Dop och omskärelse

I en kommentar till ett tidigare inlägg här på bloggen fick vi en kommentar som jämförde judisk och muslimsk omskärelse med det kristna dopet och menade att ett förbud mot omskärelse skulle kunna liknas vid ett förbud av det kristna dopet. Men är det så självklart att detta är symboliskt likvärdiga handlingar?

Det kristna dopet är en invigning till gemenskap med den kristna kyrkan. Dopet är påbjudet i Nya testamentet och nämns i den trosbekännelse från år 381, som förenar de kristna. Bland kristna förekommer barndop och troendedop. Det svårt att avgöra vad Bibeln föreskriver. Troendedop innebär att den som döps först har uttalat en vilja att döpas. Det finns bibeltexter som ger stöd för detta.

Barndopet kan motiveras på olika sätt. Det anses ge uttryck åt Guds förekommande nåd. Katoliker hänvisar också till en kyrklig tradition. I Västkyrkan förekommer tron på arvsynden och barndop anses utplåna den skuld som är förknippad med arvsynden. Därför har nöddop förekommit. Kristna som praktiserar troendedop har dock inte trott att barn som dör odöpta skulle straffas för arvsynden.

I Östkyrkan har arvsynden haft mindre betydelse. Dopet är då främst en invigning till kyrkans gemenskap. I den koptiska kyrkan brukar dopet för pojkars del föregås av manlig omskärelse. Några andra medlemmar av orientaliska kyrkor har också bevarat denna sed.

Manlig omskärelse praktiseras inom judendomen som en invigning till förbundet mellan Gud och det judiska folket. Den skall ske på åttonde levnadsdagen. Bibeln berättar om tillkomsten av denna sed i Första Moseboken, kapitel 17, där Abraham får uppmaningen att omskära alla män i sitt hus. Inom judendomen har det varit en stor högtid att på detta sätt få inviga söner i förbundet.

Personer som inte är judar kan konvertera till judendomen men åsikterna om detta varierar mellan olika riktningar. Därför har judar också olika uppfattningar om villkoren. Alla anser dock att man skall tro på Gud och att män skall omskäras. Om man redan är omskuren kan man med ett nålstick få fram en blodsdroppe som symbol för delaktighet i förbundet.

Manlig omskärelse inom islam har inte samma innebörd eftersom islam är en universell religion på ett annat sätt än judendomen. Den är inte knuten till ett folk eller ett förbund. Manlig omskärelse nämns inte i Koranen men däremot i de haditer som ligger till grund för Muhammeds sunna. Manlig omskärelse har alltså också i islam stöd i en helig text.

De flesta muslimer skulle acceptera att man kan vara en god muslim – i den meningen att man vill leva efter Guds vilja – även om man inte är omskuren. Muslimer kan omskära pojkar i olika åldrar. Många vill göra det tidigt, men andra väntar till senare. Åldern bestäms av lokala traditioner och möjligheten att få det utfört.

Likheter och skillnader

Det finns alltså likheter och skillnader mellan dop och omskärelse, men vid en jämförelse bör man skilja mellan omskärelse inom judendomen och omskärelse bland muslimer. Dopet är ett sakrament för kristna, nämns i trosbekännelsen och är knutet till tron på kyrkan som gemenskapen av alla som ”tillhör Kristus”, alltså har del av det eviga liv som man enligt kristen tro kan få del av genom Jesus död och uppståndelse.

Omskärelse i judendomen har en liknande betydelse. Den kan jämföras med ett sakrament eftersom den ger delaktighet i en gemenskap med det judiska folket som står i förbund med Gud.

Omskärelse i islam är ett uttryck för delaktighet i den muslimska gemenskapen men den har sin betydelse som inspiration till ett liv efter Guds vilja. En muslimsk omskärelse utan ett liv som muslim har enligt muslimer inget värde.

Synen på förbud

Kan förbud mot dop uppfattas som ett sätt att hindra kristen förkunnelse och kyrkans arbete? Ja, utan tvekan. Det skulle uppfattas som ett allvarligt hinder för kristen verksamhet.

Kan förbud mot manlig omskärelse av veckogamla barn uppfattas som ett hinder för judiskt liv? Ja, det kan uppfattas som ett dråpslag mot den judiska religionen och gemenskapen. Man skulle kunna ersätta det med att sticka med en nål så att en blodsdroppe kommer fram och sedan fullborda omskärelsen, om mannen önskar, i vuxen ålder, men det skulle ändå uppfattas som en inskränkning av religionsfriheten och ett ingrepp i judarnas rätt att utöva sin religion.

Kan förbud mot manlig omskärelse av barn uppfattas som ett hinder för utövningen av islam? Ja, men här kommer frågan om ålder in. Om man kräver att en man skall vara myndig, alltså 18 år, är det ett tydligt hinder. Om man sätter åldern lägre kan det uppfattas som mindre problematiskt men det är ändå ett ingrepp i religionsfriheten. Om man satte gränsen till exempelvis tio år och gav all rätt till fri omskärelse på sjukhus, skulle det nog kunna accepteras.

Föräldrars rättigheter

I grunden handlar det om föräldrarnas rätt till sina barn. Alla föräldrar brukar anse att de har rätt att påverka sina barn genom uppfostran. Det finns gränser, men alla viktiga gränser är obestämda. De viktigaste formerna av överträdelser går inte att mäta och bestraffa. Man får inte använda våld mot barn i Sverige. Man får inte försumma dem fysiskt genom att låta dem frysa och svälta. Då kan man förlora vårdnaden. Känslomässig utarmning, brist på kärlek och andra former av mental pennalism anses i allmänhet vara allvarligare men är svårare att påtala.

Man skall fostra sina barn till goda samhällsmedborgare genom att överföra samhällets värderingar till dem. Det kan man försumma och i stället ingjuta hat och fördomar. Har man rätt till det? Inte moraliskt men juridiskt är det svårt att ställa någon till svars. Det är samma problem som i förhållande till våld. De flesta anser att psykiskt våld är moraliskt mer förkastligt än fysiskt våld, men eftersom det inte kan bevisas med samma empiriska metoder går det inte att påtala.

Många uppfattar nog skillnaden mellan dop och omskärelse på samma sätt. Dopet ”rinner av en” utan att sätta fysiska spår. Manlig omskärelse kan vara svår att upphäva, även om det går och är omvittnat i Första Mackabéerboken. Om man hävdar att bara myndiga män får omskäras kan man också kräva att endast myndiga döps. I båda fallen handlar det om föräldrarnas rätt att uttrycka sin vilja i fråga om barnets tillhörighet till familjens religiösa gemenskap.

Om man dessutom hävdar att respekten för mänskliga rättigheter innebär att man skall förbjuda omskärelse av barn men som kompensation erbjuda fri omskärelse av myndiga män genom sjukvårdens försorg, uppstår en intressant diskussion om prioritering av sjukvårdsresurser. Då ser man tydligt hur rättighetstänkande kan kollidera med utilitarism. Många skulle nog betrakta utilitarismen i detta fall som företrädare för sunt förnuft.

Christer Hedin

Religionshistoriker, Stockholms universitet