Gadgeten innehöll ett fel

söndag 9 september 2012

Förintelseångest och den vaga gränsen mellan sekulära och religiösa beteenden


Frågan om vad som religion och vad som inte är religion har ju diskuterats en del här på bloggen på sistone. Lyssnade på de senaste avsnitten av P1s filosofiska rummet idag och fick då flera intressanta exempel på företeelser i vårt samhälle som tydligt anknyter till sådant som tidigare låg inom ramen för det vi känner igen som religion men som idag befinner sig i ett sorts gränsland.

I det senaste avsnittet medverkade bland andra Tulsa Jansson som presenterades som är filosofisk praktiker. Hon bedriver en verksamhet, Philosophy at work, som går ut på att människor träffas för att filosofera kring existentiella frågor. Hon upplever att funderingar kring dessa frågor är en viktig del av mänskligt liv också för folk som inte är akademiska filosofer och menar att de utgör en aspekt av vårt välmående som inte tas upp i till exempel terapi.

I ett tidigare avsnitt av samma program diskuteras hur det är att få ett cancerbesked. I detta medverkar bland annat Lisa Sand som är kurator och disputerad på en avhandling om coping-strategier i livets slutskede (avhandlingen har tidigare uppmärksammats i SvD). Lisa Sand och Peter Strang som är professor i palliativ medicin beskriver i programmet de typer av ångest som brukar drabba människor som ligger inför döden. Ångest för att skiljas är en påtaglig och vanlig reaktion, liksom upplevelsen av existentiell ensamhet. Utöver dessa beskriver de också något som de kallar förintelseångest. Alltså ångest för att inte finnas till överhuvudtaget, inte ens som en död kropp. Denna sistnämnda vånda, beskrevs av de två experterna, som verkade ha stor praktisk erfarenhet av palliativ vård, som den mest ogripbara eftersom den handlar om något som inte kan artikuleras. Man säger att någon "är död" men denna den värsta dödsångesten handlar om insikten att konsekvensen av döden är att överhuvudtaget inte vara någonting, inte ens en död människa, utan ingenting.

Utifrån sin erfarenhet konstaterade Sand och Strang att patienter som inte har några föreställningar om ett liv efter döden ändå hanterar sin förintelseångest genom att på olika sätt försöka skapa och föreställa sig en fortsättning: man skriver dagbok som ska finnas kvar och tänker på hur ens kropp kommer att uppgå in i ett naturligt kretslopp och på så vis i någon mening leva vidare. Lisa Sand noterade hur denna coping-strategi påminner om idéer som finns i många religiösa system.

Deras i praktisk erfarenhet grundade insikter om sekulära svenskars sätt att hantera sin egen förestående död blev härmed en bekräftelse av den traditionella teorin om religiös tro som en strategi för människan att hantera sin egen dödlighet (Tylor, Malinowski etc.). Religiös tro mildrar förintelseångesten genom att dödens ingenting till någonting. Samma förskjutning sker i de döende patienternas sätt att tänka kring sin egen död. En bra  illustration till svårigheten att dra en skarp gräns mellan hur religiösa föreställningar  fungerar och hur sekulära sådana gör det.           

David Thurfjell
Docent i religionsvetenskap vid Södertörns högskola

4 kommentarer:

  1. Just det, fast här blir också skillanderna tydliga, inte i funktionen utan i innehållet. I vissa fall knyts den existentiella ångesten till förekomsten av en övermänsklig aktör, med vilja och intentioner, i det andra inte. Mekanismerna bakom må vara desamma, men frågan kvarstår: varför har just föreställningar om övermänskliga aktörer visat sig vara en så framgångsrik kulturell föreställning i relation till existentiell ångest.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Glömde underteckna
      Jonas Svensson

      Radera
    2. Hm, ja, skilja på funktion-innehåll kanske är en fruktbar analysväg här. ska tänka vidare på det.

      David Thurfjell

      Radera