I
en krönika
i Dagens Nyheter berättar Fredrik Strage om hur Nergal - sångare i det polska
bandet Behemoth – dömts för att ha ”sårat religiösa känslor.” Under en spelning
i Gdansk för fem år sedan kallade Nergal katolska kyrkan för den mest mordiska
sekten på jorden, samtidigt som han rev en bibel i bitar. I veckan dömdes han
till böter, samhällstjänst och upp till två års fängelse av Polsk domstol.
Strax
efter det att domen kungjordes kritiserade EU-kommissionen åtalet och menade
att det strider mot konventionen om mänskliga rättigheter. En konvention som
Polen undertecknat. Övriga protester har dock uteblivit. ”Behemoth borde få ett lika brett
internationellt stöd som Pussy Riot”, menar Strage, men tvingas konstatera att ”hårdrockare
[inte tycks] väcka lika mycket sympati hos intellektuella som anarkofeminister.”
Jag tror han har rätt i detta, och att de olika
reaktionerna delvis kan förklaras med skillnader mellan Pussy Riots och
Behemoths image och art av religionskritik.
För det första tillhör Pussy Riot och Behemoth två
subkulturella genrer som besitter olika högt finkulturellt kapital. Punk, i
alla fall de uttryck som utgår från politiskt (och stil-)medvetna band som the
Clash, omhuldas gärna av intellektuella och kulturjournalister. Hårdrock har
tvärtom setts ner på som en puckad musikstil. Punk har blivit medelklass, medan
hårdrocken fortsatt vara arbetarklassmusik. Om man ska hårddra det lite.
På senare år har vi dock kunnat se att hårdrock bubblat
som en modemarkör även hos kulturjournalister.
Något som Fredrik Strage, med en bevittnad kärlek till genren, med största
sannolikhet bidragit till. Att fotoböcker om norska svartrockare säljs på
Akademibokhandelns trivselavdelning skulle kunna tala för att även Behemoths sak
kan bli vår.
Men det finns andra aspekter som talar mer till
Pussy Riots än till Behemoths fördel. Det ryska punkbandet har vunnit på att
föra fram Nadezhda Tolokonnikova som sin talesperson. Media har under det
senaste året frossat i bilder på Tolokonnikovas späda uppenbarelse i kontrast
till grova ryska polismän, handfängsel och stålburar.
Nadezhda Tolokonnikova
Behemoth företräder däremot ett extremt uttryck
för skräckrock, som vi skrivit om tidigare här
och här
på bloggen, med inslag av satanism och ockultism som snarare syftar till att
repellera än attrahera alla tänkbara etablissemang. Den åtalade Nergal
presenterar helt enkelt en mindre tilltalade image än den snygga ryska
dissidenten.
Nergal
En tredje tänkbar anledning till att Pussy Riot
väcks mer sympati än Nergal och Behemoth är arten av de båda bandens respektive
religionskritik. Båda kritiserar de uttryck för kristendom som de upplever som
förtryckande – Rysk-ortodoxa kyrkan respektive katolska kyrkan. Men de gör det
på mycket olika sätt. Pussy Riot kritiserar vad de uppfattar som en ohelig
allians mellan kyrkan och Vladimir Putin, en president med dåliga
opinionssiffror i resten av Europa och i USA. Tolokonnikova har också visat sig
vara en påläst och vass retoriker, och i sitt försvarstal tidigare i år använde
hon sig flitigt av andra kristna referenser i sin kritik mot patriarken Kirill
och hans stöd för Putin. Vi har skrivit tidigare om detta här
på bloggen.
Behemoths religionskritik kan i jämförelse
upplevas som simpel. Strage berättar hur Nergal i en reklamfilm för sin
självbiografi Sacrum
profanum tänder en cigarett med en brinnande bibel och säger:
”Er Gud spikades upp på ett kors. Min avbildas med hammare. Dra era egna
slutsatser [...] Jag
bekämpar sjukdomar, oavsett om det är cancer eller religion.”
Medan Pussy Riots religionskritik kan upplevas
som konstruktiv och knuten till frågor som rör yttrandefrihet och mänskliga
rättigheter, kan Behemoths kritik mot kristendomen tyckas ensidigt destruktiv
och naivt provocerande. Journalister och aktivister har, verkar det, lättare
att identifiera sig med en ung, snygg och verbal kvinna som kan framställas som
martyr i kampen för mänskliga rättigheter, än en liksminkad man som bränner
biblar och hyllar asa-Tor och Satan.
Men kanske kan Strages artikel bidra till att fler
uppmärksammar domen mot Nergal? Frågan är dock om Behemoth vill in i värmen på
fintidningarnas kulturredaktioner? Kanske är ett straff för blasfemi bättre för
bandets image, än att få prata ut hos Skavlan?
Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs
universitet