Religionsdialog och ”missionsbefallningen”

Sedan en tid pågår en diskussion, som ibland framstår som ett regelrätt ställningskrig, kring frågan om hur Svenska kyrkan ska förhålla sig till människor av annan tro. Särskilt brännande är frågan om islam. Ett flertal aktörer har engagerat sig, varav några är knutna till bloggarna Kristen opinion och Seglora smedja.

Bakgrunden är ”det nya landet”, som också var titeln på en prästmötesavhandling i Göteborgs stift 2005, skriven av Marika Palmdahl. Den religiösa och kulturella kartan i Sverige håller på att ritas om och det är då knappast förvånande att det uppstår diskussioner och olika uppfattningar om vad det innebär att vara kyrka. Det är heller inte konstigt att dessa diskussioner ibland blir heta och känsloladdade. Det handlar trots allt om att finna en delvis ny självförståelse i en ny tid.

Debatten tog fart på allvar våren 2011 då imamen Othman Al Tawalbeh anställdes av Sofia församling för att arbeta i Fryshuset i Stockholm med ett integrationsprojekt tillsammans med prästen Maria Kjellsdotter Rydinger. Detta, menade Johanna Andersson och Annika Borg (vilka är engagerade på Kristen opinion), var religionssammanblandning snarare än religionsdialog.

Nyligen framfördes en liknande kritik från Siewert Öholm i bloggen Churchmill, som startades i maj i år av Kristen opinion. Öholm adresserar inte bara Svenska kyrkan utan även Sveriges Radio som han menar präglas av en religionsblandande (synkretistisk) tendens. Öholm kritiserar specifikt en gudstjänst som sändes i P1 den 19 augusti och menar att gudstjänsten inte var kristen utan en blandning mellan muslimskt och kristet. Detta främjar inte religionsdialog, menar han.

Så långt handlar kritiken främst om religionsblandning, vilket är ett stort diskussionsämne. Religioner är komplexa fenomen som befinner sig i ständig förändring. Att vara emot blandning låter sig sägas, men i den historiska backspegeln ser vi att religioner färgats mycket av de miljöer i vilka den växt fram.

Inte desto mindre är den kritik som omnämnts begriplig. Det hade till exempel varit önskvärt med en större tydlighet i radiogudstjänsten. Var gudstjänsten kristen eller var den muslimsk-kristen? Att detta var oklart skapar en osäkerhet hos lyssnaren. Arrangören kunde vara tydligare med att definiera gudstjänstens ramar.

Men företrädarna för Kristen opinion och Öholm drar också mer långtgående växlar i sin kritik. Öholm pekar på brända kyrkor runtom i världen, vilket ger en mycket hotfull och negativ bild av islam. Han lyfter också fram ”missionsbefallningen” som han menar ”fortfarande gäller som en del av Svenska kyrkans och världskristendomens bekännelse.” Företrädare för Kristen opinion har på liknande sätt betonat missionsbefallningen. Detta tyder på att man intar en mer skeptisk inställning till interreligiös samverkan överhuvud taget. Om kristna ser som sin huvudsakliga uppgift att omvända muslimer, är samverkan och samarbete knappast möjligt.

Men hur självklar är egentligen det som brukar kallas ”missionsbefallningen”, och som finns i Matteusevangeliet 28:18-20? Faktum är att dess upphöjda ställning och specifika tolkning som en programtext för världsmission är sentida. Den är en produkt av den protestantiska missionens framväxt under 1800-talet, framförallt i England, inte utan samband med europeisk kolonialism. Texten har långt ifrån alltid uppfattats så av kyrkorna och har heller inte haft en så central ställning som den fick under 1800-talet.

Som Tord Fornberg skriver i sin Matteuskommentar, läste den tidiga kyrkan texten som riktad specifikt till de elva apostlarna. Att det var apostlarna, och inte en nutida läsare, som fick uppdraget var också den tolkning som dominerade inom kyrkan fram till medeltiden och övertogs av Martin Luther. Tidig protestantism bejakade denna tolkningstradition och drog slutsatsen att evangeliet redan i fornkyrklig tid hade nått alla folk.

Man kan ha olika uppfattningar om 1800-talets explosionsartade protestantiska världsmission. Men frågan är vad det är som säger att 1800-talets starka betoning av Matteus 28:18-20 ska vara det som avgör hur Svenska kyrkan vill vara kyrka idag, i det nya landet? I god luthersk frimodighet skulle ju andra bibeltexter kunna lyftas fram som mer grundläggande för hur kyrkan förstår sig själv i världen. Ett förslag skulle kunna vara Lukas 4:16-21.

Hans Leander

Post-dok forskare om religion och postkoloniala studier, och präst i Svenska kyrkan