Gud, feminister och satanister

I en krönika i Dagens Nyheter berättar Fredrik Strage om hur Nergal - sångare i det polska bandet Behemoth – dömts för att ha ”sårat religiösa känslor.” Under en spelning i Gdansk för fem år sedan kallade Nergal katolska kyrkan för den mest mordiska sekten på jorden, samtidigt som han rev en bibel i bitar. I veckan dömdes han till böter, samhällstjänst och upp till två års fängelse av Polsk domstol.

Strax efter det att domen kungjordes kritiserade EU-kommissionen åtalet och menade att det strider mot konventionen om mänskliga rättigheter. En konvention som Polen undertecknat. Övriga protester har dock uteblivit. ”Behemoth borde få ett lika brett internationellt stöd som Pussy Riot”, menar Strage, men tvingas konstatera att ”hårdrockare [inte tycks] väcka lika mycket sympati hos intellektuella som anarkofeminister.”

Jag tror han har rätt i detta, och att de olika reaktionerna delvis kan förklaras med skillnader mellan Pussy Riots och Behemoths image och art av religionskritik.

För det första tillhör Pussy Riot och Behemoth två subkulturella genrer som besitter olika högt finkulturellt kapital. Punk, i alla fall de uttryck som utgår från politiskt (och stil-)medvetna band som the Clash, omhuldas gärna av intellektuella och kulturjournalister. Hårdrock har tvärtom setts ner på som en puckad musikstil. Punk har blivit medelklass, medan hårdrocken fortsatt vara arbetarklassmusik. Om man ska hårddra det lite.

På senare år har vi dock kunnat se att hårdrock bubblat som en modemarkör även hos kulturjournalister. Något som Fredrik Strage, med en bevittnad kärlek till genren, med största sannolikhet bidragit till. Att fotoböcker om norska svartrockare säljs på Akademibokhandelns trivselavdelning skulle kunna tala för att även Behemoths sak kan bli vår.

Men det finns andra aspekter som talar mer till Pussy Riots än till Behemoths fördel. Det ryska punkbandet har vunnit på att föra fram Nadezhda Tolokonnikova som sin talesperson. Media har under det senaste året frossat i bilder på Tolokonnikovas späda uppenbarelse i kontrast till grova ryska polismän, handfängsel och stålburar.

Nadezhda Tolokonnikova

Behemoth företräder däremot ett extremt uttryck för skräckrock, som vi skrivit om tidigare här och här på bloggen, med inslag av satanism och ockultism som snarare syftar till att repellera än attrahera alla tänkbara etablissemang. Den åtalade Nergal presenterar helt enkelt en mindre tilltalade image än den snygga ryska dissidenten.

Nergal

En tredje tänkbar anledning till att Pussy Riot väcks mer sympati än Nergal och Behemoth är arten av de båda bandens respektive religionskritik. Båda kritiserar de uttryck för kristendom som de upplever som förtryckande – Rysk-ortodoxa kyrkan respektive katolska kyrkan. Men de gör det på mycket olika sätt. Pussy Riot kritiserar vad de uppfattar som en ohelig allians mellan kyrkan och Vladimir Putin, en president med dåliga opinionssiffror i resten av Europa och i USA. Tolokonnikova har också visat sig vara en påläst och vass retoriker, och i sitt försvarstal tidigare i år använde hon sig flitigt av andra kristna referenser i sin kritik mot patriarken Kirill och hans stöd för Putin. Vi har skrivit tidigare om detta här på bloggen.

Behemoths religionskritik kan i jämförelse upplevas som simpel. Strage berättar hur Nergal i en reklamfilm för sin självbiografi Sacrum profanum tänder en cigarett med en brinnande bibel och säger: ”Er Gud spikades upp på ett kors. Min avbildas med hammare. Dra era egna slutsatser [...] Jag bekämpar sjukdomar, oavsett om det är cancer eller religion.”

Medan Pussy Riots religionskritik kan upplevas som konstruktiv och knuten till frågor som rör yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, kan Behemoths kritik mot kristendomen tyckas ensidigt destruktiv och naivt provocerande. Journalister och aktivister har, verkar det, lättare att identifiera sig med en ung, snygg och verbal kvinna som kan framställas som martyr i kampen för mänskliga rättigheter, än en liksminkad man som bränner biblar och hyllar asa-Tor och Satan.

Men kanske kan Strages artikel bidra till att fler uppmärksammar domen mot Nergal? Frågan är dock om Behemoth vill in i värmen på fintidningarnas kulturredaktioner? Kanske är ett straff för blasfemi bättre för bandets image, än att få prata ut hos Skavlan?

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet