den religiösa praktiken och dana uttrycks genom materiella gåvor till sanghan så som mat, kläder, mediciner eller pengagåvor.  Maten, och gåvogivandet av maten, utgör en bärande struktur för den religiösa verksamheten och praktiken. Det är en reciprok ritual som behöver sättas i relation till den mest grundläggande av indiska doktriner – den om karma. Doktrinen är transcendental – den som ger materiella ting till en buddhistisk kommunitet får religiösa meriter i retur, antingen i detta liv eller i nästa. Karma-doktrinen, och föreställningen om religiösa förtjänster, finns närvarande i varje religiöst givande i buddhism. Mer specifikt syftar gåvogivandet till att utveckla punya (sanskrit, pali: puñña) meriter. Meriter kan även ackumuleras genom ett moraliskt leverne och genom meditation, men generositeten i gåvogivandet (dana) anses alltså förtjänstfullt i sig självt. Munkarna, så som representanter för Buddha och Buddhas lära, utgör ett meritgivande fält. De har en skyldighet att tillgängliggöra sig som gåvomottagare, för att ta emot lekfolkets gåvor. Det innebär att när matgåvor ges, behöver munkarna äta av all mat (även om det bara är en tesked från varje rätt) för att det reciproka utbytet ska fungera. De ytterst få gånger som munkar avstått från att ta emot matgåvor, har det varit uttryck för en mycket kraftfull politisk markering - som under Saffransupproret i Burma 2007, när munkarna vände upp och ned på sina matskålar och vägrade ta emot mat från juntans män som protest mot den politik som fördes i landet. Det närmaste vi kan jämföra dana med är den kristna kollekten, som är skattebefriad i Sverige. Foto: Katarina Plank.

Mat och matregler utgör en bärande del i människors liv. Alltifrån odling, inköp, tillagning, servering samt förtäring av mat är viktiga aspekter som kan förknippas med, ses som en del av ritualer eller ses som självständiga religiösa ritualer. Religionsvetaren Graham Harvey menar till och med att mat och ätande är det som borde definiera vad vi förstår som ”religion” och inte tro: “[p]erhaps religion (as a locus of scholarly attention) ought to be defined not as believing but as eating”.
För att kunna analysera matregler och matpraktiker används begreppet matvanor som omfattar hur vi uppfattar mat och föda samt hur dessa uppfattningar styr hur vi konsumerar och hanterar mat. Religiösa matvanor särskiljer sig från sekulära matvanor genom att dess inre logik och centrala värden vilar på en auktoritet som kan hänföras till religiös ideologi eller till en praxis i en religiös tradition som upprätthålls av utövarna. Religiösa matvanor behöver förstås i relation till centrala frågor som identitet, frälsning och det gudomligas natur. Religiösa matvanor innehåller ofta perioder av avhållsamhet från mat, fasta, vilket även kan vara länkat till andra kroppsliga discipliner såsom sexuell avhållsamhet och perioder av celibat. Inom olika religiösa traditioner har därför mat, kroppslighet och sexualitet ritualiserats och kommit att omgärdas med en mängd föreskrifter. Detta gäller i mycket hög grad även för buddhistiska traditioner där religiösa matvanor är integrerade i rituell praktik som utförs varje dag vid templen.

Matens religiösa roll i buddhistiska traditioner har sina rötter i en asketisk indisk miljö; Siddharta Gautama var del av en samanera-rörelse, där asketer helt lämnade lekmannalivets ansvar och förpliktelser, för att leva på allmosor och på heltid kunna ägna sig åt ett religiöst liv där de kunde utföra ofta omfattande fastor och stränga fysiska och mentala övningar.  När Siddharta Gautama blev en Buddha, en Uppvaknad, instiftade han en orden, en sangha, som har bevarat sin struktur från Gangesdalens asketiska grupper. Ritualen, där en man lämnar lekmannaskapet för att bli novismunk, kallas för att ”gå in i hemlösheten” (pabbajja) och novismunkarna kallas fortfarande för samanera, medan de fullordinerade munkarna, benämns bhikkhus.
Det finns tre beståndsdelar som är centrala för att förstå hur dagens thailändska buddhism fungerar, och denna relation är central för alla buddhistiska traditioner där lekfolket stöttar sina munkar och nunnor: de som avsagt sig världen, gåvan och lekmannalivet. Den monastiska kommuniteten behöver förstås i relation till lekfolket. Det är en komplementär relation som, även om den är satt i motsatsförhållande, utgör en komplex helhet. Den grundläggande strukturen med avsägarna (monasterna som avsagt sig lekmannalivet) och Buddha på ena sidan, bärs i lika hög grad upp av lekfolket och idén den universella monarken (en världslig ledare) på den andra sidan. Hans H. Penner (2009) framhåller att avsägaren och lekfolket kan ses som ett motsatspar, men som motsatspar motsäger de inte varandra, istället bildar de, med sina inverterade positioner, tillsammans en enhet där gåvan medierar mellan de båda relationerna. Den mest basala strukturen som bär upp theravadabuddhism kan därför uttryckas (A) lekfolket, (B) gåvan, (C) avsägaren, där A och C associeras med två olika sfärer (en världslig och en utomvärdslig) och där gåvan medierar mellan dessa sfärer. Den tydligaste symbolen för detta utbyte är pindapata, som dagligen sker offentligt på gator och vägar i flera theravadabuddhistikska länder. Pindapata kallas den vandring munkar gör i gryningen, där de tyst tillgängliggör sig för matgåvor. I Sverige sker pindapata oftast i eller strax utanför tempelklostren, och några enstaka gånger arrangeras pindapata inne i städer. 
Kortfattat kan detta summeras med att matgåvorna utgör en central del av den religiösa praktiken; de ges varje dag och att ge en matgåva är således det sätt som den buddhistiska praktiken manifesterar centrala doktriner. Matgåvorna måste förstås i relation till Europakonventionens formulering i artikel 9, där det säkerställs att individen har rätt ”either alone or in community with others and in public or private, to manifest his religion or belief, in worship, teaching, practice and observance.” Matgåvor förekommer dagligen i templen, och sker även utanför templen. Genom att ge matgåvor, till Buddhastatyer, andehus, munkar, och att själv och tillsammans äta av de heliga rester som blir kvar, eller lämna resterna till djur som lever i närheten av templet, innebär att lekmannen eller lekkvinnan genom maten skapar och upprätthåller en buddhistisk kosmologi. Matgåvorna är en kosmicerande handling. När Skatteverket vill kalla detta för en kostförmån, beskattas i själva verket den religiösa praktiken och själva gåvan till munkarna.
Hur lyckas Skatteverket argumentera för att munkarnas ätande ska beskattas och förstås som en kostförmån? Jo, man utgår ifrån några formuleringar som finns inlämnade till Migrationsverket, när föreningen sökte tillstånd för munkarna att vistas i Sverige: ”I samband med att munkarna från Thailand skulle komma till Sverige sökte föreningen arbetstillstånd hos Migrationsverket. Av ansökningarna framgår att föreningen ska ta hand om dem under deras vistelse i Sverige, vilket inkluderar att ge dem mat. Om munkarna inte utför arbete såsom föreningen angivit skulle inte munkarna ha fått de beviljade arbetstillstånden. Munkarnas arbete är därmed en förutsättning för deras vistelse i Sverige. Det föreligger således ett samband mellan de arbeten som munkarna utför åt föreningen och den mat de tar emot från föreningen. Detta samband förstärks av det som föreningen angivit i ansökan om arbetstillstånd dvs. att de ska stå för munkarnas uppehälle i Sverige.”  Skatteverket anser att munkarna erhåller kosten på grund av deras arbete i föreningens verksamhet. ”I och med att föreningen angivit i ansökan om arbetstillstånd att de ska ta fullt ansvar för munkarnas uppehälle under sin vistelse i Sverige, så har föreningen tydligt angivit att de ska tillhandahålla maten till munkarna. Skatteverket anser därför att föreningen ska betala arbetsgivaravgifter för den tillhandahållna kostförmånen.”

Skatteverkets argumentation att det är tempelföreningarna som är ansvariga för att ge munkarna mat är felaktig. Merparten av de thailändska templen i Sverige är organiserade som ideella föreningar. Det är en föreningsform som sällan fungerar särskilt bra utifrån hur sanghan är organiserad i asiatiska länder. I den statliga utredningen om rättslig reglering för trossamfund, SOU 1997:41, konstateras att för många trossamfund fungerar de tillgängliga associationsformerna dåligt. Både kristna och ickekristna församlingar tvingas in i en ideell föreningsform som inte motsvarar hur de av tradition fungerar (s 122):


Det är inte föreningarna som förser munkarna med mat. Det är enskilda individer som besöker templet. När föreningarna ska ansöka om uppehållstillstånd för sina munkar tvingas de in i administrativa formuleringar och en praxis som inte är anpassad utifrån den verksamhet som bedrivs. Nej, munkar arbetar inte. Trots detta, tvingas buddhistiska föreningar registrera sig som arbetsgivare där de administrativt behöver förändra munkarnas status från religiösa personer som lämnat lekmannalivet till att bli arbetstagare.
Munkarna har i sina ansökningar om uppehållstillstånd tydliggjort att de inte arbetar för pengar. Avsägarna, munkarna, har helt lämnat lekmannalivet. Här vill jag mycket starkt betona att de inte är arbetstagare. De får heller inte någon ersättning, arvode eller lön för sitt leverne. De har inte längre någon privat sfär eller privatliv – de ger upp alla yttre tecken på en unik identitet när de går igenom ordinationen: de lämnar sitt lekmannanamn och får istället ett munknamn; de rakar av sig håret; och de ikläder sig den monastiska roben som suddar ut individuella uttryck. De har inget eget boende, istället utgör munkarna en religiös kommunitet och bor på ett tempelkloster. Munkreglerna (inom theravadatraditionen handlar det om 227 regler som munkarna måste följa) syftar till att förfina det religiösa livet, och förhindrar att de utför sådana saker som är förknippade med ett lekmannaliv. De får till exempel inte förvärvsarbeta, ha sex eller laga mat. Däremot tillåter munkarnas regler dem att ta emot tillagad mat och att förtära den mellan gryning och när solen står i zenith (senast kl 12, lunchtid), men maten får därefter inte sparas. Eftersom maten inte får sparas, måste tempelföreningarna arrangera ett schema som säkerställer att det alltid finns någon som kan komma till templet och ge munkarna matgåvor. Om gåvogivandet skulle utebli, kan följden bli att munken behöver fasta till nästa dag.
Ja, föreningarna måste gå i god för att de ansvarar för munkarnas uppehälle eftersom munkarna ska bo på klostertemplen. I ansökningshandlingarna från templet anges att det är ett ansvar som även åligger medlemmarna som individer – inte bara templet. Nej, det är inte föreningarna som ombesörjer mat till munkarna. Alla matgåvor och andra gåvor är individuella gåvor från enskilda medlemmar till munken. Nej, det är ingen kostförmån, det är en central religiös ritual.
Nej, munkarna har ingen egen bostad. De är religiösa experter som bor på ett klostertempel som de dessutom ansvarar för. En munk är inte längre en privatperson med egen bostad, utan har en förändrad status där man lämnat lekmannalivet och blivit ”hemlös”. De bor på klostertempel, men det är ingen permanent bostad. De har dessutom ett ansvar att ständigt finnas till hands för kommuniteten av thailändare och andra buddhister som kan tänka behöva stöd eller kontakt. Någon munk måste dessutom ständigt befinna sig på templet, ifall någon lekman eller lekkvinna kommer på besök. Templet får inte lämnas obemannat eller stängt.

För att Skatteverket ska kunna göra en adekvat bedömning av den religiösa verksamheten och ritualerna som utförs i thailändska tempel behöver jämförelser göras med kristna kloster och med hur ritualer i majoritetssamfundet Svenska kyrkan fungerar. Gåvor till kristna församlingar, det som kallas kollekt, är skattebefriade, liksom andra monetära gåvor i samband med dop, bröllop och begravning, är momsbefriade. Det utgår inga avgifter för religiösa ritualer från Svenska kyrkan, och ritualerna beskattas inte av staten.
Även i kristna sammanhang är måltider viktiga i samband med religiösa ritualer. I vilken utsträckning förmånsbeskattar Skatteverket präster som i sin tjänst deltar i dopkaffet, äter av smörgåstårtan på begravningskaffet, eller deltar i en middag i samband med ett bröllop? I vilket utsträckning krävs kristna kloster på kost- och bostadsförmåner?
Jag menar att Skatteverkets tolkningar leder till en beskattning av religiösa sedvänjor som står i skarp – och felaktig – kontrast till den självförståelse och den praktik som råder i buddhistiska tempel. De religiösa sedvänjorna vid buddhistiska tempel baseras på en mer än 2500-årig kontinuitet, där en strikt åtskillnad görs mellan lekfolk och munkar. Skatteverkets administrativa uttolkningar leder till en felaktig värdering av munkarnas status där man tvingar in munkarna i ett arbetsrättsligt förhållande som suddar ut gränsen mellan lekfolk och munkar. Munkarna arbetar inte vid templet, de erhåller inga ersättningar eller arvoden. Att beskatta munkarnas ätandet av mat i templen innebär att man beskattar en religiös ritual där religiösa matvanor är centrala, och det får som konsekvens att buddhistiska församlingar försätts i ett sämre ekonomiskt läge än andra religiösa grupper vars ritualer och gåvor inte beskattas.

Katarina Plank, docent i religionsvetenskap, Karlstads universitet

onsdag 14 augusti 2019

Lyckogudar, tempel och gudomliga huvudstäder – om japanska ölbryggerier och deras namn



Finns det en koppling mellan öl och religion i Japan? Trots att sake är den jästa dryck som historiskt sett har närmast band till landets religiösa traditioner, inte minst genom den ”omiki” som offras till gudarna vid vissa shintoistiska riter och ceremonier, så är det värt att notera att även öl har omgärdats av religiösa motiv nästan lika länge som det har bryggts i Japan. Förvisso används öl inte ceremoniellt i samma utsträckning som sake – även om det bör noteras att ölburkar inte är ovanliga som offergåvor vid framlidna släktningars gravar – men det är inte ovanligt att bryggerier hämtar inspiration ur Japans rika religiösa och mytiska landskap när de ska namnge ett öl eller välja ett etikettmotiv.



Japans första öl bryggdes på 1600-talet av nederländare stationerade på ön Dejima utanför Nagasaki, som fram till mitten av 1800-talet var den enda hamn i Japan som var öppen för handel med utlandet. 1724 bjöd Johannes Thedens, dåvarande överhuvud för den nederländska handelsstationen, tre representanter för shogunatet på öl importerad från Europa, men denna ska enligt rapporter ha avfärdats som odrickbar och smaklös. [1] 

Det var först i samband med landets öppnande 1854 som ölkulturen i Japan tog fart, först genom importerat öl men snart även via utländska bryggare som etablerade sig i Yokohama. Ett av de första bryggerierna var Spring Valley Brewery i Tokyo, som grundades 1869 av norsk-amerikanen William Copeland (född Johan Martinius Thorensen). [2] Det dröjde dock inte många år förrän japanska bryggmästare började ta över den snabbt växande inhemska marknaden.

Utan att gå in i vidare detalj på ölbryggningens historia i Japan kan det vara värt att notera att två av de tidiga storbryggerier vars öl ännu marknadsförs i Japan tog inspiration till sina namn och etiketter ur landets religiösa och mytiska traditioner. Ett exempel på detta är den tyska lagern Kirin, som ursprungligen bryggdes av Japan Brewery Company, innan företaget tog namn efter sitt flaggskepp och växte till den enorma koncern det är idag. [3] Namnet Kirin kommer från ett mytiskt väsen som i Kina går under namnet ”qilin,” ett hornbeklätt vidunder som anses bringa lycka och välgång. Den eleganta qilin som idag pryder bryggeriets flaskor och burkar formgavs redan 1889.

Kirin och Yebisu. Två tidiga ölmärken med namn hämtade ur Japans mytiska traditioner.
Ett annat exempel är Yebisu, som 1890 etablerades som ett av Japans största bryggerier. Bryggeriet anlades i närheten av Meijihelgedomen i västra Tokyo och kom därefter att ge namn åt den station som 1901 anlades i anslutning till bryggeriet. Yebisu har tagit sitt namn efter Ebisu, en av de sju synkretistiska lyckogudar (”shichi-fukujin”) som sedan Edoperioden haft en central ställning i japansk populärreligion. Ebisu är fiskarnas skyddsgud och avbildas därför vanligtvis med en fisk och ett fiskespö, och han vördas ofta i syfte att bjuda in lycka och välgång. Det ursprungliga Yebisubryggeriet stängde ner sin verksamhet efter Andra världskriget, men sedan 1971 bryggs Yebisu av det stora Sapporo Brewery. Lyckoguden Ebisu, avbildad med fisk och fiskespö, pryder fortfarande etiketter och burkar.

Något smått unikt med just Yebisu är att det redan 1893 byggdes en helgedom tillägnad guden Ebisu i anslutning till bryggeriet. Helgedomen, Ebisu-jinja, ligger precis bakom de gamla fabrikslokalerna och är öppen för besökare. Ebisu bryggs inte längre i Tokyo, men på platsen för det gamla bryggeriet ligger idag ett område med flera kaféer och ölhallar. Här ligger även Yebisu Garden Place, som bland annat huserar ett informativt litet museum om ölets historia i Japan, naturligtvis med fokus på just Yebisu. Ebisu-stationen, som ursprungligen byggdes till förmån för bryggeriet, är sedan 1909 ett stopp på den vältrafikerade Yamanote-linjen. Genom ett ölbryggeri har således en japansk lyckogud kommit att ge namn åt en station med tillhörande distrikt i centrala Tokyo.


Ebisu-jinja, en helgedom tillägnad guden Ebisu. Helgedomen byggdes 1893 i anslutning till det gamla bryggeriet i Tokyo.

Sedan mitten av 1990-talet har Japan sett en explosionsartad ökning i antalet mikrobryggerier, och det är även här vi kan identifiera vissa trender i hur religiösa och mytiska teman används. Som underlag för den genomgång som här följer har jag använt mig av de bryggerier och pubar som är medlemmar i Japan Brewers Association, det största samarbetsorganet för småskaliga bryggerier i landet. [4] Det bör understrykas är att jag i första hand har förlitat mig på deras digitala marknadsföring och att jag därmed kan ha missat många tillfälliga produkter som inte längre exponeras på bryggeriernas hemsidor.

Det ska också nämnas att den stora merparten av japanska bryggerier hämtar sin inspiration till namn och formgivning från rent världsliga ting, och att det därmed är ett förhållandevis marginellt fenomen som jag diskuterar i den här texten. Precis som i Sverige har de flesta mikrobryggerier tagit sitt namn efter en plats (ex. Coedo Brewery, Sagami Beer) och i regel pryds deras etiketter endast av enkla abstrakta mönster. Likväl kan vi se vissa trender när det gäller de bryggerier som trots allt förhåller sig till religiösa teman. Detta är vad jag kommer att diskutera i återstoden av texten, där jag vill visa på vilken typ av religiösa och mytiska motiv som förekommer i japanska ölsammanhang.

Den vanligaste anledningen till att vi finner motiv med anspelning på myt och religion på japanska ölflaskor och burkar verkar vara att skapa en lokal förankring. Iwate Kura Beer bryggs exempelvis i staden Hiraizumi i Iwate, där det stora tendaibuddhistiska templet Chūson-ji ligger. Templet är framförallt känt för en gyllene tempelhall från 1100-talet, Konjiki-dō, som passande nog har fått ge namn åt ett golden ale som bryggs på bryggeriet. På ett liknande vis har det lilla bryggeriet Ichijōji i Kyoto en bild på det tendaibuddhistiska templet Ichijō-ji på sin etikett. Bryggeriet har dock inte tagit sitt namn efter templet utan efter det distrikt i Kyoto där bryggeriet ligger, ett distrikt som i sin tur har fått namn efter templet.

Det bryggeri där anspelningar på lokala och religiösa motiv samspelar mest tydligt ligger föga förvånande i Ise, en ort som totalt domineras av Isehelgedomarna. Här har solgudinnan Amaterasu Ōmikami, kejsarfamiljens anmoder, sin centrala helgedom och orten har en lång historia som centrum för pilgrimsresenärer. [5] Det lokala bryggeriet Ise Kadoya Brewery har flera öl som anspelar på Ises centrala roll i helgdomsshinto, inklusive Kagura Beer, en session ipa vars namn syftar på de rituella danser som helgedomsjungfrur utför till gudarnas nöje.


Bryggeriets kanske mest kända öl är dock Sinto Beer, en amerikansk pale ale. Namnet är inte som man kan tro en direkt anspelning på den religiösa traditionen shinto, utan är istället en transkribering i klassisk stil av två tecken med betydelsen ”den gudomliga huvudstaden”, en klassisk benämning på Ise. Etiketten pryds av två av ortens mest kända shintoistiska platser: Amaterasus helgedom i den inre helgedomen, Kōtai-jingū, och Meoto-iwa, två sammanlänkade stenar i havet utanför den lilla staden Futami strax öster om Ise. Utformningen på etiketten anspelar på Ises långa historia som ett av Japans mest populära resmål, samtidigt som de shintoistiska motiven tydligt visar vad de många besökarna kommer för att se.



Kagura Beer och Sinto Beer från Ise Kadoya Brewery.

Många mikrobryggerier i Japan har i likhet med storbryggeriet Kirin namngett en eller flera av sin ölsorter utifrån motiv i den japanska och östasiatiska mytiska traditionen. Exempelvis brygger Nasu Kohgen Beer i Tochigi det exklusiva Nine-tailed Fox, som har fått sitt namn efter de niosvansade rävar som vi återfinner i mytiska berättelser i hela Östasien. Det förhållandevis stora bryggeriet Echigo i Niigata verkar också ha hämtat inspiration från det gemensamma kinesisk-japanska kulturarvet när de designat flera av sina etiketter. Inte minst gäller detta två ipor, Flying IPA och Rise Up IPA, vars burkar pryds av en drake respektive tiger. Om detta anspelar på den kinesiska zodiaken eller på väst och öst i fengshui är svårt att säga, men utformningen visar på klassiska influenser.

I flera fall väljer bryggerier mytiska figurer som anspelar på platsen där ölet bryggs. Detta är fallet med Oni-Densetsu Brewery i Hokkaido, ett bryggeri vars etiketter pryds av en japansk demon, en ”oni”. Bryggeriet ligger i den lilla kurorten Noboribetsu på Hokkaidos sydkust. Noboribetsu är känt för sina många heta källor och för sina dramatiska öppna svavelgruvor, och ett besök till orten kröns i regel av en promenad genom Jigoku-dani, ”helvetesdalen.” Ortens maskot är med anledning av detta en oni, och statyer av japanska demoner möter besökare i samma stund som de kliver av tåget. Genom en mytisk figur knyter på så vis bryggeriet an till den ort i vilken det ligger.

I vissa fall finns det flera möjliga orsaker till att en öl har fått det namn det har. Shintoistiska motiv är på det hela taget sällsynta i de japanska mikrobryggeriernas repertoar, men bryggeriet Rokko Beer i Kobe brygger Susanoo IPA, namngiven efter guden Susanoo-no-mikoto, en central gud i den mytologi som byggts upp utifrån den klassiska krönikan Kojiki. Bryggeriets hemsida avslöjar inte varför just Susanoo har fått ge namn åt en ipa, men det är inte osannolikt att det åter igen anspelar på en lokal institution – i detta fall den stora Gion-helgedomen i Kobe, där Susanoo tillbeds tillsammans med den synkretistiska gudomligheten Gozu Tenno. Det kan också vara en anspelning på en episod i Kojiki, där Susanoo spelar en central roll i att förmedla spannmål till människorna. [6] Spannmål är när allt kommer omkring en förutsättning för att vi alls ska få något öl att dricka.


Susanoo IPA från Rokko Beer i Kobe.

Lite överraskande kan vi notera att kristna motiv är förhållandevis ovanliga bland japanska ölmärken. Detta gäller även på Kyushu, där man annars lätt hade kunnat tro att den gamla kristna traditionen skulle ha inspirerat någon bryggmästare. I de fall då kristna motiv används handlar det om att signalera en viss typ av öl, som när bryggeriet Echigo i Niigata valde att låta en kristen munk pryda etiketten på sin trippel av trappistkaraktär. Ett bryggeri, Sankt Gallen i Kanagawa, har en bild på 600-talsmunken Gallus på sin etikett, eftersom bryggeriet har tagit sitt namn efter det schweiziska klostret med samma namn. Sankt Gallen gör dock inga anspråk på att vara ett trappistbryggeri utan brygger samma breda sortiment som de flesta japanska mikrobryggerier.

Avslutningsvis måste vi också nämna bryggeriet Daisen i Tottori. Bryggeriet har ett nära samarbete med ölhallen Ganbarius, som i sitt namn visar på vad som kan hända i mötet mellan europeiska ölmyter och japanskt ordvitsande. Gambrinus är en legendarisk kung av germanskt ursprung som ofta har tillskrivits rollen som ölets uppfinnare, och han återfinns i namn på bryggerier och ölhallar över hela Nordeuropa. I Tottori har Gambrinus namn dock slagits ihop med det japanska ordet för att kämpa väl – ”ganbaru” – vilket ger oss namnet på ölhallen. Mycket riktigt pryder också en Gambrinusliknande kungafigur etiketterna på många av Daisens ölflaskor. Viktigt att notera är dock att Gambrinus i likhet med sin japanske frände Ganbarius inte är något kristet helgon, även om han ofta misstagits för ett sådant.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att idén att pryda sin öl med religiösa motiv går tillbaka till de första japanska bryggerierna och att det är ett bruk som upprätthålls av flera av de småskaliga bryggerier som har etablerats i Japan de senaste decennierna. Ofta verkar det handla om att förankra ett nystartat bryggeri i lokalsamhället, men kanske finns där fler faktorer att utforska? Ett kvalitativt fältarbete skulle kunna ge en större inblick i flera av de frågor som jag berört i den här texten, men det återstår att se hur finansieringsmöjligheterna ser ut för ett dylikt projekt.

Ernils Larsson, Uppsala universitet

Noter
1. Hashida Akira. Nihon no biiru omoshiro hisutorii. Shôgakukan, 2014. Sid.10
2. Ibid. Sid. 37-39..
https://www.kirinholdings.co.jp/english/company/history/group/01.html4. http://www.beer.gr.jp/5. Mark Teeuwen and John Breen. A Social History of the Ise Shrines: Divine Capital. Bloomsbury, 2017.
6. Den morbida berättelsen om hur Susanoo genom gudamord ger upphov till de fem spannmålen återfinns på sidan 71 i Basil Hall Chamberlains lite arkaiska översättning av Kojiki från 1882: The Kojiki: Records of Ancient Matters. Tuttle Publishing, 2005.

onsdag 26 juni 2019

Den tvåhornade i Koranen

I sura 18 berättas om Dhū'I-qarnayn, ”den tvåhornade”. Strof 83 karaktäriserar honom: ”Vi skänkte honom förvisso makt på jorden och banade väg till allting åt honom”. 
Denna gestalt uppträder också i en text hundra år yngre än Koranen, om sökandet efter livets källa. Vem är denna gestalt? 
Mycket tyder på att en berättelse ur Alexanderlegenden har smugit sig in i suran. Han avbildas på mynt med horn av en vädur, vilket var ett tecken på hans härskarställning. Berättelsen om hans sökande av livets källa förekommer också i andra kulturers legender. 

Om detta och mycket annat kan man läsa i den nyutkomna Alexanderlegenden i tid och rum. Alexander den stores gränslösa historia som utkom i julas. Jan Retsö har undersökt spåren av Alexander i Främre Orientens litteratur, men man kan här också bilda sig i Alexandersagans form i fornnordisk tappning.

Britt-Mari Näsström
Professor i religionshistoria, Göteborgs universitet

torsdag 4 april 2019

Sveriges andre muslim

I en rapport från kriminalpolisen, signerad 29 december 1939, framgår att det inkommit uppgifter om ”misstänka utlänningar” som träffas på Kjellsons Café på Birger Jarlsgatan 36 och där ”föra viskande samtal på tyska och ryska”.
Konstapel Brännström rycker ut och gör upprepade besök på Kjellsons. Han kan dock lugnande rapportera att där endast undantagsvis förekommer besök av utlänningar, och att ”dessa icke på något sätt givit anledning till misstanke om spionage el.dyl.” Men biträdet för caféets brödbutik kan redogöra för att de sedan en lång tid tillbaka ofta gästas av innehavaren till Turkiska magasinet och att det ”någon gång hänt att folk har tittat misstänksamt på honom.”
Detta var Haji Post Sahibi Akif Arhan från Kayseri i Turkiet. Han kom till Stockholm för 90 år sedan, i juni 1928, och drev mattaffären Turkiska magasinet på Birger Jarlsgatan 32. Då blev han också vän med Ebrahim Umerkajeff som kommit hit redan 1897 och innehade Ryska pälsvaruaffären på Birger Jarlsgatan 38.

Akif Arhan utanför Turkiska magasinet

De brukade träffas på Kjellsons Café, som alltså låg mittemellan deras butiker. Umerkajeff talade ryska, och Akif Arhan hade bott i Tyskland. Sannolikt bjöd de kunder och gäster till konditoriet, och uppenbarligen gjorde de ett exotiskt och, för vissa, misstänkt intryck i trettiotalets Stockholm.
Några år senare, under andra halvan av 1940-talet, kom ytterligare en grupp muslimer till Sverige. Från Ryssland, Estland och Turkiet. De lärde känna Akif och Ebrahim, och Kjellsons blev deras stamställe. Där grundade de Turk-Islam Föreningen i Sverige för religion och Kultur 1949. Men då hade kanske gästerna vant sig. Dessutom fick de hjälp att grunda föreningen av kriminalkonstapel Bror Hemphälä, som var en nära vän till gruppen.
Ebrahim Umerkajeff var initialt engagerad som revisor, och Akif Arhan lånade ut mattor när föreningen firade de stora muslimska högtiderna. Det var alltså, kanske lite oväntat, på Birger Jarlsgatan islam etablerade sig i Sverige.

fredag 22 mars 2019

Klassisk vårdagjämning

När Hannibal hotade romarriket tillfrågade prästerna de sibyllinska böckerna om råd och fick där veta att man skulle hämta fädernas gudinna som värn och skydd. Även oraklet i Delfi gav ett liknande svar. Eftersom romarna räknade sin härstamning från Troja uttydde man spådomen så att man skulle hämta den stora gudinnan Kybele från Mindre Asien och föra henne till Rom. Så skedde också. En sten föreställande gudinnan färdades till sjöss och sedan uppför Tibern för att placeras i Viktorias tempel på Palatinen. Inom några månader hade Hannibal lämnat Italien för att inte återkomma mera. 
Varje år firades Kybele och hennes älskade Attis en vecka om året vid tiden för vårdagjämningen med olika ceremonier i Rom under kejsartiden. Man började redan 15 mars med en åminnelse av Attis födelse vid floden Sangarius som kallades ”Vassens intåg”, där ett kollegium av cannoforer”vassbärare” tågade i procession. Den heliga veckan började 22 mars med åminnelsen av hans död. Nu bar man in en nedhuggen pinje – bilden av den döde Attis – in i Kybeles tempel på Palatinen under gråt och klagan. Tre dagar av sorg följde, som stegrades den 24 mars som kallades me”blodets dag”, där de troende piskade sig, ropade och grät. Uppgiften att Attis prästerskap kastrerade sig offentligt står att läsa i Frazers ”Den gyllene grenen”, men detta är dock en grov överdrift. Däremot följdes sorgedagen av en ”helig natt” i vaka över den döde. 

Den 25 mars som i den Romerska kalendern utgjorde vårdagjämningen kallades Hilaria,”glädje” över att Attis återfötts från döden. Nu utbröt en extatisk fest i form av ett glädjerus där både senatorer och samhällets toppar – även kejsarhuset – deltog. 
Den 26 mars kallades Requietioi den romerska festkalendern, vilket betyder ”vila”. De behövdes nog sedan man fastat, sörjt, vakat och festat i nio dagar. Riter skall kännas i kroppen, som någon har sagt. Men ännu är inte firandet av Kybele över.
Den sista dagen i firandet av Kybele utföll den 27 mars. Då bars gudinnans bild från templet uppe på Kapitolium ner till den lilla ån Almos utflöde i Tibern, numera Acquataccio för att renas. Riten kallades Lavatiooch det var inte bara bilden som tvättade utan också vagnen tillsammans med allt från templet som hörde samman med riten. Ett femtonmannakollegium övervakade riten så att allt gick rätt till. Gudinnan blev sedan tillfrågad om hon ville tillbaka till Rom och det brukade hon vilja. Återfärden hyllades med danser, regn av blommor och allmänt jubel över det goda tecknet.

Britt-Mari Näsström
Professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet



onsdag 20 mars 2019

Därför ökar det antimuslimska våldet

En uzbekisk flykting genomför ett terrordåd i Stockholm inspirerat av en världsomspännande våldsideologi företrädd av terrorister i Syrien och Irak. Hämnd för detta får legitimera massmord på muslimer i Nya Zeeland, inspirerat av en annan världsomspännande våldsideologi, tidigare manifesterad bland annat på Utøya och i Trollhättan. 
Terrordådet i Christchurch på Nya Zeeland blir en påminnelse om hur globala konflikter får lokala konsekvenser. 
I båda fallen har vanliga människor drabbats, inte politiska ledare eller institutioner. Det är en taktik med ett långsiktigt mål att skapa mer hat och polarisering. Inom såväl våldsorienterad islamofobisk ideologi som salafism odlas föreställningen om ett pågående krig mellan två föreställda gemenskaper – islam och västvärlden. Som ofta påpekats både speglar och göder dessa rörelser varandra. 
I det manifest attentatsmannen Brenton Tarrent publicerade innan massakern i Christchurch skriver han in sig i en högerextrem tradition. Titeln, The Great Replacement, anspelar på föreställningen om ett pågående ”befolkningsutbyte” i västvärlden – ”vita” ersätts av ”icke-vita”, kristna av muslimer. Manifestet inleds:

It’s the birthrates.
It’s the birthrates.
It’s the birthrates.

Enligt denna föreställningsvärld föder vita människor för få barn, samtidigt som ymnigt barnalstrande muslimer tar över deras länder. Migration omformuleras till invasion. Denna utveckling leder till vad Tarrent kallar ett folkmord på vita, varför vita män måste beskydda den egna rasen. Vi känner igen tankegångarna från det dokument Ander Behring Breivik publicerade i samband med terrorattentaten i Norge 2011. Texterna består av ett mischmasch av nazianstruken fornnordisk symbolik och kristet färgad riddarromantik som också hittades i Anton Lundin Petterssons dator efter skolmassakern i Trollhättan hösten 2015. 
I manifesten anknyter Brevik och Tarrent till idéer som fick spridning genom Gisèla Littmans (alias Bat Ye’or) bok Eurabia(2005). Enligt denna har muslimska och västerländska ledare, av oklara skäl, enats om att skapa ett Europa dominerat av muslimer. Politiker, journalister och andra som inte är uttryckligen kritiska till invandring pekas ut som förrädare. Brevik mördade ungsossar, Tarrent önskar han kunde skjutit både fler muslimer och förrädare. I deras manifest framträder flera motiv: Att sprida skräck bland invandrare; att inspirera andra till liknande attentat; att provocera muslimer till hämnd och ytterligare våldshandlingar som kommer att öka hatet mot dem. 
Det är en spegelbild av våldsbejakande salafistisk propaganda och strategi. 
I Tarrents manifest finns också ett uttalat hämndmotiv. Som trigger lyfter han fram Ebba Åkerlund som mördades av Rakhmat Akilov på Drottninggatan 2017. ”Det var där och då jag beslutade mig för att göra något, för att skrida till handling, att ta till våld. Att själv ta upp kampen mot den invaderande fienden.” Liksom Breivik tycks Tarrent uttrycka att hans handlingar har stöd från en tyst majoritet – de är den egna föreställda gemenskapens korsriddare.
Men dessa tankegångar uppstod inte med Littman. De fanns tidigare. Även i Sverige. 



Mellan januari 1991 och augusti 1992 sköt John Ausonius, ”Lasermannen”, personer han uppfattade hade invandrarbakgrund. I en intervju uppgav han att Ny demokratis invandrarfientlighet gav mig respons och stärkte mitt självförtroende.” Han ville göra det han menade andra bara pratade om och genom sin verksamhet ”ville han skapa en sådan skräck i samhället att inga fler ’utomeuropéer’ skulle våga sig till Sverige – och att de som redan fanns här skulle fly.” Under valrörelsen 1993 gjorde Ny demokratis Vivianne Franzén muslimsk invandring till en huvudfråga och partiledaren Ian Wachtmeister skrev i en debattartikel att moskéer inte fanns med i hans vision för Sverige. 
Dagen därpå, den 14 augusti 1993, brann moskén i Trollhättan. I polisförhör uppgav en av gärningsmännen att han hört ”en kvinna från Ny demokrati säga att snart får våra barn vända sina huvuden mot Mecka”.
Men det började inte heller med Ny demokrati. Redan 1993 var angrepp och trakasserier vardagsmat för muslimska församlingar. Det illustrerades lakoniskt av en företrädare för moskén i Trollhättan som jag intervjuade för min bok Islam i Sverige – de första 1300 åren. Åren innan branden 1983 var härliga, bekymmerslösa tider, berättade han. ”Bara småtrakasserier, småsabotage. Men det var vardagsmat. Klotter på väggarna, ett grishuvud framför dörren, såna småsaker”. 
Angrepp och våld blev normaliserat bland både offer och förövare. 
Ser vi en liknande utveckling idag? 
Våldshandlingarna mot muslimer på 1990-talet har analyserats av flera forskare och våldet har satts i relation till en ökad invandring under dessa år, liksom till islamkritisk diskurs i medier och bland politiker. Liknande mönster kan urskiljas också efter de senaste årens flyktingmottagande. Under 2010-talet med kulmen år 2015 tog Sverige emot ett allt större antal flyktingar. Under samma period ökade Sverigedemokraterna från 4,9% i januari 2010 till 21,6% i december 2015, på en invandrings- och islamkritisk politik. 
Ett av de främsta forumen för islamkritiska yttringar under dessa år var bloggen Politiskt inkorrekt som 2011 bytte namn till Avpixlat. Aktiv på båda bloggarna var Malmöbon Peter Mangs som 2012 dömdes för två mord, fyra mordförsök och en rad andra skjutningar. ”När allt mer började peka mot att en ensam seriemördare låg bakom de många attentaten mot mörkhyade och muslimer i Malmö sommaren 2010,” skrev Lars Linder i en DN-anmälan av två studier om Mangs, ”steg glädjen i kommentarsfälten på sajter som Avpixlatoch Politisk Inkorrekt. En hyllningsdikt till den nye lasermannen publicerades bland annat på den sverigedemokratiske riksdagsmannen Thoralf Alfssons blogg.”
I oktober 2015 lade sverigedemokraten Ted Ekeroth ut adresslistor till flyktingförläggningar i landet och enligt EXPO upplevde Sverige samma höst den värsta attackvågen mot asylboenden någonsin. På morgonen den 22 oktober klev Anton Lundin Pettersson in på grundskolan Kronan i Trollhättan och högg ihjäl lärare och elever han upplevde hade invandrarbakgrund. Även moskéer attackerades. Enligt en rapport från 2018 framtagen av CEMFOR vid Uppsala universitet och Myndigheten för stöd till trossamfund har 59 % av 106 tillfrågade muslimska församlingar utsatts för någon form av fysiskt angrepp. Klotter, grishuvuden, bränder. En av de första nyheterna som mötte oss 2019 var att Mahmoodmoskén i Malmö blivit beskjuten.
Detta är en utveckling som på intet sätt begränsar sig till Sverige. I flera europeiska länder liksom i exempelvis USA, Kina eller Indien har islamkritiska strömningar tagit sig inte bara in i parlamenten, utan även röstats fram i regerande positioner. Föreställningar som tidigare florerade på nätet, är idag en del av det offentliga politiska samtalet. I Sverige visar den årliga Mångfaldsbarometern att allt fler blir negativa till en politik som aktivt stödjer mångkulturalitet och mätningar från SOM-institutet gör gällande att islam är den religion flest svenskar har negativa uppfattningar om. Parallellt med att folkvalda politiker gör uttalanden som kan uppfattas som islamkritiska tycks en sådan utveckling kunna normalisera och legitimera våldshandlingar för vissa extremister. 
Under 2010-talet uppskattas samtidigt cirka 300 personer från Sverige ha anslutit sig till IS och andra liknande organisationer och SÄPO uppskattar att tusentals svenskar sympatiserar med våldsorienterad salafism. En av dessa är konvertiten Michael Skråmo från Biskopsgården i Göteborg. En ungdomsbekant till Skråmo som jag intervjuade under arbetet med min bok minns hur Skråmo upplevdes som ”en av oss, som en arbetargrabb från miljonprogrammet” åren innan han 28 år gammal anslöt sig till IS. 
Stämmer den beskrivning Brenton Tarrent ger av sig själv i sitt manifest – 28 år med rötter i fattig arbetarklass, låg utbildning och dåliga skolresultat, svag position på arbetsmarknaden – så är han inte så olik Michael Skråmo eller de flesta andra som radikaliserats in i våldsorienterade nätverk. 
I en forskningsrapport från 2018 (Rostami et al) som analyserar personer engagerade såväl i den våldsorienterade salafistiska, den högerextrema som i den autonoma miljön framträder vissa mönster. Medelåldern är 26 år, 92 procent är män, färre än hälften har gymnasieutbildning (inom den autonoma miljön är utbildningsnivån högre). Nästan en femtedel har varit föremål för insatser från socialtjänsten under uppväxttiden och ofta finns kopplingar till andra former av kriminalitet. Någonstans längs vägen har de attraherats av globaliserade våldsideologier.
I relation till sådana studier finns en poäng i att skilja mellan motiv bakom och orsaker till terrordåd. De faktiska orsakerna till varför vissa, men inte andra med samma bakgrund, hamnar i våldsorienterade rörelser är svåra att tydliggöra. Men även här framträder mönster. Det rör sig vanligen om marginaliserade unga män, som upplever att de själva och den grupp de menar sig tillhöra – vare sig det är den vita rasen eller den muslimska gemenskapen – har berövats vad som rättmätigt borde tillfalla dem. Jobb, land, kvinnor, inflytande. Att modellera sig till riddare eller gudskrigare beredd att offra sig för den föreställda gemenskapen blir ett sätt att kasta av sig rollen som förlorare. Terrorattentaten blir uttryck för en högt ställd moral, kombinerad med en likgiltighet inför eget och andras liv.  
De senaste årens forskning pekar alltså på att vi bredvid de säkerhetspolitiska åtgärder som står i centrum för debatten behöver långsiktiga socialpolitiska åtgärder för att komma till rätta med dessa utmaningar. Lokalt som globalt.

Simon Sorgenfrei
Docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

Denna text har ursprungligen publicerats i Svenska Dagbladet.