Tro och vetande

I morgontidningen kunde vi läsa den ironiska nyheten att en amerikansk filmatisering av Bibelns syndaflodsberättelse hotar att försenas, på grund av att arken skadats i stormen Sandy. Herald Sun skriver att detta kan ses som ett tecken på att Gud har humor, eller på att hen hatar Russel Crowe – filmens Noa.

Syndaflodsberättelsen är ett vanligt motiv i världens olika kulturer och religiösa traditioner och kan ses som själva prototypen till moderna katastroffilmer. Berättelsen om Noa och arken har ett äldre ursprung i berättelsen om Utnapishtim i Gilgamesh-eposet från 1200 talet f.vt och motivet har gång på gång varierats i en mängd romaner och filmer om jordens undergång. Senast i filmen 2012 – där fortsatt liv på jorden efter den stora floden möjliggörs av en rad hypermoderna arker.

Liksom med andra mytiska motiv finns det olika sätt att förstå och förhålla sig till syndaflodsföreställningar. Många läser berättelsen allegoriskt och låter den om Noa handla om människans ansvar inför Gud och inför Guds skapelse. Andra menar att episoden, liksom resten av Bibelns och Koranens berättelser, faktiskt inträffat. Men jämna mellanrum kan man läsa om någon hobby-arkeolog som menar sig ha hittat skrovet till Noas ark på någon bergstopp i Mellanöstern. Ett ytterligare alternativ är naturligtvis att bara avfärda berättelsen som en saga, eller som ett uttryck för en väldsförståelse som inte längre har relevans.

Men det finns också de som samtidigt tror på Bibelns och Koranens berättelser och på vetenskapens förklaringar av världens uppkomst och ålder.

2009 befann jag mig på fältarbete på ön Maui i Hawaii. Jag bodde hos en turkisk sufisheikh på sluttningen av vulkanen Haleakala och på kvällarna satt vi ofta under den fantastiska stjärnhimlen och pratade om Koranen och islam, och om nya vetenskapliga rön som sheikhen läst om eller sett på tv. Han tittade mycket på olika populärvetenskaplika program. Han var fascinerad av rymden och av dinosaurier.

En kväll bestämde vi oss för att åka in till staden Lahaina för att se 2012 som nyss hade haft premiär. Sheikhen bjöd på milkshake och vi ryste med välbehag när berget Diamond Head på Oahu slukades av vågorna i filmen. Det kändes som om vattnet när som helst skulle tränga in i biografen.

I bilen på vägen hem diskuterade vi vad vi sett. Sheikhen sa att filmen påminde honom om berättelsen om Noa och arken. ”Tror du på den berättelsen,” frågade jag, ”alltså att det hänt på riktigt?” ”Off course,” svarade han, ”that’s the information the Qur’an gives us.”

Det är inte ovanligt att hålla sig med vad som kan uppfattas som konträra eller konkurrerande världsåskådningar. Människor är komplexa och ofta motsägelsefulla varelser. För sheikhen är det inget problem att tro samtidigt på Big Bang, evolutionsteorin och Koranens skapelseberättelser. De tycks för honom befinna sig på olika berättelse- och sanningsplan.

För andra kan det vara svårare.

Jag pratade en gång med en svensk muslimsk man i min egen ålder just om Koranens skapelseberättelser och lät samtalet falla in på naturvetenskapliga teorier. Han tyckte det var jobbigt. Med svensk skolbakgrund satt den naturvetenskapliga förklaringen i ryggmärgen. Samtidigt kände han att han förväntades tro på det som stod i Koranen. Han trodde på båda, men fick dem inte att gå ihop. ”Jag väljer därför att inte tänka på dem samtidigt,” sa han.

Andra väljer istället antingen-eller. Om de religiösa berättelserna har rätt, måste vetenskapen ha fel. Eller, om vetenskapen har rätt är religiösa världsåskådningar överflödiga.

I pågående diskussioner om tro och vetande är det vanligen detta sista alternativ som lyfts fram. Det kanske bli bättre debattartiklar med svartvita åsikter. Men troligtvis är inte den sortens bergfasta övertygelse de mest vanliga.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet