Våldet

I en rad inlägg här nedan har olika skribenter reflekterat över de tragiska reaktionerna på filmen The Innocence of Muslims. I en kommentar till David Thurfjells inlägg påpekas att man inte kan utesluta politiska faktorer. Det är naturligtvis sant. Gång på gång – i samband med de danska karikatyrerna, Lars Vilks rondellhund, eller Terry Jones koranbränning – har olika politiskt drivna grupperingar utnyttjar dessa provokationer och den vrede de skapat i försök att mobilisera fotfolket.

DN skriver idag att USA betraktar attacken mot ambassaden i Benghazi som ”en välplanerad räd som bar al-Qaidas kännemärken snarare än en spontan missnöjesyttring.” ”Det var terrorister, inte en lynchmobb, som låg bakom attentatet mot konsulatet i libyska Benghazi misstänker amerikanska försvars- och underrättelsekällor”, enligt SvD. Det är inte endast politiskt drivna muslimer som kan dra nytta av den vrede The Innocence of Muslims väckt.

I det maktvakuum som uppstått i samband med den så kallade arabiska våren konkurerar olika sekulära och religiösa grupper om folkets stöd i flera länder med muslimsk majoritetsbefolkning. Konfrontativa grupperingar är snabba att använda provokationer som Baciles film eller Vilks teckning som bevis att det pågår ett krig mellan ”islam” och ”västvärlden”. Då alla muslimer, oavsett teologisk eller politisk åskådning, vördar profeten blir denna sorts provokationer effektiva medel för att mobilisera unga arga män i enlighet med sina syften.

Frågan är i vilken utsträckning de lyckas hålla kvar dem när filmerna och karikatyrerna är bortglömda. Men då föreställningen om ett krig mellan ”islam” och ”västvärlden” lever även i Europa och USA finns det alltid de som vill förse fienden med mer bensin till elden.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet