Återigen
har vi nöjet att bjuda in vår expert på Japan, Dan Öberg, för att kommentera
den japanska polisens övervakning av religiösa kulter i Japan. Worldwide Religious
News rapporterade nyligen att polisen undersökt 21 byggnader
som tillhör grupperna Aleph och Hikari no Wa, båda beskrivs som utbrytargrupper ur Aum Shinrikyo som bar
ansvaret för sarin attackerna i Tokyos tunnelbanna 1995. Mot denna bakgrund bad vi Öberg att kommentera den senaste utvecklingen i Japan.
För storstadsmänniskan flyter
tusentals ansikten förbi ögonen en helt vanlig dag. Dels rent faktiskt: på
gatan, i tunnelbanan, på skolan, på jobbet, i affären. Men även via reklam,
facebook,och media i allmänhet. Det krävs något extra för att denne ska minnas någon
eller några av dessa. Två som etsats fast på min näthinna under åratal av
passiv exponering är Naoko Kikuchi och Katsuya Takahashi’s bistra ansikten. De figurerade
på de ”wanted posters” – planscher på efterlysta personer – som sitter i var
och varannan tunnelbana i Tokyo. På planscherna fanns som jag minns det en rad
bilder – allt från efterlysta RAF medlemmar från 70-talet till en rad Aum Shinri Kyo medlemmar från 90-talet. Som
bekant var Aum ansvariga för den
attack som genomfördes mot Tokyos tunnelbanor 1995 och man planerade långt mer
omfattande attacker än dessa (eller ”barmhärtighetsmord” som man kallade det). Talande
för bilderna är att personerna såg obehagliga ut. Jag vet inte om man från
polisens sida valde bilder utifrån någon viss princip, men det var inga ”profilbilder”
direkt (för att tala ”Facebookspråk”).
Allt eftersom de eftersökta
fångats in har deras ansikten tagits bort (då man reviderar wanted-postrarna) och
sommaren 2012 återstod två: Naoko Kikuchi och Katsuya Takahashi efter 17 års
jakt, samt en gradvis ökad belöning på 5,000,000 yen (ca 400,000 Sek) för
information som ledde till gripande. Den tredje personen på efterlysningsbilden
Makoto
Hirata överlämnade sig själv till polisen i början på 2012 enligt egen
utsago ’i skam över hur många japaner
drabbats av tsunamin och jordbävningen’. Ironiskt nog så hade de alla tre under
många år ”gömt sig” mitt i stor-Tokyo som delar av den ”ansiktslösa massan”.
Kikuchi greps efter ett tips från allmänheten i sin bostad medan Takahashi
greps efter en intensiv polisjakt. Man skulle således kunna hävda att eftersom
samtliga efterlysta nu är gripna eller väntar på avrättning så borde saken vara
ur världen. Emellertid så är så inte fallet. Gripandena föranledde Kōanchōsa-chō
– den japanska motsvarigheten till SÄPO – att
som en del av övervakningen av religiösa kulter genomföra polisundersökningar
vid 21 byggnader tillhörande den religiösa gruppen Aleph och 8 byggnader
tillhörande den religiösa gruppen Hikari no wa. Båda dessa är
grupperingar som formats ur Aum och polisen planerar att fortsätta den
strikta bevakningen.
Colin Powell sade en gång i
sin roll som USA’s utrikesminister – ’I’m
running out of demons…I’m down to Castro and Kim Il Sung’. I samma anda kan
vi fråga om den japanska staten i och med gripandena fått slut på religiösa
demoner och i framtiden planerar att avsluta bevakningen av religiösa kulter? Det
är naturligtvis mycket svårt att uppskatta i vilken grad Aleph och Hikari no Wa utgör
hot mot allmänheten idag 17 år efter sarin-gas dåden. Vissa betraktare menar
dock att Aleph
i dagsläget består av kultister som är trogna den dödsdömde ledaren Shoko
Asaharas originalläror (och leds bland annat av hans biologiska barn) och att Hikari no wa främst består av kultister
som tar avstånd från den lära som föranledde terrorist dåden – exempelvis ”Poa.” Aums version av det buddhistiska begreppet poa går i korta drag ut på att om en andligt högstående dödar en lägre
stående så stärks bådas själar. Den sistnämnda når evigheten medan den förstnämndas
själ höjs av detta. En lära som går att utvidga till hela mänskligheten där
mord riskerar att bli ett slags ”barmhärtighetshandling”.
Man kan dock även nyfiket ställa
den mer kritiska frågan om de nya kulterna ramas in via dessa ”wanted posters”?
I så fall skulle även framtida ”religiösa demoner” till del skapas av de
efterlysningsbilder som figurerar just nu. Om så är fallet måste den japanska
staten konfronteras med faktumet att stereotypen av de religiösa kulterna framställs,
inte bara av Aums minst sagt märkliga
världsbild, utan även av den visuella exponeringen via efterlysningsbilder.
Bilder som storstadsmänniskan upprepande gånger utsätts för som del av ”en helt
vanlig dag”. Om så är fallet vilken rätt har den japanska pendlaren att slippa
se dem?
Dan Öberg, lektor i krigsvetenskap vid
Försvarshögskolan, Stockholm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar