Gadgeten innehöll ett fel

lördag 1 september 2012

Religionsdialog och ”missionsbefallningen”


Sedan en tid pågår en diskussion, som ibland framstår som ett regelrätt ställningskrig, kring frågan om hur Svenska kyrkan ska förhålla sig till människor av annan tro. Särskilt brännande är frågan om islam. Ett flertal aktörer har engagerat sig, varav några är knutna till bloggarna Kristen opinion och Seglora smedja.

Bakgrunden är ”det nya landet”, som också var titeln på en prästmötesavhandling i Göteborgs stift 2005, skriven av Marika Palmdahl. Den religiösa och kulturella kartan i Sverige håller på att ritas om och det är då knappast förvånande att det uppstår diskussioner och olika uppfattningar om vad det innebär att vara kyrka. Det är heller inte konstigt att dessa diskussioner ibland blir heta och känsloladdade. Det handlar trots allt om att finna en delvis ny självförståelse i en ny tid.

Debatten tog fart på allvar våren 2011 då imamen Othman Al Tawalbeh anställdes av Sofia församling för att arbeta i Fryshuset i Stockholm med ett integrationsprojekt tillsammans med prästen Maria Kjellsdotter Rydinger. Detta, menade Johanna Andersson och Annika Borg (vilka är engagerade på Kristen opinion), var religionssammanblandning snarare än religionsdialog.

Nyligen framfördes en liknande kritik från Siewert Öholm i bloggen Churchmill, som startades i maj i år av Kristen opinion. Öholm adresserar inte bara Svenska kyrkan utan även Sveriges Radio som han menar präglas av en religionsblandande (synkretistisk) tendens. Öholm kritiserar specifikt en gudstjänst som sändes i P1 den 19 augusti och menar att gudstjänsten inte var kristen utan en blandning mellan muslimskt och kristet. Detta främjar inte religionsdialog, menar han.

Så långt handlar kritiken främst om religionsblandning, vilket är ett stort diskussionsämne. Religioner är komplexa fenomen som befinner sig i ständig förändring. Att vara emot blandning låter sig sägas, men i den historiska backspegeln ser vi att religioner färgats mycket av de miljöer i vilka den växt fram.

Inte desto mindre är den kritik som omnämnts begriplig. Det hade till exempel varit önskvärt med en större tydlighet i radiogudstjänsten. Var gudstjänsten kristen eller var den muslimsk-kristen? Att detta var oklart skapar en osäkerhet hos lyssnaren. Arrangören kunde vara tydligare med att definiera gudstjänstens ramar.

Men företrädarna för Kristen opinion och Öholm drar också mer långtgående växlar i sin kritik. Öholm pekar på brända kyrkor runtom i världen, vilket ger en mycket hotfull och negativ bild av islam. Han lyfter också fram ”missionsbefallningen” som han menar ”fortfarande gäller som en del av Svenska kyrkans och världskristendomens bekännelse.” Företrädare för Kristen opinion har på liknande sätt betonat missionsbefallningen. Detta tyder på att man intar en mer skeptisk inställning till interreligiös samverkan överhuvud taget. Om kristna ser som sin huvudsakliga uppgift att omvända muslimer, är samverkan och samarbete knappast möjligt.

Men hur självklar är egentligen det som brukar kallas ”missionsbefallningen”, och som finns i Matteusevangeliet 28:18-20? Faktum är att dess upphöjda ställning och specifika tolkning som en programtext för världsmission är sentida. Den är en produkt av den protestantiska missionens framväxt under 1800-talet, framförallt i England, inte utan samband med europeisk kolonialism. Texten har långt ifrån alltid uppfattats så av kyrkorna och har heller inte haft en så central ställning som den fick under 1800-talet.

Som Tord Fornberg skriver i sin Matteuskommentar, läste den tidiga kyrkan texten som riktad specifikt till de elva apostlarna. Att det var apostlarna, och inte en nutida läsare, som fick uppdraget var också den tolkning som dominerade inom kyrkan fram till medeltiden och övertogs av Martin Luther. Tidig protestantism bejakade denna tolkningstradition och drog slutsatsen att evangeliet redan i fornkyrklig tid hade nått alla folk.

Man kan ha olika uppfattningar om 1800-talets explosionsartade protestantiska världsmission. Men frågan är vad det är som säger att 1800-talets starka betoning av Matteus 28:18-20 ska vara det som avgör hur Svenska kyrkan vill vara kyrka idag, i det nya landet? I god luthersk frimodighet skulle ju andra bibeltexter kunna lyftas fram som mer grundläggande för hur kyrkan förstår sig själv i världen. Ett förslag skulle kunna vara Lukas 4:16-21.

Hans Leander
Post-dok forskare om religion och postkoloniala studier, och präst i Svenska kyrkan

7 kommentarer:

  1. Tack Hans för ditt intressanta inlägg, som tydligt pekar på hur urvalet av vad som ska utgöra signifikanta delar av en religiös tradition är präglat av det samhälle i vilken den återfinns, och förändringar i detsamma. Ett viktigt forskningsområde.

    Sedan kan man naturligtvis diskutera om det är vår uppgift som religionsvetare att avgöra vilken tolkning av traditionen som är att föredra, eller om tydlighet när det gäller religionsgränser är önskvärd eller ej. Fast det är klart, här antar jag att det är du som präst som uttalar dig, och då är det ju en annan sak.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Jonas, tack för din kommentar. Ja, mitt inlägg rymmer som jag ser det både en religionsvetenskaplig analys och en teologisk positionering i en kyrklig debatt. På ett sätt kan den senare aspekten hänföras till min roll som präst. Men å andra sidan menar jag att en religionsvetare också kan drivas av ett intresse att bidra till att religioner blir mer demokratiska och följer mänskliga rättigheter, osv. Jag kan inte fälla några avgöranden, den positionen har jag inte. Men jag kan som forskare inte undgå att påverka den religion som jag studerar.

      Radera
    2. Hej Hans. Tack för ditt klargörande. Du har måhända rätt när du hävdar att vi forskare inte kan undgå att påverka våra studieobjekt (även om vi kanske ibland överskattar vår roll i detta avseende), men detta ska ju skiljas från att ha den medvetna och ibland tydligt uttryckta AMBITIONEN att påverka religiösa traditioner. Det senare måste nog, som du mycket riktigt och tydligt gör, hänföras till teologi snarare än religionsvetenskap. Personligen äger jag inga sådana ambitioner, åtminstone inte medvetet. För en mer utförlig utläggning kring min position i frågan se inledningen till antologin Männskor och Makter 2.0. Den finns gratis tillgänglig på nätet.

      Radera
  2. Hans, vi tackar än en gång för uppmärksamheten vi får här på bloggen. Du väcker viktiga frågor. Dock är det inte korrekt för vårt vidkommande att Marika Palmdahls bok utgör någon bakgrund. Vi för mycket utförliga teologiska resonemang om det du berör här på kristen opinion. Utan att gå in på rent exegetiska spörsmål kring texten i Matteusevangeliet, det far för långt i ett kommentarsfält, men exegetik och dogmatik bör hållas isär. "Missionsbefallningen" uppfanns så att säga inte på 1800-talet. Du tycks även ha missuppfattat vår kritik av religionsdialog totalt: att människor för dialog är en självklarhet. Det är innehållet, metoderna, bristen på teologisk analys och könsblindheten vi kritiserat. Vi är på intet vis skeptiska till samverkan mellan människor. Tyvärr upprepar ni ofta här på bloggen just denna missuppfattning, trots en mängd inlägg om just det jag nämnde ovan. Vi börjar finna detta en aning märkligt, eller biased om man så vill. Och "Jons", menar du verkligen att du själv skulle vara helt neutral? Intressant. Mvh, Annika Borg, dr i tros- och livsåskådningsvetenskap med genusinrikting, skribent på kristen opinion

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Annika, tack för din kommentar :) Bakgrunden, menade jag, är att Sveriges religiösa och etniska karta håller på att ritas om. Jag uppskattar att ni på Kristen opinion kritiskt vill diskuterar vad detta innebär teologiskt och från ett genusperspektiv.

      Men jo, Fornberg menar i sin utläggning av "missionsbefallningens" tolkningshistoria att den faktiskt uppfanns på 1800-talet. Jag tror han har rätt och det har väl inget med uppdelningen mellan exegetik och dogmatik att göra? Att den av många idag uppfattas som "självklar", som att den alltid har funnits, är en annan sak.

      Du skriver att det är självklart att människor för dialog. Ja, kanske det. Men frågan gällde väl hur kyrkan ska förstå sig själv i den nya situation som nu råder. Ska vi som kyrka bemöta icke-kristna människor idag med "missionsbefallningen" som primära drivkraft?

      Vänliga hälsningar Hans

      Radera
  3. Hej Annika
    Ja, i förhållande till den interna debatten bland kristna om vad missionbefallningen innebär för tro och handling ställer jag mig neutral, men nyfiket observerande och analyserande. Något annat vore, enligt min åsikt, tjänstefel av mig som statsanställd forskare och universitetslärare. Om jag vore kristen skulle jag naturligvis kunna engagera mig i frågan, men då på min fritid.

    Ps. jag ska ändra min signatur så fort jag kommit på hur man gör.
    Jonas Svensson, docent i religionsvetenskap, Linnéuniversitetet.

    SvaraRadera
  4. Hej Jonas!
    Ja, man ska hålla isär sina roller. Det är en självklarhet som klarar sig utan så kraftfulla markeringar som du gör, tror jag
    :-). Men man behöver alltid behålla ett självkritiskt öga. Man blir ju liksom inte neutral för att man säger att man är neutral. Det var min poäng. /Annika Borg

    SvaraRadera