Vad är religion för vem?

Nedan skriver David Thurfjell om begreppet ”religion” som analytisk kategori i samband med biologen och ateisten Richard Dawkins framträdande på Rival i Stockholm i onsdags. Vad olika individer och grupper menar med begreppet ”religion” och vem eller vilka som har rätt att definiera vad som är ett uttryck för religion och vad som inte är det har vi ofta diskuterat här på bloggen.

På Svenska dagbladets ledarsida menar Benjamin Katzeff Silberstein att ”[t]illställningen på Rivalteatern bar klara drag av väckelsemöte, och den största skillnaden mot en vanlig gudstjänst var nog att Dawkinsanhängarna var långt mer entusiastiska än en genomsnittlig gudstjänstdeltagare.” På ett liknande sätt har Ulf Jonsson från den katolska tidskriften Signum upplevt kvällen. Stämningen var på topp, skriver han, ”fullt i klass med ett riktigt väckelsemöte under ledning av en osedvanligt karismatisk predikant.”

Om inramningen och dramaturgin av föreläsningen (som jag inte bevittnade) liknande ett väckelsemöte är inte förvånande. Spelreglerna för att skapa suggestiva stämningar eller retoriskt framgångsrika föredrag är de samma vare sig miljön är religiös eller inte. Som religionsvetare reagerar jag istället på att skribenterna tycks ha tillgång till andra människors känslor, och dessutom veta att dessa överensstämmer med känslor andra människor upplever under väckelsemöten. Kanske var det istället så att de själva fick känslor liknande de de kan få under väckelsemöten, eller – kanske mer troligt – att de upplevde det som att entusiastiska Dawkins-fans gav uttryck för känslor skribenterna förknippar med väckelsekristnas känsloupplevelser under gudstjänster?

Att notera är att de båda tolkade dessa starka känslouttryck som ”religiösa”. Som Thurfjell skriver i sitt inlägg är ”religion” att förstå som ett konstruerat begrepp, och som sådant fylls det med olika innehåll av olika människor. Inom religionsvetenskapen kan vi identifiera en rad olika uttryck som de fenomen människor upplever som religiösa ofta tar sig, t.ex. rituella, narrativa, funktionalistiska eller känslomässiga. Sådana uttryck kan vi finna även hos mänskliga aktiviteter som de flesta inte skulle definiera som religion – inom fotboll eller annan idrottsutövning tillexempel. Ulf Jonsson och Benjamin Katzeff Silberstein tycks alltså ha identifierat några sådana uttryck – en väckelseliknande stämning inför en karismatisk predikant – under Dawkins föreläsning.

Men att likna denna mer eller mindre uttalat ateistiska och religionskritiska sammankomst vid religion är inte okontroversiellt och det är intressant att notera hur såväl kristna som ateistiska debattörer reserverar sig mot jämförelsen.

På bloggen Kristen opinion menar man att det är ”förmätet och barnsligt” av Katzeff Silberstein att likna sammankomsten på Rival vid ett väckelsemöte. ”Stämningen var inte alls religiös”, slår man fast. Detta, menar skribenterna, kan de avgöra eftersom de har ”självupplevda kollektiva erfarenheter” av religiösa sammanhang där ”hängivenheten tas till riktiga höjder.”

Även ateister har reagerat på jämförelsen. På Humanistbloggen skriver Patrik Lindenfors att religion inte har monopol på vare sig entusiasm, applåder eller dedikation. Han menar att skribenterna försöker klistra på ateister uttryck för religion – som hängiven stämning, väckelse och religiös övertygelse – som man själva skäms över. Men, slår han fast: ”Vi är inte som ni. Och vi är jävligt glada över det.”

Lindenfors har säkert en poäng i att jämförelsen delvis kan förstås som ett retoriskt och provokativt menat grepp från skribenternas sida. Däremot är det inte självklart att religiösa skäms över starka känslor. Många förknippar snarare religion just med starka känslomässiga upp- och utlevelser.

Medan Jonsson och Katzeff Silberstein upplever gränserna mellan religion och icke-religion som mindre definitiva, upplever alltså såväl religiösa som ateistiska företrädare att det finns en tydlig gräns mellan religion och vad som inte är religion. Och företrädare för båda läger vet att slå fast att detta inte var ett uttryck för religion.

Jag tror fokuset på just känslor kan hjälpa oss att förstå de olika positionerna.

Hos såväl Jonsson som Katzeff Silberstein bygger liknelsen mellan ett väckelsemöte och Dawkins föreläsning på de likartade känslor de upplevde att tillställningarna föder. Lindenfors på Humanistbloggen fokuserar istället på de yttre ramarna och budskapens innehåll och menar att dessa, snarare än individuella upplevelser av dessa, definierar om det rör sig om religion eller inte. Skribenterna på Kristen opinion befinner sig någonstans däremellan. De noterar hur ”Dawkins väcker reaktioner som tycks härstamma mer från ryggmärgen [snarare] än från reflektion” men ger också uttryck för en upplevd gradskillnad mellan känsloupplevelser och tycks mena att de närvarande på Rival inte nådde de höjder som kännetecknar den religiösa hängivenhetens riktiga höjder.

Ur religionsvetenskapligt perspektiv blir därför debatten ett intressant exempel på samtida föreställningar om religion och på en ständigt pågående kamp om rätten att få definiera ett gemensamt men omtvistat begrepp.

Är det sammanhanget, eller den individuella upplevelsen som definierar huruvida något är religion eller inte?

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet